Sammanfattning
Den
främmande undervattensverksamheten som troligtvis genomfördes under
hela 1980- och inledande hälften av 1990-talet på svenskt inre
vatten torde varit tvunget att ledas och koordineras på något sätt.
Detta då det förefaller varit företag som genomfördes med
flertalet undervattensfarkoster. Det enklaste sättet under den
aktuella tidsperioden att leda verksamhet torde utgjorts av
radiokommunikation, varvid signalunderrättelser bör ha utgjort en
viktig del för att vidta motåtgärder mot dessa kränkningar. Dock
förefaller ingen information finnas om att
signalunderrättelser har indikerat någon form av främmande
undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten än mindre inre
vatten. Detta kan bero på ett flertal faktorer, ingen sändning
genomfördes på svenskt territorialvatten, ingen sändning
detekterades av olika skäl, bristfällig utrustning för
detektering, ej fungerande myndighetssamverkan m.m.
Analys
Den
främmande undervattensverksamhet som troligtvis genomfördes under
slutskedet av det kalla kriget på svenskt inre vatten har vid ett
antal tillfällen berörts på denna blogg. Detta inlägg kommer
beröra en annan aspekt av detta, nämligen vad som förefaller vara
avsaknaden utav signalunderrättelser kring den främmande
undervattensverksamheten. Innan själva inlägget börjar, bör det
påtalas att mängden information för studier inom detta ämnesområde
är ytterst begränsat. Den blir än mer begränsad om en hög
grad av tillförlitlighet avseende källors faktiska kunskap i
området skall uppnås. Vad avser källdokument kommer de tre
statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten
nyttjas, därefter avhemligade handlingar och slutligen böcker av
individer som innehaft chefspositioner inom, dels Försvarets
radioanstalt, dels Säkerhetspolisen.
Inledningsvis
bör den fredstida signalunderrättelsestrukturerna under den
aktuella tidsperioden i Sverige beskrivas. I praktiken utgjordes det
av två myndigheter. Den första, och självklara, var
Försvarets Radioanstalt (FRA). Den andra och mindre kända
var Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÄK)
signalspaningsrotel. Förenklat kan det skrivas att FRA var inriktad
på verksamhet som skede bortom Sveriges gränser.1 Emedan
RPS/SÄK signalspaning var mer inriktad mot verksamhet som skedde
inom rikets gränser men även signalering riktad mot Sverige, där
tyngdpunkten låg på kontraspionage.2 Därutöver
grundutbildade bl.a. armén och marinen värnpliktig personal inom
signaunderrättelseverksamhet,3 något FRA även
genomförde för att bemanna sin krigsorganisation.4
Vad
är då skrivit i de tre statliga utredningarna avseende
signalspaningsunderrättelser i samband med den främmande
undervattensverksamheten? Den första statliga utredningen och
kommissionen kring den främmande undervattensverksamheten som
publicerade sin rapport i april 1983, är ytterst sparsam med
information avseende vilken information som erhållits via
signalspaning. Den skriver att signalspaningsobservationer har gjorts
och givit viktig kompletterande information avseende det verkliga
händelseförloppet vid ubåtsjakten under Hårsfjärden 1982. Den
skriver även att genom signalspaning är det möjligt att kunna
bedöma ubåtars nationella hemvist.5
Den
andra statliga utredningen avseende den främmande
undervattensverksamheten berör i större omfattning
signalspaningsunderrättelser. Denna kommission har ett avsnitt där
signalspaning berörs i allmänna ordalag, i detta avsnitt beskrivs
även att en ubåt som genomför ett företag antas ha ett ytterst
begränsat behov av att sända aktivt och om den måste genomföra
sändning sker det främst med s.k. snabbsändning d.v.s. meddelandet
komprimeras och sändningen sker under någon sekund eller kortare
tid. Därutöver kan radarsändningar från sändande ubåtar
lokaliseras. Långvåg berörs även d.v.s. möjligheten för en ubåt
att i undervattensläge motta meddelanden (här bör det vara
