Något om Hembygdsrörelsen

Sammanfattning

Uppkomsten av den organiserade svenska motståndsrörelsen var 1940. Organisationen kom att benämnas "Hembygdsrörelsen" och upprättades av den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån. Troligtvis kom organisationen att byggas upp och utvecklas allt efterhand under det andra världskriget. Organisationen fanns minst inom tre geografiska områden av Sverige, Norr- och Västerbotten samt Gotland, under det andra världskriget. Organisationen förefaller även fortsatt att existera efter det andra världskrigets slut, men då under T-kontorets ledning.

Analys

Den organiserade svenska motståndsrörelsen anses uppstått i samband med en fullmakt som utställdes av Sveriges Statsminister, Tage Erlander, i juni 1949. I denna fullmakt gav Statsministern uppgiften till ett flertal personer att skapa en motståndsrörelse. Ledaren för denna organiserade motståndsrörelse kom att bli direktören Alvar Lindencrona.¹ Vad som dock är mindre känt är att det fanns en föregångare till denna organiserade motståndsrörelse som planlades och organiserades under det andra världskriget av den militära underrättelsetjänsten, C-byrån. Vilket detta inlägg kommer beskriva.

Den motståndsrörelse som organiserades av C-byrån förefaller benämnts "Hembygdsrörelsen".² Den första indikationen som påträffas i C-byråns arkiv avseende denna verksamhet, är en skrivelse från november 1940 som sammanfattar vad G-byrån, bytte sedermera namn till C-byrån, genomfört för verksamhet under perioden 22DEC1939 intill 01NOV1940. Enligt denna skrivelse har förberedelser genomförts för kvarlämnade av personal på det av en motståndare ockuperat område i Sverige. Intressant att notera är även att kurirverksamhet i form av meddelandeförmedling förefaller förberetts, dock är det oklart om det är på eget territorium eller på annan stats territorium.³

Den s.k. Hembygdsrörelsen förefaller varit placerad under C-byråns Arméavdelning, då den enl. en skrivelse från september 1945 även ansvarar för "Hembygdsvård". I en skrivelse från 23MAJ1945 avseende C-byråns framtida organisation och uppgifter föreslås att den s.k. "Hembygdsrörelsen", benämns i skrivelsen som hembygdsvård, bör vidmakthållas samt byggas ut inom Norr- och Västerbottens län samt på Gotland.⁴ Vilket som minst torde innebära att någon form av organisation fanns förberedd eller iståndsatt inom dessa tre geografiska områden under det andra världskriget.

Individerna som rekryterades till "Hembygdsrörelsen" förefaller rekryterats på premissen att de skall haft ett legitimt skäl för kvarstannande på ockuperat område. Inriktningen på denna organiserade motståndsrörelse förfaller främst varit informationsinhämtning på det ockuperade området.⁵ Någon information rörande uppbyggnaden av "Hembygdsrörelsen" förefaller ej kunna gå att uppbåda i de handlingar som finns på krigsarkivet rörande C-byråns verksamhet. En möjlig indikation på hur den hade kunnat vara organiserad är att studera den motståndsrörelse som C-byråns tillsammans med den finska underrättelsetjänsten byggde upp i Finland. För att kunna verka i händelse av en Sovjetisk ockupation, i slutskedet av andra världskriget.

Enligt en uppgift skulle 180 patruller indelade i 26 kretsar upprättas i Finland. Patrullerna skulle ledas av den krets de befann sig i och kretsen skulle i sin tur ledas från Sverige, genom radio. Två radiostationer skulle leda verksamheten, en placerad på Lovön benämnd Z-berget och en placerad i Korpilombolo benämnd Kobo. Radiosändarna som patrullerna skulle nyttja hade en uteffekt på 1-3 watt, kretsstationerna hade en uteffekt på 20 watt i hälften av kretsarna fanns även reservstation om 10 watt.⁶ Denna sambandsstruktur och uteffekt på radioapparater påminner till den om den som var upprättad för de s.k. fria jägarförbanden.⁷

En annan uppgift gör gällande att cirka 200 radiosändare skulle placeras ut på olika gårdar i Finland. I händelse av ockupation skulle en radioutbildad "dräng" placeras på de gårdar där radiosändare fanns. Detta nät förefaller funnits kvar en bit in på 1950-talet.⁸ Vad som dock avviker med dessa uppgifter och de tidigare nämnda är att inget nämns om patruller eller kretsar. Dock korrelerar antalet radiostationer väl med de tidigare uppgifterna avseende mängden patruller och kretsar.

Finland hade under slutet av andra världskriget 10 stycken län. Varvid det kan anses vara ett rimligt antagande att de minst fanns en krets i respektive län och i vissa län flera kretsar. Beroende på om det rörde sig om strid eller inhämtning blir uppbyggnaden något olika. Vid inhämtning kan kretsarna ses som rapportsammanställningscentraler för vidarebefordran av information. Vid strid rör det sig snarare om att kretsarna inriktar de underställda patrullerna gentemot olika mål, som de erhållit från en högre chef för att maximera den samlade effekten vid olika tillfällen.

Den s.k. "Hembygdsrörelsen" skall som tidigare beskrivits varit inriktad på informationsinhämtning. Varvid det då blir möjligt att uppbyggnaden av organisationen kan ha varit att ett antal individer med inhämtningsuppgift fanns inom ett område som i sin tur kan ha vidarebefordrat meddelandet till en signalist. Denne vidarebefordrade det i sin tur till en rapportsammanställningscentral, som i sin tur skulle vidarebefordrade meddelandet till C-byrån centralt, alternativt direkt till C-byrån. Dock torde den sistnämnda lösningen orsakat en hel del trafikbelastning varvid rapportsammanställningscentraler får anses vara mer troligt, för att möjliggöra en mer effektiv signalering.

