Den norska kopplingen

Sammanfattning

Norge och Sveriges underrättelsetjänster förefaller tagit influenser av varandra i organiserandet, av dess motståndsrörelser, dels vilka uppgifter som funnits, dels vilka enheter som funnits. Utvecklingen har närmast följt varandra i tid, om än att några har legat något år framför ibland. Dock förefaller det ej funnits någon koordinering mellan de båda staternas organisationer, vilket får bedömas skulle föranlett vådabekämpning av dess personal i händelse av att det kalla kriget blev en väpnad konflikt.

Analys

När man sitter och söker information för olika inlägg, händer det då och då att man finner information kring andra intressanta områden. Detta är ett sådant inlägg, vilket kommer beröra likheter och olikheter mellan de svenska och norska organiserade motståndsrörelsen. Den norska historikern Olav Riste (1933-2015), berör den organiserade norska motståndsrörelsen dels i sin bok The Norwegian Intelligence Service 1945–1970, dels med en artikel i Journal of Strategic Studies.

Varför är då de norska uppgifterna, rörande dess organiserad motståndsrörelse, intressant? Främst av den anledningen att de Skandinaviska underrättelsetjänsterna var tätt sammanflätade efter andra världskriget, särskilt den svenska och norska.¹ Det gör, i sig, att det troligtvis går att dra vissa slutsatser, i brist på offentliga svenska dokument inom detta område.

Förberedelserna för den norska organiserade motståndsrörelsen och arbetet med att upprätta den förefaller påbörjats under 1948.² Den inslagna strategin förefaller inledningsvis varit att skapa en renodlad organisation som skulle skicka underrättelser rörande förhållandena i Norge. Planen var att upprätta cirka 50 sändarplatser över hela Norge, detta gick under täcknamnet "Saturn".³

Parallellt med "Saturn", upprättades ytterligare ett nätverk, med täckbenämningen "Jupiter", som syftade att skydda viktig industri i Norge. Dess uppgifter var tvådelad, dels skulle de skydda mot infiltration, dels skulle de skydda mot sabotage.⁴ I sammanhanget är det intressant att notera, den av Försvarsstaben med LO och SAF genomförda åsiktsregistreringen, som blev känd i och med IB, förefaller ha startat under inledningen av 1950-talet. Den syftade till att skydda svensk industri och möjliggöra import av amerikansk teknologi.⁵

Under slutet av 1948 fick den norska underrättelsetjänsten direktiv om att upprätta en väpnad motståndsrörelse. Denna organisation skulle kunna genomföra sabotage och jägarstrid mot högvärdiga mål inom ockuperade områden i Norge. Den norska underrättelsetjänsten såg framför sig grupper om två (2) till fyra (4) man, som hade förhandslagrad utrustning inom sitt avdelade område, organisationen kom att benämnas Rocambole.⁶

Med hänsyn till de ökade spänningarna mellan Sovjetunionen och Norge, kom organisationen redan börja upprättades under 1949. Det beslut som fattades var att 15 stycken 5-manna (kontra 4-manna) grupper skulle upprättas under året. Dock skulle enbart gruppchef och signalist utbildas initialt. I slutet av 1949, kom en revidering av det fattade beslutet ske, organisationen skulle nu växa upptill 45 grupper.⁷

Taktiken man kom att välja, var en där grupperna inledningsvis skulle hålla sig dolda. Därefter skulle de påbörja inhämtning inom sina respektive områden. Grupperna skulle inneha en underhållssäkerhet om 12 månader. På order skulle de övergå till en aktiv fas⁸ d.v.s. påverka motståndaren. De erfarenheter som dragits från ockupationen några år tidigare, kom att inarbetas. Vad avser ledning av organisationen, skulle kunna ledas antingen från icke ockuperat område i Norge eller från Storbritannien, om hela Norge skulle bli ockuperat.⁹

Organisationen förefaller 1951, bestå av kadern till 27 stycken grupper. Utplaceringen av upplag i norra Norge, förefaller nästan vara färdigt.¹⁰ Året innan hade man identifierat svårigheter att rekrytera personal i Finnmark, då de lämpliga kandidaterna redan var upptagna av andra organisationer som sorterade under, underrättelsetjänsten.¹¹

Bild 1. Organisation av norsk motståndsverksamhet.