ultralångvåg som avses, internationellt benämns det VLF, långvåg
kommer skrivas då det är det som skrivs i rapporten men
undertecknad åsyftar VLF). För att sända ett eventuellt svar på
lämpligt frekvensband måste en antenn bryta vattenytan. De skriver
även att under vissa förutsättningar kan en ubåt lokaliseras och
typbestämmas genom signalspaning.6
Vad
avser nyttjandet av signalspaningsunderrättelser för att fastslå
främmande undervattensverksamhet, fastställer kommissionen redan i
sin sammanfattning att den tillgängliga informationen från
signalspaningsunderrättelser inte kan läggas till grund för
slutsatser om förekomst av främmande undervattensverksamhet.7
Den skrivning som den första ubåtskommissionen hade avseende
signalspaningsunderrättelser underkänns även i den andra
kommissionens rapport.8
I
denna kommissions rapport framkommer även att 1988 hade FRA ej några
signaler registrerade som kom från okända undervattensfarkoster i
svenskt vatten eller dess omedelbara närhet. FRA ståndpunkt var
även att inträngande ubåtar ej ger ifrån sig några radiosignaler
annat än i nödläge.9 Kommissionen fastställer även
att FRA hade bättre utrustning och personal med större
spaningserfarenhet än marinen, varvid de anser att säkerheten i FRA
bedömningar är större än marinens.10 I denna
kommissions rapport tas även några exempel upp kring inhämtade
sändningar både av radio- men även radarsändningar av FRA.11
I en annan del av rapporten framkommer även att flera starka
långvågssändare skall ha sänt den 11OKT1982 d.v.s. under
ubåtsjakten i Hårsfjärden.12 Huruvida dessa
överhuvudtaget haft med verksamheten att göra är okänt. Det bör
dock noteras att sådana ”starka ultralångsvågssändare” med
säkerhet var kända av FRA m.fl. då dessa stationer är statiska
och därmed ytterst pejlbara. Varvid det blir smått märkligt att
det ej skrivs ut vilken nation som sände, då det de facto berörs i
en statlig utredning.
Den
tredje statliga utredningen berör även
signalspaningsunderrättelser i större omfattning än den första, i
mångt är informationen som framkommer densamma som i den andra
statliga utredningen. Nytt är dock att utredningen berör den s.k.
Utö incidenten 1980, där FRA den 15-17SEP1980 registrerade en
kraftig ökning av radiotrafik till ubåtar från den sovjetiska
chefen för Östersjömarinen. Dock skall den radiotrafiken härrört
från en sovjetisk ubåtsräddningsövning. Själva Utö incidenten
började även den 18SEP1980.13 Den tredje utredningen,
likt den andra, fastställer även att inga
signalspaningsunderrättelser finns som kan nationalitetsbestämma
någon nation bakom Hårsfjärden kränkningen 1982.14
Dock framkommer en intressant del, nämligen att Statsminister Olof
Palme till den sovjetiska ambassadören Boris Pankin
skall ha framfört att signalspaningsunderrättelser fanns, som
visade på radiotrafik mellan de kränkande ubåtarna och
Kaliningrad.15 Dock framkommer det ej varifrån
Statsministern erhållit den informationen.
Vid
en genomläsning i de avhemligade delarna ur den s.k. "ÖB-rapporten"
avseende den främmande undervattensverksamheten från 1987
framkommer inget om signalspaningsunderrättelser. Dock skulle
eventuellt sådan information kunna återfinnas i rapportens,
fortfarande, hemligstämplade delar. Däremot framkommer en annan
intressant aspekt, enligt rapporten skall tidsperioden för
kränkningar varit mellan april-november respektive år. Under vilket
antingen enskilda eller flera samtidiga företag riktade mot Sverige
genomfördes. Dessa företag antas i rapporten även följa en redan
förväg uppgjord plan.16
Här
bör beaktas att t.ex. ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 vilket bör
kunna ses som ett företag förefaller omfattat, enligt den första
statliga utredningen i frågan kring främmande
undervattensverksamhet, totalt sex stycken ubåtar varav tre
miniubåtar som var involverad i företaget vid Hårsfjärden 1982.17
Det kan jämföras med den efterföljande ubåtsjakten vid den s.k.
