En ödslig vik i Norge - Del 1 - Farkosterna

Sammanfattning

I norska Jarfjord, närmare bestämt Skipshavn förefaller i slutet av 1990 en farkost observerats som möjligen skulle kunna vara en av de farkoster som observerats samt avtryck finns dokumenterad av på svenskt inre vatten under den mest intensiva perioden av s.k. främmande undervattensverksamhet d.v.s. huvuddelen av 1980-talet och del av 1990-talet. Huruvida detta får ses som sannolikt eller ej överlåter jag till er läsare av detta inlägg att avgöra.

Analys

I december 2019 publicerades det avslutande avsnittet av NRK tv-serie Kald Krig en synnerligen intressanta uppgift, vilket möjligen skulle kunna påverka den svenska diskussionen avseende den s.k. främmande undervattensverksamheten som genomfördes som intensivast under 1980- och del av 1990-talet. Inledningsvis bör det noteras att mig veterligen har svensk media i skrivande stund ej uppmärksammat de av NRK publicerade uppgifterna, än mindre förefaller det förts någon mer officiell etablerad diskussion kring uppgifterna i Sverige, trots att det är över ett kvartal sedan de varit kända.

Vad var det då som hände? I inledningen av juni månad 1990, genomfördes en observation av misstänkt främmande undervattensverksamhet utav en civil observatörer i Skipshavn, Jarfjorden, som dök efter krabbor. Denna observatör skall ha märkt tydliga spår på havsbotten. Spåren var cirka fem centimeter djupa och fanns på ett djup cirka 20 meter. Detta kom föranleda att norska röjdykare som löste andra uppgifter i närområdet, omdirigerades för att genomföra en kontroll om några spår fanns utav den möjliga observationen av främmande undervattensverksamhet. De norska röjdykarna kom att påbörja sin eftersökning den 12JUN1990 och fann spår i området som var av mycket stort intresse. I analysen av spåren fastslås det dock att spåren var gamla, troligtvis från vintern mellan 1988 och 1989.¹

Tre månader senare, kom röjdykare återigen sättas in för att kontrollera området i Jarfjorden. Det som inträffade då, får antas göra de tidigare observationerna sannolika. De norska röjdykare kom då att finna ytterligare spår på botten av fjorden, varav vissa var bandspår. Spåren antogs vara några dagar eller veckor gamla. Vid upptäckten av den ytterligare spårbildningen togs ett beslut om att kontinuerlig observation skulle genomföras utav det specifika området i Jarfjorden. I praktiken innebar det att två patruller, om fyra soldater vardera, ur det norska marina specialförbandet Marinejegerkommandoen skulle genomföra inhämtning mot den tidigare nämnda fjorden.²

Bild 1. Inhämtningsområde för de norska marinjägarpatrullerna.

En täckhistoria kom att etableras att den avdelade marinjägarpatrullen ingick i en övning i Finnmark. Detta i syfte att säkerställa operationssäkerheten så att den kränkande makten ej skulle kunna erhålla några former av indikationer på att dess verksamhet i det aktuella området var upptäckt. Ingen form av radiokommunikation kom att nyttjas mellan den uppgiftsställande chefen och de två patrullerna som genomförde inhämtningen. Därtill var operationen uppbyggd i flera olika lager, varvid en nivå ej hade kännedom om vad den andra gjorde osv. för att skydda patrullernas verksamhet. Den 20OKT1990, kom marinjägarna påbörja sin inhämtning mot inloppet till Skipshavn på Jarfjordens östra sida.³

Inhämtningen kom vara resultatlös intill slutet av november 1990. Den 20NOV1990 kom en av patrullmedlemarna i månljuset uppmärksamma att något bryter vattenytan. Patrullmedlemen kom då observerade en farkost som förflyttade sig nära land under cirka tre till fyra minuter för att därefter sjunka ned under vattenytan. I samband med denna observation, observerades även ljussignalering från inloppet till Jarfjorden. Detta kom föranleda att marinjägarna flyttas till Jarfjordens västra sida för att kunna observera Skipshavn. Efter marinjägarna förflyttat sig och upprättat en ny observationsplats kom de den 24NOV1990 återigen genomföra en observation i Skipshavn av en främmande undervattensfarkost.⁴

Bild 2. Vektoriserad bild av den norska marinjägarpatrullens observation. (Källa: NRK Kald krig, S01E05).

