Något om det fria kriget och fortsatt motstånd

Sammanfattning

Historiskt har det s.k. fria kriget funnits i den svenska Försvarsmakten sedan 1940-talet. Därutöver har det s.k. "fortsatta motståndet" funnits sedan minst 1990-talet. Det ses som en realitet att förband kommer bli avskurna i händelse av en väpnad konflikt. Dessa förband skall övergå till det fria kriget. För att höja effekten av det s.k. fria kriget, bör något av de förband som i dag har uppgifter på det av en motståndare behärskat område erhålla en tilläggsuppgift i form av att organisera de förband som blivit avskurna. Det förbandet bör även ges uppgiften att organisera eventuella "friskaror" i det fortsatta motståndet. Detta skulle, dels höja den operativa effekten, dels bidra till att skapa tröskeleffekt.

Analys

I en intervju, 2016, påtalar Sveriges Överbefälhavare, General Micael Bydén, "Om vi av någon anledning skulle stå ensam som land så lovar jag att Försvarsmakten kommer att göra allt vi kan ned till sista man eller kvinna som står med vapen i hand".¹ Ett uttalande som jag ställer mig fullt bakom, allt annat vore orimligt. Detta uttalande tangerar även ett intressant ämnesområde som berörts ett antal gånger på denna blogg, nämligen det fria kriget.

Inledningsvis krävs en belysning av vad det s.k. fria kriget är. Enligt Handbok Armé - Begrepp och förkortningar innebär fria kriget, "Strid som syftar till att störa och försvåra motståndarens verksamhet på djupet i områden som erövrats av denne och som genomförs när ordinarie ledningsförhållanden och förbandsstruktur har upphört att fungera samt när tidigare uppgifter inte kan lösas".²

Arméreglemente Taktik (AR Taktik) beskriver översiktligt fria kriget på följande sätt, "Avskurna förband, som inte har kontakt med högre chef och inte kan lösa sin ordinarie uppgift, övergår till fria kriget. Den tidigare inledda striden på motståndarens djup fortsätter. Alla förband som lämnas kvar i område som behärskas av motståndaren, skall kunna störa hans verksamhet. Striden genomförs i mindre enheter, i regel grupp och pluton".³ Nationalencyklopedin definierar som följer, "fria kriget förs med kvarblivna, ofta splittrade enheter eller särskilt utbildade och utrustade markstridsförband inom av fienden taget område".⁴

Således går det att dra slutsatsen att det fria kriget innebär att striden förs på det av en motståndare behärskat område. Där de ordinera ledningsförhållandena upphört att fungera och/eller förbandsstrukturen har upphört att fungera, för våra förband. En tidigare inledd strid på motståndarens djup skall fortsätta. Det sistnämnda får antas vara riktat mot de förband som har ordinarie uppgifter på ett av motståndaren behärskat område, dock kan dessa förbands ledningsförhållanden eller förbandsstrukturer även upphöra att fungera varvid de i ett sådant fall skall övergå till det fria kriget.

AR Taktik ger även en inriktning om målval, det vill säga vilka typer av system eller förband de som genomför det fria kriget skall inrikta sig mot.⁵ Handbok Markstrid Pluton har även ett tresidigt avsnitt kring striden på djupet,⁶ därtill ger AR Taktik även vissa riktlinjer avseende hur striden skall föras, den skall vara okonventionell samt överraskande.⁷ Därutöver förordas att striden skall samordnas till tid, rum och målval.⁸ Vilket i taktik är att se som ledord och inte unikt för det fria kriget. Dock blir detta desto svårare på ett av motståndaren behärskat område ffa. om det finns flera oberoende enheter inom ett geografiskt område. Därtill för att få effekt bör striden samordnas med den övriga förbandens strid, vid stridslinjen.

Vilket för oss fram till första delen av detta inlägg. Det går att konstatera, hur det från högsta nivå uttalas att striden skall fortsätta oaktat vad. Detta filtreras vidare ned till våra taktiska reglementen och stridstekniska handböcker. Därtill går det även att konstatera hur det bland markarenans reglementen och handböcker ses som en realitet, att förband kommer splittras samt befinna sig på det av motståndaren behärskat område.

