Då var det dags för
det första gästinlägget på bloggen och ett mycket intressant
sådant, nedan följer en mycket intressant text av radioamatören
”Uascan” som i mån av
tid, genomför en mycket kvalificerad uppföljning av både västlig
och östlig radiotrafik i Östersjöregionen. Texten avhandlar
radions användande av illegal underrättelsepersonal från i princip
radions begynelse intill nu.
Hava a good one! //
Jägarchefen
Så
länge radion har funnits så har den spelat en viktig roll i
underrättelsetjänstens arbete. Man kan misstänka möjligheten till
en omedelbar förbindelse mellan två punkter var revolutionerande i
arbetet. Underättelsearbetaren, oavsett om den ingick i den legala
eller illegala delen av ambassaden kunde nu både ta emot och
eventuellt sända information som omgående nådde hemlandet.
För
tiden vid andra världskriget finns en ganska omfattande
dokumentation omkring olika "radiospioner". Vid denna tid
började radiosändare och mottagare vara så pass små och
tillförlitliga att de kunde användas på fältet och inte bara i
fasta installationer. Tyska agenter som försökte infiltrera England
medförde inte sällan en "resväska" med en sändare och
mottagare i.Ganska snart stod det klart för både
underättelsearbetarna och dess motståndare kontraspionaget att
radion är ett tvåeggat svärd. Att använda radio innebär per
definition att användaren både röjer sitt läge och sin
aktivitetsnivå. Enkla ramantenner som kunde användas för pejling
utvecklades snabbt redan vid första världskriget, men att pejla en
sändare manuellt som sänder varierande tider och kanske även byter
frekvens är en mycket resurskrävande operation.
Ganska
snart insåg man att olika former av enkelriktad sändning var en bra
metod för att kommunicera med underättelserarbetarna på fältet.
Svar till hemlandet kunde sedan sändas på annat sätt, genom
fältbrevlåda (sk dead letter box), diplomatpost etc. Speciellt
avgörande blev radion för att öka möjligheterna till
kommunikation med illegalister. Möjligheterna att kryptera
innehållet i sändningarna, till exempelvis en illegalist, ställer
till med svåra avvägningar. Ska krypteringen göras med en mindre
säker metod som exempelvis bygger på att en nyckel deriveras från
en skönlitterär bok som i sig inte väcker någon misstanke? Eller
ska en kryptering av högsta säkerhet, som "one time pad"
användas, men som i sin tur kräver att illegalisten förses med en
aldrig sinande tillgång på "pads" som måste överföras
fysiskt samt förvaras mycket säkert innan användning? Båda
exemplen kan konstateras i historien men där illegalisterna som
använt svagare kryptering förefaller de att med få undantag råkat
illa ut. Omfattande beslag av skönlitteratur i Sverige hos
misstänkta agenter kan genom detta förklaras och inte ett förmodat
litterärt intresse hos SÄPO.
Sverige
var under andra världskriget utsatt för hel- och halvmilitära
underättelse- och sabotageoperationer där radion spelade en viktig
roll. Wilhelm Agrell har skrivit en utmärkt översikt över ämnet i
sin bok "Venona". Boken behandlar ingående agentverksamhet
från både öst och väst i Sverige före och under andra
världskriget. Det som framträder tydligt i genomgången är
Sovjetiska militära underättelsetjänstens GRUs behov av att ha
tillgång till ett nät med radiostationer som kan ta upp och sköta
kontakten med hemlandet om de ordinarie kanalerna bryts. I detta
ligger också ett annat konstaterande. I underättelsevärlden där
gränsdragningen mellan militär planering och underättelsearbete
ibland är tunn måste organisationen även fungera i krig eller
krigsliknande tillstånd. Civila kanaler kan alltså inte användas,
om de ska vara helt pålitliga. Eftersom Sovjetunionen förutsatte
ett fullständigt och totalt kärnvapenkrig i sina
planeringsscenarier påverkade det även planeringen av
kommunikation. Geografisk spridning och hög redundans var nödvändig.
Det gör också att komplexiteten i utrustning och systemuppbyggnad
måste vara låg och måste bokstavligen klara att ligga nergrävd
många år för att sedan startats upp och användas. Dessa faktorer
gör att det i viss mån kan vara relevant att dra slutsatser om
dagens opus, även om referenserna ligger långt tillbaka.