Denna observation inleddes med att observatören hör ett okänt ljud från vattnet. Observatören kommer då att rikta sin kikare mot ljudkällan och ser då bubbelbildning på vattenytan varvid en liknande farkost som observerades den 20NOV1990 kommer upp till ytan och ligger och flyter under några minuter för att återigen sjunka ned. Några dagar efter observationen den 24NOV1990 kontrolleras återigen havsbotten i Skipshavn, varvid ny spårbildning upptäcks på botten. Därmed fastställs det att en okänd typ av miniubåt har varit verksam där. Enligt patrullens skisser var farkosten tornlös och den längd som kunde observeras ovan vattenytan var ca 7-8 meter samt den hade en längsgående pontonliknande del längs den sida som kunde observeras.⁵

En konsekvens av den genomförda observationen kom bli att marinjägarna fortsatte sin inhämtning vid Skipshavn. Militärbefälhavaren samt den norska försvarsledningen orienterades även strax innan jul 1990 om vad som hade observerats. Varvid en order utfärdades att vid en ytterligare observationer skulle marinjägarna ingripa, i syfte att ta farkosten samt dess personal om nödvändigt med vapenmakt. Inhämtningen kom fortgå intill påskhelgen 1991, dock observerades ingen ytterligare aktivitet varvid inhämtning avbröts..⁶

I sammanhanget är det intressant att notera att en tidigare norsk marinjägare som arbetade med att kontrollera betongmattor som säkrar kajen vid hamnen i Alta den 21FEB1991 kom upptäcka vad som förefaller varit bandspår av en undervattensfarkost på havsbotten. Enligt den tidigare marinjägaren skall inte spåren varit äldre än två veckor när han observerade och filmade dem. Observationen kom att rapporteras till det norska försvaret och två tjänstemän från den norska underrättelsetjänsten kom till Alta. De två tjänstemännen medförde en bandupptagning på spåren i hamnen när de lämnade Alta. Den tidigare marinjägaren blev ombedd att inte prata om det han hade observerat på havsbotten.⁷ Vad slutsatsen kring observationen i Alta den 21FEB1991 blev har ej kunnat finnas. Dock är det intressant mtp. den aktivitet som skedde i slutet av 1990 i Skipshavn samt att de norska marinjägarna fortfarande genomförde inhämtning mot Skipshavn, när de troliga spåren från främmande undervattensverksamhet upptäcktes i Alta.

Observationen vid Skipshavn i Jarfjord har likt många andra observationer ingen fotodokumentation. Vid Skipshavn fanns dokumentationsutrustning, denna skall blivit obrukbar p.g.a. av de klimatologiska förhållanden som rådde den 24NOV1990. Mekaniken i kameran hade nämligen p.g.a. detta slutat fungera.⁸ Går det då att lita på de skisser och muntliga redovisningar den norska marinjägarpatrullen lämnade vid dess avrapportering? Den svenska Försvarsmakten kom under 1980-talet genomföra en studie, som redovisas i den s.k. ÖB rapporten från 1987, avseende trovärdigheten i observationer som rapporterades. Enligt den skall studien skall sannolikheten för att en observation stämmer vara i paritet med kvalitén på det förband som genomför den. Det vill säga en hög personell och materiell standard ger en låg sannolikhet för en felaktig observation och vice versa.⁹ Den svenska ubåtskommissionens rapport från 1995 kring den främmande undervattensverksamheten på svenskt vatten kom dock underkänna skisser som ett säkert underlag för att genomföra någon form av nationalitetsbestämning.¹⁰ Vilken tillförlitlighet den norska efteranalysen av observationen av undervattensfarkosten satte på de upprättade skisserna av marinjägarna har ej framgått.