Parallellt med dessa belysta organisationer, kom ett ytterligare antal organisationer uppstå under 1950-talet. Det var bl.a. "Lindus" som var ett renodlat inhämtningsnätverk. Därtill "Grupp 33" som enbart skulle rapportera flygplans- och fartygsrörelser och "Grupp 45" som skulle genomföra metrologiskrapportering. En annan intressant enhet som upprättades var "Grupp 74" vars uppgift var att genomföra evakuering av särskild norsk och allierad personal vid inledningen av en konflikt. Därtill upprättades ett flyktnätverk för nedskjutna allierade flygare under täcknamnet "Blue Mix".¹²

En av de mer intressanta enheterna som grundades var en form av "fria jägarförband". Denna organisation började skapas 1953 och dess chefer kom främst tas ur "kompani Linge". Planen var att upprätta 20 fria jägarförband, respektive enhet skulle bestå av ca 20 personer, totalt skulle organisationen bestå av 375 man. Organisationen skulle finnas över hela Norge. Uppgiften var att påverka järnvägar, oljeledningar, hamnar, flygfältet o.dyl. I sammanhanget är det intressant att notera under hur lång tid dessa "fria jägarförband" skulle verka, vilket förefaller varit upptill två år, på ockuperat område.¹³

Bild 2. Geografiskt område för fria norska jägarförband i Sverige.

Men det mest intressanta, ur ett svenskt perspektiv, med dessa "fria jägarförband" var planeringen för fem av förbanden. Fem av de 20 förbanden skulle agera på svenskt territorium, inom en triangel av OSLO – STOCKHOLM – Södra Sverige. Vilken del av södra Sverige som avsågs framgår ej, men troligt är minst till Göteborg.¹⁴ Därtill förefaller den norska underrättelsetjänsten, understött uppbyggnaden av en form av organiserad motståndsrörelse, i Finland under 1950-talet.¹⁵

Den svenska organiserade motståndsrörelsen, stay behind, förefaller grundats i juni 1949 av statsminister Tage Erlander. Praktiskt att genomföra detta ålades dock direktören Alvar Lindencrona.¹⁶ Ledningen av organisationen skulle dels kunna genomföras nationellt ifrån Dalarna,¹⁷ dels ifrån Storbritannien i händelse av att hela Sverige blev ockuperat.¹⁸ Organisationen förefaller varit operativ vid 1954.¹⁹

Intressant att notera är att i tid skiljer sig utvecklingen av de båda nationernas, Norge och Sverige, utveckling av sina organiserade motståndsrörelser ytterst lite. Den norska organisationen förefaller dock utvecklats snabbare än den svenska, 1951 i Norge och 1954 i Sverige. Dock berör ej Holmström i sina uppgifter hur utbyggd den svenska var 1954, vilket kan innebära att den och den norska, mycket väl kan ha varit jämbördiga. I sammanhanget är det även värt att notera uppbyggnaden av hur ledningen skulle kunna genomföras, dels nationellt, dels i exil.

Sverige likt Norge förefaller planerat innästling av fria jägarförband, på andra nationers territorium. I Sveriges fall finns det beskrivet hur tidigare fallskärmsjägare inordnade i underrättelsetjänsten skulle flygtransporteras och fällas med fallskärm inom området KAJANA – IVALO. Deras uppgift var att genomföra inhämtning, sabotage och utgöra sambandsgrupper.²⁰ I sammanhanget är det intressant att notera att del av den norska organiserade motståndsrörelsen även förberedde att agera inom samma område (IVALO) som Sverige.²¹

I sammanhanget är det intressant att notera den organisation enl. Holmström, som hade till uppgift att evakuera det svenska kungahuset, delar av regeringen och den diplomatiska kåren i Sverige i händelse av krig, nämligen ”Adelsfanan”,²² förefaller ha likheter med den norska organisationen ”Grupp 74”. Således ytterligare en likhet mellan hur Norge valt att genomföra sina förberedelser och i Sverige.

Bild 3. Organisation av svenska motståndsverksamhet.

Utöver de redan nämna svenska organisationerna, så fanns t.ex. ”Flygenhet 66”, en enhet som skulle transportera dels fria jägarförband, dels kunna bistå evakuering och/eller genomföra transport av personal.²³ Därtill skall det funnits en marinenhet, där uppgifterna ej specificeras, samt en markenhet som benämndes ”gränsgångare”,²⁴ oklart om detta var de fallskärmsjägare som skulle luftlandsättas i Finland eller om dessa hade en annan uppgift.

Någon ytterligare sektionering förefaller ej genomförts i Sverige, av det nu publicerade källor som finns, på motsvarande sätt som i Norge, där de olika uppgifterna bröts ut till ett större antal organisationer. Den svenska organiserade motståndsrörelsen förefaller således, både kunna genomföra inhämtning, sabotage och agera flyktnätverk, under ett och samma "paraply".²⁵ Detta är något som kommer beröras längre ned i inlägget.

