Med spetsnaz till fronten del 4 - Kärnvapnen

Sammanfattning

Det får ses som troligt att de sovjetiska spetsnazförbanden under det kalla kriget förfogade över minst mindre bärbara taktiska kärnvapenladdningar för bruk på land, möjligen fanns det även för bruk under vatten. Dessa system torde varit snarlika de bekräftade amerikanska system med bärbara taktiska kärnvapenladdningar som togs fram under inledningen av 1960-talet och var i bruk till inledningen av 1990-talet. Eventuellt kan dessa system även fortsatt finnas i den ryska taktiska kärnvapenarsenalen.

Analys

Under de senaste åren har det i Sverige förts en diskussion om de sovjetiska spetsnazförbanden under det kalla kriget hade tillgång till mindre taktiska kärnvapenladdningar. Dock börjande denna diskussion redan 1996 i samband med att Sveriges Televisions program Reportrarna sände ett reportage med titeln "De hemliga vapnen", där det framkom att kärnvapenminor samt torpeder eventuellt hade utplacerats under de sista decennierna av det kalla kriget på svenskt vatten.¹ I nutid är det främst, den numera pensionerade, Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jonsson som framfört denna tes i den svenska debatten.²

I Reportrarnas reportage intervjuas även den tidigare överbefälhavaren General Bengt Gustafsson, han framför att sedan han började arbete på operativ nivå, vilket torde varit från mitten av 1970-talet, hade han haft kännedom om att den sovjetiska militära underrättelsetjänsten hade tillgång till kärnvapenminor,³ dock framgår det ej av hans kommentar i reportaget om det rörde sig om land- eller sjöbaserade minor. I Reportrarnas reportage framkommer även att dessa minor och torpeder, som eventuellt lades ut under det kalla kriget, hade olika olika former av skydd, såsom stenliknande beläggning, för att undgå upptäckt när de var utplacerade.⁴

Enligt Reportrarna skulle dessa system kunna ha ett konventionellt energisystem som vid olika intervall var tvungen att bytas, eller med någon form av kärnenergi vilket dock skulle kunna röja de eventuellt utlagda systemen. Dessa system skulle även kunna kommuniceras med s.k. långvåg eller andra system från fartyg för att kunna aktiveras. Systemen skulle haft en livslängd på mellan 10 och 30 år. I den efterföljande diskussionen till reportaget med den tidigare Försvarsministern Anders Björck och chefen för Kustflottan Frank Rosenius framkommer det att dylika system skulle kunna varit tekniskt möjliga, men inga sådana hade upptäckts av den svenska flottan.⁵

Den information som framförs i Reportrarnas reportage korrelerar väl med det, den numera pensionerade Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson beskriver i sin bok Omöjlig ubåt. Dock driver han tesen att utplaceringen av dessa vapensystem på svenskt inre vatten var ett led i den s.k. Operation RjAN och benämndes Anti-RjAN. Där det sistnämnda operationsnamnet utgjorde ett sovjetiskt förstaslag i händelse av att den s.k. Operation RjAN, som var en inhämtningsoperation, fick tydliga indikationer på ett förestående västligt överraskande angrepp med kärnvapen mot Sovjetunionen. Operation Anti-RjAN skall även genomförts preventivt, enligt Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson, i samband med större NATO-övningar under 1980-talet.⁶ Vad avser utplacering av eventuella kärnvapen bör det noteras att USA misstänkte att Sovjetunionen under 1950-talet hade placerat en kärnvapenladdning dess FN konsulat i New York och under 1960-talet att det fanns en kärnvapenladdning vid den sovjetiska ambassaden i Washington.⁷

Den svenska rapportering hänvisar dock inte på något sätt till officiella analyser, utan i Reportrarnas fall är det intervjuer som genomfördes under en av de mest turbulenta perioderna i rysk historia vilket innebär att de ryska officerare som intervjuas kan tänkas haft en ekonomisk vinning för den information som förmedlas varvid dess källtillförlitlighet kan vara begränsad. De uppgifter som den pensionerade Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson framför saknar hänvisningar till antingen intervjuer eller officiella dokument, vilket i sig kan vara förståeligt då det troligtvis rör sig om underrättelseuppgifter, men det gör det svårt att validera tillförlitligheten i uppgifterna. Dock har USA publicerat ett antal officiella uppgifter som skulle kunna styrka de tidigare nämnda uppgifterna.