Sundsvalls incidenten 1983, där antagandet var/är att minst en stor
och en mindre ubåt genomförde ett företag.18 Således
rör det sig eventuellt om fler än en ubåt vid genomförandet av
dessa företag på svenskt inre vatten. Varvid det torde krävas som
minst koordinering innan genomförandet och en relativt omfattande
planering för dess genomförande.
Således,
det de statliga utredningarna säger är att signalspaning har
genomförts, men inget av det signalspaningsunderlaget bekräftar
någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt inre
vatten. Vad som dock är intressant i de statliga utredningarna är
att det är enbart Marinens signalspaning och FRA signalspaning som
berörs, ingenstans i de tre statliga utredningarna finner
undertecknad något om RPS/SÄK signalspaningsverksamhet. Längre
fram i inlägget kommer RPS/SÄK signalspaningsverksamhet beröras.
Dock vill undertecknad redan nu påtala att det får ses som märkligt
att RPS/SÄK signalspaning inte berörs i de tre statliga
utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten, varav de
två senaste utredningarna de facto avhandlar signalunderrättelser i
viss omfattning.
Vad
avser fristående verk kring FRA verksamhet under det kalla kriget
utgör troligtvis Jan-Olof Grahns bok "Om svensk
signalspaning: Kalla kriget" det säkraste fakta underlaget.
Grahn berör den främmande undervattensverksamheten sammanlagt på
cirka en sida. Dock överinstämmer den bild han ger, i mångt med de
tre statliga utredningarnas syn. Dock understryker han att FRA
snarare hade en roll i att falsifiera olika indikatorer, kontra
validera samt att Försvarsmakten överskattade den operativa
statusen hos Östersjömarinens ubåtsflotta. Dock har han en
intressant passus där han skriver att, "Den slutliga
sanningen om dessa intrång under det kalla kriget torde dröja ännu
en tid att klarlägga".19
En
intressant sak som även går att konstatera utifrån Grahns bok, är
att åtminstone FRA kommunikationsspaning d.v.s. avlyssnandet av
radiotrafik förefaller varit helt inriktat bortom den svenska
kusten. Varvid det får ses som troligt att stationsstrukturen men
även kalibrering av utrustning vid dessa stationer ej var inriktat
mot inhämtning nära svensk kust eller mot svenskt inre vatten, utan
snarare optimerat bortom den.20 Vilket torde varit
detsamma med den tekniska signalspaningen utifrån dess
stationsstruktur.21
Hur
passar då RPS/SÄK signalspaningsrotel in i detta? Inledningsvis
skall det påtalas att likt FRA verksamhet, som det ändå skrivits
en del om, är RPS/SÄK signalspaningsverksamhet under det kalla
kriget något det ej finns en omfattande och öppen dokumentation
kring. I detta inlägg kommer två tidigare chefer för det svenska
kontraspionaget, Olof Frånstedt och Bengt
Nylander, nyttjas som källor för att beskriva verksamheten.
Enligt
Olof Frånstedt hade RPS/SÄK signalspaningsrotel byggt upp en kedja
med pejlingsstationer från Kiruna i norr till Ystad i söder. Enligt
Bengt Nylander fanns det fem fast bemannade stationer, Kiruna,
Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet med dessa
stationer var dels att följa den enkelriktade trafiken till agenter
i Västeuropa, dels med pejling lägesbestämma sändarna på olika
platser i Österuropa. Enligt Frånstedt var även detta en av de
viktigaste delarna i RPS/SÄK internationella samarbete.22
Enligt Nylander var huvuduppgiften för RPS/SÄK signalspaningsrotel
att identifiera om det i Sverige fanns personer som tog emot några
av dessa meddelanden.23
Utifrån
Nylanders uppgifter förefaller även signalspaningsroteln varit
indelad i, dels närspaning, dels fjärrspaning där det sistnämnda
var de som lyssnade på de Östeuropeiska sändningarna, emedan
närspaningen arbetade gentemot verksamhet på svenskt territorium.24
Därutöver framkommer det att signalspaningsverksamheten
förefaller varit strängt sektionerad och delgivningen av
information från signalspaningsroteln till övriga delar av RPS/SÄK
genomfördes av den centrala ledningen.25
Enligt
Nylander genomfördes även årligen övningar som gick ut på att en
sändning genomfördes någonstans i Sverige varvid den skulle pejlas
in, därefter skulle en spelad agent gripas. Därtill skall även
specialfordon med signalspaningsutrustning funnits runt om i Sverige
för RPS/SÄK signalspaningsrotel. Vid dess huvudanläggning fanns
allt från mindre skåpbilar till stora lastbilar för genomförandet
av signalspaning.26
Men
vad som kanske är mest intressant, som även framkommer i Nylanders
bok, är att RPS/SÄK signalspaningsrotel förefaller varit högst
delaktig vid, åtminstone, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård.
