tisdag 31 december 2013

Reflektion av 2013

Då var vi inne på årets sista dag, jag kommer inte i stort beröra den Försvarspolitiska eller Säkerhetspolitiska utvecklingen, Skipper berör det mycket väl på följande inlägg. Jag kommer snarare belysa tre punkter som varit rätt omvälvande för oss under 2013 och som vi kommer ta med oss till 2014 och måste bearbeta och finna en lösning på under det kommande året.

Men först, 2013 var året när min bägare rann över, främst kring media rapporteringen av vårt närområde och att våra politiker negligerar att ur min horisont lyfta fram hela bilden. Det fick mig att börja skriva och den här bloggen är resultatet av det. Syftet var först och främst ett sätt för mig att avreagera mig, inte att ha en stor mängd läsare av det man skriver.

Föga trodde jag att det skulle bli så pass stort genomslag som det blev på den här bloggen, när man i April skrev sitt första inlägg. Jag är ytterst tacksam för att så många väljer att läsa det man skriver. Förhoppningsvis lyckas man nyansera bilden något och peka på brister som främst våra folkvalda väljer att ej beröra. Samt framför allt peka på den omvärldsutveckling som sker i vårt närområde. Som ur min horisont ej ter sig särskilt ljus. Så vid 2013 års sista dag skrivs även det 50 inlägget på den här bloggen.

Den första punkten jag vill beröra är FM Org 13 och 18. Året inleddes med en omorganisation, för att raskt gå in i förberedelser för ytterligare en  omorganisation. Vad man skall ha med sig är att varje omorganisation som sker i Försvarsmakten renderar i ändrande målsättningar av vad respektive krigsförband kan göra i händelse av krig, vilket i sin tur kommer föranleda tekniska och taktiska förändringar. Således att ändra en förbandssammansättning med t ex 50 personer kan få ödestigna konsekvenser i vissa fall. Något som jag tvivlar att våra folkvalda är medvetna om, det är inte bara att dra ned lönekostnaderna lite grann som i annan statlig verksamhet, om jag tillåts raljera lite.

Grunden för att lyckas i all form av väpnad strid vilket är Försvarsmaktens huvuduppgift är att man övar realistiskt och tillåts bli duktig på det man skall. Ändras förbandssammansättningarna över tiden vilket fallet varit en lång tid nu för Försvarsmakten pga ständiga neddragningar. Blir aldrig förbanden samövad och man tillåts inte bli duktig. Vilket är en av anledningarna trots att vi gått in i ett yrkesförsvar det krävs så pass lång tid på IntUtbE vid I 1 innan respektive förband som skall utomlands kan rotera till sitt insatsområde.

Den andra punkten jag vill beröra är hur ofta våra folkvalda talar om krigshot. Ofta när man läser inlägg från folkvalda talar de om att det ej finns något hot om krig mot Sverige på en oöverskådlig tid framgent. I sak har de rätt när de säger det, jag ser heller inte någon akut krigsrisk i närtid. Men man bör alltid rent historiskt ha med sig att omvärldssituationen kan förändras mycket snabbt och mycket drastiskt, något som de borde ha med sig sedan sin grundskoletid avseende Första och Andra Världskriget.

I FM PERP 2013 beskriver man i Försvarsmaktens omvärldsanalys att det finns en rejäl risk att Sverige kan utsättas för hot, med militära maktmedel i bakgrunden för att förändra antingen vår inställning eller att en annan part kan utnyttja det för att få igenom sin vilja i något avseende. Detta är vad jag och bedömt flera med mig ser som ett tydligt hot just nu. Grunden för varför vi har en Försvarsmakt är ju att den skall bevara vårt oberoende och möjliggöra att vi har en egen vilja. Har man en för svag Försvarsmakt blir man ytterst påverkansbar. Att Ryssland ej räds för att påverka sina grannländer med olika former av påtryckningsmedel är tydligt i fallen med Litauen och Ukraina under 2013.

Vilket gör att vi kommer till den tredje och sista punkten, den Ryska upprustningen. Både FOI och FM pekar på att Ryssland kommer nå sina rustningsmål som är uppsatta för 2020. Likväl gör Ryssland stora neddragningar i det egna välfärds- och skolsystemet för att nå dessa målsättningar. Vad säger då detta oss? Ja först och främst att Ryssland till varje pris vill nå dessa rustningsmålsättningar. Likväl säger de oss något om hur Ryssland ser på sin omvärld, de verkar se ett rejält hot mot sin egna nationella säkerhet. Vi kanske upplever att de ej utsätts för något hot, de upplever bedömt ett hot, således kan vi ur deras ögon ses som ett hot, vilket innebär att vår egen situation med ständiga neddragningar och omorganisationer av Försvarsmakten gör att vi som nation är ytterst sårbara.

Därefter den ökande övningsverksamheten talar sitt tydliga språk, framför allt har man sedan 2009 tagit många steg för att kunna öva i större förband dvs brigads ram i samverkan med främst flygstridskrafter. Något som man ej var särskilt duktig på 2009, men nu 2013 verkar ha kommit en mycket lång väg i. Det svåra är inte att öva små förband, det svåra är att effektivt kunna föra stora förband och med dessa lösa uppgifter. Detta sammantaget med de uppsatta rustningsmålen pekar på att man sätter en krigsmakt på krigsfot mot något form av upplevt hot. Vilket det inte krävs någon större analytisk förmåga att komma fram till, frågan är återigen vad är hotet?

Dessa tre punkter kommer vi gå med oss in i 2014 och vara tvungna att tacklas med. Hur vi väljer att lösa och anpassa oss mot dessa tre punkter beror helt och hållet vilket förhållningssätt vi väljer att ta oss an dem. Min förhoppning är att våra folkvalda vaknar och ser lite mer nyktert på situationen än vad jag upplever de gör nu, vissa undantag finns bland dem som jag upplever ser mycket nyktert på situationen, ingen nämnd ingen glömd. Att Försvarsmakten måste få resursförstärkning i form av medel är tydligt och då räcker inte den nu av Alliansen framförda resursförstärkningen. Likväl bör vi omvärdera vår egen roll och situation i närområdet utefter det gångna året med allt vad det har inneburit. Jag delar helt Försvarsmaktens syn i sin omvärldsanalys i PERP däremot håller jag inte med i Försvarsberedningens, skillnaden kan vara rätt stor stundtals när man läser de två.

Avslutningsvis vill jag tillönska ett Gott Nytt År och god fortsättning till alla läsare av bloggen och följare på Twitter.

Have a good one! //Jägarchefen

måndag 30 december 2013

Kampen om Arktis

Sammanfattning

En kamp pågår just nu mellan de Arktiska staterna för att utöka sitt territoriella område för att därmed kunna exploatera de naturtillgångar som finns dolda under den Arktiska isen. Kampen förs just nu med diplomatiska medel, men en tydlig svängning har skett under främst 2012-13 hos Ryssland att börja betrakta det Arktiska området som vitalt för dess nationella säkerhet. Varvid ett tydligt fokus även skett på att öka den militära förmågan hos Ryssland i Arktis. Denna förmåga verkar forceras fram för att även den kunna nå de övriga rustningsmål som är satta för 2020. För Svenskt vidkommande är det vitalt att följa utvecklingen men även ta den på allvar, det har skett en gradvis ökning av den militära förmågan i norra Ryssland, medan en gradvis sänkning har skett av den Svenska, där inte ens teknik övertag kan spela in.

