torsdag 14 mars 2019

Strategisk övning

Reflektion

I de flesta fall när de ryska väpnade styrkornas informationstjänst publicerar nyhetsartiklar är de av rutinkaraktär som främst beskriver övningsverksamhet i allmänna ordalag, som de flesta nationers liknande nyhetsportaler gör. Av och till delges dock nyheter som avviker från det ordinarie mönstret och från övningsmoment som tidigare rapporterats. Det är fallet med en artikel som publicerades den 13MAR2019, vilket detta inlägg kommer beröra då den publicerade artikeln är intressant av ett flertal anledningar.

Nyhetsartikeln berör en luftlandsättningsövning av bataljonsstorlek, där den övade truppen var ur 51. Gardesluftlandsättningsregementet ingående i 106. Luftlandsättningsdivisionen. Luftlandsättningsbataljonen skall i skydd av mörker genomfört dold ilastning vid en flygbas i Djagilevo, Rjazan oblast. Därefter skall styrkan transporterats till Noviki övningsområde, Rjazan oblast, och där luftlandsatts med fallskärm från en höjd av 600 meter.1

Enligt övningsscenariot skall en fientlig ledningsplats upptäckts genom flygspaning. Varvid luftlandsättningsbataljonen inledningsvis luftlandsattes, därefter blockerades tillfartsvägar till ledningsplats och slutligen förstördes denna. I ett senare skede skulle luftlandsättningsbataljonen bli avlöst av andra förband i området. Ledningsplatsen skall ha varit av strategisk karaktär och motståndaren var en reguljär sådan, enligt nyhetsartikeln. Övningsledare för övningen var divisionschefen för 106. Luftlandsättningsdivision.2

Vad gör då denna övning intressant? Inledningsvis är det intressant att notera att de ryska väpnade styrkornas informationstjänst belyser att det var ett mål av strategisk betydelse i form av en ledningsplats som luftlandsättningsbataljonen övade emot.3 Ur ett historiskt perspektiv är de värt att notera att ledningsplatser, både för kärnvapen men även militär ledning, ej sågs som strategiska mål av Sovjetunionen under det kalla kriget utan operativa. Däremot kunde flygplatser och hamnar utgöra strategiska mål men även operativa.4 De sistnämnda sågs troligtvis som strategiska mål vid inledningen av en väpnad konflikt då de kunde utgöra infallsportar.

Var det en ledningsplats av strategisk karaktär övningen genomfördes mot, skulle det möjligen kunna utgöra en plats där högre civil eller militär ledning skulle kunna befinna sig. Ur ett svenskt perspektiv skulle det innebära regeringen och krigsdelegationen på den strategisk civila nivån och ÖB med stab för den militärstrategiska nivån.5 Således blir övningen av en synnerligen intressant karaktär, trots nyhetsartikelns anspråkslösa utformning.

Därefter är det intressant att ilastningen av luftlandsättningsbataljonen genomfördes med syftet att vara dold.6 Huruvida det går att dölja ilastning av en luftlandsättningsbataljon kan diskuteras. Under 1980-talet krävdes nästan ett dygns arbete för att genomföra ilastning, om inte förberedelser vidtagits innan för att minska tidsåtgången.7 Varvid det får ses som möjligt att tekniska inhämtningssystem såsom satelliter eller personbaserad inhämtning skulle kunna upptäcka en dylik ilastning vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Dock är satellitbanor kända, därmed går det att planlägga sin egen verksamhet,8 och en huvuddel av satelliterna går troligtvis att följa, trots att vissa satelliter skall vara utformade med smygförmåga vilket gör dem svårare att upptäcka.9

Slutligen, en viktig faktor att ta med sig är att den dolda ilastningen troligtvis syftade till att skapa överraskning och minska förvarningstiden för en motståndare. Därmed inte sagt att det t.ex. var ett s.k. strategiskt överfall som övades, utan överraskning krävs även vid en fullt utvecklad väpnad konflikt. Framförallt om striden skall föras mot ett strategiskt mål. Vad det dock skulle kunna innebära är att övningsmomentet syftade till att kunna uppnå en s.k. operativ chock. Det vill säga att i ett slag, försätta en motståndare ur stridbart skick.10 Något som möjligen skulle kunna uppnås om man påverkar den högsta militära och/eller civila ledningen i en nation.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Rysslands Försvarsministerium 1 (Ryska)
Soviet Army Studies Office 1 (Engelska)
The Washington Post 1 (Engelska)

Department of the Army. The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Department of the Army, 1984.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Slutnoter

1 Министерство обороны Российской Федерации. Более 500 военнослужащих ВДВ в ходе учения под Рязанью выполнили десантирование для захвата объектов условного противника. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12221357@egNews (Hämtad 2019-03-13)
2 Ibid.
3 Ibid.
4 Department of the Army. The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Department of the Army, 1984, s 2-2.
5 Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 14.
6 Министерство обороны Российской Федерации. Более 500 военнослужащих ВДВ в ходе учения под Рязанью выполнили десантирование для захвата объектов условного противника. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12221357@egNews (Hämtad 2019-03-14)
7 Turbiville Jr, Graham H. Soviet Airborne Operations in Theater War. Foreign Policy, vol 13. no. 1-2, 1986, s. 180.
8 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 131.
9 The Washington Post. Priest, Dana. New Spy Satellite Debated On Hill. 2004. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/articles/A56171-2004Dec10.html (Hämtad 2019-03-14)
10 Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 82.

onsdag 13 mars 2019

Skepp Ohoj!

Reflektion

I den årliga omvärldsrapporten av den estniska underrättelsetjänsten, Välisluureamet, väljer organisationen att på tre sidor belysa hur fartyg under ryskt flagg kan tänkas nyttjas som ett stöd för, dels inhämtningsoperationer, dels militära operationen men även som ett verktyg i påverkansoperationer.1 Under de senaste åren har det främst varit ryska forskningsfartyg som varit föremål för diskussioner, då de enligt mediauppgifter har bedrivit ett närgånget intresse utav främst kommunikationskablar på havsbotten.2 Varvid dessa uppgifter från den estniska underrättelsetjänsten blir av intresse.