Den s.k. "Hembygdsrörelsen" som C-byrån upprättade under det andra världskriget verkar fått fortsätta. Enligt en uppgift skall T-kontoret haft en motsvarande organisation under sin tidsepok. Vad inriktningen på denna organisation var är dock oklart, om det enbart rörde sig om informationsinhämtning och/eller strid. Organisationen som sådan skall ha varit uppbyggd på samma sätt som den av norsk underrättelsetjänst upprättade motståndsrörelsen i norra Norge.⁹ Dock omfattade dess verksamhet i nord Norge inhämtning, strid och flyktnätverk.¹⁰ Vilket inte ger något direkt svar på om T-kontorets verksamhet även omfattade de tre delarna eller enbart en eller två av dem.

Som en parentes, om än en intressant sådan, förefaller det ett tag under de kalla kriget funnits minst tre olika organiserade motståndsrörelser i Sverige, under olika ledning. Vilket får anses varit en minst sagt kaotisk lösning. Dock verkar chefen för T-kontoret varit ansvarig för en av dem och delaktig i en annan.¹¹ Vilket kan ha borgat för viss samordning av verksamheten. Men fortfarande får det anses vara en något märklig lösning som tillåtits, om det inte var så att t.ex. T-kontorets del enbart fokuserade på inhämtning, den s.k. "Lindencronska rörelsen" enbart på strid och den amerikanska delen enbart på ett flyktnätverk. Dock torde detta krävt en överordnad samordning.

Varför är då detta intressant? Inledningsvis får det anses varit framsynt av den svenska underrättelsetjänsten att relativt omgående påbörja upprättandet av en organisation för kvarlämnande på ockuperat område. Här torde de tagit intryck av, dels de snabba stridsförloppen som var signifikanta för de första två åren av det andra världskriget, dels uppkomsten av motståndsrörelser i de ockuperade länderna men även behovet av att kunna leda dessa antingen från fortsatt eget behärskat område alternativt från en annan nations territorium. Utöver den svenska underrättelsetjänsten torde det enbart varit den brittiska som han förbereda en organiserad motståndsrörelse på eget territorium under de inledande åren av det andra världskriget.

Därefter får det anses vara intressant ur ett historiskt perspektiv att försöka klarlägga när det första embryot i modern tid lades till organiserat motstånd i händelse av ockupation av svenskt territorium. Om än att detta främst är av akademiskt intresse, ger det en indikation på hur väl organisation/-en/-erna det kan ha fungerat vid dess avveckling. Utifrån antalet decennier med utveckling och kompetensuppbyggnad av organisation/-en/-erna.

Slutligen är det intressant att notera historiens vindslag. Efter andra världskriget slut förordades en ökad förmågeuppbyggnad av C-byråns motståndsrörelse i Norr- och Västerbotten samt Gotland. Nu i modern tid får Norrbotten och Gotland anses utgöra två tydligaste geografiska områdena som skulle kunna tänkas påverkas i händelse av en väpnad konflikt mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Ryssland. Vilket troligtvis även var en slutsats som drogs 1945 av C-byrån då en konflikt började bli under uppsegling mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Sovjetunionen.

Slutsats

Startskottet för kompetensuppbyggnad och utveckling av en i förhand organiserad motståndsrörelse på svenskt territorium i händelse av en ockupation, förefaller varit 1940. Därefter förefaller organisationen, dels utvecklats på det egna territoriet, dels kan beröringsytor finnas mellan denna organiserade motståndsrörelse och de s.k. "fria jägarförbanden" som även upprättades under det andra världskriget. Möjligen kan en liknade organisation som byggdes upp på på svenskt territorium även byggts upp på finskt med den svenska som en förebild i slutskedet av det andra världskriget. Organisationen som skapades 1940, förefaller som minst fortsatt att verka intill 1950-talet eventuellt längre.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004.

Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: andra världskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2018.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.

Huldt, Bo (red). Böhme, Klaus-R (red). Militärhistorisk tidskrift. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 1999.

Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013.

Olav Riste. The Norwegian Intelligence Service, 1945-1970 (Studies in Intelligence). London: Routledge, 2014, E-bok.

Slutnoter

¹ Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 392-393.

² Huldt, Bo (red). Böhme, Klaus-R (red). Militärhistorisk tidskrift. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 1999, s. 91

³ Krigsarkivet. C-Byrån, utgående skrivelser B II, vol 1, utgående skrivelser 1939-1941.

Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 95.

⁴ Krigsarkivet. C-Byrån, utgående skrivelser B II, vol 5, utgående skrivelser 1945.

⁵ Huldt, Bo (red). Böhme, Klaus-R (red). Militärhistorisk tidskrift. Stockholm: Militärhistoriska avdelningen, Försvarshögskolan, 1999. s. 90-91.

⁶ Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: andra världskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2018, s. 247-249.

⁷ Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 278.

⁸ Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013, s. 114-115.

⁹ Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 213.

¹⁰ Olav Riste. The Norwegian Intelligence Service, 1945-1970 (Studies in Intelligence). London: Routledge, 2014, E-bok, s. 15, 19, 34-35, 39-42.

¹¹ Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 213.