Analys

Allmänt. Den geografiska utbredningen av arktisk omfattar cirka 6% av jordens totala yta. Ca 1/3 av Arktis omfattas av land, 1/3 av vatten samt 1/3 omfattas av kontinentalsocklar, således består ca 2/3 av Arktis enbart av vatten. Forskning har visat att uppvärmningen i Golfströmmen är cirka 6° C högre än för 2,000 år sedan. Detta kommer på sikt minska istäcket i Arktis. Minskningen av isen ökar uppvärmningen genom att vattnet och framträngande mark absorberar värmen och därmed värmer upp vattnet som i sin tur ökar issmältningen. Detta kommer möjliggöra åtkomst åt tidigare dolda områden.

Vad avser resurser i Arktis är det främst två stycken resurser som är framträdande, dels naturtillgångar dels möjligheten till att effektivisera transporter med fartyg. Vad som är styrande för att få tillgång till båda dessa resurser är i grunden issmältningen i Arktis. Desto mer isarna smälter dessa större sannolikhet till att få denna tillgång. Således är det detta ytterst den nuvarande kampen om Arktis handlar om, att initialt innan isarna har smält utöka sitt eget territorium för att därefter kunna påbörja exploatering av det.

Sex (6) länder kan göra territoriella anspråk på Arktis dessa är, Island, Ryssland, Danmark, USA, Kanada och Norge. Dock så inräknas även Sverige och Finland till den Arktiska regionen men utan territoriella anspråk. Vad avser territoriella anspråk har Danmark, Norge, Kanada, Island, Ryssland och USA i dagsläget territoriell rätt till 200 nautiska mil (370 km) utifrån dess kust. Inom denna zon kan verksamhet för ekonomisk vinst genomföras. För att kunna utöka denna rätt måste man kunna påvisa att kontinentalsockeln som sträcker sig ut från sitt fasta land är en naturlig förlängning och givetvis att den sträcker sig utanför dessa 200 nautiska mil.

Samtliga länder som har möjlighet att genomföra territoriella anspråk i Arktisk har i varierande omfattning genomfört detta. De territoriella anspråken avser främst möjligheten att kunna få rätten att kunna utvinna de naturresurser som bedöms finnas i området.

I September 2010 kom Ryssland och Norge överens om att dela upp ett omdiskuterat område norr om Kolahalvön och den Norska kusten. Området omfattade totalt 175,000 kvadratkilometer. Inledningsvis (1970) kom konflikten att handla om fiskerättigheter för att därefter övergå till gas och olja. Både länderna hade olika territoriella anspråk varvid en kompromiss nåddes och man kom att dela upp området i hälften till respektive nation.

Den 131209 meddelade Kanadas Utrikesminister John Baird att man gjort territoriellt anspråk på en stor del av Arktis samt Nordpolen, dock kan själva Nordpolen ej tillhöra någon stat enligt en tidigare antagen Förenta Nationerna (FN) konvention. Ett preliminärt anspråk var ifyllt för att skickas till Förenta Nationerna och en fördjupad skulle skickas in senare. Detta anspråk är bedömt något som kan orsaka spänningar mellan främst Ryssland och Danmark.

Ryssland inlämnade 2001 en ansökan till FN om att utöka sitt område i Arktis, FN biföll ej den ansökan då man ansåg att de vetenskapliga bevisen var för låga. I slutet av 2013 eller i början av 2014 har Ryssland för avsikt att åter inlämna en ansökan till FN, denna ansökan kommer bedömt omfatta att få genomföra en utökning med 1,2 miljoner kvadratkilometer i Arktis.

Ryssland är i dagsläget det land som främst accelererat sin planering, förberedelser och påbörjande av exploatering i Arktis. 131018 Meddelande man från officiellt ryskt håll att man planerar att investera cirka 2 biljoner rubel i ett riktat program för att utveckla den Ryska delen av den Arktiska regionen. Denna satsning är en konsekvens av den globala uppvärmningen och därmed minskningen av havsisens utbredning i Arktis och därmed möjligheterna som öppnas för en exploatering av Arktis.

Således i grund och botten handlar den nuvarande diplomatiska kampen i Arktis om att tillförskansa sig landområden för att möjliggöra en exploatering som skall kunna ge ekonomiska vinster, en modern form av guldrusch. I grunden ligger nationalstaterna som försöker säkerställa sin egen ekonomiska säkerhet. Utifrån de territoriella anspråken och retoriken som skett kring dessa kan man se att det är främst Kanada och Ryssland som har en strävan av att utöka sina områden.

Sjöfart. Del av Arktisfrågan handlar om möjligheten till att effektivt genomföra transporter på sjön av varor mellan Väst och Öst och vice versa. Tre möjliga farleder finns för detta 1) Nordostpassagen 2) Nordvästpassagen och 3) Nordpolsleden. De tre farlederna har varierande tillgänglighet under året, generellt sett är det som bäst under September månad varje år.

Nordostpassagen är den farled som i dagsläget är mest intressant för sjöfartstrafik. Detta beror på att delar av leden är isfri året om och hela leden är isfri under sensommaren, vilket tillika är den tidpunkt som leden används för genomfart. Nordostpassagen går från Nordkap, via Barents Hav, via Kara-sundet in i Karahavet och går där längs med Sibiriens kust. Leden slutar vid Berings sund och ansluter där till Berings hav och Stilla havet. Leden går i huvudsak dels genom ryskt territorialhav dels genom rysk exklusiv ekonomisk zon (EEZ).

Nordvästpassagen går längs Grönlands västkust och vidare västerut via den Kanadensiska skärgården, därefter via den Kanadensiska nordkusten genom Beuforthavet samt via USA:s kust norr om Alaska innan den når fram till Berings sund där leden löper ut i Berings hav och Stilla havet. Leden går genom Danskt, Kanadensiskt och Amerikanskt territorialhav samt EEZ. Nordvästpassagen är enbart öppen en kortare del av året och då enbart för fartyg med isgående kapacitet.

Nordpolsrutten är enbart en tänkt farled som kan tänkas utnyttjas när issmältningen nått sådan grad att den öppnas. I dagsläget kan man ej garantera genomfört. Fördelen om den någon gång i framtiden skulle kunna medge kommersiell trafik är att det är den av de tre möjliga farlederna den kortaste.

Under 2013 har trafiken ökat markant längs Nordostpassagen, dock skall man ha klart för sig att trafiken i sig är blygsam. Under 2013 har 270 fartyg sökt tillstånd att passera vilket skall jämföras med 2012 med 46 fartyg. Så procentuellt är ökningen markant men ej i totalmängd.

Naturtillgångarna. Olje- och naturgasfält finns redan i Arktis. Dock har isen och de långa transportavstånden gjort utvinningen av dessa naturtillgångar olönsamma. Dock med de generellt sett stigande oljepriserna och smältningen av havsisen i Arktisk förändrar drastiskt förhållningssättet till utvinningen av naturresurserna i området.

De tekniska utmaningarna för att kunna genomföra dels oljeutvinning dels naturgasutvinning är stora m h t de förutsättningar som råder vid Arktis. Dock så bedömer man att tekniska lösningar kommer gå att göra för att kunna påbörja utvining i de nya områdena som öppnas med isens smältning. Men kostnaden för dessa kan bli så pass höga så att det ej blir lönsamt att genomföra utvinning av naturtillgångarna.

De Arktiska områdena bedöms ha enorma outnyttjade naturtillgångar ca 13% av världens oupptäckta oljemängder samt 30% av den oupptäckta naturgasen bedöms finnas där. Huvuddelen av oljefyndigheterna bedöms ligga på Amerikanskt territorium och huvuddelen av gasfyndigheterna på Ryskt territorium. Fyndigheterna finns i huvudsak längs kusterna, på mindre än 500 m djup, på kontinentalsocklarna.

Forskare har gjort bedömningen att oljefyndigheterna i Arktis ej kommer förändra balansen mellan de oljeproducerande nationerna, fyndigheterna är för små för det kontra de som finns i andra delar av världen. För att exemplifiera det så är den totala oljetillgången inom Arktis ungefär den samlade oljeproduktionen i världen för drygt tre (3) år. Således ej en stor energireserv. Dock de stora naturgasfyndigheterna som finns i Arktis kan komma att väga tungt enligt forskarna, vilket som tidigare nämnts bedöms omfatta ca 1/3 av världens samlade tillgångar.

Upplevd hotbild. Rysslands President Vladimir Putin uttalande sig 2010, då som Premiärminister kring Arktis, där han ej såg ett "Arktiskt Krig" som en möjlighet utan att meningsskiljaktigheter skulle lösas på ett civiliserat sätt mellan staterna. Likväl uttalade sig Rysslands Utrikesminister Sergei Lavrov 2011, där han säger att han ej ser det som troligt att det kommer kunna ske några stridigheter kring de naturresurser som finns i Arktis och kalla detta för provokationer. Utan meningsskiljaktigheter kring Arktis skall lösas med politiska och juridiska medel. Dock så har en förändring i inställningen skett. President Vladimir Putin uttalade sig under V350 till media och förklarade att Rysslands militära närvaro i Arktis krävs för att kunna skydda dess intressen mot möjliga hot från USA.

I Februari 2013 meddelade Generalstabschefen i Ryssland General Valeriy Gerasimov att dels så kommer hotbilden mot Ryssland ökat signifikant intill 2030 dels så förutser man att krigs-/stridshandlingar kommer uppstå kring naturresurser vid denna tidpunkt. Vad som förutses är en kamp mellan de större/ledande nationer i världen kring bränsle- och andra energiresurser samt markområden för en allt ökande befolkningsmängd likväl att vissa områden kan bli obeboeliga.

Enligt Vice premiärminister Dimitri Rogozin så riskerar Ryssland att förlora sin suveränitet vid mitten av 2000-talet (att jämföra med Generalstabschefens V. Gerasimov uttalande) om man ej bejakar de nationella intressena i Arktis redan idag. Enligt Rogozin måste Ryssland tydligt definiera vad som är Rysslands intressen i Arktis och vidden av dessa. Det som Rogozin ser som de nationella intresset är de naturresurser som finns i området, likväl är de dessa som kampen kommer vara kring, förlorar Ryssland det så förlorar man även sin suveränitet enligt Rogozin. Han gör även bedömningen att kampen om naturresurserna i Arktis kommer kunna ta sig ytterst ociviliserade former.

Rogozin har även beskrivet en möjlig hotbild mot Rysslands intresse i Arktis. Den hotbild han ser framför sig är att andra nationer som har ekonomiska intressen i Arktis kan genomföra sabotage mot Rysslands olje- och gasproduktion i området. Enligt Rogozin måste Ryssland kunna möta detta hot såväl under ytan som ovan. Han påtalar även att Ryssland saknar resurserna för detta idag.

En annan faktor som även Rogozin berör är den han påtalar om att NATO under en längre tid påtalat att man skall förstärka sina marina resurser i Arktis och som han säger under förevändningen att skydda sjöfarten i området. Det som oroar Ryssland med detta är att det mycket väl kan vara NATO örlogsfartyg som genomför patrulleringen dels i Barens Regionen dels längs Nordostpassagen som är utrustad med missilförsvar. Detta skulle försvåra t ex de strategiska robotstyrkorna förmåga att kunna verka.

Vad som är intressant är att jämföra uttalandena. Något har skett mellan 2010 intill dagens datum där Ryssland upplever än mer ökad konkurrenssituation kring Arktis och som tydligt kan ta sig formen av att militära maktmedel kan tänkas utnyttjas. Att Rogozin kan vara en frispråkig aktör är ett känt faktum varvid man kritiskt måste syna hans uttalanden. Dock så är han en av de ledande figurerna i bakgrunden som får stort genomslag. Men vad som är anmärkningsvärt är att Generalstabschefen går ut med ett sådant tydligt uttalande, det bör innebära att synen är sanktionerad från den högre politiska ledningen.

I sak kan man hålla med den Ryska bedömningen att risken för konflikter kommer öka desto mer t ex oljereserverna töms ut varvid oljan kommer bli en hårdvaluta. Dock är frågan om inte trycket i de västliga länder dvs hos dess medborgare då kommer driva fram/på alternativa lösningar till att möjliggöra energi utvinning ur andra källor kontra att gå i en konflikt. Vad som dock kan leda fram till en konflikt är om teknikvinningarna ej går framåt i lika snabbt tempo som t ex utnyttjandet av fordon o dyl med fossila bränslen i utvecklingsländerna. Då ökar kravet på att säkerställa tillgången till de fossila bränslena.

Det man dock måste ta i beaktande är att detta verkar vara en av de främsta strategiska planeringarna som man arbetar utefter i Ryssland. Det vill säga att skydda Rysslands råvaruresurser i Arktis. Vilket sätter Sverige och framför allt dess norra del i en än mer strategisk situation. Därav är det mycket intressant att se hur nu det dels uttalat sker en tyngdpunktsförskjutning mot Arktis från Rysk sida på alla plan dels den stagnation i Svensk försvars- och säkerhetspolitik som skett och hur man nu skall möta upp denna tyngdpunktsförskjutning från Rysk sida.

Militär uppbyggnad. Utgångspunkten för den nuvarande militära utvecklingen i Arktis från Rysk sida, tas ur FOI studie från 2008, Arktis - strategiska frågor i en region i förändring. Den pekar på fyra punkter för att nå en ökad tillgänglighet i Arktis för Rysslands väpnade styrkor. 1) Modernisering av baskomplexet på Kolahalvön samt större militär närvaro där. 2) Utökad patrullering i Arktis och Nordatlanten med ubåtar, ytfartyg och flyg. 3) Utbyggnad av övervakningssystem, för spårning av USA/NATO till havs, i luften och i rymden samt 4) Möjlig gruppering av framtida ryska missilförsvarssystem. 

President Vladimir Putin delgav den 131210 beslut till de Ryska Väpnade styrkorna att öka sin närvaro i Arktis samt förbättra den militära infrastrukturen i regionen, varav han särskilt betonade det sistnämnda i sitt beslut. Likväl som vicepremiärminister Dmitry Rogozin har påtalat att det ligger i Rysslands nationella säkerhet att öka sin militära närvaro i Arktis för att skydda de ekonomiska intressen som finns där, likväl att det är av geopolitisk karaktär.

Rysslands väpnade styrkor är dock ej förberedda för att genomföra väpnad strid i Arktis, något som en statligt framtagen rapport från november 2013 framhäver. Där man bl a lyfter fram att de förband som finns i den Arktiska regionen är för dåligt utbildad och saknar adekvat utrustning för att kunna strida i denna miljö. 

Grunden i all modern krigföring är att ha ett informationsövertag för att kunna dispositionerna sina stridskrafter klokt likväl för att kunna slå mot en motståndare effektivt. Detta har bedömt Ryssland tagit fasta på när man nu börjat bygga upp dels långräckviddig radar för att kunna upptäcka ballistiska robotar dels flygspaningsradar i Arktis. 

Den radar som håller på att upprättas för att kunna medge förvarning om ett strategiskt robotangrepp mot Ryssland i Arktis, byggs vid staden Vorkuta i Komi Oblast strax norr polcirkeln. Radarn har en räckvidd på cirka 6,000 km och ingår i ett återtag för att upprätta nya förvarningsradar och täppa igen de ”radarluckor” som uppstod vid Sovjetunionens sönderfall. I Sveriges närområde finns två stycken Voronezh radar en (1) Voronezh-M i Leningrad Oblast och en (1) Voronezh-DM i Kaliningrad Oblast.