Först och främst krävs en belysning av ryskflaggade fartyg, här avses främst den ryska handelsflottan. Enligt den nuvarande lagstiftningen i Ryssland utgör samtliga ryskflaggade fartyg en mobiliseringsresurs för den ryska staten, vilket i praktiken innebär att de skall kunna utgöra stödfartyg för den ryska flottan i händelse av inmönstring. Därutöver kan de avkrävas att lösa nationella uppgifter oaktat vart de befinner sig, samt de är ålagda att samla in och rapportera information avseende aktiviteter till havs och i hamnar de besöker.3

Vad avser bevisföring från den estniska underrättelsetjänsten är den ej omfattande, vilket brukar vara normalfallet oaktat vilken stats underrättelsetjänst vid redovisning av öppen information. Enligt den estniska underrättelsetjänsten skall ryskflaggade fartyg försökt ta sig in i övningsområden för marinstridskrafter, avlysta för sjötrafik, men även områden för prov- och försökverksamhet även de avlysta. De skall även rört sig i områden som normalt inte nyttjas för fartygstrafik, men som skall vara av strategiskt intresse. Därutöver skall ryskflaggade fartyg åberopat nödhamn p.g.a. dåligt väder eller tekniska problem oproportionerligt många gånger i förhållande till andra staters flaggade civila fartyg, där syftet antas vara att få åtkomst till andra staters territorialvatten.4

Ovanstående kan antas vara det den estniska underrättelsetjänsten anser ryms inom ramen för militära operationer och inhämtningsoperationer. Vad avser påverkansoperationer, är det främst olika hamnbesök med fartyg och i vissa fall med tillhörande sociala tillställningar där den estniska underrättelsetjänsten anser det finns möjlighet för genomförande av påverkansoperationer.5 Är då detta något nytt fenomen, att nyttja till synes civila fartyg för militära syften?

Utgående från en handling vilket nyttjats som föreläsningsunderlag inför den sovjetiska generalstabsakademin, 1985, förefaller det ej vara fallet. Där framkommer det att Sovjetunionen nyttjade de flesta fartyg för inhämtning, under åtminstone den senare delen av det kalla kriget, dock förefaller det rört sig om informatörer i det som framkommer i föreläsningshandlingen.6 Därutöver förefaller även sovjetiska fiskefartyg nyttjats för olika inhämtningsuppgifter. Dessa fartyg förefaller även kunnat utrustats med olika tekniska inhämtningshjälpmedel.7

Var då detta något som även förekom svenska farvatten under det kalla kriget? Enligt en tidigare chef för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt, skall en kapten över ett sovjetiskt fartyg hoppat av till Sverige i början på 1970-talet. Vid avrapporteringen av denne fartygskapten framkom det att dennes fartyg nyttjades för att transportera in dykare från den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, i svenskt vatten. Syftet med detta var rekognosering av bottenförhållanden samt mineringar i den svenska skärgården.8 Därutöver hävdar Frånstedt att viss sovjetisk fartygsverksamhet, i form av förtäckta fiskefartyg, hade letts via radio från Matreco butiker på svenskt territorium.9

Enligt en annan chef för det svenska kontraspionaget, Bengt Nylander, kan den svenska säkerhetspolisen vid grundstötningen av den sovjetiska ubåten S-363 i Karlskrona 1981, bedrivit spaningar efter misstänkta fartygsrörelser. Vilket i praktiken innebar att individer kunde tänkas släppas i land från fartyg, för att stödja den sovjetiska verksamheten kring den grundstötta ubåten.10 Vilket som minst torde indikera att den svenska säkerhetspolisen såg det som en möjlighet att Sovjetunionen nyttjade till synes civila fartyg för infiltration av personal på svenskt territorium.

Var då inhämtningsverksamhet med tillsynes civila fartyg enbart en sovjetisk inhämtningsmetod under det kalla kriget? Nej, bl.a. den svenska militära underrättelsetjänsten förefaller genomfört inhämtning från de svenska fartyg som trafikerade sovjetiska hamnar, åtminstone under de inledande åren av det kalla kriget.11 Sannolikt använde, och fortsatt använder, andra västliga länder liknande metoder som den svenska underrättelsetjänsten under inledningen av det kalla kriget för inhämtning av information.

Således ur ett historiskt perspektiv är det inget nytt fenomen som den estniska underrättelsetjänsten belyser. Utan det handlar snarare om att metoden återupptagits i en större omfattning, varvid det går att bekräfta att den återanvänds. Vilket även bekräftar vikten av historiska studier kring metoder som t.ex. underrättelsetjänster tillämpar, då dessa ofta återanvänds.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1
Central Intelligence Agency 1 (Engelska)
The New York Times 1
Välisluureamet 1

Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås : Ica, 2013.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009.
Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Slutnoter

1 Estonian Foreign Intelligence Service. International Security and Estonia 2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12, 14.
2 The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. https://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.html (Hämtad 2019-03-12)
British Broadcasting Corporation. Laurence, Peter. What makes Russia’s new spy ship Yantar special?. 2018. https://www.bbc.com/news/world-42365191 (Hämtad 2019-03-12)
3 Estonian Foreign Intelligence Service. International Security and Estonia 2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12-14.
4 Ibid. s. 12.
5 Ibid. s. 14.
6 Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Reconnaissance in Operations and Combat Actions of Formations of Formations in the Navy. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 6.
7 Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009, s. 182.
8 Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås : Ica, 2013, s. 77-78.
9 Ibid. s. 83.
10 Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 85.
11 Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013, s. 34-45.

söndag 3 mars 2019

Avvikelse i normalbild

Reflektion

Inom loppet av en månad har två ovanliga/anmärkningsvärda incidenter inträffat, vilket involverat ryska luftstridskrafter och Sverige. Den första incidenten inträffade den 19JAN2019 och den andra 19FEB2019.1 Den första incidenten omfattande två stycken jaktflygplan, av modellen SU-27, som förefaller eskorterat ett IL-20 signalspaningsflygplan, som under en kort stund kränkte svenskt territorium under vad som sannolikt var en inhämtningsflygning.2 Denna incident är anmärkningsvärd främst av två skäl, det första är att signalspaningsflygplanet genomförde sin inhämtning med eskort vilket ej är vanligt förekommande.3 Det andra skälet är att det skedde en kränkning av svenskt territorium, där Ryssland ej utgör en av de nationer som frekvent kränker svenskt territorium4 trots en stundtals hätsk retorik riktad mellan de båda länderna.

Den andra incidenten omfattande ett svenskt signalspaningsflygplan samt ett ryskt jaktfyflygplan av typen SU-27. Incidenten anses vara anmärkningsvärd då det ryska jaktflygplanet genomförde två passager i överljudsfart i anslutning till det svenska signalspaningsflygplanet, därefter lade det sig omkring 20 meter ifrån det svenska flygplanet i internationellt luftrum. Enligt chefen för flygstaben, Överste Anders Persson, skall det hela utgjort en anmärkningsvärd händelse, dock har Flygvapnet varit med om det vid enstaka tillfällen.5 Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, anser att incidenten, dels är provokativ, dels var farlig.6 Incidenten kom även föranledda att det svenska Utrikesdepartementet kom tillkalla Rysslands Ambassadör, Viktor Tatarintsev, för att beröra händelsen. Enligt den ryska ambassadören skall det ryska jaktflygplanet betett sig korrekt.7 Vad avser incidenten med gränskränkning den 19JAN2019 kom det enbart föranleda att Utrikesdepartementet tillkallade sig en tjänsteman från den ryska ambassaden.8

Inledningsvis förefaller incidenten den 19FEB2019 varit av en allvarligare karaktär kontra den gränskränkning som skedde 19JAN2019 utifrån vilka nivåer det svenska utrikesdepartementet valde att genomföra samtal med ryska representanter från dess ambassad i Sverige. Dock kan gränskränkningen den 19JAN2019 tillsammans med det ryska agerandet mot det svenska signalspaningsplanet den 19FEB2019 föranlett att utrikesdepartementet valde att tillkalla sig Rysslands ambassadör i Sverige. Vid en liknande närgången incident mot en svensk signalspaningsflygning över södra Östersjön 2017, valde det svenska Utrikesdepartementet även att tillkalla sig Rysslands ambassadör.9 Varvid en princip kan antagits redan 2017, när Utrikesdepartementet väljer att markera tydligare från svensk sida vid allvarligare incidenter i internationellt luftrum.

