söndag 23 november 2014

Under ytan del 3 - "Kanholmsincidenten"

Likt tidigare inlägg av denna karaktär på bloggen, vill jag poängtera att denna analys ej är knuten till Försvarsmakten, någon annan statlig myndighet eller ickestatlig organisation. Detta är helt och hållit min egen bedömning rörande den underrättelseoperation som genomfördes mellan 141017 – 141024 i Stockholms skärgård av Försvarsmakten. Likväl har jag ej varit delaktig i operationen eller dess analysarbete.

Sammanfattning

Bedömt genomförde främmande makt mellan 141012 och 141020-21 ett marint specialförbandsföretag djupt inne i Stockholms skärgård. Företaget understöddes med en (1) till två (2) moderfarkoster antingen strax innanför svensk territorialvattengräns eller direkt utanför. Bedömt syftade företaget till att genomföra eller möjliggöra informationsinhämtning som var av strategisk karaktär för främmande makt djupt inne i Stockholms skärgård och företaget var synkroniserat i tid för att sammanfalla med den svensk nederländska marinövningen. Bedömt utnyttjade främmande makt den gemensamma marinövningen för att kunna förvilla Svenska myndigheter vid rapportering om ubåtsrörelser i Stockholms skärgård.

Analys

Allmänt. Den gemensamma presskonferensen med Statsminister Stefan Löven, Försvarsminister Peter Hultqvist och Överbefälhavare General Sverker Göransson, 141114, bekräftade att främmande makt hade kränkt svenskt inre vatten med minst en mindre ubåt. Nyckelordet i detta är då mindre ubåt, dvs vad man populärt kallar miniubåt, detta gör att man kan analysera och dra visa slutsatser av den genomförda verksamheten av främmande makt på inre svenskt vatten.

Först och främst bör ubåtsjakt vs underrättelseoperation redas ut. Försvarsmakten har hela tiden varit tydlig med att det har varit en underrättelseoperation som har genomförts, högre chefs målbild förefaller varit att fastställa om främmande makt agerat med undervattensfarkost på svenskt inre vatten. Troligtvis var ett delmål att inhämta information och skapa sig en bild av styrkor och svagheter hos det system som motståndaren utnyttjar. I stället för att genomföra ubåtsjakt mot ett okänt system förefaller man istället fokuserat på att inhämta information, vilket man förefaller ha löst med bravur. Nu har man bedömt en stor mängd data som fortsatt kommer analysera vilket kommer möjliggöra att stridsteknik och taktik kan tas fram för att möta hotet från främmande makt, likväl är detta logiskt utifrån de uppgifter som delgavs, man har bedömt att främmande makt tidigare genomfört kränkningar i det aktuella området, nu ville man bekräfta om sådan verksamhet pågick. Sammantaget gör detta att vid nästa kränkning kan svenska sjöstridskrafter genomföra ubåtsjakt mer effektivt.

Nästa del i detta är att det de facto är en ubåt och inte en dykfarkost som utnyttjas, detta kunna man snabbt konstatera utifrån den initiala rapporteringen från Försvarsmakten, avseende sträcka och tid mellan observationerna. Det är alltså en sk "torrfarkost" med hög uthållighet som agerat på svenskt inre vatten, likväl avseende sträcka och tid som farkosten förefaller tillryggalagt så diskvalificeras ett stort antal system, civila system som går att utnyttja i militära syften men även militära system med kort uthållighet, i både väst och öst från att varit delaktig i operationen, utan bedömt rör det sig om en renodlad för militära syften framtagen miniubåt. För tid och sträcka är det intressanta, något vi kommer återkomma till längre fram i inlägget, varpå det kommer bli än mer tydligt att det är ett militärt system som utnyttjats och inte en civil farkost.

Miniubåtssystem som genomför inträningsoperationer i fred har främst en uppgift, lösande av underrättelseoperationer, dessa operationer har i sin tur ett brett spektrum av olika underuppgifter, i krig rör det sig främst om att lösa dels inhämtningsuppgifter dels stridsuppgifter. Således kan slutsatsen redan nu dras att miniubåten som kränkte svenskt inre vatten stod under operativ kontroll av en underrättelsetjänst, häri råder det ingen skillnad mellan hur Väst och Ryssland agerar.