De norska marinjägarna torde dock vid den aktuella tidpunkten för observationerna i Skipshavn,¹¹ tillsammans med Forsvarets Spesialkommando utgjort de bästa soldaterna Norge hade.¹² Utifrån det resonemang den svenska Försvarsmakten förde i den s.k. ÖB rapport från 1987 kring sannolikheten för en korrekt observation,¹³ borde detta inneburit att de norska marinjägarnas observation samt skisser bör kunnat givits en hög validitet av att de, de facto observerade en främmande undervattensfarkost. Huruvida en nationalitetsbestämning kan genomföras utifrån det underlaget, återkommer undertecknad till längre fram i inlägget.

Vad kan då syftet varit med undervattensverksamhet i en ödslig vik, i en norsk fjord? Det norska försvaret förefaller antagit två teorier. Den första teorin var att det kunde utgöra en övning för främmande makts specialförband i dolt inträngande på en annan nations territorium i syfte att validera metoder. Den andra teorin var att det utgjorde en del av en kartläggning för framtida operationer, d.v.s. inhämtning av information för krigsplanläggning.¹⁴ Utifrån den s.k. svenska ÖB rapporten från 1987 avseende den främmande undervattensverksamheten, passar den andra norska teorin in. Dock nämns inget om att den främmande undervattensverksamheten skulle kunna röra sig om övningsverksamhet i den svenska ÖB rapporten från 1987.¹⁵

Kan det finnas något samband mellan observationen av en främmande undervattensfarkost på norskt inre vatten och den främmande undervattensverksamhet som bedrevs på svenskt inre vatten under 1980-talet och del av 1990-talet?¹⁶ Vid Skipshavn observerade de norska marinjägarna en mindre undervattensfarkost i ytläge, varvid det får ses som en tydlig utgångspunkt för att försöka finna likheter med händelser i Sverige.

Den statliga utredningen som redovisades 1995 avseende främmande undervattensverksamhet, har ett avsnitt som berör miniubåtar och s.k. dykfarkoster. Enligt den utredningen fanns det starka skäl att anta, att mindre farkoster i storleksordningen 10 till 30 meter varit involverade i den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten. Dessa farkoster skall enl. den statliga utredningen vara ämnade för att genomföra olika former av inhämtningsuppgifter men även utläggning av navigationsfyrar samt inhämtningsutrustning men även kunna genomföra mineringar, sabotage av utlagda mineringar samt landsättning av specialförband och underrättelseofficerare. Skillnaden mellan miniubåtar och dykfarkoster är att miniubåten har ett tryckskrov emedan dykfarkosten ej har det och dess personal utsätts för vattentrycket.¹⁷ Farkosten som observerades i Skipshavn, bedömdes till en längd av 7-8 meter när den låg i ytläge,¹⁸ vilket skulle kunna utgöra en liknande farkost som kränkt svenskt vatten, utifrån dess observerade längd.

Den statliga utredningen i ubåtsfrågan från 2001, berör även miniubåtssystem dess beskrivning är inriktad mot möjliga sovjetiska system. Enligt den utredningen kan miniubåtssystemet klassificeras in i två typer, små ubåtar med en vikt som understiger 250 ton och miniubåtar samt dykfarkoster med en vikt på cirka 50 ton.¹⁹ I de avhemligade delarna i den s.k. ÖB rapporten från 1987, framkommer inga uppgifter om längd eller vikt i det avsnitt som berör miniubåtar, dock förs ett resonemang om vissa observationer kan ha härrörts till valar vilket falsifieras samt att en farkost tidigare bedömts varit utrustad med bandaggregat. I en annan del beskrivs att en farkost främst skall ses som ett transportmedel för personal och materiel långt in i skärgården samt att den farkosten har begränsad uthållighet, enligt undertecknad får det ses som troligt att en dykfarkost beskrivs. I avsnittet beskrivs även en farkost med torn, där observationer genomförts av delar av tornet samt hela tornet och del av skrovet i ytläge.²⁰