Därefter är det intressant att notera hur incidenterna inträffar på samma datum, d.v.s. den 19, i januari respektive februari månad 2019. Där incidenten i februari blir intressant. Vid studier av den svenska signalspaningens flygningar i södra Östersjön utifrån lagrad information hos internettjänsten RadarBox24 framträder, dels en normalbild när flygdagar inträffar, dels geografiskt område där flygningarna genomförs. Utifrån den lagrade informationen går de att konstatera att flygningarna i princip sker samma dagar varje vecka och flygrutten oftast är densamma i södra Östersjön. Varvid det ryska agerandet hade kunnat genomföras mer eller mindre när som. Därmed uppstår frågan om slump eller avsiktligt agerande att det inträffade precis en månad efter den ryska gränskränkningen av svenskt territorium med luftfarkoster.

Vad avser slumpen kontra avsiktligt agerande kan ett flertal teorier läggas fram avseende repetitionen i datum. Den första är att t.ex. någon för Ryssland skyddsvärd verksamhet genomfördes i Kaliningrad Oblast den 19FEB2019 varvid Ryssland försökte få det svenska signalspaningsflygplanet att avbryta sin inhämtning, vilket får anses ligga inom ramen för slumpen. En annan teorin kan vara att Ryssland tog hänsyn till tidpunkten för gränskränkningen den 19JAN2019 och valde att agera den 19FEB2019. Detta skulle kunna innebära att något budskap försökte förmedlas, som för en utomstående betraktare blir svårt att tyda. En tredje teori skulle kunna vara att det enbart var ett aggressivt agerande den 19FEB2019, varvid återigen slumpen spelar in. Ytterligare teorier kan givetvis läggas fram.

Slutligen, oaktat om det är slumpen eller något avsiktligt agerande som föranlett att två allvarliga incidenter inträffat inom loppet av en månad, faller det utanför den s.k. normalbilden som kan tas fram ur mediarapportering och Försvarsmaktens offentliga rapportering. Normalbilden baseras dock på offentlig information varvid vissa händelser sannolikt ej framkommer offentligt. Avvikelserna utgörs av, 1) rysk gränskränkning 2) med eskorterat signalspaningsflygplan, 3) en månad senare ett aggressivt agerande mot svensk signalspaningsflygplan och 4) det korta tidsförhållandet mellan de två tidigare nämnda händelserna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1 (Svenska)
Sveriges Television 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 (Svenska)

Slutnoter

1 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Tre ryska militärflygplan har kränkt svenskt territorium. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/tre-ryska-militarflygplan-har-krankt-svenskt-territorium (Hämtad 2019-03-03)
Sveriges Television. Olsson, Jonas. Ryskt stridsflyg flög nära svenskt signalspaningsflygplan. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryskt-stridsflyg-flog-nara-svenskt-signalspaningsflygplan (Hämtad 2019-03-03)
2 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Tre ryska militärflygplan har kränkt svenskt territorium. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/tre-ryska-militarflygplan-har-krankt-svenskt-territorium (Hämtad 2019-03-03)
3 Sveriges Television. Olsson, Jonas. FOI om ryska flygkränkningarna: ”Inte klart om det var avsiktligt”. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foi-om-ryska-flygkrankningarna-inte-klart-att-det-var-avsiktligt (Hämtad 2019-03-03)
4 Sveriges Television. Sandström, Oskar. Så många kränker svenskt territorium. 2018. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/sa-manga-kranker-svenskt-territorium (Hämtad 2019-03-03)
5 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Ryskt stridsflyg flög nära svenskt signalspaningsflygplan. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryskt-stridsflyg-flog-nara-svenskt-signalspaningsflygplan (Hämtad 2019-03-03)
6 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Försvarsministern: ”Det här är provokativt – farligt”. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hultqvist-om-flygincidenten-det-har-ar-provokativt (Hämtad 2019-03-03)
7 Sveriges Television. Olsson, Jonas. UD kallar upp Rysslands ambassadör efter flygincident över Östersjön. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ud-kallar-upp-rysslands-ambassador-efter-flygincident-i-ostersjon (Hämtad 2019-03-03)
Sveriges Television. Wicklén, Johan. Ryska ambassadören: Planet betedde sig korrekt. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryska-ambassadoren-planet-betedde-sig-korrekt (Hämtad 2019-03-03)
8 Sveriges Television. Efter kränkning – UD i möte med rysk tjänsteman. 2019. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/efter-krankning-ud-i-mote-med-rysk-tjansteman (Hämtad 2019-03-03)
9 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Ryska planet tvingade svenska planet att vända. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/ryska-planet-tvingade-svenska-planet-att-vanda/ (Hämtad 2019-03-03)

söndag 17 februari 2019

Något om Sveriges midja

Reflektion

Utifrån en mer nutida historiebeskrivning torde den militära betydelsen av nedre Norrland ökat vid upprättandet av örlogsdepån i Gustafsvik samt upprättandet av kustartillerianläggningarna vid Hemsö som skydd för örlogsdepån, under inledningen av 1900-talet.1 Både örlogsdepån samt kustartillerianläggningarna kom dock under perioden mellan första och andra världskriget, ligga i träda. Behovet av att skydda Norrlandskusten med sjöstridskrafter i händelse av en väpnad konflikt hade dock inte försvunnit, då Hemsö fästning togs ur materielreserven och aktiverades i och med andra världskrigets utbrott.2

Att Örlogsdepån i Gustafsvik tillmättes betydelse under det andra världskriget, indikerar en sovjetisk operationsplan upprättad av den sovjetiska Östersjömarinen avseende landstigning och ockupation av Åland från 1940.3 Enligt denna plan skulle sovjetiska ubåtar inta positioner utanför Härnösand i god tid innan operationens genomförande,4 d.v.s. vid Ångermanälvens utlopp. Här får det ses som troligt att denna placering syftade till att påverka ev. svenska sjöstridskrafter baserade vid Örlogsdepån i Gustavsvik. Nyttjandet av ubåtar för detta skulle även medge viss överraskning då inga ytstridsfartyg skulle noterats längs Norrlandskusten innan operationen påbörjats. I sammanhanget är det intressant att notera, hur flygvapnet ombaserade sjöflygplan till Örlogsdepån i Gustafsvik 1942, för att genomföra spaning efter sovjetiska ubåtar i Bottenhavet.5