I en Amerikansk efteranalys av NATO övningen Able Archer 1983 framkommer det att de sovjetiska spetsnazförbanden, förefaller intagit en högre beredskap under den aktuella övningen.⁸ Detta skulle i sig ej innebära att några former av kärnvapenförberedelser vidtagits med t.ex. mindre taktiska kärnladdningar. Dock höjdes den sovjetiska beredskapen tydligt för insättande av kärnvapen under den aktuella övningen.⁹ Varvid det får ses som möjligt att om mindre taktiska kärnvapenladdningar fanns att tillgå för de sovjetiska spetsnazförbanden, borde även dessa omfattas av beredskapshöjning och eventuellt kan de ha utplacerats i samband med Able Archer 1983.

Enligt den avhoppade Översten Stanislav Lunev ur den sovjetiska och sedermera ryska militära underrättelsetjänsten, skall Sovjetunionen och sedermera Ryssland förfogat över två typer av mindre kärnvapenladdningar, en för utplacering på land, troligtvis bärbar, och en för utplacering under vatten, troligtvis så pass liten att dykare kunde hantera den under vatten.¹⁰ Den amerikanska underrättelsetjänstens antagande från 1991 var att Sovjetunionen hade minst en mindre bärbar modell av taktiskt kärnladdning och en större modell av kärnvapenmina som ingenjörsförband var tvungen att hantera.¹¹ Den större modellen användes möjligtvis i samband med övningen Vostok-2010.¹²

I ett lektionsunderlag för den sovjetiska Generalstabsakademin framkommer det att de landbaserade spetsnazbrigaderna förefaller haft ett särskilt mineringskompani som enbart skulle lösa uppgifter på order av den Sovjetiska Centralkommittén. Personalen som tillhörde detta kompani inom Spetsnazbrigaderna hade ej tillåtelse att lämna Sovjetunionen.¹³ Därutöver är det värt att notera att Spetsnazbrigaderna hade förmåga att fjäruttlösa en typ av laddning antingen via en spetznasgrupp på 3-5 km avstånd eller via fjärutlösning av brigadledningen på avstånd upptill 2000 km, dock framkommer det ej vilken form av laddning det rörde sig om.¹⁴ I och med att mineringskompaniet skulle lösa uppgifter på order av en sovjetiska centralkommittén och benämndes som mineringskompani, får det ses som möjligt att dess uppgift innebar utplaceringar av mindre taktiska kärnvapen i händelse av en väpnad konflikt.

Finns det då något exempel på en nation där det faktiskt är officiellt att de innehaft mindre bärbara taktiska kärnvapenladdningar? Mellan 1964 och 1989 förfogade USA över ett system av burna taktiska kärnvapenladdningar vilket, dels kunde användas på land, dels kunde användas under vatten. Laddningen hade en sprängkraft på mindre än ett (1) kiloton och kunde placeras på ett maximalt vattendjup av 60 meter.¹⁵ Ett fullskaligt test förefaller genomförts av systemet 1962. Testet genomfördes med en specialförbandspatrull som vid testets start var placerad ombord på ett hangarfartyg och därefter genomförde intransport med flygplan och innästling via fallskärm. Testet avslutades med att den bärbara kärnvapenladdningen detonerades.¹⁶ USA förefaller även på planeringsstadiet studerat möjligheten att insätta denna typ av kärnvapenladdning under Vietnamkriget mot förträngningen vid Mụ Giạ där den s.k. Ho Chi Minhleden passerade.¹⁷

I sammanhanget är det intressant att notera, att dessa amerikanska specialförbandspatruller förefaller åtminstone i Östtyskland, eventuellt även i andra delar av Östeuropa, haft förbereda upplag med vapen och annat underhåll utplacerade. Delar av dessa upplag skall även hämtats in efter Östtysklands upplösande.¹⁸ Dessa upplag fanns utplacerade för att patrullerna skulle kunna förflytta sig åter till eget behärskat område, eller kunna överleva i det område de befann sig efter genomfört uppdrag. Denna metod med i fredstid utplacerade upplag förefaller även Sovjetunionen tillämpat i Västeuropa för dess specialförband.¹⁹ Dock nämns inget om att de upplagen skulle varit avsedda för patruller med bärbara taktiska kärnvapenladdningar.