Varför under kontroll av underrättelsetjänsten, frågar sig vän av ordning? Det handlar om att minska risken för informationsspridning dvs så få som möjligt skall känna till vad man genomfört sk operationssäkerhet dels mot de som löser uppgifterna dels skall sannolikheten minskas att den stat som blivit kränkt skall få reda på vilken stat som är skyldig. Därefter de som utnyttjas för miniubåtsoperationer och löser uppgifter är marina specialförband, häri råder det återigen ingen skillnad mellan Väst och Ryssland. Dessa förband finns redan i fredstid då dessa operationer är oerhört komplexa att genomföra och inte något man kan påbörja utbildning i när en kris eller konflikt uppstår.

Således har minst en miniubåt med lång uthållighet befunnit sig på svenskt inre vatten, bedömt har den varit en del av en underrättelseoperation som främmande makt genomfört på svenskt territorium, främmande makts underrättelsetjänst har lett operationen. Marint specialförband har även varit delaktig i främmande makts underrättelseoperationen dels för att framföra miniubåten dels för att lösa specifika uppgifter.

Miniubåtssystem. Först och främst bör man ha klart för sig att miniubåtar finns både i Väst och Ryssland, dessa system omfattas vanligtvis av mycket hög sekretess att de tillverkas råder det inga tvivel om, däremot innehav, utnyttjande o dyl är det svårare att erhålla uppgifter kring. Varav nationalitetsbestämning blir mycket svår att avgöra då man enbart har teknisk bevisning såsom verkar vara fallet i Kanholmsincidenten. Rent definitionsmässigt är en miniubåt, en ubåt med 10–150 tons deplacement som har i uppgift att lösa underrättelse- och stridsuppgifter i samverkan med marina specialförband. Beaktas är att det finns ubåtar som benämns som miniubåtar över 150 ton.

Inom ramen för miniubåtssystem ryms även, civila forskningsfarkoster, ubåtsräddningsfarkoster och renodlade militära miniubåtar med offensiva syften, de två förstämda är per definition miniubåtar (torra farkoster) och kan utnyttjas för marina specialförbandsoperationer. Dock har dessa system en ytterst begränsad uthållighet oftast mellan ett (1) till fem (5) dygn, man skall även komma ihåg att dessa är i grunden ej tillverkad för offensiva operationer utan för forskning eller räddningsoperationer kontra de militära offensiva miniubåtssystemen.

Tittar man både på Väst och Ryssland så förefaller de militära miniubåtssystemen ha en uthållighet mellan sju (7) till tjugo (20) dygn, beroende på modell, miniubåten framförs av tre till fyra operatörer och har möjlighet att bära sex (6) till åtta (8) attackdykare, som sedan kan slussas ut för att fortsätta att lösa uppgifter antingen i vatten eller på land. Miniubåtssystemen kan även medföra våta dykfarkoster av mindre modell för att effektivisera attackdykarnas förflyttning från miniubåten till sitt operationsområde. I undervattensläge förefaller systemen ha en räckvidd på cirka femtio (50) upp till trehundra (300) sjömil, därefter måste miniubåten ladda sina batterier genom att utnyttja dieseldrift antingen med snorkel eller övergå till övervattensläge, att beakta är att det även finns renodlade batteridrivna miniubåtssystem.

Räckvidden och uthålligheten gör att miniubåten vanligtvis transporteras med hjälp av en moderfarkost i anslutning till det aktuella operationsområdet. Miniubåten kan transporteras på tre (3) sätt, antingen släpandes efter en moderfarkost, vilket kräver besättning ombord miniubåten vilket antingen kan lösas med en transportbesättning och en operationsbesättning eller en och samma, detta medför dock att mängden manskap blir fler alternativt att besättningens uthållighet i längden nedgår. Det andra transportsätt är att miniubåten transporteras fast på en ubåt och det tredje transportsättet är att miniubåten transporteras i ett fartyg och antingen slussas ut eller lyfts i vattnet från fartyget. Både Väst och Ryssland har förmåga att genomföra transporter utifrån de tre (3) ovanstående alternativen, varav släpandes får ses som det minst troliga då detta är en mycket föråldrad teknik. Det mest fördelaktiga sättet är givetvis transport på en moderubåt, vilket ger bäst uthållighet samt är det mest dolda sättet.

