Reflektion
Ett
gammalt axiom säger, det man har med sig när man går ut i fält,
är vad man har för lösandet av sina uppgifter, ofta och väl har
det visat sig stämma. Vad har då detta med försvars- och
säkerhetspolitik att göra, frågar sig säkert vän av ordning?
Allt skulle jag vilja påstå. I en tid där fler och fler nationer
förefaller bygga sin säkerhet antingen på bilaterala avtal
eller ingående i allianser, så kan det vara
intressant att se vilken säkerhet det, de facto ger, just
nu, eller är det enbart en chimär?
All
form av försvar bygger på förband, dess gripbarhet, dess
materiella status samt tillgång på materiel. Ser vi till Europa
under det kalla kriget, så garanterades Europas säkerhet främst av
USA och dess förmåga att överföra förband till de förrådsdepåer
som fanns utsprida i Europa, men även överföring av förband samt
dess materiel till Europa. I Sverige fanns ett mobiliseringskoncept
som byggde på utspridning över ytan av förbandens materiel,
personalen snabbt skulle kunna transporteras eller själv ta sig till
platsen där materielen fanns, för att sedan kunna börja verka som
förband.
Således
under det kalla kriget, fanns det åtminstone en konceptuell idé och
vidtagna förberedelser för hur man i händelse av ofred skulle få
förband på plats och snabbt kunna verka med dem. Hur det skulle
fungerat i verkligheten, vet vi ju inte, som en konsekvens av det
radikalt förändrade säkerhetspolitiska läget efter Sovjetunionens
och Warszawapaktens upplösning, upphörde och avvecklades i princip
det svenska systemet kring mobilisering men även NATO system med
styrketillförsel och förhandslagring för predestinerade förband i
Europa.
Nu
dryga 20 år senare, står vi inför ytterligare en radikal
förändring, pendeln har s.a.s. slagit från ett ytterläge till det
andra ytterläget, många talar om ett nytt kallt krig, rent
säkerhetspolitiskt så liknar spänningarna nu, de som fanns under
det kalla kriget. Dock var det kalla kriget en ideologisk konflikt,
nu kan vi snarare tala om en systemkonflikt, där dels de system för
samverkan mellan nationer som upprättades efter andra världskriget
ifrågasätts. Dels de post kalla kriget system som togs fram ifrågasätts.
Dessa
spänningar, har som bekant gjort att dels NATO länderna återigen
sätter en ökad tillit till den försvarsallians man är en del av
dels har de militärt alliansfria staterna återigen orienterat sig
på en bilateral nivå mot USA. I båda fallen handlar det om att öka
sin egen säkerhet och i båda fallen ses USA som garanten för
säkerheten. Men och här kommer återigen ett stort men, den
säkerhet man förefaller förlita sig på har varken stora lager av
utrustning än mindre större trupp kontingenter i Europa längre,
därtill har man under två decennier, ej övat styrketillförsel
till Europa.
Styrketillförsel
till NATO länderna kan troligtvis ske relativt smärtfritt, när
de väl är på plats, om det råder de nog inga tvivel om, då
det fortfarande finns en konceptuell idé. Dock så skulle det
innebära en massiv logistisk förflyttning över Atlanten, då
mängden materiel i Europa är låg, en förflyttning som i händelse
av en konflikt mellan NATO och Ryssland, troligtvis skulle bli utsatt
för en hög grad av påverkan, av både flyg- och flottenheter.
Detta är en faktor som ofta förbises i sammanhanget, dock något
man åtminstone på Amerikansk sida, nu smärtsamt förefaller blivit
varse
om.
Därtill
tillkommer problemet med vad som i engelska termer benämns
anti-access/area
denial, A2/AD, enkelt beskrivet är det att förneka en
motståndare tillträde till ett begränsat område av främst luft-
och sjörum. Så även om man skulle kunna förflytta sig relativt
oskadad över Atlanten, så kan man fortfarande förhindras att inom
vissa geografiska områden av Europa att genomföra sin
styrketillväxt. De tydligaste områdena är kring Östersjön,
Svarta Havet och till del även nu Medelhavet.
I
det sammanhanget är det även väldigt intressant att notera hur små
de ekonomiska resursförstärkningarna är,
för de säkerhetspolitiska instrumenten över hela Europa. Man
förefaller säga att den säkerhetspolitiska situationen är ytterst
instabil och farlig, men man agerar utifrån att den ej är det med
de ekonomiska medlen. Varpå återigen så blir slutsatsen att man
tillsätter sin säkerhet, till någon som är placerad på andra
sidan av ett hav, som troligtvis kommer få mycket stora svårigheter
att tillföra sina resurser, för att utgöra en säkerhet, i
händelse av en konflikt.
Så
likt under det s.k. "kalla kriget" så förefaller en
konflikt mellan Väst och Ryssland avgöras under, på
och över Atlanten. Troligtvis så avgörs utgången av en
konflikt i än högre grad på Atlanten nu, än tidigare, med tanke
på de begränsade resurser som USA de facto har i Västeuropa. Så
just nu skulle jag vilja påstå, att graden av säkerhet man tror
sig kunna uppnå vid olika vägval, är en form av säkerhetspolitisk
chimär. En hög grad av egen förmåga kommer fortfarande
krävas under en lång tid framöver hos alla nationer för att
garantera sin säkerhet, något många förefaller förbise i den
säkerhetspolitiska debatten i dagsläget, likaså förefaller man ej
vara villig att betala för sin egen säkerhet.
Have
a good one! // Jägarchefen
Trevligt med någon som resonerar så klart och logiskt. Saker jag undrar om någon funderat på; är det möjligtvis så att Nato själva provocerar fram spänningar med ryssarna medvetet, för att legitimera sig själva? Och är inte en kombination av diplomati och ett självständigt starkt försvar bättre än att vara i händerna på en viss stormakts ambitioner som kanske, eller kanske inte, ligger i vårt nationella intresse helt beroende på vilken ledning de för närvarande har?
SvaraRaderaJohn, jag skulle säga att du har rätt om att spänningarna provoceras fram avsiktligt. Men du har fel om vem som gör det. Om man tittar upp från detaljnivån och ser skogen istället för träden så ser man att Nato var djupt inne i en nedrustningscykel för några år sedan. Tyskland hade minskat antalet stridsvagnar med över 90%, vissa mindre medlemmar planerade att helt avskaffa all tung utrustning och USA hade tagit bort all förhandslagrad utrustning och var på god väg att helt avveckla all permanent militär närvaro i Europa. För Europa låg den militära framtiden i "långtbortistan" och i finaskrisens spår sjönk försvarsbudgetarna som en sten. USA startade sin "pivot to Asia" och lät meddela att Europa nu var ointressant.
RaderaI detta läge, då Nato i Europa var sitt svagaste någonsin, beslutade Ryssland sig för att starta Kalla Kriget 2.0 genom att hävda att Nato var ett dödligt hot mot Ryssland.
Det finns bara ett (starkt) skäl för Rysslands agerande: inrikespolitik. Ryssland, eller mer exakt den nuvarande regimen, kan inte överleva utan ett yttre hot som kan samla nationen.