Chimär av säkerhet?

Reflektion

Ett gammalt axiom säger, det man har med sig när man går ut i fält, är vad man har för lösandet av sina uppgifter, ofta och väl har det visat sig stämma. Vad har då detta med försvars- och säkerhetspolitik att göra, frågar sig säkert vän av ordning? Allt skulle jag vilja påstå. I en tid där fler och fler nationer förefaller bygga sin säkerhet antingen på bilaterala avtal eller ingående i allianser, så kan det vara intressant att se vilken säkerhet det, de facto ger, just nu, eller är det enbart en chimär?

All form av försvar bygger på förband, dess gripbarhet, dess materiella status samt tillgång på materiel. Ser vi till Europa under det kalla kriget, så garanterades Europas säkerhet främst av USA och dess förmåga att överföra förband till de förrådsdepåer som fanns utsprida i Europa, men även överföring av förband samt dess materiel till Europa. I Sverige fanns ett mobiliseringskoncept som byggde på utspridning över ytan av förbandens materiel, personalen snabbt skulle kunna transporteras eller själv ta sig till platsen där materielen fanns, för att sedan kunna börja verka som förband.

Således under det kalla kriget, fanns det åtminstone en konceptuell idé och vidtagna förberedelser för hur man i händelse av ofred skulle få förband på plats och snabbt kunna verka med dem. Hur det skulle fungerat i verkligheten, vet vi ju inte, som en konsekvens av det radikalt förändrade säkerhetspolitiska läget efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning, upphörde och avvecklades i princip det svenska systemet kring mobilisering men även NATO system med styrketillförsel och förhandslagring för predestinerade förband i Europa.

Nu dryga 20 år senare, står vi inför ytterligare en radikal förändring, pendeln har s.a.s. slagit från ett ytterläge till det andra ytterläget, många talar om ett nytt kallt krig, rent säkerhetspolitiskt så liknar spänningarna nu, de som fanns under det kalla kriget. Dock var det kalla kriget en ideologisk konflikt, nu kan vi snarare tala om en systemkonflikt, där dels de system för samverkan mellan nationer som upprättades efter andra världskriget ifrågasätts. Dels de post kalla kriget system som togs fram ifrågasätts.

Dessa spänningar, har som bekant gjort att dels NATO länderna återigen sätter en ökad tillit till den försvarsallians man är en del av dels har de militärt alliansfria staterna återigen orienterat sig på en bilateral nivå mot USA. I båda fallen handlar det om att öka sin egen säkerhet och i båda fallen ses USA som garanten för säkerheten. Men och här kommer återigen ett stort men, den säkerhet man förefaller förlita sig på har varken stora lager av utrustning än mindre större trupp kontingenter i Europa längre, därtill har man under två decennier, ej övat styrketillförsel till Europa.

Styrketillförsel till NATO länderna kan troligtvis ske relativt smärtfritt, när de väl är på plats, om det råder de nog inga tvivel om, då det fortfarande finns en konceptuell idé. Dock så skulle det innebära en massiv logistisk förflyttning över Atlanten, då mängden materiel i Europa är låg, en förflyttning som i händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland, troligtvis skulle bli utsatt för en hög grad av påverkan, av både flyg- och flottenheter. Detta är en faktor som ofta förbises i sammanhanget, dock något man åtminstone på Amerikansk sida, nu smärtsamt förefaller blivit varse om.

Därtill tillkommer problemet med vad som i engelska termer benämns anti-access/area denial, A2/AD, enkelt beskrivet är det att förneka en motståndare tillträde till ett begränsat område av främst luft- och sjörum. Så även om man skulle kunna förflytta sig relativt oskadad över Atlanten, så kan man fortfarande förhindras att inom vissa geografiska områden av Europa att genomföra sin styrketillväxt. De tydligaste områdena är kring Östersjön, Svarta Havet och till del även nu Medelhavet.

I det sammanhanget är det även väldigt intressant att notera hur små de ekonomiska resursförstärkningarna är, för de säkerhetspolitiska instrumenten över hela Europa. Man förefaller säga att den säkerhetspolitiska situationen är ytterst instabil och farlig, men man agerar utifrån att den ej är det med de ekonomiska medlen. Varpå återigen så blir slutsatsen att man tillsätter sin säkerhet, till någon som är placerad på andra sidan av ett hav, som troligtvis kommer få mycket stora svårigheter att tillföra sina resurser, för att utgöra en säkerhet, i händelse av en konflikt.

Så likt under det s.k. "kalla kriget" så förefaller en konflikt mellan Väst och Ryssland avgöras under, på och över Atlanten. Troligtvis så avgörs utgången av en konflikt i än högre grad på Atlanten nu, än tidigare, med tanke på de begränsade resurser som USA de facto har i Västeuropa. Så just nu skulle jag vilja påstå, att graden av säkerhet man tror sig kunna uppnå vid olika vägval, är en form av säkerhetspolitisk chimär. En hög grad av egen förmåga kommer fortfarande krävas under en lång tid framöver hos alla nationer för att garantera sin säkerhet, något många förefaller förbise i den säkerhetspolitiska debatten i dagsläget, likaså förefaller man ej vara villig att betala för sin egen säkerhet.

Have a good one! // Jägarchefen