Debarkering och embarkering av miniubåten från/till moderfarkosten genomförs oftast vid en säker plats, denna plats kan antingen vara utanför territorialvattengränsen eller innanför territorialvattengränsen. Vad som är signifikant är att platsen skall helst omöjliggöra, dels visuellt dels av tekniska system, upptäckt av arbetet. Eftersträvansvärt är även att debarkerings- och embarkeringsplatsen är olika, vilket är en grund i specialförbandsoperationer, man utnyttjar aldrig samma väg in som ut ej heller samma i-/urlastningsplats m m. Likväl bör man beakta att moderfarkost för intransport och uttransport kan skilja sig åt, för att försvåra upptäckt av operationen och nationalitetsbestämning.

Bedömt har en miniubåt med sju (7) till tio (10) dygns uthållighet utnyttjats vid Kanholmsincidenten, utmarschen från Kanholmsfjärden förefaller tagit två (2) till tre (3) dygn innan embarkering till moderfarkost kan ha skett, vilket innebär att som ett minimum krävdes två (2) till tre (3) dygn för inmarsch och bedömt minst ett (1) dygn för att lösa den uppgift miniubåten kan ha haft, varvid sju (7) dygn är det minsta och tio (10) dygn det troliga, kopplat till reservtid för operationens lösande, vad avser tiden tio dygn kommer vi återkomma till det längre fram i inlägget.

Marina specialförbandsoperationer. Inledningsvis bör skrivas att marina specialförbandsoperationer är bland de mest komplexa företag som insätts. Det kräver ytterst välutbildad personal för att lyckas med dessa företag, sannolikheten att friktioner kan uppstå är mycket hög, utan yttre påverkan av t ex ubåtsjaktförband eller sök-/jaktförband, är det därutöver utnyttjande av ubåt och/eller miniubåt som är fallet så ökar komplexiteten markant.

Sannolikheten att främmande makt utnyttjande marina specialförband anser jag som hög i Kanholmsincidenten, detta utifrån det faktum att uppgifter i media gör gällande att personal från Särskilda Operationsgruppen (SOG) befann sig i beredskap för att sättas in under den aktuella tidpunkten, gamla SSG, nuvarande SOG efter sammanslagningen av SSG och SIG, grundandes främst för att kunna skydda riksledningen samt nedkämpa kvalificerade specialförband som ett led i detta, varvid det faller sig troligt att marina specialförband från främmande makt i så fall har befunnit sig på dels svenskt inre vatten dels svensk mark.

Marina specialförband utnyttjar dels miniubåtar (torra farkoster) dels dykfarkoster (våta farkoster) som ett transportmedel för att ta sig nära sitt operationsområde, det är en ytterst kort sträcka dessa förband antingen genomför som dykning och/eller som ytsimning. Rent transportmässigt ter sig ett marint specialförbandsföretag, där miniubåt utnyttjas, enligt följande, Transport med moderfartyg, övergång till miniubåt, övergång till dykfarkost (behöver dock ej utnyttjas i alla lägen) avslutningsvis förflyttning med egna medel antingen i form av ytsimning och/eller dykning.

En viktig faktor som man ej får glömma vad avser specialförbandsoperationer, som även indikerar hur långt man kan ha kommit i krigsförberedelser i ett land, är att alla specialförbandsoperationer har en inbyggd nödplan, benämns internationellt som EPA Evasive Plan of Action, i händelse av att operationen på något sätt ej går enligt plan. I krig innebär detta hur man skall ta sig åter till egna linjer, dels förflyttningsvägar dels understöd oftast i form av motståndsrörelse. I fred då förbanden utnyttjas innebär detta främst hur man skall ta sig ut ur det aktuella landet. Detta löses oftast med hjälp av stödnätverk som underrättelsetjänsten har rekryterat i vissa fall kan man ha egen personal på plats, men man undviker helst detta då risken för att onödig exponering sker är hög.