I Sverige såsom Norge, förefaller de renodlade motståndsorganisationerna främst rekryterats med en kader, för att sedan kunna växa. Med kader anses här att chefer och signalister var uttagna och utbildade, övrig personal skulle tillkomma och/eller rekryteras i ett senare skede.²⁶ Vilket i sig är klokt, då exponeringsrisken av organisationen blir mindre och därmed risken för att den skall avslöjas.

Finns det då likheter mellan den svenska organiserade motståndsrörelsen och den norska. Ja otvetydigt gör de det, dels i tid när de började upprättas dels i organiserandet och uppgifterna som ålades dem. Vad som dock är intressant är den stora bristen på koordinering mellan Norge och Sverige i detta fallet, Sverige hade observatörsstatus i NATO planeringsråd för motståndsrörelser,²⁷ trots det så förefaller man t.ex. ej koordinerat verksamheten i IVALO.

Det andra exemplet är de norska fria jägarförbanden som skulle agera i södra och mellersta Sverige. Problematiken kring detta får ses som överhängande om ingen koordinering har genomförts. Risken för s.k. vådabekämpning d.v.s. norska och svenska förband skulle bekämpa varandra i tron att den ena eller andra är motståndaren, får ses som hög, om det ej koordinerats, något som ej framkommer.

En annan intressant skillnad är den tydliga sektionering som Norge genomfört avseende de olika verksamhetsområdena, kontra Sverige, där en större mängd uppgifter förefaller ålagts en organisation, kontra den norska modellen. Fördelen med den norska modellen är givetvis sektioneringen av information, uppgifter och personal. Skulle organisationen avslöjas så tar de med sig mindre del och inte en större del, som risken hade kunnat vara i det svenska fallet.

Dock blev endera landet ej ockuperat under det kalla kriget, varpå dessa brister ej kom att vara avgörande på något sätt. I sammanhanget är det värt att Sverige skall ha avvecklat den organiserade motståndsrörelsen under de inledande åren av 2000-talet. Fortsatt förefaller norsk underrättelsetjänst ha en sådan uppgift att lösa i händelse av krig. Således torde ett mer värde fortsatt finnas av liknande organisationer även i vår nuvarande tid.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

  

1.   Bristen, vad som går att utläsa genom öppna källor, på koordinering hade troligtvis renderat i vådabekämpning av både svenska och norska förband, då dess verksamhet på främmande territorium skulle genomförts.

2.     Den tydliga sektioneringen av de norska organisationerna, torde varit ett bättre vägval för de svenska, av vad som går att utläsa genom öppna källor hur vi valt att organisera i Sverige.

3.  Tidsmässigt förefaller de båda organisationerna följts åt, dock förefaller de ej haft någon större samordning mellan sig, som tidigare nämnts, dock uppvisar de stora likheter, varvid man får anta att den ena har givit influenser till den andra.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Nationalencyklopedin 1 (Svenska)

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Petersson, Magnus. The Scandinavian Triangle: Danish-Norwegian-Swedish military intelligence cooperation and Swedish security policy during the first part of the Cold War. Journal of Strategic Studies 29 no. 4 (2006): 607-632.

Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway . Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1002-1003.

Slutnoter

¹ Petersson, Magnus. The Scandinavian Triangle: Danish-Norwegian-Swedish military intelligence cooperation and Swedish security policy during the first part of the Cold War. Journal of Strategic Studies 29 no. 4 (2006): 611.

² Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway

. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 999.

³ Ibid, 999, 1001.

⁴ Ibid. 1001.

⁵ Agrell, Wilhelm. IB. Nationalencyklopedin. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ib (Hämtad 2016-08-23)

⁶ Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway

. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1002-1003.

⁷ Ibid. 1003-1005.

⁸ Ibid. 1006.

⁹ Ibid. 1005.

¹⁰ Ibid. 1008.

¹¹ Ibid. 1007.

¹² Ibid. 1009-1010, 1012.

¹³ Ibid. 1017.

¹⁴ Ibid. 1017.

¹⁵ Ibid. 1018.

¹⁶ Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 392-393.

¹⁷ Kanger, Thomas. Hedin, Oscar. Stay behind – hemliga armén (DN Söndag). Thomas Kanger. http://kanger.se/artiklar/stay-behind-hemliga-armen-dn-sondag/ (Hämtad 2016-08-24)

¹⁸ Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 413.

¹⁹ Ibid. 394.

²⁰ Ibid. 326.

²¹ Riste, Olav. With an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway

. Journal of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1018.

²² Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 305.

²³ Ibid. 324.

²⁴ Ibid. 325.

²⁵ Ibid. 396-397.

²⁶ Ibid. 411.

²⁷ Ibid. 401.