Likväl kommer man upprätta radartäckning med obemannade luftförsvarsradar i Arktis. Radartypen skall enligt Vicebefälhavaren för det Ryska luftförsvaret Generalmajor Kirill Makarov vara framtagen specifikt för den Arktiska regionen. Likväl påtalade han att regionen kräver en mycket väl fungerade radartäckning för att dels skydda mot lufthot dels robothot. Likväl skall televapenförband eller förmågar har utplacerats i Arktis i närtid.

Den Ryska flottan påbörjade en ökning i sin aktivitet under 2010 i Arktis. En ökad patrullering med dels ytfartyg dels ubåtar. Den Ryska Flottans återtagande av Arktis började i September 2013, när man proklamerade att man numera hade återkommit för evigt till Arktis. Vad som föranledde detta uttalande var en flottövning som genomfördes omkring Novossibirsk i de östra delarna av Laptevhavet. Två år innan hade den Ryska flottan genomfört en liknande övning dock inte med ett tydligt uttalande att man skulle säkerställa en bestående flottnärvaro i Arktis.

Vad som även särskilt skall noteras med denna flottövning var att stora delar av ledningen för Norra Flottan var med på den. Samt att det framhävs att övningen tillika var rekognosering för att möjliggöra en planering som medger att Norra flottan kontinuerligt skall kunna genomföra patrullering med fartyg i området. Vad som kan vara av historiskt intresse rörande denna rekognosering är att de vatten som den genomfördes i ej har haft någon officiell närvaro av örlogsfartyg sedan 1942.

Likväl har Försvarsminister Sergei Shoigu delget att man skall skapa en enhet med örlogsfartyg som har isbrytningskapacitet under 2014. Denna enhet skall skydda och möjliggöra fartygstrafik längs nordostpassagen. Likväl uttalade sig Vicepremiärminister Dimitry Rogozin den 131220 att Ryssland var tvungen att öka sin närvaro i Arktis med örlogsfartyg för att skydda sina ekonomiska intressen. Likväl anser han att man måste öka koordineringen med sin ekonomiska planering i Arktis mot fartygsbyggandet för att kunna möta NATO närvaro i regionen. Under första kvartalet 2014 kommer ett möte ske för att diskutera uppbyggandet av fartygsvarv i den östra delen av Arktis. I detta möte kommer man försöka integrera Gazprom och Rosneft i fartygsbyggandet. Likväl kommer FSB tillföras fyra nya fartyg för att kunna säkerställa bevakningen av gränsområdena i Arktis.

Under 2013 har Ryssland påbörjat restaurerande av totalt sju (7) stycken flygfält i Arktis som varit outnyttjade och låtits förfalla sedan Sovjetunionen upplöstes. Innan 2013 års utgång skall även kontrakt skrivits med civila entreprenörer för att påbörja restaurerande av ytterligare två (2) flygfält. Således under 2014 genomförs restaurering av nio (9) flygfält varav vissa bedömt även kommer vara färdigställda för att kunna utnyttjas.

I Februari 2013 meddelade de Ryska Väpnade styrkorna att man kontinuerligt börjat patrullera Arktis med Norra Flottans marinflyg. Patrullringen genomförs över Norra ishavet och längs nordostpassagen. En uppgift som patrullringen fyller är att följa upp packisen längs nordostpassagen för att kunna assistera civil fartygstrafik i dess förflyttning. Det strategiska bombflyget har sedan 2007 genomfört patrullringar över Arktis som ett led i den strategiska avskräcknings förmågan. 

Som ett led i förstärkningen av de Ryska väpnande styrkorna i Arktis regionen tillförde man 2012, MIG-31. En intressant sak som man påtalade när man delgav denna information var att MIG-31 kommer vara stommen i missilförsvaret i Arktis. Man påtalade att MIG-31 har förmågan att bekämpa kryssningsrobotar. Likväl så kommer en moderniserad variant av luftvärnssystemet Pantsir-S (Pantsir-SM) anpassas för arktiska förhållanden utöver de övriga moderniseringar som skall genomföras.

På juldagen 2013 meddelades även att de Ryska väpnade styrkorna skulle tillföras en särskilt anpassad variant av transporthelikoptern Mi-8 för arktiska förhållanden. Vilket bl a skulle omfatta en kraftfullare motor, avisningssystem, skidor för landning i snö och myrmark. Likväl påtalade man att uppvärmningssystemet i helikoptern byggde på teknologi som utnyttjas i rymdfarkoster.

Under 2011 meddelade de Ryska väpnade styrkorna att man skulle upprätta två (2) renodlade arktiska brigader i Pechenga på Kolahalvön. Brigadtypen skulle uppgå till drygt 8,000 man och vara anpassad dels vad avser utrustning dels taktiskt för arktiska förhållanden. Som grund för denna brigadtyp har Ryssland studerat Svenska, Norska och Finska erfarenheter. Denna plan har dock flyttas mer och mer framåt i tiden och nu uppges 2015 vara den tidpunkt då man kommer ha en (1) renodlad motoriserad brigad för arktisk krigföring. Denna brigad skall även till del ha luftburen förmåga.
Enligt vissa uppgifter är det den 200. Mekaniserade brigaden som skall omvandlas till en arktisk brigad. Utöver denna brigad finns en (1) marininfanteribrigad (61.), det är dock oklart om denna skall omvandlas till arktisk brigad eller om en ny brigad skall sättas upp för att lösa denna uppgift. Både den mekaniserade brigaden och marininfanteribrigaden har förmåga att verka i vintermiljö dock ej de mer krävande förhållanden som det arktiska klimatet ställer på både människa och utrustning. Spetsnazförbanden i den norra delen av MD V har under 2013 även påbörjat utbildning för att kunna verka i Arktiskt klimat. 

Ovan är några exempel på den resursförstärkning som har genomförts och genomförs i den Ryska Arktis regionen för att förstärka möjligheten att försvara den. Vad som är intressant är när man spårar från 2008 intill dags datum är att denna förstärkning främst har påbörjats under 2012 samt med kraft under 2013. Under 2013 kan man nästan få uppfattningen att man påbörjat ett forcerat program för att snabbare öka förmågan i Arktis. 

Återgår vi till det FOI angav som faktorer för att öka tillgängligheten i Arktis för Rysslands väpnade styrkor så ser vi att man har uppnått många av målsättningarna som de anger. Vad som är oroväckande är den forcering som påbörjats, en gradvis resursförstärkning hade varit mer förståelig dvs allt efter hand som möjligheterna att utvinna naturresurserna så tillförman förmågar, nu forcerar man fram en resursförstärkning. Detta i sig kan föda en onödig rustningsspiral, samt frågan är vad är det man måste forcera fram resursförstärkningen mot?

Slutsatser

Att det pågår en kamp kring Arktis är tydligt, den kampen handlar ytterst om att dra en ekonomisk vinning främst vad avser fossila bränslen. Vad som dock är oroväckande i denna kamp som pågår just nu är Rysslands uttalanden kring en tydligt upplevd hotbild, vissa av uttalandena kan man bortse ifrån som irrelevant retorik. Men slår man samman dels den militära ledningens uttalanden dels den högsta politiska ledningen. Så framträder en tydlig rädsla från Rysk sida om att tappa möjligheten att säkerställa sin nationella säkerhet.