Enligt Nylander skall RPS/SÄK signalspaningsrotel haft högsta
beredskap vid dessa tillfällen. Närspaningen hade till uppgift att
detektera sändningar till och från personer på fastlandet. Emedan
fjärrspaningen hade till uppgift att detektera sändningar mellan
ubåtar och eventuell personal på fastlandet men även från
företagsledningen av ubåtarna.27 Under ubåtsjakten i
Hårsfjärden 1982 skall även signalspaningsrotelns
närspaningsgrupper varit involverad..28 I sammanhanget
bör det noteras att RPS/SÄK även förefaller varit involverad
tillsammans med Försvarsmakten, vid planerade operationer med
ubåtsjaktstyrkan.29 Varvid signalspaningsroteln även kan
ha varit engagerad i dessa operationer längs den svenska kusten och
inte enbart i Stockholms skärgård.
Således
förefaller både FRA och RPS/SÄK signalspaningsrotel varit
involverad i försöken att klarlägga den främmande
undervattensverksamheten med hjälp av signalspaning. Dock förefaller
enbart FRA uppgifter legat till grund till de två senaste statliga
utredningarna, i frågan kring den främmande
undervattensverksamheten. Denna slutsats av undertecknad kan givetvis
vara felaktig, men det är tolkningen undertecknad gör utifrån att
RPS/SÄK signalspaningsverksamhet ej förefaller nämnas i
utredningarna.
Kan
det då sänts något av den eller de som troligtvis genomförde den
främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten under den
aktuella tidsperioden inlägget berör? Inledningsvis bör den ev.
ledningsstrukturen för dessa företag belysas. Det kommer bygga på
antaganden när ingen öppen information om det förefaller
publicerats. Ett viktigt ingångsvärde i hur ledningen kan ha
genomförts blir det den andra statliga utredningen skriver att,
sändning från kränkande ubåtar på svensk inre vatten torde
undvikits i det längsta.
Utifrån
det ingångsvärden får det ses som troligt att en omfattande
planering och koordinering torde krävts innan företagens
genomföranden. Koordineringen och planeringen torde blivit större
respektive mindre utifrån mängden deltagande farkoster. Ett viktigt
ingångsvärde för genomförandet torde varit upprättandet av
tydliga gränser för de deltagande farkosterna. Detta för att
säkerställa att det enbart är en egen farkost i området, allt
annat som detekterades kunde därmed anses vara en presumtiv
motståndaren varvid adekvata åtgärder för att förbli oupptäckt
kunde vidtas. Detta ställer även krav på separerade
undervattensleder vid in- och utseglats, dels från basen företaget
iståndsätts vid, dels inom det aktuella området företaget
genomförs i.30 Genomförande på tid torde även utgjort
en viktig faktor för företagets lösande ffa. om farkoster skall
lämnas eller hämtas av moderfartyg. Därutöver torde en omfattande
s.k. omfallsplanering krävts av de som styrde företagen, för att
ha färdiga handlingsalternativ vid troliga händelseutvecklingar.
Detta är exempel på några faktorer vilket troligtvis en
företagsledning var tvungen att beaktas vid planeringen och
koordineringen av företagen, i syfte att undvika radiosändningar
från farkosterna.