Efter andra världskriget slut och inträdet i det kalla kriget kom troligtvis nedre Norrlands betydelse aktualiseras i ett helt annat sammanhang. Vid inledningen av 1950-talet kom försörjningsberedskapen av Sverige i händelse av en väpnad konflikt eller andra påfrestningar aktualiseras. Denna fråga skall ha varit en av de enskilt viktigaste i samarbetet mellan Sverige och Norge under 1950-talet. Detta kom innebära att en drivmedelsanläggning, kaj samt andra faciliteter anlades i Trondheim, dessa var färdiga 1962. Därutöver kom även trafikförbindelserna, väg och järnväg, förbättras mellan Sverige och Norge.6

Enligt Neutralitetspolitikkommissionen, skall dock denna reservhamn för förbindelserna väster-/österut varit en felsatsning.7 I sammanhanget är det dock intressant att notera vad Överbefälhavarens operationsplaner för Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN) omfattade. Enligt operationsplanerna för MILO NN under 1960-talet samt inledningen av 1970-talet skulle MILO NN avdela förband för att skydda förbindelserna till Trondheim samt till och från övre Norrland (MILO ÖN).8 Varvid åtminstone den militärstrategiska nivån förefaller sett allvarligt på att denna förbindelseväg till Norge i händelse av en väpnad konflikt hölls öppen. Indirekt visar det även på vikten av det geografiska området som MILO NN omfattade. Något som kan bekräftas vid t.ex. en jämförelse av uppgiftsställningen till Bergslagens militärområde (MILO B) kontra MILO NN. Vid MILO B var uppgiften att bevaka över gränsen mot Norge ledande förbindelser emedan MILO NN har uppgiften skydda.9 Där den senare uppgiften har en högre ambitionsnivå kontra den förstnämnda.

I ÖB plan från 1978 har uppgiften till MILO NN att skydda förbindelserna till Trondheim tagits bort, och uppgiften att bevaka gränsen mot Norge tillkommit, fortsatt skulle förbindelserna till och från MILÖ ÖN försvaras.10 Huruvida uppgiften att skydda förbindelserna togs bort p.g.a. att infrastrukturen i Norge inte längre ansågs adekvat eller om det var ett utfall av den gradvisa avvecklingen av den s.k. transatlantiska länken, som skedde under 1970-talet, får vara en öppen fråga. Dock fanns infrastrukturen kvar i Norge intill den senare delen av 1980-talet.11 En faktor som dock bör beaktas är att uppgiften fortsatt kan ha bestått för MILO NN, men p.g.a. det politiska klimat kring det västliga försvarssamarbetet kan en omskrivning genomförts för att dölja det.

Vad som även kom att ske under inledningen av 1980-talet var att USA började upprättade ett flertal bergförråd i området kring Trondheim, syftande till förhandslagring av en expeditionär marinkårsbrigad (MEB) om cirka 13,000 soldater. Detta kom troligtvis även aktualisera MILO NN betydelse. Då dessa bergförråd torde utgjort ett viktigt mål för Warszawapakten att påverka med olika medel. Därutöver mtp. de begränsade norska förbindelserna framförallt i nordlig riktning och det svenska västliga samarbetet, kan även möjligheten funnits att USA kan ha tänkt, med eller utan svenskt medgivande, förflytta delar av den förhandslagrade MEB på svenskt territorium.12

Således får det ses som troligt att MILO NN var ett område som under det kalla kriget, som minst, var intressant både för NATO anslutna länder men även Warszawapakten utifrån dess västliga förbindelse. Därutöver var en av uppgifterna MILO NN hade, att skydda förbindelserna i nord-sydlig riktning till och från MILO ÖN. Ett antagande i krigsplanläggningen under det kalla kriget var att förbindelserna vid någon av älvdalarna till eller från MILO ÖN skulle påverkas genom bekämpning.13 Här får det ses som möjligt att det torde varit någon av älvdalarna inom MILO NN, utifrån den tidigare berörda västliga förbindelsen. Då detta skulle vara stridsekonomiskt korrekt och inte utgöra en kraftsplittring för den part som hade intresse av att genomföra någon påverkan i området.

Således korsas två intressen i området, dels den västliga förbindelsen, dels förmågan att förflytta förband antingen i nordlig eller sydlig riktning längs de koncentrationsvägar samt järnvägar som fanns i området. Därmed torde området under det kalla kriget kunnat betraktas som ett tyngdpunktsområde för att påverka styrketillväxt och uthållighet. Hur hade då denna påverkan kunnat genomföras?

Någon regelrätt invasion mot MILO NN under det kalla kriget får anses varit mindre sannolik i det korta perspektivet, då det troligtvis inneburit att Finland till del blivit ockuperat innan en sådan operation hade kunnat genomföras. Vilket innebär att både svenska men även NATO förbandsrörelser i nordlig eller sydlig riktning kunnat genomföras, inom MILO NN, innan så hade skett. Varvid det troliga torde varit att påverkan hade genomförts med luftangrepp, fjärrbekämpning och specialförband i ett tidigt skede av en väpnad konflikt. Detta hade troligtvis varit fullt tillräckligt för att förhindra rörelser i både nord-sydlig och väst-östlig riktning, utifrån terrängens och förbindelsernas beskaffenhet inom MILO NN.

Ur ett samtida perspektiv är förhållande snarlika. För att kunna röra svenska förband i nordlig eller sydlig riktning beroende på var en hotbild kan uppträda mot svenska säkerhetsintressen, måste förband passera vad som tidigare var MILO NN. Vad som kanske är än viktigare är att den enda egentliga stora förbandsenheten som USA snabbt kan förstärka Europa med och framförallt det nordliga Europa är med den förhandslagrade MEB som finns i Trondheim området. Varvid de nordliga, sydliga och östliga förbindelserna på svenskt territorium genom tidigare MILO NN, blir synnerligen viktiga i ett större perspektiv.

Detta kan accentuerats till del när t.ex. den amerikanska marinkåren valde att närvara med en representant vid chefsbytet hos Fältjägargruppen 2017 i Jämtland,14 vilket får anses vara smått anmärkningsvärt. Därutöver torde den norsk-svenska samövningen med Hemvärn i Jämtland 2016 även kunna indikera på detta,15 samt främmande makts ev. kartläggning av individer viktiga för totalförsvaret i regionen.16 Utifrån den försämring av säkerhetsläge som gradvis förefaller ske på Nordkalotten, blir således tidigare MILO NN, synnerligen viktigt för att främst kunna förflytta förband i en nordlig riktning. Men sett till säkerhetssituationen i Östersjöregionen blir även den sydliga riktningen viktig. Vad som dock skiljer det kalla kriget mot vår nutid, är att det tidigare MILO NN snarare får ses som en konfliktyta mellan NATO och Ryssland och i en mindre utsträckning Sverige mot endera part.

Vad som kommer ske i händelse av en nutida väpnad konflikt är möjligen en kapplöpning att hinna förstärka med förband eller förhindra att förband kan förstärka ett geografiskt område, genom det tidigare MILO NN. För att möjliggöra förstärkning krävs skydd av kritisk infrastruktur i tidigare MILO NN av t.ex. väg- och järnvägsbroar, dammar men även terrängpartier. Dessa måste skyddas, dels med marktrupp, dels med luftvärn och luftstridskrafter. För att kunna påverka den nämnda kritiska infrastrukturen torde flyg- och fjärrbekämpning samt specialförbandsinsatser vara mer än tillräckligt. Således rör det sig inte om någon regelrätt invasion.