Professorn Willhelm Agrell beskriver i sin bok Sprickor i järnridån två miniubåtssystem som enligt honom skall vara beskrivna i den s.k. ÖB rapporten från 1987 och antogs vara involverade i den främmande undervattensverksamheten. Enligt honom skulle det funnits en större miniubåt om cirka 30 meters längd med tryckskrov med ett torn placerat långt fram på farkosten. Därtill skulle det finnas en miniubåt om cirka 10 meters längd, utan torn dess ovan sida skulle vara slätt böjd och likna en valrygg. Den sistnämnda miniubåten hade även mycket tunna master och en mindre upphöjning som möjligen var höj- och sänkbar. Enligt Agrell var det inte känt om den farkosten hade tryckskrov eller ej, i en av slutnoterna till stycket skriver Agrell att den mindre farkosten överinstämmer i stort med den sovjetiska dykfarkosten Triton-2.²¹

Den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt kategoriserar även in de mindre farkosterna som bedrev den främmande undervattensverksamheten i två kategorier. Vid sitt inträdesanförande till den kungliga krigsvetenskapsakademin 1991, beskriver han en mindre farkost om 10 m och en större farkost om 30 m. Där den mindre farkosten används för att transportera personal långt in i den svenska skärgården, dock bedöms den ej klara av operationer tvärs över Östersjön. Den farkosten skall även i vissa exemplar varit försedd med bandaggregat. Den andra farkosten hade en längd om 30 m och uthållighet på upptill en månad, den farkosten kunde även medföra två av den mindre typen av ubåtar till ett operationsområde.²²

Professor Ola Tunander, delar även in miniubåtarna i två typer, en mindre och en större.²³ Enligt honom skall även den svenska Försvarsmakten benämnt den mindre typen av miniubåtar som typ 1. Huruvida typ 2, d.v.s. den större miniubåten, även var ett vedertaget begrepp framgår ej fullständigt,²⁴ dock skulle det kunna vara så. Enligt Tunander skall typ 1 farkosten vara mellan 8-10 meter lång och typ 2 farkosten mellan 20 och 30 meter lång.²⁵ Typ 1 farkosten skall vara droppformad, ha tunna periskop, strålkastare samt stora observationshål och en slusslucka i fören. Den synliga delen över ytan av typ 1 farkosten skall ha varit cirka fem meter och den skulle haft en totallängd på 8-10 meter och en karakteristisk valryggs liknande form när den till del visades i ytläge.²⁶ Enligt Tunander skall typ 2 farkosten haft ett rektagulärt torn placerat mitt på skrovet med en vajer från tornet topp till fören och en hög mast som kunde resas bakom tornet, farkosten skulle även till formen vara rektangulärt formad. Typ 2 farkosten skulle även, enligt Tunander, kunna bära två dykfarkoster.²⁷

Den tidigare Överbefälhavaren, General Bengt Gustafson, beskriver en farkost som påträffades i Balaklava under sommaren 1992. Det var en spolformad och tornlös farkost som skall ha varit 16 meter lång, måtten kom utifrån stegning där den låg på land. Denna farkost skall byggts under tidigt 1970-tal i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg. Enligt honom skall den farkosten väl stämma in på föredragningar kring den s.k. valryggen, d.v.s. typ 1 farkost, under hans tid som Överbefälhavare.²⁸ Gustafson nämner även att det skall finnas minst tre hydrofonbilder på en 30 meter lång undervattensfarkost,²⁹ d.v.s. den s.k. typ 2. Dock har undertecknad ej funnit att han beskriver utformningen av denna 30 meter långa farkost i detalj.