En
sådan koordinering och planering av ett företag fungerar troligtvis
utan större problem i en friktionsfri miljö och utan påverkan från
en motståndare. Vid ubåtsjakterna i svenskt inre vatten under den
aktuella tidsperioden vidtogs dock omfattande åtgärder för att
påverka den eller de stat/-er som kränkte, vilket bl.a. kan
exemplifieras med minsprängningar, insättande av sjunkbomber,
upprättande av spärrar m.m.31 Vid vissa av dessa
ubåtsjakter förefaller även den eller de som kränkt svenskt inre
vatten agerat på ett sådant sätt att det kan tyda på att
stridsledning genomförts av företaget. Detta kan exemplifieras med
samspel mellan deltagande ubåtar, men även vid den s.k.
Hårsfjärden-incidenten förefaller miniubåtar som deltog i
företaget haft kunskap om de minsprängningar som genomförts maa.
dess agerande.32
Denna
stridsledning kan givetvis lösts på andra sätt än att ubåten
meddelat företagsledningen direkt via t.ex. radio om en prekär och
uppkommen situation som kräver stridsledning av företagsledningen.
Det hade kunnat lösas med att ubåten t.ex. meddelat personal på
land via sambandssystem med kort räckvidd, varvid pejling och
avlysning försvåras, som i sin tur meddelat t.ex. en ambassad. Där
meddelandet i sin tur vidarebefordrats till företagsledningen inom
ramen för den ordinarie sambandstrafiken,33
som i sin tur meddelat en av de deltagande ubåtarna i företaget via
långvåg att genomföra en avledning. Dock blir det väldigt långa
ledtider för ett sådant agerande, å andra sidan förefaller
sannolikheten för direkt påverkan av de kränkande farkosterna
varit låg vid ubåtsjakterna under den aktuella tidsperioden.34
Varvid en avledningsmanöver kan ha inneburit att ubåten i trångmål
kan ha valt att ligga stilla och därigenom försöka undvika
upptäckt och vid en tilldelad tid som erhållit över t.ex. långvåg
påbörjat sin rörelse när en avledningsmanöver påbörjats i ett
annat geografiskt område för att dra till sig uppmärksamhet från
ubåtsjaktstyrkan.
Givetvis
kan andra metoder nyttjats såsom olika former av
undervattenskommunikation för att kunna genomföra och styra t.ex.
avledningsmanövrar.35 Detta skulle i sådant fall kunnat
innebära att t.ex. farkosterna agerade som par och samordnade sin
verksamhet, istället för att ledas av en central företagsledning i
händelse av en oförutsedd situation. En annan möjlighet är att
den svenska mediarapporteringen var fullt tillräcklig för att en
företagsledning skulle kunna vidta åtgärder för att dess
farkoster skulle kunna parera de svenska ubåtsjaktåtgärderna, utan
att ha direktkontakt över tiden med de deltagande farkosterna.36
Dock skulle det bygga på ett väldigt styrt tidsschema för de
deltagande farkosterna så att företagsledningen med stor säkerhet
skulle kunna veta var de befann sig för att kunna parera svenska
ubåtsjaktåtgärder, utifrån mediarapporteringen. Att ett sådant
styrt tidsschema skulle kunna fungera utifrån en motståndares
motåtgärder och ej förutsedda friktioner får ses som smått
otroligt.
Vad
säger då detta? Rent principiellt skulle det kunnat vara
genomförbart för de större företagen med flertalet deltagande
undervattensfarkoster att genomföra dem utan någon röjande
radiosändningen genomförts. Men även utgående från FRA hypotes
att sändningen enbart skulle genomföras vid någon form av nöd,37
får det även ses som troligt att ingen sändningar genomförts då
den s.k. ”ÖB-rapporten” från 1987 påpekar att det ej sågs som
troligt att några allvarliga friktioner, nödsituationer motsv. hade
inträffat för de kränkande farkosterna.38 Vilket även
innebär att det ej torde förekommit någon form av nöd som
framtvingat röjande radiosändningar, åtminstone intill 1987.
Dock,
sett till de omfattande motåtgärder som vidtogs av den svenska
ubåtsjaktstyrkan och övriga inblandande enheter vid ubåtsjakterna,
får det ses som smått otroligt om det ej inträffade något
tillfälle under nästan ett och ett halvt decennium med omfattande
kränkningar av svenskt inre vatten som skulle föranlett behovet av
radiosändning från någon av de deltagande undervattensfarkosterna.
