Något om dold inhämtning

Sammanfattning

Troligtvis utplacerades passiva hydrofonsystem på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Dessa system hade, dels till uppgift att skapa ett ljudsignaturbibliotek (hotbildsbibliotek), dels att fastställa vart olika typer av örlogsfartyg förflyttade sig i syfte att kunna skapa planer för att kunna påverka dessa med olika medel och metoder. Denna metod innefattade även att fartyg med även observatörer på land registrerade vad de såg. Metoden i sig får fortsatt anses vara giltig för att genomföra inhämtning i syfte att skapa operationsplaner i vår nutid.

Analys

Den pensionsavgångne svenska överstelöjtnanten Per Andersson skriver i en artikel, publicerad 2010 i Tidskrift i Sjöväsendet, att del av den främmande undervattensverksamheten mot Sverige skall ha varit inriktad mot utplacering av olika tekniska inhämtningssystem på svenskt inre vatten. Enligt Övlt Andersson var det Sovjetunionen som genomförde denna verksamhet.¹ Utplaceringen av dessa system skall enligt Övlt Andersson genomförts av dykare som in- och uttransporterades, dels med fartyg, dels med ubåtar.² Kontinuerligt underhåll av dessa system skall även genomförts av dykare. Enligt Övlt Andersson syftade sannolikt denna inhämtning till att bygga upp ett hotbildsbibliotek med akustiska signaturer.³ Detta har berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg i februari 2020. Dock utvecklades det ej i någon större omfattning, vilket detta inlägg syftar till. Därtill utgör detta inlägg en del av det s.k. "överskotts" material som producerades i samband med inlägget avseende en kränkning av norskt inre vatten 1990, publicerat i april 2020.

Som vanligt i frågan om den främmande undervattensverksamheten har myntet alltid två sidor. Den svenska journalisten Anders Hasselbohm publicerade den 02FEB1992 en debattartikel i Dagens Nyheter där han argumenterade för att USA hade utplacerat ett passivt hydrofonsystem på svenskt vatten i början av 1970-talet.⁴ Den svenske professorn Ola Tunander argumenterar även för detta i sin bok Det svenska ubåtskriget. Enligt honom skall detta passiva hydrofonsystem utplacerats i den svenska ytterskärgården eller på öppet hav fast på svenskt territorialvatten för att minska risken för att Sovjetunionen skulle undersöka dem. Enligt Tunander skall detta passiva hydrofonsystem lagts ut efter ett avtal slutits med någon på svensk sida mellan 1965-67. Det amerikanska systemet skall enligt Tunander utplacerats efter att de svenska s.k. bottenhydrofonstativen skrotats i slutet av 1960-talet, vilket var placerade vid viktiga farleder. Enligt Tunander skall detta passiva hydrofonsystem agerat på ett sådant sätt att de skickade komprimerad information till överflygande flygplan d.v.s. ingen kabelförbindelse fanns. Enligt honom skall även en dylik konstruktion fastnat i en svensk fiskares nät utanför Öland i början av 1970-talet. Enligt Tunander skall detta amerikanska hydrofonsystem underhållits med hjälp av italienska miniubåtar som transporterats in och ut till Östersjön med hjälp av moderfartyg och moderubåtar.⁵

Övlt Andersson bemöter Professor Tunanders tes i sin bokrecension av Tunanders bok Det svenska ubåtskriget i Tidskrift i Sjöväsendet nr 1. publicerad 2020. Enligt Andersson faller Tunanders argumentation på att, dels fanns ingen optisk kontroll av ytan varvid det ej skulle kunna fastställas om det var en undervattensfarkost som hydrofonsystemet registrerade, dels skulle den svenska signalspaningsmyndigheten FRA, Försvarets Radioanstalt, i ett tidigt skede noterat dessa snabbsändningar till de överflygande flygplanen.⁶ Enligt Professor Tunander delgavs dagligen aktuella positioner på de sovjetiska ubåtarna i Östersjön,⁷ vilket torde inneburit en omfattande underhållsorganisation på och under vattenytan för att omladda de sändare som enl. honom skall ha skjutits upp till vattenytan,⁸ men även en omfattande flygtrafik för att ta emot meddelandena från detta passiva hydrofonsystem.

Vad avser åtminstone Storbritanniens samt USA flygningar över Östersjön under det kalla kriget förefaller dessa föranmälts, sannolikt i de flesta fall, till den svenska Försvarsmakten två veckor innan dess genomförande. Dessa föranmälningar hade bl.a. till syfte att kunna säkerställa att FRA hade höjdberedskap för att kunna dokumentera ev. incidenter mellan de västliga flygningarna och Sovjetunionen.⁹ Vilket ev. skulle kunna stödja Övlt Anderssons argumentation ytterligare, att FRA i ett tidigt skede skulle noterat snabbsändningar från ett passivt hydrofonsystem till överflygande flygplan.