Med hög sannolikhet var ett stödnätverk aktiverat under Kanholmsincidenten, ser man till den troliga förflyttningsvägen ut från Svenskt territorium med miniubåten så löpte denna hela tiden i anslutning till infrastruktur som skulle kunna medge upphämtning med fordon och att man snabbt skulle kunna dölja sig i svenska befolkningskoncentrationer och invänta en lämplig tidpunkt att därefter fortsätta sin förflyttning ut ur Sverige. Detta innebär även att främmande makt har kommit mycket långt i sina krigsförberedelser i Sverige då stödnätverk för specialförband finns.

Troligtvis är det ett marint specialförband som löst någon form av uppgift i Stockholmsskärgård under Kanholmsincidenten. Vilken uppgift de kan ha löst kan man enbart spekulera kring. Marina specialförband kan dels lösa inhämtningsuppgifter dels stridsuppgifter. Möjligheten finns att en kombination dels genomförts dels övats. Likväl kan utrustning som är känslig smugglats in till Sverige av förbandet till stödnätverk, då man vill undvika möjligheten att t ex Svensk tull skulle ha turen att kontrollera rätt fordon och upptäcka denna utrustning. Exempel på inhämtningsuppgift som har löst kan varit utplacering av sensorer, utplacering av avlysningsutrustning m m.

Sannolikheten att inhämtningen har varit inriktad mot den Svensk, Nederländska övningen bedömer jag som låg, då det finns betydligt enklare och mer diskreta sätt att genomföra inhämtning mot sådana övningar än att riskera dels personal dels en miniubåt för att genomföra inhämtning mot den. Däremot bedömer jag sannolikheten som hög att den Svensk, Nederländska övningen utnyttjades som en maskering för främmande makts operation. Då en (1) Nederländsk ubåt utnyttjades i samövningen så kan främmande makt definitivt tagit detta i beaktande för att dölja sin egen verksamhet, då mest troligt den bofasta befolkningen i skärgården enbart har kännedom om svenska ubåtar, varvid en rapport av en främmande ubåt i skärgården mycket väl skulle kunnat tolkas som att det tillhört den Nederländska marinen som genomförde samövning med den svenska marinen, alternativt om information gått ut till de bofasta att dessa kan ha tolkat ubåten som en Nederländsk.

Främmande makts agerande. Ser man till miniubåtens förflyttning från det initiala observationsområdet, Kanholmsfjärden, så förefaller den förflyttat sig i anslutning till infrastruktur samt längs en reguljär farled för att ta sig ut till öppet hav. Detta överinstämmer även enligt tidigare Modus Operandi (MO) vid djupa inträningsoperationer. Valet med denna form av förflyttningsvägar är mycket genomtänkt. Dels kan man dölja sig i den reguljära fartygstrafiken i farleden, därmed kan han dölja sin egen ljudsignatur, även vid grundare partier av farleden kan han t ex i skydd mörker få sitt eget radareko att sammanfalla med ett större fartyg genom att förflytta sig i skydd av det m m. Dels har han möjlighet i händelse av att han måste överge farkosten snabbt få understöd av stödnätverk i land genom att han förflyttar sig nära infrastruktur (vägar, befolkningsområden m m) hela tiden.

Bedömt har miniubåten genomfört en successiv förflyttning ut från svenskt inre vatten till internationellt vatten, alternativt svenskt territorialvatten, för att där genomföra dockning med miniubåten hos en moderfarkost (ubåt eller fartyg), efter den första observationen genomfördes i Kanholmsfjärden. Tidsangivelser för observationerna som är offentliggjorda samt dess ungefärliga platser tyder på detta.