Den kamp som pågår är i dagsläget inte en kamp mellan t ex NATO och Ryssland, EU och Ryssland utan mellan enskilda nationalstater. Vad man dock måste ha i beaktande är att vissa av staterna är med i EU vissa i NATO eller båda organisationerna. Således finns en grundplatta och viss form av säkerhet för de stater som är med i dessa samarbetsorganisationer som även kan möjliggöra att de kan ta ut svängarna i sin retorik och till del sitt agerande. Att Ryssland mycket väl kan sätta likhetstecken mellan enskild nationalstat och samarbetsorganisation är fullt möjligt, jag har dock ej uppfattat att så är fallet just nu kring kampen om Arktis. Möjligheten finns dock att så kan ske, sker detta kommer bedömt hastigheten i spiralen som pekar på än mer frostigare relationer mellan Väst och Ryssland att öka.

Ryssland har en ambitiös plan för att dels möjliggöra en exploatering av Arktis dels skydda denna exploatering och i förläggningen dess utvinning av naturtillgångar. Vad som är oroväckande ur ett Svenskt perspektiv är att man inte verkar ta detta på något större allvar. Att en gradvis ökning av den militära förmågan har skett i Arktis regionen är tydlig samt att en tydlig uppbyggnad av nya förmågor genomförs är också tydlig. Således kommer Norra Sverige återigen bli ett strategiskt viktigt område likt det var under det kalla kriget. Rysslands planer för Arktis ligger just nu sex (6) år bort i tiden. I Sverige talar vi om ett 10-års återtagande vid förändringar av vår omvärldssituation. Just nu ökar den militära förmågan från Ryssland dels i vårt norra område dels i vårt södra område. Tydligare förändring i vår omvärldssituation än detta kan ej fås, lägg då ihop detta med en högre grad av nationella strömningar och tydligt repressiv lagstiftning mot reformvänliga krafter, HBQT personer samt oliktänkande i Ryssland så blir bilden som framträder än mer oroväckande.

Att säga att det pågår en militarisering av Arktis är felaktigt, däremot sker en förmågeuppbyggnad efter 15-20 års förfall sedan Sovjetunionens kollaps. Så ser man det rent statistiskt så ökar militariseringen men det handlar snarare om en återgång till den mängd styrkor som fanns under Sovjetunionens tid. Dock återigen så är vårt nuvarande försvar av de Norra delarna anpassade till det förmågeglapp som uppstod efter Sovjetunionens fall, inte till vad som kommer finnas inom bedömt sex (6) år. Återigen för att utnyttja ett populärt ord så kan Sverige orsaka ett säkerhetsvakuum och då i den Norra delen om man inte beaktar den upprustning som trots allt sker.

Hava a good one! // Jägarchefen

Källor

Barents Observer 1, 2 (Engelska)
BBC 1 (Engelska)
Dagens Nyheter 1, 2, 3, 4 (Svenska)
FOI 1, 2, (Svenska)
Förenta Nationerna 1 (Engelska)
Geology 1, 2 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22 (Engelska)
Russia Beyond The Headlines 1, 2 (Engelska)
SIPRI 1 (Engelska)
Sveriges Radio 1, 2, 3, 4 (Svenska)
The Guardian 1, 2 (Engelska)
The Moscow Times 1 (Engelska)

måndag 23 december 2013

I Skuggan av Mellanöstern Del 3

Sammanfattning

Ryssland har under hösten och förvintern 2013 stärkt sin maktposition genom sitt agerande mot Ukraina. Man har mer eller mindre fritt fått agera med diverse påtryckningsmedel utan någon konsekvens ifrån de västliga makterna. Detta i sin tur har bedömt lett till en ökad möjlighet till ytterligare spänningar mellan väst och öst och en rejäl möjlighet finns nu för om situationen eskalerar än mer genom olika ageranden från öst och väst att en återgång till ett förhållande liknande under det kalla kriget kan uppstå. Utifrån detta blir Sverige ytterst sårbart som angränsande land till Ryssland, utifrån våra nuvarande möjligheter till att kunna motstå yttre påverkan och framför allt kunna svara mot en yttre påverkan.

Analys

Allmänt. Under hösten har jag beskrivit händelseutvecklingen i Ukraina och försökt påvisa vad som skett i skymundan främst för den västliga allmänheten och i dess förläggning vilken påverkan detta kan ha på Sverige. Varför är då det som sker/skett i Ukraina viktigt? Två faktorer påverkar detta främst dels Ryssland och dess President Vladimir Putins önskan och strävan om att skapa den Euroasiska Unionen. Dels den Europeiska expansionen österut och i dess förlängningen även kanske ett utökande av medlemsländer i NATO.

Således handlar utgången om Ukrainas öde ytterst om vilket ekonomiskt maktblock de skall tillhöra. Ideologiskt ligger självklart Ukraina närmare Ryssland med dels dess kultur dels arvet efter Sovjetunionens kollaps avseende rättsväsende o dyl. Ett krav som EU ställt på Ukraina är införandet av ett mer västerländskt synsätt på t ex rättsväsendet, vilket skulle ändra den ideologiska basen. Dock ser jag ideologi som underordnad i detta, det handlar ytterst om ekonomiska sfärer.

Vad avser den Euroasiska unionen handlar det om att förena ekonomier, rättsväsende samt tulltjänster och genomföra militär koordinering länder mellan. Det man vill förena är de stater som erhöll självständighet efter Sovjetunionens kollaps och som Putin själv ser som den största Geopolitiska katastrofen under den 20 århundradet. Den Euroasiska unionen ser Putin som en motpol till EU, Kina och USA. Den Tullunion som Ryssland, Kazakstan och Vitryssland ingick 2010 och som man även nu vill att Ukraina skall gå med i är själva grunden för den Euroasiska Unionen. För att den Euroasiska Unionen skall kunna realiseras krävs det att Ukraina är en del av den.

Rent ideologiskt så finns en grundplatta för den Euroasiska Unionen. Alexander Dugin är den ledande teoretikern bakom den av Kremls ideologer anpassade ideologin för den Euroasiska Unionen. Man vänder sig mot den rådanda liberala postmoderniteten, såsom feminism, multikulturalismen m m. Man har samlat pusselbitar från olika traditioner och tidsperioder och skapat en radikalkonservativ kulturmodell, som skall vara en motpol mot den liberala kulturmodellen. USA är i dag den stat som sprider den liberala världsbilden och därmed är man även per definition antiamerikan och man ser att det enbart är Ryssland och den Euroasiska unionen som har förmågan att sprida en annan världsbild än den liberala. Det är ur detta perspektiv man bör sätta in Hillary Clintons uttalande från December 2012, “There is a move to re-Sovietise the region, It’s not going to be called that. It’s going to be called a customs union, it will be called Eurasian Union and all of that, But let's make no mistake about it. We know what the goal is and we are trying to figure out effective ways to slow down or prevent it."

Vad avser en expansion av NATO österut så har Ryssland kraftigt motsatt sig detta och motsätter sig det. Grunden för Ryssland är fortfarande att ha buffertstater i sin hand mellan en presumtiv motståndare och sig själva. Dessa buffertstater ser man helst är politiskt och ekonomiskt svaga. Att Ryssland är har denna syn till att skapa och ha en buffertzon mellan sig och en presumtiv motståndare, grundlades efter Andra världskriget och har fortlevt hela tiden efter det. Grunden i synsättet är att inget nytt krig skall utkämpas på rysk mark utifrån de förluster materiellt och personellt som uppstod under Andra världskriget. Likväl så gäller detta inte enbart NATO utan även EU med dess Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Således ligger det i Rysslands intresse att varken EU eller NATO utvidgar mer än vad som har skett mot Rysslands gränser.