Avslutningsvis, det tidigare MILO NN kan beskrivas som "Sveriges midja". Ur ett operativt sammanhang blir det väldigt tydligt utifrån de nu rådande styrkeförhållandena samt förbandspositioneringarna. Hindras rörelsefriheten i nordlig eller sydlig riktning vid "Sveriges midja", uppstår tydliga problem både för Sverige men även NATO i händelse av en väpnad konflikt antingen i Östersjöregionen eller på Nordkalotten.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Forum Navale 1 (Svenska)
Hemvärnet 1, 2 (Svenska)
Nationalencyklopedin 1 (Svenska)
Sveriges Radio 1 (Svenska)
Tidskrift i Sjöväsendet 1 (Svenska)
Östersunds-Posten 1 (Svenska)

Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of "neutral" Sweden's secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.
Malmström, Louise Hugemark. Garderad neutralitet: förberedelser för svenskt västsamarbete i krig: en kommenterad forskningsöversikt. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014.
SOU 1994:11. Om kriget kommit. Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969.
SOU 2002:108. Fred och säkerhet.
Wallerfelt, Bengt. Den hemliga svenska krigsplanen. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014.

Slutnoter

1 Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 14, 17-20.
2 Nationalencyklopedin. Hemsö fästning. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemsö-fästning (Hämtad 2019-02-17)
Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 32-34.
3 Gustavsson, Kenneth. Åland 1940 – demilitarisering under sovjetisk kontroll, del 2: Den militära linjen. Tidskrift i Sjöväsendet. vol. 178, no. 3, 2014, s. 241
4 Ibid. s. 246.
5 Dunge, Manne. En okänd örlogsdepå? Gustafsvik vid Ångermanälven. Forum Navale, vol 72, no. 1, 2016, s. 34.
6 SOU 1994:11. Om kriget kommit. Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969. s. 132-133.
Malmström, Louise Hugemark. Garderad neutralitet: förberedelser för svenskt västsamarbete i krig: en kommenterad forskningsöversikt. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014, s. 101, 104.
7 Ibid.
8 Wallerfelt, Bengt. Den hemliga svenska krigsplanen. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2014, s. 156, 208.
9 Ibid. s. 159, 208.
10 Ibid. s. 236, 251, 264.
11 Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of "neutral" Sweden's secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006, s. 221-222, 225-226, 232.
SOU 2002:108. Fred och säkerhet. s. 566.
12 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. s. 450-453.
13 Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 60.
14 Hemvärnet. Soldaterinran och chefsöverlämning. 2017. https://hemvarnet.se/om-organisationen/hemvarnsforbanden/nyheter/1641/11802 (Hämtad 2019-02-17)
Hemvärnet. Soldaterinran och chefsöverlämning. 2017. https://hemvarnet.se/UserFiles/Nyheter/utbildningsgrupper/faltjagargruppen/170930/1507127504_OK9A9042II.jpg (Hämtad 2019-02-17)
15 Östersunds-Posten. Råberg, Urban. Norsk militär i krigsförbandsövning på Östersunds gator. 2016. https://www.op.se/artikel/ostersund/norsk-militar-i-krigsforbandsovning-pa-ostersunds-gator (Hämtad 2019-02-17)
16 Sveriges Radio. Andersson, Staffan. Misstänkt kartläggning av personal på länsstyrelsen. 2017. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6610003 (Hämtad 2019-02-17)

lördag 16 februari 2019

Utveckling av maritim specialförbandsförmåga

Reflektion

Bilder och tolkning av dessa utgör en av ett flertalet underrättelsegrenar, internationellt benämns det Imagery intelligence (IMINT). Med internets intåg och den ökade kommersialiseringen av rymden, som en konsekvens av den minskande kostnaden för uppskjutningen samt tillverkningen av olika satellitsystem, har det blivit möjligt att nyttja IMINT som en gren av OSINT (Open source intelligence). Dock får kombinationen av IMINT och OSINT anses röra sig om att studera förändringar över tid, kontra snabbt uppkomna händelser.

Dock kan förändringar i infrastruktur under en tidsperiod ge indikationer på antingen ökad eller avtagande förmåga. Ur ett svenskt perspektiv, mtp. de diskussioner som skedde under 1980-talet avseende möjlig sovjetisk undervattensverksamhet i svenska vatten, kan det vara intressant att studera den infrastrukturella utveckling hos den ryska Östersjömarinens spetsnazförband, d.v.s. 561. marina underrättelsecentret (OMRP). Förbandet skall ha Parusnoje som förläggningsort i Kaliningrad Oblast.1 Därutöver skall en maritim stödpunkt finnas i Primorsk för förbandet.2

Bild 1. Utveckling vid Parusnoje (bilder via Google Earth).
Vid huvudförläggningen sker utifrån Google Earths bildunderlag ingen utveckling från 2002 förrän vid 2012. Vid 2012 påbörjas konstruktionsarbete av en större byggnad, som är färdigställd 2013. Under 2013 påbörjas även ytterligare konstruktionsarbete, som till del förefaller vara färdigt 2014. Under 2016 förefaller konstruktionsarbetet för ytterligare en helikopterplatta även påbörjas, vilket även färdigställs samma år. Utöver konstruktionsarbetet verkar även underhållet av förläggningsplatsen intensifierats under åren.

Bild 2. Utveckling vid Primorsk (bilder via Google Earth).
Vid den maritima stödpunkten i Primorsk förefaller utvecklingen varit störst. Mellan 2002 och 2012 verkar dock ingen utveckling skett vid anläggningen. Vid 2013 upprättas en ny byggnad vid Primorsk floden. Under 2014 fortsätter denna utveckling, för att vara färdig 2016. Under 2016 påbörjas även arbete för att anlägga ytterligare faciliteter vid stödpunkten. Under 2017 förefaller detta vara färdigt samt två landningsplatser för helikoptrar har även anlagts. Därutöver anläggs grunden för ytterligare en facilitet längs Primorsk floden. Denna färdigställs under 2018. Därtill är det intressant att notera vad som verkar vara en bunkerbyggnad som upprättats inom stödpunktens område, mellan 2016 och 2017.

Hur omfattande verksamhet har då förekommit vid 561. OMRP i Kaliningrad Oblast? Enligt en sammanfattande text avseende Sovjetunionens maritima specialförband av Jörgen Elfving i skriften Vårt Försvar från 2007, skall respektive marint underrättelsecentrum haft en personalstyrka om cirka 300 personer i början av 1960-talet. Vid 2007 skall personalstorleken, enligt Elfving, uppgått till cirka 250 personer vid 561. OMRP.3 Enligt en uppgift från 2016 av en norsk forskare vid det norska Forsvarets forskningsinstitutt, skall de ryska marina underrättelsecentrumen ha en personalstyrka om cirka 500 personer vid respektive rysk flotta. I denna siffra inräknas både stridande och stödjande personal.4 Enligt den polska, statsfinansierade, tankesmedjan Ośrodek Studiów Wschodnich (OSW) bestod 2016, 561. OMRP av två kompanier, dock nämns ingen storlek på dessa två kompanier.5 Enligt en rysk uppgift, som även refereras till av den norska forskaren, skall respektive marint underrättelsecentrum (OMRP) vid 2013 enbart bestått av 124 personer, stridande och stödjande personal inräknad.6

Enligt den ryska uppgiften, från 2013, skall 56 av de 124 individerna utgöras av stridande personal resterande är stödjande. De 56 stridande individerna, är organiserade i enheter om 14 personer, vilket kan brytas ned till grupper om 6 personer. Varvid den större storleken torde kunna ses som en tropp snarare än en grupp. Dessa 56 skall sedermera vara fördelade på tre stycken enheter. En enhet är enbart inriktad mot inhämtning, en enhet är inriktad mot strid och förstöring av kustanläggningar, en tredje enhet är inriktad mot olika mineringsuppgifter under vatten.7 Fördelas tropparna ut på de tre enheterna, innebär det att en enhet har två troppar och resterande består av en tropp vardera. Utgående från de uppgifter de moderna maritima underrättelsecentren har, får det ses som möjligt att det är den inhämtade enheten som har två troppar. Den stödjande personalen kan möjligen ses som en stab och trosspluton.

Utgående från Elfvings uppgifter om cirka 250 personer från 2007 vid 561. OMRP, skulle det möjligen kunna innebära att de ryska uppgifterna om 124 individer åsyftar en kompanistruktur och cirka 250 stycken individer i praktiken innebär två kompanier. Vilket skulle kunna bekräfta OSW uppgifter från 2016, att 561. OMRP består av två kompanier. Utifrån den tidigare bemanningen om cirka 200-300 individer vid 561. OMRP torde infrastrukturen som funnits sedan tidigare varit fullt tillräcklig. Dock har säkerligen ny utrustning tillförts varvid infrastrukturen kan ha varit tvungen att byggas ut, för att möjliggöra utbildning men även förvaring.

Utbyggnaden av infrastrukturen skulle även kunna indikera en långsiktig ökning av numerären för 561. OMRP. Detta skulle även kunna innebära att den norska forskarens uppgifter om att de ryska flottornas marina underrättelsecentrum kan bestå av upptill 500 individer, till del kan stämma. Detta skulle även vara i linje med ökningen av den ryska arméns spetsnazförband.8 Dock får t.ex. en dubblering av den ev. numerären vid 561. OMRP anses utgöra en väldigt långsam process, utifrån den tidigare selekteringen som genomfördes för denna förbandstyp.9 Varvid det får ses som tveksamt att de redan nu uppnått denna numerär.

Avslutningsvis, oaktat om numerären ökat eller ej hos 561. OMRP får det ses som troligt att Ryssland sätter en stor vikt vid denna förbandstyp. Detta utifrån det faktum att, dels har en utbyggnad genomförts av infrastrukturen för förbandet, dels har underhållet av byggnaderna ökat med åren vilket de av Google tillhandahållna satellitbilderna indikerar. Detta skulle ej genomförts om förbandstypen ansetts oviktig, för de moderna ryska väpnade styrkorna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allmänna Försvarsföreningen 1 (Svenska)
Ośrodek Studiów Wschodnich 1 (Engelska)
U.S. Army War College 1 (Engelska)

Bronk, Justin. Sutyagin, Igor. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon : Routledge Journals, 2017.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Slutnoter

1 Kowalczyk, Halina (red.). Kaliningrad Oblast 2016 The society, economy and army. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016, s. 28.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 127-129.
2 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 131-133.
3 Elfving, Jörgen. Sovjetiska marina specialförband, marin spetsnaz. Vårt försvar. vol 118, no. 3, 2007, s. 27.
4 Bukkvoll, Tor. Russian Special Operations Forces in Crimea and Donbas. Parameters. vol. 46, no. 2, 2016, s. 14.
5 Kowalczyk, Halina (red.). Kaliningrad Oblast 2016 The society, economy and army. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016, s. 28.
6 Современная армия. Спецназ ВМФ России. 2013. http://www.modernarmy.ru/article/254/spetcnaz-vmf-rossii (Hämtad 2019-02-16)
7 Ibid.
8 Bronk, Justin. Sutyagin, Igor. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon : Routledge Journals, 2017, s. 57.
9 Elfving, Jörgen. Sovjetiska marina specialförband, marin spetsnaz. Vårt försvar. vol 118, no. 3, 2007, s. 29.

lördag 2 februari 2019

Med spetsnaz till fronten del 2 - Rekognosering

Reflektion

I Willhelm Agrells bok "Sprickor i järnridån" framkommer en uppgift att den svenska underrättelsetjänsten 1982 via en mellanhand kom i kontakt med en sovjetisk källa. Denna källa kunde delge förstahandsuppgifter avseende planläggningen för sovjetiska specialförbandsoperationer mot bl.a. Sverige. Denna källa bedömdes även ha hög trovärdighet av den svenska underrättelsetjänsten. Källan var krigsplacerad som underrättelseofficer i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU. Det vill säga källan var ej en aktiv underrättelseofficer utan hade erhållit särskilt utbildning för operationer utomlands i händelse av en väpnad konflikt, i källans fall var det Sverige.1

Denna underrättelseofficer tillsammans med andra, skulle innästla Sverige före ett krigsutbrott. Vid det första sammanträffandet med den svenska underrättelsetjänsten uppgav källan att uppgiften som skulle lösas var att rapportera tecken på svensk mobilisering och eventuell förekomst av stridskrafter och materiel från NATO. Respektive underrättelseofficer skulle agera individuellt och nyttja en egen radiosändare för rapportering, dessa sändare skulle redan finnas nedgrävda i Sverige enligt de instruktörer som utbildat underrättelseofficeren. Utbildningen underrättelseofficeren erhållit omfattade främst materieligenkänning och sambandstjänst.2

Denna underrättelseofficer/källa kom några år senare kontakta den svenska underrättelsetjänsten efter denne genomfört en repetitionsutbildning. Då hade uppgiften förändrats. Uppgiften underrättelseofficeren tillsammans med sina kollegor nu skulle lösa var rekognosering av mål för de sovjetiska spetsnazförbanden. Särskilt viktiga mål var radaranläggningar och flygfält d.v.s. det svenska luftförsvaret. Underrättelseofficeren delgav även att cirka hundratalet liknande underrättelseofficerare var avsedda att innästla till Sverige i händelse av en väpnad konflikt. Dessa skulle antingen innästla landvägen genom Finland och därefter in i Norrbotten eller via färja från Finland till Sverige. Därutöver skulle cirka 1,000 spetsnazsoldater vara avdelade för Sverige.3

Fanns det då någon dylik reserv av underrättelseofficerare med uppgiften att innästla länder innan en väpnad konflikt och där rekognosera målval för de sovjetiska spetsnazförbanden? I en handbok avseende operativ inhämtning för en s.k. "fronts" offensiva operationer skriven av den sovjetiska militära underrättelsetjänsten för den sovjetiska generalstaben från 1974, skulle svaret på den frågan kunna finnas. Handboken är dock något märkligt skriven eller översatt, då den ej förefaller göra skillnad på begreppen underrättelseofficerare och agenter. I handboken framkommer det dock att en dylik underrättelsereserv fanns. Denna reserv skulle främst förtäta inhämtningen i krig maa. den ökade militära aktiviteten hos en motståndare, men de skulle även kunna göra det i fredstid.4 Handboken berör även problematiken med att kunna innästla personalen, men även begränsningar i förmågan att kunna rapportera en motståndares verksamhet.5

Viktiga inhämtningsfrågor innan en väpnad konflikt utbrutit var enligt den handboken bl.a. förflyttning av förband, upprättande av logistikbaser, ledningsplatser, basering av luftstridskrafter, ytstrids- och undervattensfartygs utlöpning, luftvärnets grupperingsplatser m.m.6 Inhämtningen genomförd av underrättelseofficerare och dess agentnät ansågs enligt handboken utgöra en av de viktigaste metoderna för att erhålla information innan en väpnad konflikt utbrutit. Underrättelsereserven skulle som tidigare nämnts främst inriktas mot att förtäta inhämtningen, men även genomföra rekognosering av mål där det krävdes bekräftelse av minst två eller fler oberoende källor.7

När en väpnad konflikt påbörjats omnämns underrättelsereserven ej explicit i handboken. Utan här får det antas att de ordinarie inhämtningsförmågorna i fred samt reserven är sammanfogade till ett och samma inhämtningssystem. Denna samlade inhämtningsförmåga förefaller även haft till uppgift att gradvis förflytta sig in på en motståndares djup utefter stridens fortlöpande. Uppgifter och inhämtningsfrågor under en väpnad konflikt var bl.a. verkansverifiering, rapportering avseende mobiliseringens utveckling, förflyttning av förband mellan olika områden, övervakning av koncentrationsvägar m.m.8

Handboken berör även inhämtning i särskilda miljöer, där det ur ett svenskt perspektiv är värt att belysa inhämtning i kust-, nordliga- och bergsområden. Enligt handboken bör inhämtning genomföras med underrättelseofficerare mot flottbaser och viktiga hamnar. Inhämtning bör även genomföras mot kustförsvar inom planerade landstigningsområden. Vad avser inhämtning i bergsområden ses det som mycket svårt att genomföra med underrättelseofficerare. Något särskilt specifikt användande av underrättelseofficerare i nordliga områden framkommer inte. Dock klarläggs att särskilt viktigt är inhämtning mot mineralfyndigheter, industrier, flygfält och hamnar, logistikbaser fasta sambandssystem och ledningsplatser m.m. Enligt handboken är det av särskild vikt att dessa lokaliseras och förstörs, då de klimatologiska förhållandena gör det svårt att reparera dessa faciliteter och installationer.9

Den sovjetiska handboken från 1974 förefaller således bekräfta att det fanns en reserv av underrättelseofficerare, som i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge skulle innästla andra länder. Därutöver förefaller handboken även bekräfta de inhämtningsuppgifter denna reserv hade.

Finns det då något som skulle kunna bekräfta den andra uppgiften källan till den svenska underrättelsetjänsten delgav, d.v.s. att denna underrättelsereserv inriktats mot rekognosering av mål för spetsnazförbanden? Det föregående inlägget i denna serie baserades till del på information från den sovjetiska generalstabsakademin föreläsningar. Handlingarna i fråga är från 1985 och bör därmed vara inom samma tidsrymd som den sovjetiska källan inkom med sina kompletterande uppgifter. Totalt finns tre handlingar, föreläsningsdokument, från den sovjetiska generalstabsakademin som är intressanta i sammanhanget. Varav en handling är synnerligen intressant, då den berör användandet av underrättelseofficerare och agenter vid en fronts offensiva operationer.

Ett av föreläsningsdokumenten som avhandlar operativ inhämtning, berör även s.k. särskild inhämtning. Enligt dokumentet genomförs särskild inhämtning, dels av agenter (här får antas även underrättelseofficerare), dels av särskilda spaningsförband d.v.s. spetsnazförband. Denna särskilda inhämtning genomförs såväl i fred som i krig. I fredstid används enbart agenter/underrättelseofficerare för denna verksamhet. Enligt dokumentet finns även en underrättelsereserv. Den särskilda inhämtningen skall vara inriktad mot en motståndares viktigaste mål, kärnvapenförband samt motståndarens verksamhet.10

Ett annat föreläsningsdokument berör inhämtning generellt, inom ramen för en s.k. "fronts" offensiva operationer. Även i detta dokument används agenter/underrättelseofficerare för inhämtning inom ramen för s.k. särskild inhämtning. Detta dokument berör även mängden mål som inhämtning kan inriktas mot. I fredstid förutsätts antalet vara två, men i händelse av en väpnad konflikt enbart ett mål. Enligt dokumentet förefaller underrättelsereserven ej nyttjas i fredstid, utan enbart vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller vid en väpnad konflikt.11

Det kanske mest intressanta föreläsningsdokumentet är det som explicit berör användandet av agenter/underrättelseofficerare vid en "fronts" offensiva operationer. I det dokumentet framkommer det att de var militärdistriktets underrättelsedirektorat som styrde frontens agent verksamhet.12 Inhämtningen skulle vara inriktad mot en motståndares förmåga till angrepp, fastställa styrkekorrelation, intentioner och lokalisering av de viktigaste målen.13 En intressant begränsning berör med vilken noggrannhet ett mål kunde fastställas. Enligt dokumentet låg det för agenter/underrättelseofficerare på cirka 600-700 meter när.14 Detta grundas troligtvis på att de skulle observera och lägesbestämma målet på större avstånd.

En annan intressant begränsning som tas upp i dokumentet är hur många mål som kan tänkas lokaliseras. I ett exempel för en "front", möjligen riktad mot någon del av f.d. Västtyskland, belyses att antalet mål som fanns var mellan 1,000-1,200. Vilket ansågs vara för många att genomföra inhämtning mot, varvid ett nytt begrepp hade införts i form av prioriterade mål. Inom den aktuella "fronten" fanns 120-150 stycken prioriterade mål. Cirka 100 stycken av dessa prioriterade mål, skulle agenter/underrättelseofficerare genomföra inhämtning mot. Dessa mål var bl.a. markrobotbatterier och luftvärnssystem.15 Detta visar vilken vikt Sovjetunionen lade på att nyttja underrättelseofficerare/agenter för lokalisering av prioriterade mål, i förhållande till andra inhämtningssystem.