Vad avser själva underhållsorganisationen torde den även i ett tidigt skede kunnat identifierats maa. Öresunds Marindistrikts trafikkontroll av alla fartyg som passerade in och ut genom Öresund.¹⁰ Att en sådan omfattande organisation hade kunnat agerat dolt än mindre ej varit allmänt känd vid skrivande stund är näst intill orimligt mtp. att det s.k. System-4 i Ålands hav redan blev känt 1998, d.v.s. 15 år efter dess utplacering.¹¹ Dock får det ses som möjligt att USA hade passiva hydrofonsystem i Östersjön, men de torde inte utnyttjats på det sätt Professor Tunander beskriver. Däremot får det ses som mer troligt att den s.k. dagliga uppdateringen avseende sovjetiska ubåtsrörelser i Östersjön härrörde från s.k. signalspaningsunderrättelser.¹²

Således det framförs dels att, Sovjetunionen, dels USA utplacerade passiva hydrofonsystem i svenskt vatten under det kalla kriget. Varvid det får ses som troligt att dylika system faktiskt har utplacerats av en eller flera stater på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Dock kvarstår problematiken kring hur det avgjordes om ytan var fri eller vilket ytfartyg som passerade vid vilken tidpunkt i syfte att kunna fastställa vad det passiva hydrofonsystemet registrerat, d.v.s. hur hade den som genomförde inhämtningen optisk kontroll?

Vad avser svensk ubåtsjakt under 1980- och 1990-talet förefaller vattenytan observerats där passiva hydrofonsystem var utplacerade från fartyg och luftfarkoster. Varvid det gick att avgöra om det var ett undervattensfenomen eller ytfartyg som orsakade ljudupptagningen hos det passiva hydrofonsystemet.¹³ I detta ligger troligtvis även svaret på hur främmande makt/-er eventuellt kunde avgöra vilket fartyg eller undervattensfarkost det var som orsakade en ljudupptagning, vad avser undervattensfarkost torde det främst varit ett konstaterande och svårare att avgöra typ. De system vilket både Övlt Andersson och Professor Tunander beskriver förefaller haft en fördröjning innan ljudupptagningen omhändertogs för bearbetning. Varvid det får antas att någon form av tidsstämpel kunde genomföras för respektive ljudupptagning ett eventuellt passivt hydrofonsystem genomförde.

Vad avser den svenska västkusten förefaller Sovjetunionen haft fartyg utplacerade både hitom¹⁴ och bortom¹⁵ Öresund vilket troligtvis hade till uppgift att registrera fartygsrörelse i det aktuella området. Det skulle kunna innebära om passiva inhämtningssystem varit utplacerade på havsbotten längs den svenska västkusten, vilket de förefaller varit,¹⁶ och en tidsregistrering genomförts hos systemet samt hos utplacerade fartyg avseende fartygsrörelserna under tidsrymden systemet varit utplacerat, skulle ett aktuellt fartyg kunde knytas till en ljudupptagning som hämtats i ett senare skede. Jämförs därtill ljudupptagningen med de optiska observationerna skulle sannolikt ett s.k. hotbildsbibliotek¹⁷ kunna skapas.

Enligt Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson skall metoden med ankrande fartyg som genomförde visuell observation av fartygstrafik samtidigt som passiva hydrofonsystem var utplacerade av dykare i syfte att erhålla ljudupptagningar, genomförts vid ett flertal platser av Sovjetunionen och ffa. vid förträngningar med tät fartygstrafik.¹⁸ Det får anses som troligt att de flesta underrättelsetjänster identifierade att de ankrade fartygen hade någon form av inhämtningsuppgift i ett tidigt skede. Varvid metoden i sig får anses vara kontraproduktiv att använda på svenskt inre vatten ffa. i farleder i den svenska skärgården såsom Stockholmsskärgård, maa. upptäcktsrisk. Vilken metod kan då eventuellt tillämpats på sådana platser?

Det norska försvaret förefaller haft en omfattande kedja/organisation med civila rapportörer, som i händelse av någon form av avvikande verksamhet eller observation av fartyg rapporterade direkt till dem under det kalla kriget.¹⁹ Den svenska Försvarsmakten förefaller även anlitat tillsyningsmän ur skärgårdsstiftelsen under 1980-talet för att observera områden där främmande undervattensverksamheten kunde misstänkas ske.²⁰ I samband med den främmande undervattensverksamheten i Hårsfjärden 1982, skall den svenska Säkerhetspolisen kontrollerat utländska medborgare alternativt fd. utländska medborgare med ett svenskt medborgarskap som köpt fastigheter kustområdet. Detta maa. det misstänktes att de som genomförde den främmande undervattensverksamheten i Hårsfjärden hade ett landbaserat stöd.²¹ Fritidsfastigheter förefaller även använts av Östtyskland, men även Sovjetunionen, för olika syften under det kalla kriget i Sverige.²² Dock får det ses som troligt att de flesta underrättelsetjänster, oaktat västlig eller östlig, tillämpade samma modus operandi under det kalla kriget. Varvid exemplen avseende Warszawapaktsländernas agerande i Sverige lika väl skulle kunnat utföras av västliga länder.

