Reflektion
Under
den gångna veckan, V920, publicerade försvarsberedningen sin
rapport "Värnkraft". Försvarsberedningens rapport kom
dock överskuggas av de borgerliga partiernas avhopp i det absoluta
slutskedet av försvarsberedningens arbete. Avhoppet skedde maa.
avsaknaden av garantier kring en stabil finansiering av de föreslagna
åtgärderna i försvarsberedningens rapport. Beredningens rapport
och slutsatser kommer beröras i ett antal inlägg på denna blogg
under året. Detta inlägg kommer dock beröra hotbild och
finansiering.
Sedan
2014 har retoriken från myndigheter, statsråd och regering varit
att det råder ett försämrat/förändrat säkerhetsläge/normalläge.
Detta säkerhetsläge/normalläge tas årligen upp vid olika
myndighetsrapporter och sammankomster som s.k. talepunkter från
statsråd. Således kan en slutsats bli att säkerhetsläget
kontinuerligt förändras till de sämre (vilket även förefaller
vara våra grannländers slutsats mtp. dess ökade försvarsanslag).
Dock uteblir substantiella satsningar som förändrar t.ex.
Försvarsmaktens s.k. insatsorganisation, då den fortsatt är
densamma i numerär samt organisering som under tidpunkten när
Försvarsmaktens implicita huvuduppgift var att genomföra olika
former av operationer inom ramen för utlandstjänst och inte
nationellt försvar.
Våra
grannländer följer noggrant utvecklingen i Sverige, men även mer
fjärran länder då Sveriges geografiska position gör oss till ett
nyckelområde i den nu pågående intressekonflikten d.v.s. Sverige
utgör både ett geo- och militärstrategiskt viktigt område för
betydligt fler länder och intressenter än oss själva. Dessa
uteblivna satsningar kring en stats mest basala områden, skyddet av
dess egna territorium och medborgare, med en retorik kring ett
kontinuerligt försämrat säkerhetsläge får anses urholka
trovärdigheten kring staten Sveriges förmåga att upprätthålla
sin integritet.
De
konkreta åtgärderna som går att konstatera under de senaste åren
är att en rad bilaterala avtal ingåtts inom säkerhetsområdet,
samt att ett antal multilaterala till del fördjupats. Dock utgöra
inte dessa avtal, officiellt, någon säkerhetsgaranti utan de medger
att nationen Sverige kan ta del av erfarenheter, genomföra övningar
m.m. Ur ett raljant perspektiv skulle de gå att säga att staten
Sverige snärjer in sig i otaliga samarbeten som inte ger något, men
på ytan ser de bra ut i förhållande till ett försämrat
säkerhetsläge. Således skulle de gå att säga att
säkerhetssamarbeten är som opium för folket.
I
detta perspektiv skulle NATO förespråkare kunna säga låt oss gå
med i NATO. Dock vill jag hävda att NATO utgör inte den säkerhet
och garant för säkerhet som vill påskinas, vilket kommer beröras
på denna blogg i ett senare inlägg. Den enda garantin för NATO
kollektiva säkerhetsgaranti, artikel 5, gentemot en högteknologisk
motståndare vid högintensiv strid, just nu, får anses vara
förmågan att kunna påverka en motpart med kärnvapen. Vilket i
grunden beror på den ökade mängden medlemmar i alliansen vilket
ökar storleken på arean som skall kunna försvaras. Således tar en
stat inte med sig något i den kollektiva försvarsförmågan
urholkas gradvis trovärdigheten i den kollektiva säkerhetsgarantin.
Detta innebär om Sverige skulle gå med i NATO, krävs det en
omfattande upprustning maa. av vår stora land- och sjöarea.
Vilket i förlängningen innebär att oaktat NATO medlemskap eller ej krävs det att vår egen
försvarsförmåga kraftigt måste ökas.
Därmed
har staten Sverige blivit en s.k. "säkerhetskonsument".
Vårt geo- och militärstrategiska läge samt vår oförmåga att
omhänderta det, har gjort att vi just nu parasiterar på andras
förmåga att kunna försvara oss. Dock kommer det för eller senare
en brytpunkt då varken de runt i kring oss kan försvara oss, ej än mindre vill göra det. Varvid det krävs att vi, Sverige,
måste agera för att kunna vara trovärdig. Under det s.k. kalla
kriget utgjorde Sverige det s.k. nordvästra flankskyddet, vilket vi
fortsatt borde kunna göra med vår nuvarande ekonomiska förmåga.
Därav anser undertecknad att vår integritet som en trovärdig stat
kan vara på väg att urholkas i det internationella sammanhanget, om
vi inte agerar i denna säkerhetsfråga.
Då
vi, Sverige, ej förefaller kunna omhänderta denna uppgift innebär
det i förlängningen att vi riskerar bli en vasallstat för endera
part i den nu pågående säkerhetskonflikten. Det vill säga klarar
vi ej av att upprätthålla vår egen integritet blir vi påverkansbar. Vilket i förlängningen innebär att någon annan
kommer diktera de säkerhetspolitiska villkoren för oss. Således
bör den parlamentariskt tillsatta kommissionen avseende Sveriges
försvarsförmåga åhöras. Sammantaget innebär detta att stunden
är kommen för våra folkvalda att se sanningen i vitögat avseende
det s.k. försämrade säkerhets- och normalläget, som så ofta
anföras av dem.
Have a good one! //
Jägarchefen
Den givna kommentaren är att Sverige lever sedan andra världskrigets slut med en falsk säkerhetspolitik som angav att "Sverige har inget primärt strategiskt intresse för kringliggande parter främst stormakterna". Så lärde man ut på Militärhögskolan 1965. Ryssland blev därefter den givna faktiskt fienden med slogan "fienden kommer österifrån.
SvaraRaderaVerkligheten är en annan som jägarchefen påtalar. Med den insikten tar de storas intressen ut varandra till del te. x i luftrummet, till havs och därför blir det mycket meningsfullt att försvara hela vårt vidsträckta territorium med defensiva stridskrafter. Den stormakt som då vill behärska del av eller hela Sveriges markterritorium måste använda dyrbara flygstridskrafter.
Ja, ett defensivt försvarat svenskt markterritorium är till nytta för alla Sveriges kringliggande parter särskilt för Ryssland.
Björn von Sydows ledamöter i Försvarsberedningen har antingen en överdriven rädsla för Ryssland eller bristande insikt i analys av stormakternas medel. Den stora önskelistan på anfallsmedel förvånar.
Karlis Neretniek önskar givetvis mer sagt för att Carl Bildts efterföljare som ska anfalla över Östersjön mot den klart blivande stormakten Ryssland aldrig kan få nog. Nej vad är nog med gräns mot en stormakt?
ÅR 2008 upplyste jag vår utrikesminister med en folder "Modern svensk strategi behövs! om att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik var på fel i tron att han med sin kunskap skulle byta sakliga faktorer i vårt nya läge. Tystnad blev svaret.
Per Blomquist
Jag delar Jägarchefens synpunkter och mår allmänt illa av vår regerings sätt att hantera försvarsfrågorna med fokus på finansministerns tvärstopp med en ursvarg statsministers stöd.
SvaraRadera