Alla som har genomfört en värnpliktsutbildning åtminstone en bit in på 1990-talet eller en officersutbildning intill inledningen av 2000-talet torde känna igen sig avseende det fria kriget.⁹ Huruvida så är fallet i skrivande stund får ses som oklart. Min uppfattning är att det i dag ej avdelas någon form av tid på bred front för detta område, i form av utbildning. Varken som teoretiska diskussioner eller praktiska övningar för en stor del av markstridsförbanden. Trots det förefaller ses som högst troligt att enheter kommer bli avskurna och hamna på ett av motståndaren behärskat område, i händelse av en väpnad konflikt.

Nu propagerar jag inte för ytterligare en "pålaga" bland alla övriga "utbildningspålagor" som finns för våra markstridsförband, i form av att införa en obligatorisk fria kriget utbildning. Däremot kan jag anse att cirka två sidor i Arméreglemente taktik samt tre sidor i Handbok markstrid pluton är något i underkant, som förberedelse inför det fria kriget. Där syftet med de totalt fem sidorna får antas vara att skapa en teoretisk förståelse, för de krav som ställs på ett förband vilket ej har som huvuduppgift att verka på på det av en motståndare behärskat område. Om det, dels ses som ett troligt scenario, dels ses som det sista motståndet gentemot en motståndare bör vi kunna prestera en mer omfattande anvisning för det fria kriget.

Vad som även är intressant i detta, är en historisk tillbakablick. Den moderna svenska jägartjänsten kan anses skapats med de s.k. "fria jägarförbanden" som upprättades under andra världskriget. Dessa förband hade bl.a. till uppgift att verka utom rikets gränser,¹⁰ något ett annat inlägg kommer återkomma till. En annan väldigt intressant uppgift denna förbandstyp hade, var att samla de enheter som av olika anledningar hade hamnat på det av en motståndare behärskat område och leda dess strid, det vill säga det fria kriget. De skulle även kunna organisera friskaror (motståndsceller av civila).¹¹

AR Taktik nämner, som tidigare nämnts, att det fria kriget skall samordnas till tid och rum,¹² detta kan genomföras med en chef som tagit befälet över fler delar än sin egen som befinner sig i det av motståndaren behärskade området. Ett annat alternativ skulle kunna vara likt de fria jägarförbanden under andra världskriget, att någon av de förbandstyper som de facto skall verka på det s.k. djupet erhåller en sådan uppgift d.v.s. att redan i fred utbildas för att kunna leda striden, för de förband som blivit kvar i det av en motståndare behärskat område. Därtill skulle de även kunna utbilda andra på det av motståndaren behärskade området för striden där.

Det sistnämnda finns offentligt, mig veterligen, enbart explicit omskrivit¹³ i en förhandsutgåva till ett ej publicerat jägarreglemente som ingick i serien Jägarreglemente Armén vilket skulle publicerats under inledningen av 2000-talet. I dess häfte 7 som berör Norrlandsjägarbataljon 2000, framkommer det att, "Bataljonen skall kunna stödja, organisera och/eller leda andra (splittrade, kvarlämnade) förband och frivilliga (civila m m) på alla sätt som folkrätten medger". Därtill framkommer det att, "Om delar av annat förband påträffas, skall detta underställas den områdesansvarige chefen eller lämpligt befäl för fortsatt lösande av uppgift, i regel jägarförbandschefen", samt "Detta förband skall utbildas i jägarstrid och överlevnad. Förbandet bör tilldelas jägarsoldater och befäl för att leda och utbilda grupperna (motståndscellerna). På så sätt ökar uthålligheten hos hela enheten och en enhetlig ledning (cheferna talar samma språk) säkerställs".¹⁴

Således går det att identifiera en historisk linje från 1940-talet till slutet av 1990-talet avseende uppgiften fortsatt motstånd. Huruvida de svenska jägarförbanden de facto hade detta som en uppgift under perioden däremellan eller om det låg i träda under det kalla kriget är oklart, då de öppna reglementena för jägarförbanden från den senare delen av det kalla kriget ej ger någon vägledning kring detta område. Dock som tidigare nämnts förefaller åtminstone Norrlandsjägarbataljonen blivit tilldelade detta som en uppgift i slutet av 1990-talet maa. skrivningen i det ej publicerade reglementet, dock lades Norrlandsjägarbataljonerna ned 2000 varvid detta tänkande förefaller fallit i glömska.

