Utan förvarning

Reflektion

Den 2 Oktober 2014, kom en intressant nyhet som än så länge ej uppmärksammats i Sverige från vårt västra grannland Norge. Utan några som helst omskrivningar förklarar man att förvarningstiden inför ett angrepp mot Norge har nedgått nästintill noll. Till saken hör att Norge har valt att fortsätta med ett värnpliktsförsvar och till del en kontrakterad styrka, en lösning som känns igen från i Sverige, om vi än har övergått till fullständig frivillig rekrytering med en övervägande del, deltidsanställda soldater.

För att detta värnpliktsförsvar skall fungera krävs ett fungerande förvarningssystem, detta var även en tidigt identifierad faktor i Sverige under den tid vi hade ett värnpliktsförsvar, därav den stora uppbyggnaden av FRA, förvarningen var tvungen att finnas för att kunna genomföra en successiv styrkeuppbyggnad för att möta ett angrepp. Minskas denna förvarningstid blir det mycket svårt för ett värnpliktsförsvar att kunna möta ett angrepp, men även för ett i huvudsak deltidsförsvar.

Häri ligger nu det intressanta kring hela denna nyhet, Norge som ett NATO anslutet land och därmed även ingående i dess underrättelsestrukturer anser sig ej har tillräcklig förvarningstid för att kunna möta ett angrepp. Detta innebär i sak att NATO saknar förmågan att upptäcka och förstå en reguljär motståndares intentioner, vilket är mycket allvarligt, för det är ej så att Norge står ensam i detta utan, NATO som allians genomför kontinuerlig informationsinhämtning och bearbetning för att kunna anpassa sin beredskap, detta är själva nyheten, om än något som Aftenposten själva ej verkar förstått.

Vad som nu gör hela situationen mycket allvarlig är att Sverige som militärt alliansfri ej är inordnade i de västliga underrättelsestrukturerna, vi har bilaterala avtal, något som undersökningarna efter Edward Snowdens avslöjanden visade, men det handlar snarare om utbyten kring specifika områden och ej ett kontinuerligt underrättelseflöde, likt det som finns inom NATO. Härvid blir situationen mycket allvarlig för Sverige, om inte ens NATO kan upptäcka hot från en reguljär motståndare, hur skall då en enskild militärt alliansfri nation som Sverige med begränsade resurser lyckas med det?

Men vad kan nu ha föranlett denna tydliga reaktion från Norge, där man även talar om en seriös upprustning av sin Försvarsmakt, för att kunna möta en reguljär motståndare? En logisk slutsats är att de ryska militära operationerna på Krimhalvön samt i östra Ukraina är vad som föranlett allt detta, men likväl de enda övriga nationerna som talar om en upprustning är de Baltiska staterna inklusive Polen, som delar en landgräns, likt Norge, med Ryssland men även är mer utsatt än tillsynes Norge för påtryckningar av Ryssland.

I Juni och Juli månad 1968 genomförde Sovjetunionen två (2) större militära manövrar som tog Norge med överraskning, man hade ej erhållit någon förvarning genom sina underrättelsesystem, likväl var övningsmomenten tydligt riktade mot Norge och ansågs vara provokativa. Vid Juni övningen framryckte man i skydd av dålig sikt nästintill fram till den gemensamma gränsen. Norge lyckades hemlighålla denna incident ett antal decennier efter dess genomförande, men som en konsekvens kom man att sätta upp Brigad Nord, ett stående förband i Nordnorge för att snabbt kunna möta ett hot från Sovjetunionen.

Övningsfrekvensen för de nordliga Ryska förbanden har det senaste året markant ökat, likväl har förband från andra län i Ryssland inom det västra och centrala militärdistriktet övats nära den gemensamma gränsen, främst luftlandsättningsförband, likväl har Norra flottan markant ökat sin övningsverksamhet främst avseende stridsskjutningar o dyl. En möjlig förklaring till det markanta uttalandet från Norge är att en återupprepning av de två övningarna som genomfördes 1968 har skett. Med hänsyn till att dessa två övningar fick som konsekvens att man valde att upprätta en stående brigad, kan gensvaret denna gång bli en upprustning utifrån en upplevd hotbild och en tidigare genomförd suboptimering mot internationella insatser.

Vad som dock är oroväckande är att i Sverige har vi fortfarande inte nått någon enighet rörande vilket vägval vi skall ta i försvarsfrågan för det markant försämrade säkerhetsläget i vårt närområde. Fortfarande ligger regeringsbeslut 5 kvar, fortfarande har ingen enighet nåtts mellan de större etablerade partierna inom försvarsfrågan. Vilket gör situationen än mer anmärkningsvärd, om ett grannland till Sverige gör en sådan markant vändning, är det mycket oroväckande att vi inte tolkat situationen likartat.

För slår man samman dels att man i Norge anser sig nästintill sakna förmågan att identifiera hot dels att vi i Sverige inte har nått en enighet i försvarsfrågan, blir situationen mycket bekymmersam, för ju längre situationen med Sverige som ett säkerhetsvakuum dels i östlig riktning dels i västlig riktning får fortgå, ju längre kommer säkerhetssituationen i Östersjöregionen att destabiliseras. Tyvärr spelar Sveriges säkerhetspolitiska svaghet just nu Ryssland rätt i händerna, som svag militär alliansfri nation så kommer NATO vara tvungen att genomföra pareringar och kan ej fokusera på dess medlemsländer fullt ut, vilket gör att organisationen utsätts för en klassisk kraftsplittring, vilket i sin tur möjliggör för Ryssland att agera mer aktivt.

Summa summarum, med en destabiliserad säkerhetssituation där säkerhetsstrukturerna bedömer sig ej kunna upptäcka hoten förrän i ett mycket sent skede, gör den totala situationen mycket allvarlig, risken för felbedömningar och därmed även en eskalering av en situation är tydlig, vilket om inte annat incidenterna mot dels svenska dels amerikanska signalspaningsplan i Östersjöregionen visar på. Än en gång har vi ytterligare tagit ett steg nedåt i säkerhetsspiralen, detta utifrån att vi ej tycks kunna bedöma de hot som finns eller upplevs, vilket ökar sannolikheten för eskaleringar i trängda situationer.

Källor

Aftenposten 1 (Norska)

Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011