Är det då möjligt att Sovjetunionen hade ett liknande system med bärbara kärnvapenladdningar som USA? Rent konstruktionsmässigt får det ses som troligt maa. att Sovjetunionen hade mindre taktiska kärnvapenartillerigranater,²⁰ varvid konstruktionssteget till ett mindre bärbart system ej torde varit långt. Därtill skall chefen för det s.k. 12. Direktoratet, den enhet som översåg Sovjetunionens kärnvapenarsenal och numera även Rysslands, 2001 sagt att Ryssland förfogade över 84 st kärnvapenladdningar som vägde 30 kg eller mindre,²¹ vilket skulle kunna ses som ett indirekt bekräftande av att även Sovjetunionen förfogade över bärbara kärnvapenladdningar och Ryssland under inledningen av 2000-talet mtp. den vikt som beskrevs. Dock finns det enligt undertecknat veterligen ingen officiell bekräftelse över att Sovjetunionen förfogade över dylika bärbara kärnvapen som USA hade. Därtill överskuggas den internationella diskussionen kring dessa vapensystem främst av de s.k. "resväskekärnvapnen", där det får ses som troligt att det stundtals kan blandas ihop med de större, om än bärbara kärnvapnen.

I ett nutida perspektiv är det intressant att Ryssland förefaller övat insättande av en kärnvapenmina i samband med övningen Vostok-2010,²² vilket i sammanhanget får anses utgöra ett mindre kärnvapensystem om än att det troligtvis krävs ingenjörsförband för dess insättande.²³ Vad som även får anses som intressant är den ryska satsningen på taktiska kärnvapen,²⁴ om än att det ej nämns något om bärbara taktiska kärnvapen i denna satsning får det ses som möjligt att det eventuellt även utgör ett nutida system maa. övningsförfarandet med den tidigare taktisk kärnvapenminan i samband med Vostok-2010.²⁵

Slutsats

Det får anses som troligt att de sovjetiska spetsnazförbanden hade tillgång till mindre bärbara kärnvapenladdningar under det kalla kriget. Dessa mindre taktiska kärnvapenladdningar kan ha utgjorts av både land- och vattenbaserade system. Dessa system kunde möjligen även fjärrutlösas på långt avstånd.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2 (Engelska)

Department of Defense 1 (Engelska)

Expressen 1 (Svenska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

The Jamestown Foundation 1 (Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Graff, Garrett M. Raven Rock the story of the U.S. Government's secret plan to save itself-while the rest of us die. New York: Simon & Schuster, 2017.

Jacobsen, Annie. Surprise, kill, vanish: the secret history of CIA paramilitary armies, operators, and assassins. New York: Little, Brown and Company, 2019.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, D.C.: Regnery Publishing, 1998.

Slutnoter

¹ De hemliga vapnen. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1996. https://www.oppetarkiv.se/video/2166591/reportrarna (Hämtad 2020-05-17)

² Expressen. Svensson, Niklas. "KGB-chef planerade flera mord i Sverige". 2014. https://www.expressen.se/nyheter/kgb-chef-planerade-flera-mord-i-sverige/ (Hämtad 2020-05-17)

³ De hemliga vapnen. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1996. https://www.oppetarkiv.se/video/2166591/reportrarna (Hämtad 2020-05-17)

⁴ Ibid.

⁵ Ibid.

⁶ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124-126, 128, 160, 164-166, 170, 183, 186, 211.

⁷ Graff, Garrett M. Raven Rock the story of the U.S. Government's secret plan to save itself-while the rest of us die. New York: Simon & Schuster, 2017, s. 104.

⁸ Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 73, 97.

⁹ Ibid. 73, 92, 94, 96, 151-152, 155.

¹⁰ Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, D.C.: Regnery Publishing, 1998, s. 25.

¹¹ Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

¹² Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

¹³ Central Intelligence. USSR GENERAL STAFF ACADEMY LESSON: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1987, s. 6.

¹⁴ Ibid.

¹⁵ Foreign Policy. Brown, David. Rawnsley, Adam. The Littlest Boy. 2014. https://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/ (Hämtad 2020-05-17)

¹⁶ Jacobsen, Annie. Surprise, kill, vanish: the secret history of CIA paramilitary armies, operators, and assassins. New York: Little, Brown and Company, 2019, s. 440-441.

¹⁷ Ibid. s. 444-445.

¹⁸ Foreign Policy. Brown, David. Rawnsley, Adam. The Littlest Boy. 2014. https://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/ (Hämtad 2020-05-17)

¹⁹ Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 364-365.

²⁰ Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

²¹ The Jamestown Foundation. Felgenhauer, Pavel. General declares Russian nukes secure. 2007. https://jamestown.org/program/general-declares-russian-nukes-secure/ (Hämtad 2020-05-17)

²² Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

²³ Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

²⁴ Department of Defense. Nuclear Posture Review. Washington DC: Department of Defense, 2018, s. 8-10.

²⁵ Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.