Reflektion
Den svenska säkerhetspolitiska diskursen börjar allt mer likna en hagelsvärm i luften, kontra ett skott med en rak linje vilket skulle kunna jämföras med en sammanhållen nationell linje i den frågan. Att säkerhetspolitik skall diskuteras det hör till, allt annat vore otänkbart i en demokrati. Däremot är säkerhetspolitik ofta behäftat med att externa aktörer tolkar och läser in vad som framförs av ledande personer, d.v.s. statsråd men även riksdagsledamöter i ordförande positioner inom utskott som omfattas av den säkerhetspolitiska arenan, vid tal, debattartiklar m.m. Populärt brukar det talas om s.k. linjetal vilket t.ex. det senaste exemplet i Sverige får anses utgöra den svenska Utrikesdeklarationen. En deklaration som säkerligen har "nagelfarits" i stor omfattning av våra närmsta grannländer men även andra länder. Men linjen är allt annat än rak, utan snarare består den av ett antal avvikelser.
Om inte ett linjetal, så får den beslutade totalförsvarspropositionen anses utgöra en form av säkerhetspolitisk deklaration. Där Sveriges omvärldsuppfattning och de antagna hotbilderna deklareras. Men även vilken väg Sverige väljer att ta, för att möta dessa hotbilder. Här kommer den första diskrepansen i vad som framförs kontra vad som de facto skall göras. Å enda sidan förefaller sig det ledande regeringspartiet å det grövsta motsätta sig riksdagsmajoritetens vilja om att börja diskussionen kring en s.k. NATO option i linje med vad Finland haft en längre tid. Å andra sidan förefaller operationsplanering tillsammans med NATO ej vara ett problem för det ledande regeringspartiet att lägga fram för beslut i riksdagen. Jag undrar onekligen hur en utomstående betraktare ställer sig till detta faktum.
Detta har i sin tur föranlett att det ledande regeringspartiets ordförande i utrikesutskottet tillsammans med två andra riksdagsledamöter ur det ledande regeringspartiet, valt att påtala att ett svenskt NATO medlemskap skulle kunna provocera Ryssland. Vilket å ena sidan får ses troligt mtp. ett uttalande av Rysslands President, Vladimir Putin, 2017 men även ett uttalande från 2016 av Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, 2016. Å andra sidan uppstår här nästa diskrepans. Vid dessa uttalanden klargjorde Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, och Sveriges dåvarande Utrikesminister, Margot Wallström, att Sverige formar sin egen säkerhetspolitik och Ryssland skall undvika att hota Sverige. Vilket ur en utomstående betraktares perspektiv säkerligen blir intressant mtp. den nuvarande linjen åtminstone från utrikesutskottets ordförande att vi skall undvika att provocera Ryssland, men även Sveriges nuvarande Utrikesminister Ann Linde har framfört mer eller mindre argument i form av att det skulle leda till starka reaktioner.
Nästa del i den svenska säkerhetspolitiska linjen, är de olika kommunala utspelen eller agerandena inom det säkerhetspolitiska området. Detta accentueras främst med lokala införanden av kärnvapenfria zoner men Nordstream 2 (NS2) utgör även ett synnerligen gott exempel hur saker hade kunnat utvecklas. Där det får anses att det kommunala självstyret kan påverka den svenska säkerhetspolitiska linjen, då enskilda förtroendevalda kommer kunna skapa ett stort genomslag i den nuvarande globaliserade mediabilden men även påverkan för Sverige. Här kan exemplet med den s.k. ”strategiska korpralen” användas d.v.s. en individ längst ned i beslutskedjan tar ett beslut som får strategiska implikationer för ett helt land.
Ovanstående utgör ett fåtal exempel från de senaste åren. Men bara utifrån denna begränsade utblick blir det åtminstone för undertecknad väldigt tydligt att det finns ingen sammanhållen säkerhetspolitisk linje i Sverige. Från lägsta nivå till högsta förefaller säkerhetspolitiken mer blivit ett inrikespolitiskt debattforum. Där kvalitén på vad som framförs kraftigt kan ifrågasättas stundtals. Vad detta dock riskerar vill jag hävda, är att Sveriges säkerhetspolitiska linje kraftigt kan ifrågasättas av en utomstående betraktare. Samt det som även kan ifrågasättas är vilken linje har Sverige? Vilket även skulle kunna anses vara destabiliserande. För uppträder en splittrad bild i vad den faktiska säkerhetspolitiska linjen är över bredden, kan det även verka provocerande då det inte finns en sammanhållning.
Avslutningsvis, det krävs omtag i den svenska säkerhetspolitiska linjen. Vi förefaller närma oss ett paradigmskifte, i hur vi skall agera men även betrakta det säkerhetspolitiska området. Detta mtp. globaliseringens påverkan men även hur områdena där hotbilden framträder, signifikant har förändrats sedan det kalla kriget.
Have a good one! // Jägarchefen
Sen när tjänade vi på att vända kappan efter vinden?
SvaraRaderaNär man nu riskerar att utsätta vårat land för aggretion då allianser på bilaterala/trilaterala grunder är lätt att brytas, vi får inte glömma ww2 då de flesta länderna förklarade sig neutrala och vad hjälpte det.
Vår politik har säkert accumulerat tillräckligt med uppdämt missnöje i vår omvärld som landet där feghet råder och hyckleriet härskar.
Att vi utsätter oss för omvärldens förakt kan leda oss i fördärvet och utesluter inte det faktum att Sverige blir nästa ingenmansland vilket ett medlemskap i NATO kan förhindra.
Då vi åkt snålstjuts länge nog nu tycker jag att det är dags och betala vår skuld till en organisation som trots allt möjliggjort fred i vår omvärld under historiska mått mätt!