En möjlighet till varför detta omnämns i förhandsutgåvan till detta reglemente, kan ha varit den gradvisa avvecklingen av den organiserade motståndsrörelsen som påbörjades under 1990-talet och som enligt en uppgift definitivt skall ha avvecklats under inledningen av 2000-talet.¹⁵ Då förhandsutgåvan även nämner att Norrlandsjägarbataljonerna skall ta, "Möjligheten att organisera civila i särskilda motståndsceller skall tas tillvara. Detta kräver dock högsta sekretess och kontroll för att cellerna skall kunna operera inom civilt område. Verksamheten leds av jägarbefäl i tät samverkan med motståndsledare".¹⁶

I detta sammanhang är det intressant att notera hur Norrlandsjägarbataljonerna mer eller mindre började organiseras gentemot liknade huvuduppgifter som de amerikanska specialförbandsgrupperna hade vid inledningen av 1990-talet.¹⁷ Det vill säga att kunna genomföra stridsföretag, informationsinhämtning samt leda och organisera fortsatt motstånd.¹⁸ Nu gick inte utvecklingen i den riktningen, utan utvecklingen kom istället gå mot enbart strid och till del informationsinhämtning,¹⁹ för arvtagaren till Norrlandsjägarbataljonerna.

Vilket för oss fram till själva essensen med detta inlägg. Sett till dagens freds- samt krigsorganisation²⁰ och det rådande säkerhetsläget i vårt närområde.²¹ Därtill sett till Sveriges stora geografiska yta, borde ett återtagande av uppgiften fortsatt motstånd, vilket ovanstående faller under i svensk nomenklatur, utgöra ett prioriterat område. Även om ett tydligt förbandsåtertagande skulle påbörjas efter nästa försvarsbeslut, gentemot 2035 som perspektivplanen förespråkar,²² kommer det i skrivande stund vara 17 år innan det helt eller delvis realiseras. Vilket får anses vara en väldigt lång tid innan någon reell effektökning sker.

Genom att tilldela något av de förband som redan nu har sin huvuduppgift på det av motståndaren behärskat område uppgiften fortsatt motstånd som en sekundär huvuduppgift, skulle troligtvis vår egen samlade effekt i händelse av ett väpnat angrepp öka. Då det skulle utgöra en s.k. förmågeförstärkare.²³ Detta skulle, troligtvis, även bidra till den s.k. tröskeleffekten,²⁴ då en motståndare kommer veta att det finns förband som kommer organisera ett fortsatt motstånd, med de implikationer detta har avseende den mängd förband som måste avdelas för att skydda en motståndares verksamhet.²⁵

Här skulle det kunna argumenteras för att detta bör vara en uppgift för Särskilda operations gruppen (SOG). Något jag ej skulle ifrågasätta, dock agerar det förbandet på den strategiska nivån,²⁶ samt utgör ett s.k. "Tier 1" förband.²⁷ Vilket oftast innebär att det inte finns någon större personell massa,²⁸ något det troligtvis skulle krävas för att lösa liknade uppgifter på t.ex. det svenska fastlandet och ej ett begränsat geografiskt område såsom Gotland. Därtill torde handledning av avskurna förband samt upprättande av eventuella motståndsceller på svenskt territorium vid ett väpnat angrepp ej ses som en strategisk uppgift, utan snarare en operativ. Varpå uppgiften snarare bör tilldelas någon av de andra förband som redan nu agerar på det s.k. djupet.

Vid en översiktlig översyn hur t.ex. US Army Special Forces avser bedriva s.k. fortsatt motstånd på en motståndare behärskat område, går det att konstatera att själva verksamheten är komplex.²⁹ Det vill säga det kan inte ses som troligt att t.ex. en grundutbildningsomgång skall kunna behärska både strid eller inhämtning på djupet därtill även lösa uppgiften fortsatt motstånd. Det innebär att denna verksamhet bör vara förbehållen kontinuerligt tjänstgörande personal. Då personalen kan lösa sin ordinarie huvuduppgift efter genomförd grundutbildning och därefter tillförs en sekunder uppgift i form av fortsatt motstånd.