Således blir en trolig, ev. sannolik, hypotes att främmande makt/-er hade ett flertal observatörer utplacerade längs farleder i den svenska skärgården, d.v.s. inre vatten, under det kalla kriget. Dessa observatörer hade till uppgift att observera och registrera fartygsrörelser, civila som militära, i syfte att skapa ett s.k. hotbildsbibliotek utifrån vad de utlagda passiva hydrofonsystem registrerade. Metoden i sig, om den stämmer, får anses vara både enkel men även genial då vår egen nutid visar på hur intresserade civil personer är av att registrera både flygplansrörelser vid flygplatser men även hur fartyg rör sig. Varvid en underrättelsetjänst enkelt, då som nu, skulle kunna dölja sitt eget syfte i en s.k. hobby.

Dock bör inte denna inhämtningsmetod enbart begränsas till upprättandet av ett s.k. hotbildsbibliotek. Utan metoden medger sannolikt att främmande makt/-ers underrättelsetjänst hade kunnat upprätta en normalbild avseende t.ex. vart olika typer av militära fartyg framryckt. Detta hade i sig även skapat möjligheten att ta fram operationsplaner, vilket eventuellt kunnat innefattat vart svenska örlogsfartyg hade kunnat påverkas i händelse av en väpnad konflikt med olika medel och metoder.

Är då detta något att ta hänsyn till i vår nutid? Onekligen bör vi göra det. Vid 2012 förefaller främmande makt haft intresse av att mäta den svenska incidentberedskapens reaktionstid med personal utanför en svensk flygflottilj,²³ vilket eventuellt även skulle kunna innebära att främmande makt/-er återigen har intresse av att veta vart våra örlogsfartyg förflyttar sig men även skapa ett nytt s.k. hotbildsbibliotek i syfte att kunna påverka örlogsfartygen i händelse av en väpnad konflikt maa. av det försämrade säkerhetsläget sedan 2008.²⁴ Men ovanstående skulle även kunna ge ett svar på varför den norska säkerhetspolisen framför i dess hotbildsbedömning för 2020 att främmande makt genomför inhämtning på norskt territorialvatten och hur del av denna inhämtning eventuellt genomförs.²⁵

Slutsats

Det får ses som troligt att passiva hydrofonsystem utplacerades på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Förmågan att kunna avgöra vilken fartygstyp som registrerades av systemen skede med optiska observationer från, dels fartyg, dels observatörer på land. Detta förklarar sannolikt del av den främmande undervattensverksamhet som genomfördes under slutskedet av det kalla kriget mot Sverige, men skulle möjligen kunna förklara del av den främmande undervattensverksamhet som genomförts mot Sverige i nutid.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1 (Svenska)

Norsk rikskringkasting 1 (Norska)

Politiets sikkerhetstjeneste 1 (Norska)

Riksdagen 1 (Svenska)

Svenska Dagbladet 1 (Svenska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

Tidningen Skärgården 1 (Svenska)

Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.

Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.

Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010.

Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Hugemark, Bo. Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.

Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Reed, W. Craig. Red November: inside the secret U.S.-Soviet submarine war. New York: HarperCollins, 2011.

Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.

Slutnoter

¹ Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 212, 214-215, 220.

² Ibid. s. 214-215.

³ Ibid. s. 215, 220.

⁴ Dagens Nyheter. Hasselbohm, Anders. Undervattensspionage godtogs. 1992. https://www.dn.se/arkiv/debatt/usa-s-undervattenssystem-for-signalspaning-kallas-sosus-en-forkortning-av-sound-surveillance-under/ (Hämtad 2020-05-03)

⁵ Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 97, 99, 101-102.

⁶ Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020, s. 90-91.

⁷ Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 98.

⁸ Ibid. s. 101, 102.

⁹ Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 207-209.

¹⁰ Ibid. s. 193, 500, 505-506.

¹¹ Ibid. s. 534-536.

Under täcket med Nato. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1998. https://www.oppetarkiv.se/video/1863365 (Hämtad 2020-05-03)

¹² Reed, W. Craig. Red November: inside the secret U.S.-Soviet submarine war. New York: HarperCollins, 2011, s. 41-50.

¹³ Hugemark, Bo. Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019, s. 268.

¹⁴ Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 220.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.

¹⁵ Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 342-343.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 123.

¹⁶ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.

¹⁷ Ibid.

Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 215.

¹⁸ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.

¹⁹ Norsk rikskringkasting. Kjølleberg, Even. Kårstad, Gry. Jenssen, Henrik Omtvedt. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-05-03)

²⁰ Tidningen Skärgården. Söderman, Lasse. Försvarets hemliga extra ögon. 2014. http://www.skargarden.se/forsvarets-hemliga-extra-ogon/ (Hämtad 2020-05-03)

²¹ Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.

²² Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.

Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-130.

²³ Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Must-chefen: ”Vi ser ökad signalspaning”. 2012. https://www.svd.se/must-chefen-vi-ser-okad-signalspaning (Hämtad 2020-05-03)

²⁴ Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 41, 63, 70, 136.

²⁵ Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. 2020. https://pst.no/alle-artikler/trusselvurderinger/nasjonal-trusselvurdering-2020/ (Hämtad 2020-05-03)