Ett annat tydligt MO av främmande makt, under de otaliga kränkningar som genomfördes under 1980- och 90-talet med undervattensfarkoster så visade det på en extrem vilja i att slutföra det man hade påbörjat. Bedömt handlade det ej om att leka "katt och råtta" med den svenska flottan, utan en uppgift skulle lösas varvid man löste den under rådande omständigheter trots massiva ubåtsjaktföretag av den svenska flottan. För ingen sansad underrättelsetjänst eller fartygschef väljer att återgå till områden där man vet att man kommer utsättas för skarp bekämpning om man inte prompt är tvungen., trots att miniubåtar bedöms kunna motstå kraftig bekämpning, så behövs det enbart en fullträff för att hela företaget övergått till en strategisk förlust av oerhörda mått för främmande makt.

I den av Försvarsmakten genomförda underrättelseoperation tyder faktan på att ubåten stadigt förflyttat sig ut från svenskt inre vatten ut mot internationellt vatten sedan den initiala observationen. Således kan man dra slutsatsen att motståndarens operation upptäcktes i ett avslutningsskede, urnästling hade redan påbörjats.

Likväl saknas ett vitalt agerande, som både väst och öst (dåvarande sovjetunionen) alltid har tillämpat vid inträngningsoperationer, man har agerat i stridspar med undervattenfarkoster vid inträningsoperationer. Syftet med detta är att den ena farkosten skall kunna dra till sig uppmärksamhet för att jaktstyrkan skall släppa den ubåt som blivit bedömt upptäckt. Därav de stundtals "demonstrativa" observationer av undervattensfarkoster under 1980- och 90-talet. Vad man uppnår är en kraftsplittring hos ubåtsjaktstyrkan och en möjlighet för den undervattensfarkost som är i en trängd situation att undkomma. Detta agerande skedde ej under denna underrättelseoperation, trots en stor svensk kraftsamling av marinförmåga till Stockholms skärgård.

Denna form av agerande förefaller uteblivit under denna operation. Därav uppstår två (2) möjligheter antingen saknades moderfarkost för miniubåten eller så var operationen så pass strategisk viktigt att man till varje pris var tvungen att undvika onödig exponering om inte synnerliga skäl förelåg dvs risk för att förlora en av farkosterna. Min bedömning är att det sistnämnda är troligast, uppgiften var strategiskt oerhört viktig. Uthålligheten hos miniubåtar är begränsad varvid en moderfarkost antingen i form av en större ubåt eller fartyg måste funnits antingen inne på svenskt vatten eller direkt utanför för att vid operationens avslut genomföra dockning.

Bedömt händelseförlopp. Med den grundfakta som nu har klarlagts dels rörande marina specialförbands operationer dels miniubåtsoperationer och tidigare agerande av Främmande makt i svenska vatten, kan vi försöka oss på ett bedömt händelseförlopp av vad som skedde i mitten och slutet av oktober, 2014, i Stockholms skärgård.

Några antaganden i bedömandet, troligtvis har främmande makt ej avsatt mer tid än tio (10) dygn för operationen, då mer tid än detta får ses som onödig exponering varvid sannolikheten för upptäckt ökar markant. Bedömt har man räknat med att sju (7) dygn skall räcka för operationen med tre (3) dygn som reservtid i händelse av upptäckt eller oförutsedda händelser. Avsatt tid för in- och urnästling är bedömt två (2) dygn vardera, totalt fyra dygn. Därefter minst två (2) dygn för operationens genomförande, således ett operationsfönster om 48 timmar som möjliggör möte med kontaktpersoner o dyl i händelse av att operationen berör markarenan, likväl om civil fartygstrafik eller väderförhållanden skulle omöjliggöra arbete krävs minst 48 timmar.

Reservtid är bedömt inarbetat i fasen för in- och urnästling om ett (1) dygn vardera. Varvid operationens genomförande ligger tre (3) dygn från debarkeringen av moderfarkosten. Därefter finns ett (1) dygn reservtid avsatt till operationens genomförande, utöver de planlagda två (2) dygnen. Vilket ger ett tidsfönster för moderfarkosten att befinna sig vid en utsatt punkt för embarkering av miniubåten i slutet av operationen.