Den tidigare ställföreträdande chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Kommendör 1. graden Nils-Ove Jansson, tar i sin bok Omöjlig ubåt upp ett antal observationer som skulle kunna härledas till typ 1 och 2 miniubåtarna som observerats inom svenskt inre vatten, dock används aldrig begreppet typ 1 och 2 i boken. Bland annat nämner han att ett fem till sex meter långt valryggsliknande föremål skulle observerats vid Lilla Värtan, i samma avsnitt har han även med en bild på den sovjetiska dykfarkosten Triton-2.³⁰ I sammanhanget är det intressant att notera en farkost han tar upp avseende sidokölar, denna farkost är 13,4 m lång, 3,3 m bred och 4,8 m hög. Farkosten skall vara försedd med dykarsluss och mainipulatorer och utvecklades 1971 samt användes för militära ändamål och måtten på kölarna samt avstånden mellan dem skall näst intill vara identiska med bottenspår funna i Sverige, farkosten har även ett torn på mitten av dess längd. Vad som även är intressant är att den farkosten har en pontonliknande utbuktningar på vardera sida om sig.³¹ Jansson berör även möjliga typ 2 farkoster, han nämner bl.a. en farkost som en svensk marinattaché i Moskva skall ha fotograferat vid kaj i Leningrad som var cirka 30 meter lång, om denna nämns inget om ett torn. En hydronfonbild visas även på en farkost som har en längd om 25-30 meter och ett lågt torn på den främre delen av skrovet. Den farkosten skriver han skall ha varit aktiv i svenska vatten från 1980 intill 1992.³²

I och med att detta inlägg berör den norska observationen i Skipshavn kommer enbart jämförelser genomföras mot den s.k. typ 1 farkosten som observerats i svenska vatten, maa. utformningen samt redovisad längd utifrån observationen. Dock kommer en liten utvikning göras kring typ 2. Vad avser de svenska beskrivningarna avseende typ 1 farkosten är de svenska källorna någorlunda samstämmiga. De största likheterna är längden på farkosten, att den var utrustad med tunna master, möjligen periskop, inget torn och en valryggs liknande form. Den farkost som skiljer sig ut är den 13.2 meter långa farkost Kommendören av 1. gr. Nils-Ove Jansson belyser som har ett torn på sitt skrov, men med pontonliknande sidor likt den norska observationen. Därtill skiljer sig farkostens konstruktion åt mellan de tidigare belysta källorna. Den farkost Carl Bildt beskriver förefaller vara en sovjetisk med tryckskrov. Den Willhelm Agrell antyder förefaller vara en sovjetisk dykfarkost, den farkost den tidigare Överbefälhavaren Bengt Gustafson beskriver förefaller vara en farkost med tryckskrov och sovjetiskt ursprung avslutningsvis är den farkost Tunander beskriver även en med tryckskrov men med italienskt ursprung. Vad avser Italien utpekar även Tunander ut typ 2 farkosten som italiensk men enligt den tidigare underrättelseofficeren Överstelöjtnant (PA) Per Andersson skall den farkosten varit känd av den svenska marinen,³³ varvid det får anses som smått otroligt att det ej skulle framkommit vid skrivande stund i någon statlig utredning att det var typ 2 farkosten.

Oaktat ursprungslandet farkosten kommit från, skulle det kunna antas att detta inlägg får ett abrupt slut med att försöka finna någon eventuell koppling mellan observationen i Skipshavn och de svenska observationerna av den s.k. typ 1 farkosten, under perioden för den mest intensiva främmande undervattensverksamheten i Sverige. Dock har som vanligt myntet olika sidor, så även i denna historia. Som tidigare skrivits är den enda farkost som till del överinstämmer i de norska och svenska observationerna på en mindre farkost som kan tänkas varit i svenska vatten, den farkost Kommendör av 1. Gr Nils-Ove Jansson beskriver. Dock hade den ett torn på den skiss han redovisade i sin bok, men med pontonliknande sidor.