Genomfördes dock någon radiosändning bör det beaktas att det
troliga enl. den andra statliga utredningen var att snabbsändning
tillämpades.39 Varvid en sändning ej behöver ha
uppfattats av varken FRA eller RPS/SÄK signalspaningsrotel. Sen bör
även faktorn att s.k. satellitkommunikation kan ha tillämpats av de
kränkande farkosterna, varvid pejling försvåras.40 Sen
finns givetvis möjligheten att sändningar uppfattades och kunde
klassificeras men att den informationen är så hemlig att
spridningen av den är ytterst begränsad, för att den eller
de kränkande staterna ej skulle få kännedom att Sverige
erhållit ett möjligt övertag, och fortsatt ej skall känna till
det. Ytterligare ett alternativ finns även, nämligen möjligheten
att det ej skedde några sändningar maa. att det ej inträffade
några kränkningar, vilket dock får ses som smått otroligt mtp.
mängden visuella observationer som genomförts längs hela Sveriges
kust.
Avslutande
kommentar
I
vanliga fall brukar undertecknad avsluta sina inlägg med någon form
av slutsats. I detta inlägg blir det istället en avslutande
kommentar. Då någon egentlig slutsats kring signalunderrättelser
och den främmande undervattensverksamheten ej går att
uppbringa, utifrån den öppna information som i dag finns
tillgänglig, utan snarare uppstår enbart ytterligare
frågeställningar.
Vad
som dock går att konstatera är att ämnesområdet kring
signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten som
skedde under 1980- och inledningen av 1990-talet är väldigt
outforskat. Något som sannolikt beror på sekretessen kring, dels
den främmande undervattensverksamheten, dels signalunderrättelser
generellt. Vilket möjligtvis på längre sikt kan bli ett
forskningsområde när sekretessen gradvis släpps, dock torde det
vara många år kvar innan så sker.
Have a good one! //
Jägarchefen
Källförteckning
Allerman, Christian.
Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en
tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift
i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007.
Department of the
Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC:
Department of the Army, 2017.
Frånstedt, Olof.
Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten.
Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.
Försvarsmakten.
Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten,
1997.
Grahn, Jan-Olof. Om
svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms
bokförlag, 2019.
Holmström, Mikael.
Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser.
Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red).
Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm:
Medströms Bokförlag, 2019.
Jansson, Nils-Ove.
Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det
säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove
Jansson, 2014.
Nylander, Bengt. Det
som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage.
Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
SOU 1983:13. Att
möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk
säkerhetspolitik.
SOU 1995:135.
Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen.
SOU 2001:85.
Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Svensson, Emil.
Under den fridfulla ytan. Stockholm:
Marinlitteraturföreningen, 2005.
Tunander, Ola. Det
svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Överbefälhavaren.
Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten
1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.
Slutnoter
1
Grahn, Jan-Olof. Om
svensk signalspaning: Kalla kriget.
Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s.
148-149, 152-153, 187-190.
2
Nylander, Bengt. Det
som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage.
Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
3
Försvarsmakten. Svensk
Soldat. Stockholm:
Försvarsmakten, 1994, s.
51.
SOU
1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från
Ubåtskommissionen. s. 101-102.
4
Grahn, Jan-Olof. Om
svensk signalspaning: Kalla kriget.
Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s.
269.
5
SOU 1983:13. Att
möta ubåtshotet.
Ubåtskränkningarna
och svensk säkerhetspolitik.
s. 39-40.
6
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan
1981-1994. Rapport
från Ubåtskommissionen.
s. 67, 91, 101-102.
Försvarsmakten.
Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997, s.
82.
7
Ibid. s. 12.
8
Ibid. s. 12, 16.
9
Ibid. s. 161.
10
Ibid. s. 239.
11
Ibid. s. 239-240.
12
Ibid. s. 140.
13
SOU 2001:85. Perspektiv
på Ubåtsfrågan.
s. 49, 63.
14
Ibid. s. 137.
15
Ibid. s. 145.
16
Överbefälhavaren.
Undervattensverksamhet
som riktas mot vårt land, läge hösten 1987.
Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 13.