Främmande makt påbörjade bedömt sin innästling med miniubåt 141012 genom att debarkera ett moderfartyg öster eller nordöst om Stockholms skärgård, därefter påbörjade man en innästling i någon av de farleder som finns i det aktuella, öster eller nordöst om Kanholmsfjärden, området. Förflyttningen kommer ske i låg hastighet och stundtals kommer man ligga stilla för att enbart observera med sensorsystem om svenska fartyg finns i området. Således påminner förflyttningen om hur man framrycker på land för att dels undvika upptäckt dels upptäcka en motståndare i förhand sk SOLO, Stanna Observera Lyssna Ofta. Miniubåten kommer utnyttja andra fartyg som skydd under sin förflyttning.

Bedömt har man under innästlingen passerat Kanholmsfjärden antingen 141013 eller 141014, för att därefter fortsätta vidare in mot Stockholms skärgård. Sannolikheten att de genomfört ett marint specialförbandsföretag i Kanholmsfjärden bedömer jag som låg, då mängden civil fartygstrafik är mycket hög där och risken för olyckor och friktioner blir därmed hög, varvid att företaget bedömt var riktat mot ett mål djupare in i Stockholms skärgård blir mer sannolikt.

Bedömt löser främmande makt sin uppgift mellan 141015-16 djupt inne i Stockholms skärgård. Miniubåten påbörjar därefter 141017 sin urnästling ur Stockholmsskärgård enligt en tidigare planlagd rutt som går via Kanholmsfjärden vidare ut vid MÅSKNUV – DANZIGER GATT. Främmande makts miniubåt observeras i Kanholmsfjärden 141017 varvid en svensk marin underrättelseoperation påbörjas. Den planlagda urnästlingen kommer härvid att försenas till det inväntande moderfartyget. Bedömt genomförs dockning med moderfartyget 141020 eller 141021 någonstans utanför LANDSORT – GUNNARSSTENARNA.

Slutsatser

Vad avser slutsatser kring ”Kanholmsincidenten” kan många dras, varav de mest framträdande bör enligt mitt förmenande vara:
  1. Främmande makt har kommit mycket långt avseende krigsförberedelser i Sverige, då man bedömt har fungerande stödnätverk som kan understödja specialförbands operationer redan i fredstid. Likväl har man mycket god kännedom rörande svenska förbands styrkor och svagheter då man kan genomföra specialförbandsföretag parallellt som en multinationer övning genomförs i svenska vatten och bedömt i anslutning till det aktuella operationsområdet för främmande makt i fredstid.
  2. Svenska förband har klassificerat verksamheten till bekräftad ubåt i svenska vatten vid minst ett tillfälle, vilket tyder i förlängningen på att vi har kunnat genomföra ett måluttag och bekämpa miniubåten, vilket bör oroa främmande makt, med hänsyn till att vi besitter förmåga att upptäcka hans enheter och därmed även bekämpa dem.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Armada International 1 (Engelska)
DN 1 (Svenska)
Expressen 1 (Svenska)
Försvarsmakten 1, 2, 3, 4 (Svenska)
National Defence 1 (Engelska)
Regeringen 1 (Svenska)
SR 1 (Svenska)
SvD 1, (Svenska)
NE 1 (Svenska)
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. 2009
Tunander, Ola. Hårsfjärden. 2001
Tunander, Ola. Spelet under ytan. 2009
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt. 2014
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. 2005
Gustafsson, Bengt. Sanningen i ubåtsfrågan. 2010
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. 2007
Försvarsmakten. TRM BASSÄK Del 1. 1994
Sontag, Sherry, Drew Christopher, Drew Lawrence Anette. Blind Man's Bluff. 1998
Huchthausen, Peter, Sheldon-Duplaix, Alexander. Hide and Seek. 2009
Weir, Gary, Walter, Boyne. Rising Tide. 2003

33 kommentarer:

  1. När det gäller Kanholmincidenten kan man ju alltid fundera på syftet, skulle tro att främmande makt viste om övningen mot Holländarna och att resurserna fanns på plats och rimligen relativt samordnade, kanske ett test på hur snabbt man kommer ut, hur snabbt man kan agera unisont och verka som en enhet.