Således Ukrainas roll är avgörande i den kommande Euroasiska unionen, vilket gör att President Vladimir Putin ej kommer släppa in varken EU eller NATO i dess "bakgård". Likväl så är grundfundamentet i den nya framträdande ideologin för den Ryska makteliten klart antiamerikanskt och klart antiliberalistiskt, vilket ger än mer "vatten på kvarnen" att förhindra en expansion av t ex EU mot Rysslands landgräns. Likväl bör man se vissa av de lagar och den våg av nationalism som sveper över Ryssland just nu ur perspektivet kring den ideologiska bas som finns för den Euroasiska unionen. Likväl bör man se Hillary Clintons uttalande från december 2012 som en skarp varning till främst Europa, men Ryssland kan likväl ha tolkat det som startskottet för ett nytt Kallt krig.

Påtryckningarna. Ryssland har utsatt Ukraina under sommaren, hösten och förvintern 2013 för synliga och mindre synliga påtryckningar. Påtryckningarna har bestått i allt från mer eller mindre öppna hot till direkta åtgärder till enligt obekräftade uppgifter mer eller mindre subversiv verksamhet mot Ukrainska intressen. Detta var det som fick vågskålen i slutändan att tippa över för Ukrainas politiker att orientera sig mot Ryssland och inte den Europeiska Unionen.

Den första indikationen som kom på att Ryssland genomförde påverkan av Ukrainas inre förhållanden kom under början av Juli månad 2013 när obekräftade uppgifter började cirkulera att Ryssland börjat påverka den Ryska delen i Ukraina genom olika grupperingar att destabilisera situationen inom vissa områden. Vad syftet med destabiliseringen kan ha varit är oklart vissa teorier finns men inget bekräftat, vilket hör till med subversiv verksamhet, man vill kunna förneka all kännedom om det.

Det första riktiga tecknet på att påtryckningsmedel skulle utnyttjas mot Ukraina kom den 29 Juli 2013 när den Ryska hälsoinspektören meddelade att man infört ett importstop på choklad och andra sötsaker från den Ukrainska godistillverkaren Roshen. Enligt den Ryska hälsoinspektören så hade konsumentorganisationen Rospotrebnadzor upptäckt höga halter av benzopyrene i mjölkchoklad. Dock är det ett känt faktum att Ryssland utnyttjat hälsoskäl för att straffa grannländer då dessa ej valt att gå Rysslands väg i olika frågor såsom importförbud mot Moldaviskt och Georgiskt vin, likväl som Ukrainsk ost vid tidigare tillfällen.

Den tydligaste påtryckningen som Ukraina var utsatt för var den "handelsblockad" som genomfördes mellan den 14 och 20 Augusti 2013 från Ryssland. Ryssland genomförde noggranna tullkontroller av alla varor som transporterades från Ukraina in i Ryssland dels med hjulfordon dels på järnväg. Detta kom att föranleda stora förseningar på att få in varor i Ryssland. I grunden handlade denna konflikt om att påvisa för Ukraina vad som kan hända om frihandelsavtalet skulle undertecknas.

I slutskedet av upptakten till EU toppmöte i Vilnius kom Ryssland således att sätta in själva stöten mot Ukraina där man förklarade att man skulle införa ett importstop på varor från Ukraina. Särskilt från östra Ukraina där dels huvuddelen av den Ukrainska industrin finns dels den ryska majoriteten finns och denna del är likväl mer orienterad mot Ryssland är västra Ukraina. Detta skulle om hotet verkställts föranleda stor arbetslöshet och stora ekonomiska förluster för Ukraina.

Således kan vi se att det under hela sensommaren, hösten och förvintern aktivt genomförs påtryckningar och påverkan från Ryssland mot Ukraina. Detta är ett axplock av exempel fler finns, framför allt vad avser påverkan från partier, rådgivare till den sittande regeringen i frågan avseende valet mellan Ryssland eller den Europeiska Unionen. Vad som är intressant i detta är att all denna information har funnits tillgänglig på internet och mycket av informationen har även rapporteras av större internationella nyhetsbyråer.

Vad som är beklämmande i allt detta är att Väst stått helt handfallna det är inte förrän nu som en opinion har vänts mot Ryssland kring vad Ukraina har utsatts för, lika handfallna var väst mot Rysslands "handelskrig" som pågick under en dryg månad under hösten 2013 mot Litauen. Det enda Väst nu gör mot Ryssland genom att ej besvara detta "offensiva" agerande är att stärka deras syn på att väst är försvagat och Ryssland är starkare, vilket på sikt kan rubba den säkerhetspolitiska balansen.

Utfallet. Det som framkommit i dagsläget är tre tydliga ”stöd” till Ukraina som kommer ges från Ryssland 1) Köp av Ukrainska statsobligationer för femton (15) miljarder dollar 2) en signifikant sänkning av gaspriset med en tredjedel och 3) Ett hävande av de importförbud som funnits samt beställningar från Ukrainsk industri. Utöver dessa tre mest tydliga ”stöd” så skall totalt fjorton (14) bilaterala avtal undertecknats mellan Ryssland och Ukraina, av dessa har inga än kommit ut vad det kan avhandla dock förekommer rykten kring dessa varav några kommer beskrivas nedan.

Det köp av Ukrainska statsobligationer som Ryssland genomför är för Ukraina ej förmånliga, det ger dem ett kortsiktigt ekonomiskt stöd, men köpet Ryssland genomför är på två åriga obligationer med en avkastning på fem (5) procent. Således det Ryssland gör är ej att ge ett bidrag utan ej kredit som Ukraina kommer tvingas att återbetala till Ryssland.

Vad avser reduceringen av gaspriset så kommer det läggas på en kostnad av 268.50 dollar per 1,000 kubikmeter kontra 400.00 dollar, dock är detta inte någon större eftergift från Rysslands sida utan detta är det faktiska marknadspriset för gasen. Dock kommer kostnaden markant nedgå för industri och vanliga konsumenter av gas. Likväl kommer prisnivån på gasen att förhandlas om varje kvartal.

Importsanktionerna som Ryssland infört på Ukrainska varor såsom godis, järnvägsvagnar o dyl hävs. Detta i sig är positivt för den Ukrainska industrin som försöker sälja varor på den Ryska marknade dock så blir det i bästa fall en återgång till den tidigare exporten som tillfälligt stoppats. Vad avser exportstöd så har Ryssland gjort avsiktsförklaring att genomföra inköp av större transportflygplan, fartyg och samarbete med raketutveckling. Dock så är detta också likt tidigare stöd en mindre chimär mht att den Ukrainska industrin upprättades under Sovjettiden och för att den skall fungera krävs ett samarbete i grund och botten med Ryssland.

Vad avser rykten som cirkulerar avseende eftergifter mot Ryssland så finns obekräftade uppgifter om att Ukraina skall ha övergett del av kontrollen av sina gaspipelines till Ryssland. Likväl finns det obekräftade uppgifter om ett avtal rörande byggandet av en bro eller tunnel vid Kertjsundet, vilket är det sund som förbinder Svarta Havet i söder med Azovska sjön i norr, likväl går gränsen mellan Ukraina och Ryssland längs sundet.

Den största eftergiften Ukraina dock genomför är att man nu tydligt mer och mer vallas in i Rysslands fålla. Den demokratiseringsprocess som var själva grunden för att Ukraina skulle få etablera ett frihandelsavtal med EU avbryts, varvid framför allt reformeringen av det juridiska systemet av Ukraina var en hörnsten. Härvid kvarstannar Ukraina i en repressiv inrikespolitik och risken är överhängande att man mer och mer antar de av Ryssland klart odemokratiska lagar för att utestänga dels oliktänkande dels organisationer som verkar för demokratiseringsprocesser.