17
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan
1981-1994. Rapport
från Ubåtskommissionen.
s. 149.
18
SOU 2001:85. Perspektiv
på Ubåtsfrågan.
s. 166.
19
Grahn, Jan-Olof. Om
svensk signalspaning: Kalla kriget.
Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s.
68, 104.
20
Ibid.
s. 148-149, 152-153.
21
Ibid. s. 187-190.
22
Frånstedt, Olof.
Spionjägaren D.2:
Säpo, IB och Palme.
Västerås: Ica, 2014, s. 233.
Nylander,
Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s
kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209-210, 216.
23
Nylander, Bengt. Det
som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage.
Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
24
Ibid. s. 210-211.
25
Ibid. s. 215.
26
Ibid. s. 216-217.
27
Ibid. s. 210.
28
Ibid. s. 87.
29
Hugemark, Bo (red).
Möta, hejda, slå:
så skulle Sverige försvaras.
Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019. s. 272.
30
Holmström, Mikael. Den
dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser.
Stockholm: Atlantis, 2011, s. 523-524.
SOU
1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från
Ubåtskommissionen. s. 150.
31
SOU 2001:85. Perspektiv
på Ubåtsfrågan.
s. 163, 170, 173-174, 192, 223.
32
SOU 1983:13. Att
möta ubåtshotet.
Ubåtskränkningarna
och svensk säkerhetspolitik.
s. 19, 35.
Tunander,
Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms
bokförlag, 2019, s. 131.
33
SOU 1995:135.
Ubåtsfrågan
1981-1994. Rapport
från Ubåtskommissionen.
s. 146.
34
Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande
undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till
summering. Tidskrift
i sjöväsendet.
vol. 170, no.1. 2007, s. 39-40.
35
Jansson, Nils-Ove.
Omöjlig ubåt:
stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska
läget under 1980-talet.
Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 87-88.
36
Svensson, Emil. Under
den fridfulla ytan.
Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005, s. 167.
37
SOU 1995:135.
Ubåtsfrågan
1981-1994. Rapport
från Ubåtskommissionen.
s. 161.
38
Överbefälhavaren.
Undervattensverksamhet
som riktas mot vårt land, läge hösten 1987.
Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 23.
39
SOU 1995:135.
Ubåtsfrågan
1981-1994. Rapport
från Ubåtskommissionen.
s. 101.
40
Department of the Army. Techniques
for Satellite Communications.
Washington, DC: Department of the Army, 2017, s. 1-10.
Tunander,
Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms
bokförlag, 2019, s. 199.
Jag var med vid Töre 87. Vi fotograferade ett periskop. 21 fotografier under ca 3 min. Efter att observerat periskopet fick vi in en radiosändning på vår Ra 145 som var på ett slaviskt språk. Sändningen följdes av en störsändning som varade ca 10 - 15 min. En timme senare fick vi in en sändning på engelska. Denna följdes inte av någon störsändning.
SvaraRaderaRedan under Vk2 kunde de allierade hitta signalen och sedan lägesbestämma tyska ubåtar i Atlanten som sände meddelanden med snabbsändning, dvs komprimerade meddelanden på ungefär 20 sekunder.
SvaraRaderaIdag kan man lägesbestämma signaler med en varaktighet på delar av en sekund.
Att hitta och lägesbestämma ett talat meddelande, som har större bandbredd än morse och datamoder, borde ha varit en smal sak 1987. Detta om man lyssnade.
Störsändning hindrar inte att man sänder! En eventuell störsändning nära ubåten riktat mot den stör ubåtens mottagning men behöver inte omöjliggöra den. Ubåtens utsändning störs inte. En störsändning från Ryssland skulle inte ha stört svensk signalspaning i området. Uteffekten hade inte maskerat ubåtens utsändning. Störsändning är ett trubbigt vapen. Även med hög uteffekt nära den man stör har åtgärden begränsad verkan. Dessutom röjer man att man har hittat signalen. Det kan vara smartare att bara lyssna och analysera trafiken.
Frekvenserna man kan använda på en Ra145 har (normalt) begränsad räckvidd.
Fanns signalspaning i området kan man förutsätta att all trafik spelades in.