Kommendören av 1. Gr Nils-Ove Jansson skriver ej vilken mindre sovjetisk ubåt skissen föreställer i sin bok Omöjlig ubåt. Vid jämförelser av fotografier och skisser samt konstruktionsdata förefaller det vara den mindre ubåten med modellnamnet projekt 1839, som skall ha varit en undervattensarbetsfarkost,³⁴ Jansson beskriver och visar en skiss på i sin bok Omöjlig ubåt.³⁵ Denna farkost förefaller även finnas i en tornlös variant alternativt att tornet kan plockas bort från den, samt den tornlösa varianten på det fotografi som finns publicerat av den förefaller även vara utrustad med två stycken mindre master.³⁶ Vad som ej kan verifieras kring typ 1 ubåten är om dessa master skall vara nära varandra eller separerade när de observerats i svenska vatten, samt den norska observationen beskriver inget i vad som är publicerat om masters placering. Vad avser masterna är dessa på projekt 1839 farkosten, nära fören respektive aktern på den tornlösa varianten av farkosten.

I den norska dokumentären Kald Krig visas även en bild på vad som förefaller vara en projekt 1839 ubåt samt det utpekas som den miniubåt som hade observerats av de norska marinjägarna i Skipshavn, dock visas farkosten med torn i dokumentären.³⁷ Som berörts i det tidigare stycket förefaller projekt 1839 miniubåten funnits i en tornlös variant, dock med tydliga pontoner varvid det får ses som möjligt att det var denna mindre undervattensfarkost som befann sig i Skipshavn i slutet av November 1990. Den norska Försvarsmakten kom även komma till slutsatsen att det var Sovjetunionen som var ansvarig för kränkningen i Skipshavn 1990, denna farkost skall även enligt Norge finnas utrustad med bandaggregat.³⁸ Här får det ses som sannolikt att, trots de norska marinjägarnas undermåliga skisser, fotografier visades för dem på olika farkoster varvid det kunde dras en slutsats avseende vilken farkost som hade varit aktiv i det aktuella området. Dock får det ses som sannolikt att en sådan slutsats enbart är giltig i underrättelseunderlag och ej på en nivå att en annan stat, officiellt, kan anklaga en annan för att kränkt dess suveränitet.

Här skulle det kunna argumenteras för att farkosten kan vara en Triton-2, då den utifrån de bilder som finns publicerade även har en form av pontonliknande utbuktning på dess skrov.³⁹  Dock anser undertecknad utifrån de klimatologiska förhållanden som torde varit under den aktuella tidpunkten i Skipshavn i slutet av november 1990,⁴⁰ att den farkosten ej kan anses som trolig för genomförandet av sådan verksamhet då dess personal påverkas utav det klimat som råder utanför farkosten.

Slutsats

Möjligen kan det finnas en koppling mellan den farkost som observerades i norska Skipshavn i slutet av 1990 av norska marinjägare och de spårbildningar samt observationer i svenskt inre vatten under stor del av 1980-talet samt del av 1990-talet.

Avslutningsvis, detta inlägg är det första av två delar. Detta inlägg har skapat ett överskottsmaterial efter korsläsning m.m. av olika officiella källor varvid en ökad förståelse avseende troliga motivbilder erhållits varför den främmande undervattensverksamheten genomförts i svenskt inre vatten. Därtill har en ökad förståelse erhållits hur olika farkoster transporteras men även hur dess uthållighet upprätthållits under dess möjliga företagslängd. Nästa inlägg i denna serie kommer återkomma till dessa frågor.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Covert Shores 1 (Engelska)

Deepstorm 1 (Ryska)

Encyklopedin avseende militär utrustning 1 (Ryska)

Kungl Krigsvetenskapsakademien 1 (Svenska)

Norsk rikskringkasting 1, 2, 3, 4 (Norska)

Russian Ships 1 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Lind & Co, 2019.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.

SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan.

Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.

Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Slutnoter

¹ Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.

Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Nordvåg, Hanne Bernhardsen. Skog, Frode Myhra. Marinejegere på topphemmelig oppdrag for å avdekke ubåtspionasje. 2019. https://www.nrk.no/tromsogfinnmark/marinejegere-pa-topphemmelig-oppdrag-for-a-avdekke-ubatspionasje-i-jarfjord-i-ost-finnmark-1.14835313 (Hämtad 2020-04-14)

Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)

² Ibid.

³ Ibid.

⁴ Ibid.

⁵ Ibid.

⁶ Ibid.

⁷ Norsk rikskringkasting. Jakobsen, Rolf. Jenssen, Henrik Omtvedt. Fant beltespor på fjordbunnen. 2019. https://www.nrk.no/tromsogfinnmark/fremmed-miniubat-kan-ha-vaert-i-altafjorden-1.14814231 (Hämtad 2020-04-14)

⁸ Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)

⁹ Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 12-13.

¹⁰ SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan. s. 276.

¹¹ Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)

¹² Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Lind & Co, 2019, s. 152-153, 167.

Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Kårstad, Gry. Kjølleberg, Even. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-04-14)

¹³ Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 12-13.

¹⁴ Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.

Norsk rikskringkasting. Jenssen, Henrik Omtvedt. Nordvåg, Hanne Bernhardsen. Skog, Frode Myhra. Marinejegere på topphemmelig oppdrag for å avdekke ubåtspionasje. 2019. https://www.nrk.no/tromsogfinnmark/marinejegere-pa-topphemmelig-oppdrag-for-a-avdekke-ubatspionasje-i-jarfjord-i-ost-finnmark-1.14835313 (Hämtad 2020-04-14)

¹⁵ Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 42-49.

¹⁶ SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 9, 10, 13, 268.

SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan. s. 27, 289, 334.

¹⁷ SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 69-70.

¹⁸ Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.

¹⁹ SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan. s. 294.

²⁰ Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 14-18.

²¹ Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 268, 325.

²² Kungl Krigsvetenskapsakademien. Bildt, Carl. Ubåtskränkningarna mot Sverige - bakgrund, mönster och motiv. 1990. https://kkrva.se/wp-content/uploads/Artiklar/911/ubatskrankningar.html (Hämtad 2020-04-14)

²³ Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 193.

²⁴ Ibid. s. 59, 182, 186, 195.

²⁵ Ibid. 186, 195.

²⁶ Ibid. s. 186-188.

²⁷ Ibid. s. 195, 198.

²⁸ Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 156-157.

²⁹ Ibid. s. 143.

³⁰ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 45, 47.

³¹ Ibid. s. 82.

³² Ibid. s. 38-39, 91.

³³ Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020, s. 90.

³⁴ Deepstorm. Проекты 1839 и 18392 (NATO – “Elbrus”). 2018. http://www.deepstorm.ru/DeepStorm.files/45-92/sass/1839/list.htm (Hämtad 2020-04-14)

Russian Ships. Autonomous underwater working vehicle: Project 1839, Project 18392. 2020. http://russianships.info/eng/submarines/project_1839.htm (Hämtad 2020-04-14)

³⁵ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 82.

³⁶ Covert Shores. Sutton, H.I. Russian Tracked Submarines Baltic 1980s. 2019. http://www.hisutton.com/Russian_Tracked_Submarines_Baltic_1980s.html (Hämtad 2020-04-14)

Энциклопедия военной техники. РАБОЧИЕ ПОДВОДНЫЕ АППАРАТЫ ПРОЕКТА 1839. 2020. https://war-book.ru/rabochie-podvodnye-apparaty-proekta-1839/ (Hämtad 2020-04-14)

³⁷ Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.

³⁸ Ibid.

³⁹ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 47.

⁴⁰ Kald krig. säsong 1, avsnitt 5. Norsk rikskringkasting. 2019-12-22.