Vad man kan se avseende Rysslands s k ekonomiska stöd till Ukraina är att det ej är något stöd. Man ger Ukraina ett relativt omfattande ekonomiskt paket för att på kort sikt rädda den ekonomiska situation, som dock senare måste återbetalas till Ryssland. Likväl skall man sätta detta i perspektivet, vad gör Ryssland om Ukraina ej har möjligheten att återbetala och vilka eftergifter måste då Ukraina genomföra? Samt Ukrainas ekonomi styrs nu i stor utsträckning av Ryssland. Likväl i och med att ytterst lite har framkommit avseende Ukrainas eftergifter mot Ryssland så finns möjligheten att i dessa avtal, klausuler finns nedtecknade som bakbinder Ukraina än mer om återbetalningar ej kan genomföras.

Utifrån att ytterst lite fortfarande framkommit rörande de övriga billaterala avtalen mellan Ryssland och Ukraina finns risken att Ukraina kan ha genomfört långtgående eftergifter mot Ryssland. I och med att situationen varit sådan mellan Ryssland och Ukraina varit sådan sedan 2010 att Ukraina kategoriskt motsatt sig alla framstötar från Ryssland. Varvid nu när man hamnat i en beroende ställning kan ha genomfört stora eftergifter mot ett Ryssland som agerat mycket offensivt under hela hösten.

Slutsatser

I Dagens Nyheter i dag (131222) publicerades en artikel av Finlands President Sauli Niinistö där han påtalade att avståndet mellan Ryssland och Väst ökar. Något som varit tydligt under hela detta år och till del under 2012 också. Grunden till detta bedömer jag dels är att Rysslands ledning märker att de är starkare än vad de varit tidigare således vågar man agera. Dels har man bedömt även gjort analysen att USA möjlighet till påverkan har minskat i Europa vilket gör att man tar större risker och väljer att påverka i en större omfattning.

Detta gör att Ryssland väljer att föra en mer aggressiv utrikespolitik enligt gammalt maner. Något som vi i Väst verkar ha glömt hur det gamla Sovjetunionen agerade som. Detta om man vill kalla det kulturella arv hur man väljer att föra sin utrikespolitik har inte försvunnit, vilket är rätt naivt från oss i väst att förutsätta att bara för Sovjetunionen gick under så skall Ryssland välja en västerländsk väg. Det är ur ljuset av detta man även bör se den ideologi som ligger till grund för den Euroasiska Unionen. Förnedringen som bl a President Vladimir Putin väljer att kalla den största Geopolitiska katastrofen under det tjugonde århundradet dvs Sovjetunionens kollaps skall nu suddas ut, med ett nytt starkare Ryssland.

Ur min horisont är detta den första tydliga kraftmätningen mellan Väst och Ryssland. I vilket mina ögon Ryssland gick vinnande ur, även om Ryssland enligt vissa bedömare kan vara på väg att tappa momentet rent ekonomiskt och att äventyret med Ukraina kan "åderlåta" Ryssland så är det inte så att Ryssland väljer att ge bort pengar till Ukraina utan de skall enkelt sagt ha tillbaka varje öre de väljer att ge för stunden. Vilket gör dem till en vinnare. Likväl så fick de stopp på den Europeiska utvidgningen, vilket de mest troligt kommer lyckas med även i Moldavien mht att de där har agerat än mer offensivt och bl a enligt vissa bedömare övertagit hela banksystemet vilket gör Moldavien mycket sårbart just nu för några som helst utsvävningar. Likväl agerandet mot Litauen under hösten gör tydligt att man ej räds att agera mot dels ett NATO land dels ett EU land som även vid tidpunkten för handelsblockaden var EU ordförande land.

Således det vi har just nu är ett Ryssland som inte räds för att agera offensivt utrikespolitiskt, vilket hela höstens agerande inom den för Ryssland angränsande Europeiska zonen visar. Kommer då detta agerande att fortsätta under 2014? Jag gör bedömningen att så är fallet, de har märkt att Väst inte agerat tillräckligt kraftfullt mot dessa händelser vilket gör att man stärkt sitt eget förtroende.

Vad kan vi då dra för slutsats av detta? Spänningarna kommer öka mellan Väst och Ryssland om man fortsätter detta aggressiva agerande. För eller senare kommer Ryssland mest troligt och mindre troligt Väst trampa på en "öm" tå vilket gör att en återgång till ett mer kalla kriget liknade förhållande uppstår. Vi är inte just där än, men det är tydligare än någonsin att en rejäl möjlighet finns att en återgång till det förhållandet kan ske.

Vilka konsekvenser kan då detta få för Sverige i förlängningen? En intressant sak som tas upp i PERP 2013 av Försvarsmakten är att man påtalar att Sverige kan komma i en ökad utsträckning utsättas för ekonomiska och politiska påtryckningar samt utnyttjande av stridskrafter för att understryka dessa hot. Vad vi har fått bevittna mot Ukraina är just påtryckningar som Ryssland är beredd att genomföra. Likväl räds man inte att genomföra dessa mot ett NATO land som för tillfället även var EU ordförande land dvs Litauen.

Att man nu som Sverige har en minimalistisk Försvarsmakt (dock ej Försvarsmaktens fel på intet sätt, myndigheten har varit mycket tydlig mot regering och riksdag vilka konsekvenser vägvalen kan innebära) har ett sådant grannland i sitt närområde som de facto utövar diverse påtryckningar mot sina grannländer, bör sända tydliga larm signaler till både regering och riksdag. Likväl är Sverige ej anslutit till någon militärallians vilket gör oss än mer påverkansbar, ingen kommer till vår undsättning om de själva ej vill det. Vilket område som påverkan kan ske kring är mycket tydligt det är det mest strategiskt viktiga området i hela Östersjön nämligen Gotland. Dels militärt för Ryssland dels ekonomiskt m h t Nord Stream.

Detta inlägg avslutar i Skuggan av Mellanöstern serien, pga att inlägget vuxit under tiden har jag valt att skala bort delar ur det framför allt ett avsnitt kring det ”propaganda krig” som genomförts mellan Väst och Ryssland mht demonstrationerna i Ryssland. Detta tycker jag dock bevakats på ett relativt adekvat sätt av media i Sverige.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svt 1, 2 (Svenska)
SvD 1, 2, 3, 4 (Svenska)
Reuters 1, 2 (Engelska)
Interfax 1 (Ryska)
FT.com 1 (Engelska)
The Lithuania Tribune 1 (Engelska)
The Wall Street Journal 1 (Engelska)
The Foreign Policy 1 (Engelska)
OSW 1, 2, 3 (Engelska)
The Guardian 1 (Engelska)
Jamestown Foundation 1 (Engelska)
Radio Free Europe 1 (Engelska)

torsdag 12 december 2013

The Silent Professionals


Efter varit kraftigt upptagen med ordinarie tjänstgöring de senaste veckorna så kommer här ett reflektionsinlägg kring den FRA debatt som uppstått i kölvattnet av Edward Snowdens läckta dokument som Uppdrag Granskning har fått tagit del av och som Svensk riksmedia har skrivit om under de senaste dagarna.

Att Sverige är ett av de ledande länderna i världen kring signalspaning är ett känt faktum sedan 1940-talet. Denna position stärktes under hela Kalla Kriget dels genom framgångar som FRA gjorde dels genom vår geografiska placering mot Sovjetunionen. Det underrättelsesamarbete som Uppdrag Granskning refererar till grundlades redan under 1950-talet något som belysts många gångar i Svensk litteratur, likväl har det fortsatt till dags datum, något som även Uppdrag Granskning visar på.