Hur
tar sig kontraspionageorganisationen sig an utmaningen med illegala
radiosändningar av olika slag? Det krävs en väl utbyggd
infrastruktur över hela landet för att upptäcka, hitta och gripa
personerna bakom illegala radiosändningar. Personerna har möjlighet
att operera de illegala radiostationer på olika tider, frekvenser
och platser vilket kraftigt försvårar spaningen. Vid tiden för
andra världskriget utvecklades i Sverige en "aperiodisk",
dvs icke frekvensselektiv mottagare vilken gick under namnet "APA".
Mottagarens låga känslighet gjorde att endast trafik inom någon
eller några 1000 meter uppfångades. Men fördelen att inte behöva
veta vilken frekvens som sändaren använde var vid denna tidspunkt
en avgörande fördel. Svenskt kontraspionage, vilket sorterade under
SÄPO, byggde ut system med många APAmottagare i de stora svenska
städerna. Genom dessa kunde illegal trafik följas, kartläggas och
i några fall även personerna bakom sändningarna gripas. Eventuella
framgångar eller misslyckanden i detta är detta till största delen
okänt då historieskrivningen i efterkrigstiden försvåras kraftigt
av sekretess.
Hur
APA-systemet användes och också kontraspionaget arbetade kan
utläsas i denna utmärkta länksamling.
I ett antal fall vet vi att pejl användes för att hitta den sändade
stationen. I W Agrells "Venona" finns exempelvis beskrivet
hur en "diversearbetare" grips efter man med olika
pejlinsatser hittar fram till honom och hans sändarutrustning som
visar sig vara Sovjetisk.
En
helt annan teknisk ingång i att kartlägga agenttrafik och att
identifiera mottagaren utvecklades av kontraspionaget MI5 i England
under tiden efter andra världskriget. Under kodnamnet "RAFTER"
utvecklades teknik på avstånd detektera och i vissa fall även
avgöra frekvensinställningen på radiomottagare. Radiomottagare
arbetar med sk superheterodyn teknik vilket innebär att en liten
sändare, oscillator, transponerar signalen till ett annat
frekvensområde. Denna oscillator läcker radioenergi som på
relativt långa avstånd kan uppfångas. MI 5 använde RAFTER både
mot den Sovjetiska ambassaden och direkt mot misstänkta eller
konstaterade agenter som tog emot envägs radiosändningar. Man gick
så långt att man installerade RAFTER-mottagare i en
Lancasterbombare och flög kors och tvärs över London för att att
försöka hitta en mottagare som var inställd på ett visst
agentradionätet frekvens. Detta lyckades delvis. MI 5 kunde
konstatera att personal på ambassaden avlyssnade de
envägsradiomeddelanden som sändes till "deras" agenter.
På så sätt kunde också MI 5 dra slutsatser om vilka radionät som
hörde till brittiska KGB och GRU agenter.
Sverige
satsade stora resurser på radiospaning mot agentradiotrafik. Förutom
APAn fanns ett landstäckande nät med bemannade stationer, vars
lokalisering fö stämmer väl med olika svenska försvarsobjekt.
Sverige har alltid haft en mycket restriktiv lagstiftning på
radioområdet och i många år var det olagligt att inneha en
radiosändare som man inte hade erhållit tillstånd för. Sk privat
radiotrafik samlades på ett smalt frekvensband. Förutom det
uppenbara samhällsintresset i att hushålla med frekvensresurser kan
även en visst särintresse noteras i att säkerställa "ren"
eter för att enklare finna illegala radiosändare.