I sammanhanget är det intressant att notera, att den sovjetiska generalstaben hade upprättat en samlad målfolder över samtliga världsdelar. Varje mål hade ett unikt nummer, där uppbyggnaden var att först beskriva världsdel med en siffra, därefter krigsskådeplats med siffra, därefter vilket land t.ex. hade Sverige numreringen 573. Därefter vilken försvarsgren och enhet och slutligen vilka koordinater målet var lokaliserad vid.16 Detta torde möjliggjort en effektiv och snabb signalering med olika sambandssystem, för att delge vilket eller vilka mål som skulle bekämpas, samt förändringar vid målet. Därutöver torde det krävts en omfattande inhämtningsapparat för att kartlägga allt detta, samt hålla målfoldern kontinuerligt uppdaterad.

Enligt detta dokumenten skall även en underrättelsereserv funnits. Denna reserv skulle insättas vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Vid det försämrade säkerhetsläget skulle personalen innästla landledes och när en väpnad konflikt utbrutit även med hjälp av luftfarkoster. Någon organisatorisk storlek för hur stor denna underrättelsereserv var förefaller ej funnits. Dock påtalas i dokumentet att en för stor underrättelsereserv troligtvis innebar dålig kvalité på den ingående personalen. En intressant sak som belyses är att underrättelsereserven förefaller blivit aktiverad i samband med den s.k. Kubakrisen 1963.17 Dock delges inte i vilka länder eller världsdelar underrättelsereserven aktiverades.

Enligt dokumentet skall även personal utbildats för spetsnazförbandens räkning. I fredstid skulle denna personal lägga grunden, det vill säga inhämta adekvat information, för att de tilldelade målvalen skulle kunde förstöras vid inledningen av en väpnad konflikt. Huruvida någon renodlad underrättelsereserv fanns för spetsnazförbandens räkning framgår inte av dokumentet. Ordet reserv nämns i dokumentet när spetsnazförbanden berörs, men då enbart med att det fanns personal som skulle kunna genomföra sabotage.18 Detta skulle dock kunna vara ett exempel på ingående delar i denna reserv och en annan del som ingick skulle kunna vara en inhämtande del.

Således, i Sovjetunionen förefaller det funnits en underrättelsereserv som vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge skulle innästla länder och där påbörja informationsinhämtning och fortsatt under en väpnad konflikt. Inhämtningen genomfördes även i fredstid av ett ordinarie underrättelsenät. Detta underrättelsenät kan anses utgjort en grund för, dels vilka målval spetsnazförbanden skulle insättas mot, dels skapa planeringsunderlag avseende hur dessa målval skulle kunna bekämpas på ett effektivt sätt.

Underrättelsereservens uppgift kan även varit att vid ett kraftigt försämrade säkerhetsläget eller vid en väpnad konflikt, kontinuerligt bibehålla ett mål under observation för spetsnazförbandens räkning. Därmed även kunna rapportera förändringar som kunde påverka spetsnazförbandens strid. Personalen ingående i underrättelsereserven förefaller haft kravet på sig att rapportera två gånger per dygn,19 samt varit tilldelade en radio per individ varvid ett sådant agerande hade varit fullt genomförbart.

Finns det då något som tyder på att det främst var det svenska luftförsvaret som var intressant? Utifrån från de dokument som finns att tillgå, var luftförsvar en stående inhämtningspunkt, oaktat land. Detta skulle kunna styrka källans uppgift. Dock fanns det ett flertal andra punkter som dokumenten tar upp, vilket även får anses vara av stående karaktär. Vad som dock är intressant är en uppgift som framkommit vid ett vittnesseminarium, avseende Sverige beredskap mot överraskande angrepp genomfört 2007, under ledning av den pensionerade Översten Bo Hugemark.

Enligt den pensionerade kommendören av första graden Emil Svensson som deltog i vittnesseminariet skulle det svenska luftförsvaret och flottan slås ut i ett tidigt skede med hjälp av det sovjetiska frontflyget samt av spetsnazförband. Detta för att möjliggöra att Sovjetunionen skulle kunna nyttja svenskt luftrum, i syfte att kunna påverka NATO. Någon invasion i dess egentliga mening skulle enligt honom aldrig ske. Detta agerande skulle genomföras i händelse av att svenska politiker ej medgav överflygningar av svenskt territorium, med sovjetiska luftstridskrafter. Dessa uppgifter skall han erhållit, som även skall vara inspelade, av Amiral Vladimir Bezkorovajnij.20 Detta skulle kunna bekräfta informationen från den svenska underrättelsetjänstens källa.

Hade då detta system med, dels en aktiv inhämtningsorganisation, dels en underrättelsereserv kunnat fungera? Troligtvis hade viss information kunnat förmedlats till operationsledningen för spetsnazförbanden, varvid dessa hade kunnat revidera sina planer före ett insättande. Dock, utifrån den mängd underrättelseofficerare som skulle innästla, dels Finland, dels vidare till Sverige torde någon säkerhetstjänst i de båda länderna noterat det ffa. vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Varvid denna inhämtningsorganisationen hade kunnat påverkats. Trots denna nackdel/begränsning torde Sovjetunionen varit tvungen att insätta denna underrättelsereserv, då de saknade den tekniska inhämtningskapaciteten som t.ex. USA hade.

Avslutningsvis, är detta en metod som även skulle kunna användas idag? Sannolikheten att lyckas innästla en större mängd underrättelseofficerare vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge torde i dag vara högre än under det kalla kriget. Detta utifrån det faktum att någon "järnridå" inte längre existerar. Därtill finns ett kontinuerligt flöde av resenärer mellan Ryssland och Västeuropa. Därutöver torde ett behov kvarstå för Ryssland att fortsatt tillämpa denna metod, då dess tekniska inhämtningsförmåga fortfarande är begränsad jämfört med många av de västliga länderna. Detta skulle indirekt kunna bekräftas av den svenska Säkerhetspolisens uppgifter från 2014, att den ryska inhämtningen i Sverige till del, är/var krigsförberedande.21 Där del av denna inhämtning skulle kunna röra sig om att kartlägga målval syftande till att skapa planeringsunderlag, för de nutida spetsnazförbanden.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4 (Engelska)
Sveriges Radio 1 (Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008.

Slutnoter

1 Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-279.
2 Ibid. s. 279.
3 Ibid. s. 280.
4 Central Intelligence Agency. USSR General Staff Manual on the Principles of the Organization and Conduct of Operational Reconnaissance in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1978, s. 1, 38-39.
5 Ibid. s. 40.
6 Ibid. s. 147-148.
7 Ibid. s. 151.
8 Ibid. s. 165-166.
9 Ibid. s. 199-200, 206, 211.
10 Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Operational Reconnaissance. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 12.
11 Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Reconnaissance on Behalf of a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 9, 12-13.
12 Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Agent Reconnaissance in Front Offensive Operations. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 5.
13 Ibid. s. 5-6.
14 Ibid. s. 7.
15 Ibid. s. 9.
16 Ibid. s. 10.
17 Ibid. s. 12-13.
18 Ibid. s. 13.
19 Ibid. s. 14.
20 Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008, s. 23-24.
21 Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857 (Hämtad 2019-02-02)