Efterhand som den kontinuerligt tjänstgörande personalen avslutar sin anställning bör dessa krigsplaceras inom tidvis tjänstgörande eller pliktbaserade delar inom det förband som har det fortsatta motståndet som uppgift. Syftandes till att höja förmågan för genomförande av fortsatt motstånd inom hela förbandet.

Slutsats

En mer omfattande beskrivning samt anvisning avseende det s.k. fria kriget bör tas fram. Då det ses som en realitet att förband kommer bli avskurna och isolerade på det av en motståndare behärskat område, i händelse av en väpnad konflikt. Därtill bör som minst teoretiska diskussioner börja föras avseende det fria kriget på de officersutbildningar som genomförs och helst praktiska övningar i det. Något av de förband som skall lösa uppgifter i det av en motståndare behärskat område, bör tilldelas uppgiften fortsatt motstånd i syfte att skapa, dels höjd operativ effekt, dels tröskeleffekt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 (Svenska)

Regeringskansliet 1, 2 (Svenska)

Svenska Dagbladet 1 (Svenska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Department of the Army. Doctrine For Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 1990.

Department of the Army. Special Forces Unconventional Warfare Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2003.

Department of the Army. Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2014.

Eriksson, Gunilla & Pettersson, Ulrica (red.) Special operations from a small state perspective: future security challenges. Cham: Springer International Publishing, 2017.

Försvarets läromedelscentral. Infanteri- och kavallerireglemente, Jägarförband. Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarets läromedelscentral, 1987.

Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000.

Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013.

Försvarsmakten. Handbok Armé - Begrepp och förkortningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.

Försvarsmakten. Handbok Markstrid – pluton. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.

Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010.

Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 - spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.

Slutnoter

¹ Svenska Dagbladet. ÖB: Vi kommer att slåss till sista soldat. 2016. https://www.svd.se/ob-vi-kommer-att-slass-till-sista-soldat (Hämtad 2018-05-11)

² Försvarsmakten. Handbok Armé - Begrepp och förkortningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 14.

³ Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.

⁴ Nationalencyklopedin. Fria kriget. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fria-kriget (Hämtad 2018-05-11)

⁵ Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.

⁶ Försvarsmakten. Handbok Markstrid – pluton. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 160-162.

⁷ Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.

⁸ Ibid.

⁹ Försvarsmakten. Om kriget kom, avsnitt 8, "Fria kriget". 2017. https://youtu.be/xQkppE6OvEA?t=4m17s (Hämtad 2018-05-11)

¹⁰ Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 - spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 263.

¹¹ Ibid.

¹² Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.

¹³ En möjlig inriktning finns i Infanteri- och kavallerireglemente, Jägarförband. Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarets läromedelscentral, 1987, pkt 2:41. Där det framgår att kvarlämnade förband kan underställas jägarbataljon.

¹⁴ Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 42-43.

¹⁵ Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 417-418.

¹⁶ Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 43.

¹⁷ Department of the Army. Doctrine For Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 1990, s. 3-1 – 3-7.

¹⁸ Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 4.

¹⁹ Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010, s. 98-103, 158-160, 177.

Försvarsmakten. Arméns Jägarbataljon. 2018. https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/norrbottens-regemente-i-19/i-19s-insatsforband/armens-jagarbataljon/ (Hämtad 2018-05-11)

²⁰ Försvarsmakten. Försvarsmaktens årsredovisning 2017. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 99-103.

Försvarsmakten. Personalsiffror. 2018. https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/forsvarsmakten-i-siffror/ (Hämtad 2018-05-11)

²¹ Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 22-23.

Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 61.

²² Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 50.

²³ Department of the Army. Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2014, s. 2-2.

²⁴ Dalsjö, Robert. Fem dimensioner av tröskelförsvar. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 24.

Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 32.

²⁵ Försvarsmakten. Arméns Jägarbataljon. 2017. https://youtu.be/A8ximzNYg8k?t=3m12s (Hämtad 2018-05-11)

²⁶ Försvarsmakten. Särskilda operationsgruppen – SOG. 2018. https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/sarskilda-operationsgruppen/ (Hämtad 2018-05-11)

²⁷ Eriksson, Gunilla & Pettersson, Ulrica (red.) Special operations from a small state perspective: future security challenges. Cham: Springer International Publishing, 2017, s. 14.

²⁸ Ibid. s. 14, 19-20, 182-183.

Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009, s. 96.

²⁹ Översiktlig genomläsning av Department of the Army. Special Forces Unconventional Warfare Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2003.