En
sammanställning över de numera stängda SÄPO
signalsspaningsstationerna återfinns här. På dessa
platser ägnade man sig både åt "fjärrspaning", dvs att
ta emot trafik från sändare i exempelvis Sovjet men även
”närspaning” förekom sannolikt där sändare inom Sveriges
gränser avlyssnades, lägesbestämdes och kartlades. I Agrells
"Venona" framgår att man lade stora resurser på att hitta
mönster i tid mm på sändningarna. Kan vi dra några slutsatser om
agentens aktivitetsnivå genom antalet och omfattningen av de
meddelanden som tas emot? Går det att säga något om personens
beteenden, yrke, sysselsättning genom att se på vilka tider agenten
tar emot meddelanden? Om agenten grips och kontraspionaget lyckas så
väl att det finns kryptonycklar eller andra ledtrådar som inte
förstörts kan trafiken bakåt helt eller delvis dekrypteras. Det är
därför av stort intresse att lagra trafik inför framtida
"genombrott".
Ett
sådant genombrott lyckades NSA i projektet BRIDE som senare kom att
döpas till VENONA. VENONA-projektet omfattade den Sovjetiska
telegramtrafiken mellan ambassaderna och KGB och GRUs enheter i
Moskva. Trafiken var krypterad på säkraste möjliga sätt - genom
One Time Pad (OTP). OTP är inte möjligt att kryptolgiskt angripa då
nyckeln endast används en gång. Problem uppstod emellertid vid
produktionen av nycklar, säkert genom att mycket höga volymkrav,
vilket ledde till att producenten tog genvägen att återanvända
nycklar, men under nya nyckelbeteckningar. Detta faktum samt en finsk
fjärrspaningspatrull som kommit över en rysk kodbok i Petsamo
gjorde VENONA möjligt. VENONA gav fragmentarisk inblick i delar av
de Sovjetiska telegrammen. En fullödig beskrivning av VENONA hur
svenskt perspektiv återfinns i den tidigare omtalade boken VENONA av
Wilhelm Agrell.
I
båda de stora svenska spionfallen under efterkrigstiden, Wenneström
och Bergling, förekom enkelriktad agentradiosändning. Båda
agenterna hade olika former av kortvågsmottagare för att motta
instruktioner från sina uppdragsgivare. I Wennerströms fall spelade
dessutom problem i radioförbindelsen en roll för hans avslöjande.
Då han upplevde störningar i sändningarna från sina
uppdragsgivare med en konventionell radio skaffade han sig en
betydlig mer kvalificerad mottagare
av märket "Hallicrafter". Detta väckte visst uppseende
från svenskt kontraspionage som korrekt drog slutsatsen, för normal
lång-, mellan- och kortvågsavlyssning av rundradio var mottagaren
överkvalificerad. Den mottagare som Stig Berglig använde för att
motta agentradiosändningar finns idag på musem:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling#mediaviewer/File:Radio_of_Swedish_spy_Stig_Bergling_at_Aeroseum.jpg.
Med
dagens snabba telekommunikationer, internet och mobiltelefoner måste
väl agentradion vara obsolet? Svaret på den frågan måste bli ett
klart och tydligt nej. Mängden agentradiosändningar på kortvåg
föll kraftigt efter det kalla krigets slut. Nu har emellertid
trafiken ökat igen. Om man utgår från de behov som de oilka
användarna har, så är de
fortfarande ytterst relevanta. Telekommunikationsnäten må i vårt
samhälle vara väl utbyggda men sårbarheten i dem är stor. De kan
inte förväntas fungera i en krigssituation då en stat kan förmodas
stänga av eller kraftigt reducera sina telekommunikationer om de
inte är utslagna av andra skäl. Dessutom finns det i dagens telenät
mycket stora möjligheter till automatisk registrering av både
individuella samtal, innehåll samt mönster.
Moderna
system för att hitta, pejla och spela in radiotrafik är mycket
kapabla. Men, att bara veta att en viss plats och frekvens som
används för en illegal sändning är inte tillräckligt för att
gripa gärningsmannen. Det krävs en samordnad insats med snabbfotade
polisiära resurser och signalspaning för att detta ska vara
möjligt. I fredstid tar sändande station en risk, men i ett spänt
länge där en mängd, kanske tiotals stationer aktiveras krävs
omfattande resurser för att kunna ingripa effektivt. En parallell
med svårigheten i att fånga ubåtar ligger nära till hands.
de
@Uascan
Referenser:
Venona,
Wilhelm Agrell
Fallet
Wennerström, Anders Sundelin
Spionjägaren,
Olof Frånstedt
Spychatcher,
Peter Wright
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar