Säkerhetspolitisk dissonans

Reflektion

Den säkerhetspolitiska situationen har gradvis sedan mitten av 00-talet försämrats i Östersjöregionen, den förefaller nu nått otroliga bottennoteringar, ej noterade sedan den farligaste tiden under det kalla kriget. Politik i sig är spretigt, men när förträdare inom det säkerhetspolitiska området förmedlar den ena ytterligheten som mer eller mindre menar att krig kan ske när som helst, till den andra ytterligheten som menar att det inte finns något hot, avseende den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde, så blir bilden som förmedlas väldigt tvetydig.

Nedan följer ett axplock av uttalanden under främst oktober månad, 2016, som ur mitt förmenande visar hur spretig svensk säkerhetspolitik och synen på vårt närområde förefaller vara, av de individer som de facto bör vara de med djupast insyn i säkerhetsläget och hur det kan tänkas utvecklas. Vi inleder med Försvarsutskottets (FöU) ordförande, Allan Widman, som 26OKT2016 uttalade sig på följande sätt, "– Jag tror inte att Sveriges åtgärder ensamt avgör frågan om krig, men att det finns en reell risk för krig det torde de flesta bedömare vara överens om".

Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, kom den 27OKT2016 uttala sig kring den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet, där han bl.a. bemötte FöU ordförandes uttalande på följande sätt, "- Vi har följt de ökande spänningarna och det är därför vi vidtar åtgärder. Men det är också viktigt att ha sagt att Sverige inte upplever något direkt hot mot vårt land. Man får inte göra det så dramatiskt och tro att vi är direkt hotade, säger han."

Sveriges Överbefälhavare, General Micael Bydén, uttalade sig den 16OKT2016, i SVT Agenda. På frågan avseende hur stort hot Ryssland ansågs utgöra gentemot Sverige, svarade ÖB på följande sätt, "– Om man gör en helhetsbedömning, så över tid ett försämrat säkerhetsläge, men jag vill vara tydlig med att sannolikheten för ett väpnat angrepp mot Sverige är låg. Men om det skulle hända något, om Ryssland skulle vidta någon åtgärd om än inte mot Sverige, så konstaterar vi att Sverige kommer att beröras vid en konflikt i vårt närområde."

Sveriges Försvarsminister, Peter Hultkvist, säger i ett uttalande 27OKT2016 om säkerhetssituationen på följande sätt, "– Jag uppfattar att det finns en gemensam uppfattning i länderna runt Östersjön att säkerhetsläget har försämrats med mer militär verksamhet och underrättelseverksamhet i det här området". Avseende den tillfälliga eller permanenta förflyttningen av Iskander systemet till Kaliningrad Oblast, säger Försvarsministern följande. "– Det här är något som vi betraktar som en provokativ signalpolitik i grunden, eftersom det skapar ett skarpare läge i hela den här regionen. Särskilt som det här handlar om möjliga kärnvapenbärare, vilket ger det här en extra dimension".

Samtidigt vill ett flertal av riksdagspartierna att Försvarsberedningen kallas in i förtid, utifrån det förändrade säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde. Något som Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, förefaller motsätta sig, då den enligt honom skall tillsättas nästa år och genomföra sitt arbete enligt plan. Sen kan det ifrågasättas vad en tidigareläggning av försvarsberedningsarbete de facto skulle ge, då den tidigares arbete var överspelat inom loppet av några månader efter sitt avslutande.

I sammanhanget bör USA vicepresidents, Joe Biden, uttalande som riktades explicit mot Rysslands President, Vladimir Putin, om svenskt territoriums okränkbarhet, tas med. Därtill uppgifterna som Dagens Nyheter publicerat vid en intervju av en hög amerikansk tjänsteman i dess NATO delegation, om att USA mer eller mindre varnar Ryssland för att angripa Sverige, tillföras den senaste månadens utspel om det alltmer försämrade säkerhetsläget. Som i grunden förefaller ge sken av att USA de facto förefaller se ett ryskt angrepp mot Sverige som en reell möjlighet. Vilket då blir än mer intressant utifrån Svenska Dagbladets intervju med Sveriges militäre representant, Generalmajor Thomas Nilsson, i NATO högkvarteret, som säger följande, "– Natos bedömning av säkerhetsläget i Europa och Europas närområde liknar i mångt och mycket den bedömning som vi gör i Sverige".

Så här kan man fortsätta ett bra tag, ett uttalande från en officiell person, bemöts med ett annat uttalande av en annan officiell person, som mer eller mindre är en direkt kontra kurs av den tidigares uttalande. I Sverige finns det främst tre myndigheter som förmedlar underrättelser till regering och riksdag, det är Försvarets Radioanstalt (FRA), Försvarsmakten i form av den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) och avslutningsvis Säkerhetspolisen (SÄPO). Det de förmedlar bör ses som fakta, som man sedan får agera utifrån, som politiker. Någon form av egen tolkning av informationen får ses som orimlig, då det i grunden blir förvanskning av det som bör ses som fakta, praktiskt exempel MUST säger att jorden är rund, då kan inte politikerna få det till att jorden är platt.

Just nu haltar det väldigt mycket, då de som skall ha bäst uppfattning om säkerhetssituationen förmedlar en sådan divergerande bild. Därtill medför det också att den strategiska kommunikationen blir helt snedvriden. Vilket jag skulle vilja hävda kan utgöra en faktisk fara för säkerheten, då denna divergerande bild i den strategiska kommunikationen skapar en folklig oförståelse, då ingen faktisk linje finns i vad som förmedlas, vilket i förlängningen sänker den psykiska handlingsberedskapen. Därtill följer även utländska säkerhetspolitiska analytiker m.m. den svenska debatten, vilket med det förvirrade intryck som nu ges, ej kan tänkas stärka bilden av en stabil svensk säkerhetspolitisk linje.

Säkerhetspolitik bygger på en uppvisad enighet som baseras på den bästa fakta som för stunden kan tillgodogöras. Just nu ter sig den svenska säkerhetspolitiken varken bygga på enighet än mindre fakta då den bild som uppvisas divergerar så pass kraftigt i olika riktningar, vilket i praktiken borde vara omöjligt, åtminstone vad avser fakta delen, då samtliga parter får underrättelsebedömningarna från de tre ”underrättelsemyndigheterna” som finns i Sverige. Att åtgärderna därefter kan divergera är fullt förståeligt, då det blir politik, men grundfundamentet d.v.s. fakta bör inte divergera som det gör nu.

Avslutningsvis vill jag återigen trycka på att divergensen i fakta och den uppvisade oenigheten i vad som bör göras, vill jag påstå de facto försämrar vårt säkerhetsläge kontra är till någon gagn. Säkerhetspolitik är inte ett område som bör nyttjas som en populistisk hävstång i endera riktning, utan måste baseras på långsiktighet och förtänksamhet och när så krävs, ett resolut handlande, just nu uppvisas snarare en säkerhetspolitisk dissonans.

Have a good one! // Jägarchefen