Dysfunktionellt särintresse

Blir inget underrättelsebetonat inlägg den här gången utan mer tankar kring oförståelsen för det säkerhetspolitiska instrumentet Försvarsmakten. Försvarsmakten är det yttersta instrumentet som nationen Sverige har att utnyttja antingen för att försvara våra intressen eller tvinga igenom vår vilja.

Att bli duktig på väpnad strid på lägre nivå tar tid, jägarförbanden i allmänhet och specialförbanden i synnerhet lägger mycket tid på detta. Med all rätt för det är av erfarenhet, man kan inte gena i kurvorna med grunderna för det renderar i oförmåga längre fram eller förluster och verkansdelarna är oftast av gruppstorlek.

För våra manöverbataljoner är det lite omvända förhållanden, det tar lång tid att bli duktig på att kunna arbeta i de taktiska enheterna läs kompani och bataljon. Det krävs mycket övning av enskilda enheter och i synnerhet samövning mellan kompanier och inom hela bataljonen.

Men för att kunna öva och bli duktig krävs det stabilitet i organisationen. Man kan inte ändra den med korta tidsförhållanden, för det medger inte att cheferna blir duktiga på att leda sina förband och soldaterna blir heller inte duktiga för de tvingas inta nya konstellationer hela tiden.

Det går inte att uppfinna en ny insatsorganisation varje år för att passa gällande budgetramar eller leka med T och K befattningar för det får konsekvenser, oerhörda konsekvenser i värsta fall.

Väpnad strid är inte som annan statlig verksamhet, det är den mest Darwinistiska verksamheten man kan vara med om, det kräver sina egna lösningar, för det, det ytterst handlar om är människoliv, visst som gjort ett aktiv val med de risker detta innebär men man kan förebygga risker.

Vad våra beslutsfattare inte verkar förstå är att varje reducering i medel orsakar en organisationsförändring på lägre nivåer. Med lägre nivåer menar jag t ex bataljoners organisationsstruktur.

Detta renderar i att man måste omarbeta stridsteknik, taktik, materielfördelning m m. Att då Försvarsmakten hela tiden i media och från kontrollinstanser får utstå hård kritik att man inte kan ”leverera” är för mig helt obegripligt för då har man inte brytt sig om att sätta in sig i problematiken, än mindre sett helheten.

Längst upp i organisationen märks det inte av, men längst ut desto mer, liknelsen med kattsvansen är mycket slående, vid roten av svansen händer det inte så mycket men ute vid spetsen rör det sig desto mer.

Vad menar jag då, jo när man hela tiden ändrar förutsättningarna tillåts man aldrig bli duktig för man hinner aldrig öva in sig i det man skall göra bra, jag kan till del förstå att man omorganiserar annan statlig verksamhet för det är kontorstjänst! Då kan man säkert nå vissa förbättringar.

Men vår verklighet innebär att en annan människas högsta önskan är att ta ihjäl oss när vi löser vår uppgift, det utsätts inte handläggaren på t ex skatteverket för. Då krävs det att man tillåts bli duktig i sin verksamhet. Det är staten som har monopolet på våldsutövning således är det staten som måste tillföra medel och tid för att möjliggöra detta också.

Försvarsmakten som organisation bygger på långvarig övning men en grundlagd organisation som inte ändras, då ges möjligheten för cheferna att bli duktig. Då först får man de gripbara förbanden med hög insatsberedskap som kan lösa uppgifterna som åläggs dem inte före inte efter.

Att då tro att man skall kunna höja effektiviteten på Försvarsmakten genom ständiga budget- och organisationsförändringar är lika korkat som att knyta en 25 kg vikt kring midjan och tro att man skall kunna trampa vatten för att hålla sig över ytan.

Inom jägar- och specialförbandssfären finns begreppet ARSOF Truths, fyra universella sanningar som man ALDRIG kan bortse ifrån för att kunna ha dugliga jägar- och specialförband. I huvudsak är dessa enbart tillämpliga på just den kategorin av förband, där människan är verkansdelen.

Men till del går dessa att tillämpa även på manöverbataljonerna trots att det är stridsfordonet eller stridsvagnen som är verkansdelen i dessa enheter.

Jag kommer nedan förenklat beskriva dessa fyra sanningar:

• Humans are more important than hardware. Människan inte materielen utgör skillnanden. Rätt personal, bra utbildad kommer lösa uppgiften med tillgänglig materiel. Men världens bästa utrustning kan inte kompensera för bristen av rätt personal.
• Quality is better than quantity. Kvalitet är bättre än kvantitet. En liten skara människor, noggrant urvalda och väl utbildade och ledda av bra chefer är att föredra före stora truppmassor av vilka vissa inte är av rätt kvalitet.
• ARSOF cannot be mass-produced. Det tar år att uppnå dugliga jägar- och specialförband, det krävs realistisk utbildning för att kunna lösa dess uppgifter, man kan aldrig påskynda denna process.
• Competent ARSOF cannot be created after emergencies arise. Talar för sig själv.

Jag tycker dessa sanningar är målande, för det slår huvudet på spiken i vårt dysfunktionella särintresse (menar då inte jägar- och specialförbandsverksamheten utan Försvarsmakten som helhet).

Vi tillåts aldrig öva för att bli duktiga (med det menar jag att i FM som helhet blir det alltid besparingar/begränsningar), vi tillåts inte ta ut rätt personal med det menar jag att det börjar mer bli mer viktigt att fylla upp rader och inte vad som finns bakom raden, organisationen förändras hela tiden så att vi blir aldrig kompetenta.

Nu har det aldrig varit något problem är min uppfattning kring denna filosofi inom jägar- och specialförbandssfären i Sverige för vi har alltid funnit vägar för att leva efter dessa. Men vi är ett särintresse i det stora särintresset. Vad jag kan tycka är att både chefer inom Försvarsmakten och våra politiker bör reflektera kring dessa sanningar, för det är sanningar som är betald i blod!

Så skippa nu en gång för alla det onödiga och låt oss öva och bli duktiga på det vi är utbildade och uttagna för, vi sätter en stolthet i det, låt oss då visa vad vi kan och sluta lek med PRIO rader som ändras från K till T eller ta bort befattningar.

Förbanden sätter K och T samt volymen av en enkel anledning det är inte för att jävlas utan för att få verksamheten att fungera i såväl strid som daglig tjänst. Man kan då inte bortse från detta, men det verkar enkelt när man inte sitter på förbanden i fråga att ändra dess behov eller sätta upp en insatsorganisation ifrån ett departement.

Det man ytterst leker med är människors liv vid uppgifters lösande såväl nationellt som internationellt. När man tror att Försvarsmakten är som annan statlig verksamhet mellan 07:30 – 16:30 både inom egna led och inom politiker leden.

Have a good one! // Jägarchefen