Således kombinationen att Sverige var/är oerhört duktig på signalspaning och att kunna inhämta värdefull information genom detta samt vår geografiska placering gjorde/gör att vi har en tydlig särställning inom det västliga underrättelsesamarbetet. Men själva grundbulten i hela diskussionen bör vara, varför har vi underrättelseförmågor och vad syftar de till, då faller vissa bitar av den senaste veckans rapportering kring främst FRA verksamhet bättre på plats och den ter sig inte för en utomstående som något främmande och skrämmande.

All form av underrättelsetjänst handlar om informationsinhämtning för att sedan kunna bearbeta information och därmed dra slutsatser av den dvs ta fram en produkt vilket är en underrättelse, vanligtvis bygger det i viss mån på någon form av bedömning dvs en analytisk gissning för man har aldrig hela bilden klar för sig. Arbetsgången är mångt och mycket liknade den jag själv tillämpar på de inlägg jag skriver här på bloggen.

Informationen kan inhämtas på ett flertal olika sätt t ex enbart genom öppna källor vilket är det vi försvarsbloggare använder oss av, nackdelen med sådan inhämtning är att vanligtvis får man ej tillgång till sekretessbelagd information varvid det kan vara svårt att dra några långtgående slutsatser framför allt långt fram i tiden. Ett annat sätt är att genomföra personbaserad inhämtning dvs man övertalar någon att överlämna hemlig information till en, eller en individ kommer med hemlig information till en. Ett annat sätt är att genomföra signalspaning och sedan, vanligtvis försöka dekryptera den inhämtade informationen antingen från etern eller från t ex fiberkabel.

Således ser man till informationsinhämtningen så syftar den ytterst till att tillförskansa sig ett övertag gentemot en annan. Vanligtvis involverar det att man får tillgång till hemlig information som en annan nation ej vill att man skall ha antingen genom t ex dekryptering eller genom överlämning av information. Att nu dekryptera information som en nation sänt i etern eller en källa överlämnat gör ju ej Sverige skyldig till någon form av lagbrott, källan har ju av sin egen fria vilja överlämnat information eller radiosignalen har kunnat tas in över t ex internationellt vatten.

Dock kan det ju vara så att den information man erhållit ställer följd frågor eller ett ökat informationsbehov varvid mer aktiva åtgärder krävs för att inhämta information, därav finns Försvarsunderrättelsedomstolen och för att citera Runar Viksten "Allt vad FRA gör i signalspaningsväg kräver domstolens tillstånd. Det FRA gör med stöd av ett inhämtat tillstånd är inte olovligt och kan följaktligen inte innebära brottet dataintrång." avseende sk aktiv signalspaning. Själva grundbulten i informationsinhämtning och bearbetning av information är att vi skall ha ett övertag och därmed kunna anpassa vår utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik utifrån rådande omgivning. Detta kan kräva att man måste vidta mer aktiva åtgärder för att säkerställa detta, i visas ögon kan säkert detta te sig omoraliskt men så är verkligheten, att Sverige skulle vara ensam om att göra detta är naivt att tro, alla gör det, det handlar om att värna sina medborgare och sin nations väl. För att granska den genomförda verksamheten finns Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (SIUN).

Således kan man ställas inför att vara tvungen att genomföra omoraliska handlingar för att värna om helheten. Likväl som att en soldat i Afghanistan kan vara tvungen att nyttja våld för att genomdriva en handling bör man se möjligheten att en operatör vid FRA genomför intrång för att tillförskansa information som krävs för att värna Sveriges intressen ur ett utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiskt sammanhang.

Om nu så är fallet att intrång genomförs, genomför då FRA detta helt och hållet på eget bevåg? Nej, alla former information som inhämtas oaktat inom vilken arena det än må vara har en beställning, ett s k informationsbehov har uppstått hos t ex Försvarsmakten. Valet av metod för inhämtning måste dock vara proportionerligt med behovet. Således t ex om det är av synnerligen vikt för Sverige att man har en specifik information kan man tänkas gå väldigt långt för att tillförskansa sig denna. Här vägs både metoden för inhämtning in men även de risker detta medför, för all form av mer aktiv informationsinhämtning innebär risker för avslöjanden och om man är beredd att betala ”priset” för dessa risker.

Är det då något fel i detta? Här ligger vår egen moral och etik som en grundplatta, jag ser inget fel i detta, men så har jag aktivt valt att jobba inom Försvarsmakten dels för att värna om vår egen demokrati dels för att värna om andras liv och väl t ex vid internationella insatser. Är det så att denna information gör att Sverige som nation och dess medborgare får en tryggare tillvaro ser jag helt och hållet att det är värt det.

Att illegalt ta sig in i en dator för att inhämta information bör inte ses konstigare än de s k "resenärer" vi skickade ut under hela kalla kriget bakom järnridån med specifika frågor som krävde svar som man inte kunde få på annat sätt än att aktivt inhämta information. Det vill säga fysiskt titta på platsen och dokumentera denna, eller inköpen av Sovjetisk materiel som såldes på den svarta marknaden under slutet av det kalla kriget för att kunna bedöma förmågan hos denna.

Sen om Uppdrag Gransknings uppgifter stämmer att Sverige och FRA har fått tillgång till verktyg som NSA använder för informationsinhämtning så ser jag heller inte detta som konstigt. Det skall jämföras med att Sverige fick tillgång till SOSUS system under 1980-talet då kallat i svenska handlingar System-4 och Ålandsspärren, för att kunna följa ubåtsrörelser i Östersjön. Vilket var ett av de mest tekniskt hemliga system som USA förfogade över då. Detta handlar ytterst om vår geografiska placering främst gentemot Ryssland vilket effektivt möjliggör för oss att inhämta information rörande dess förehavanden. Således inte att övervaka Sveriges medborgare och dess förehavanden i antingen etern eller på internet.

Sen återstår ju frågan hur FRA väljer att använda verktygen som upplåtits till dem. Därav finns Försvarsunderrättelsedomstolen samt SIUN för att övervaka att det sker enligt de gällande lagar och förordningar som reglerar verksamheten.

Sen att inhämtning genomförs mot civila företag är rätt naturligt det fyller ett syfte för att forma vår säkerhetspolitik. Anledningen är enkel det handlar om att kunna upprätta en normalbild. Normalbilden handlar om att se förändringar som kan tyda på att ett angrepp är förstående dvs köps stora mängder av en viss materiel in, ändras tågtrafik osv. Det kan även syfte till att se om en förmågeskiftning genomförs dvs fokuserar man på något specifikt hos sina väpnade styrkor. Det handlar således inte om att dra ekonomisk vinning utan att följa trenderna och därmed även forma vår egen säkerhetspolitik. Likväl som att det kan handla om att få tillgång till information som ger en ett tekniskt övertag mot vapensystem, för man skall ha klart för sig att det är just civila företag som producerar försvarsmateriel.

Således jag har fullt förtroende för vad våra underrättelseorgan genomför och att det faller inom råmärkena för vad som är moraliskt försvarbart i vår demokrati. De finns till för att vara ett känselspröt så att vi aktivt skall kunna anpassa vår egen försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik gentemot vår omvärld. Vad som är synd är att dessa organ är "The Silent Professionals" dvs de arbetar i skymundan hela tiden och kan aldrig få beröm offentligt för dess verksamhet, vanligtvis när den uppmärksammas är det operationer som gått felaktigt. Vi bör vara stolta över FRA bedrifter för det är de facto en av de viktigaste känselspröten vi har för att kunna anpassa vår beredskap och utveckling på sikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4
SIUN 1
Undom 1
Den Dolda Alliansen, Mikael Holmström