    Sen kan man ju även fundera på om dom kanske visade upp sig för att när allt pågick för fullt penetrera dom norra och mellersta inloppen till Stockholm och Norrtälje, antingen för att kartlägga tekniska system eller placera ut/underhålla. Att man skulle hämta upp eller släppa av specialförband håller jag föga troligt då det numera är bara flyga in, hyra båt och drälla runt o kartlägga allt man kommer åt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som sagt inträgningsoperationen bedömer jag ej var riktad mot den Svensk-Nederländska övning, den har varit känd lääääänge är bara kolla Försvarsmaktens långsiktiga övningsplanering ser man 4 år framåt vilka samövningar vi genomför och det är en öppen handling.

      SOF är de som gör grovjobbet dvs placera ut sensorerna osv och som sagt vissa saker vill man inte smuggla ombord på ordinarie fordon in i ett land, t ex Svensk Undtj när de smugglade fd Sovjetisk krigsmateriel på Estonia (uppdrag granskning hade två reportage om det) gick t om så långt att beordra svensk tull att inte kontrollera sitt fordon för att undvika "misshappet" med att tullen skulle kontrollera just deras fordon noggrannare...

      Sen övning ger färdighet, eller som sagt 7P - Propper planning and preparation prevent piss poor performance, axiomet gäller både i väst och öst, så kan man öva en krigsuppgift fullt ut så gör man det..

      Radera
  2. Sen är jag ju nyfiken på var Orion befann sig under hela operationen, dom minsann har aldrig på AIS, medans däremot alla sk moderfartyg och forskingsfartyg hade den påslagen till o från och klart visade var dom var då och då, och vad gäller oljetankern som skulle kunna agera som moderskepp till en miniubåt så skulle jag nog tro den redan blivit undersökt av Natodykare så fort den kom nära en hamn så den kan man nog avfärda, möjligen att den var lockbete för våra ubåtar att smyga intill o kolla o bevaka, och då blir det ju annu mera resurser som är tänjd till bristningsgränsen.

    Måste säga det är kul grotta ner sig i olika scenarion, får då inser man hur svårt det är att jobba mot en resursstärk opponent då möjligheterna är många, och när man inte vet syftet, är det svårt agera på rätt sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Orions position under underrättelseoperationen gick Expressen med buller och bång ut med så är bara att söka på deras sida...

      Radera
  3. När man läser detta och tänker på tillståndet i det svenska försvaret bör man ta sig en allvarlig funderare på hur detta har blivit så.
    På 80 och 90 talet bemöttes sv. Försvaret med respekt av ry/svj militären.
    Vad finns idag?
    Om konflikt uppstår mellan Nato och Ryssland dras Sverige med. Men om Sverige mobiliserar det lilla vi har idag. Så borde det gå väldigt dåligt att försvara oss.
    Vid rådande total brist på,militär förmåga att verka mot en avancerad fiende samt dess special förband borde rekommendationen i ett skarpt läge där Sverige är inblandat ex. Om balt staterna blir inblandande. Är att lägga ned vapnen. Kör in korvetterna i bergrum och göm jasplanen. Spara materielen till ett framtida läge vi kan försvara oss.
    I dagens läge är det meningslöst att vi försvarar oss. Troligen för när sätter emot militärt med den relativt gamla materiel och dåligt övade försvar. Samt den bristande svenska försvars planeringen. Vid militärt försvar med de stora brister vi har är det ett självmords uppdrag att ge försvaret idag med dess nedsatta förmågor att ge sig in i militär konflikt med Ryssland.
    Sverige är idag det närmaste värdelöst att försvara vårt land. Hoppas sv. Folket vet det.
    Skickat från min iPad

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmm, mycket märkligt resonemang måste jag säga, det du menar är alltså att vår demokrati och frihet är inte värd att försvara om en annan stat väljer att angripa oss? Utan vi skall platt lägga oss och anpassa oss efter en annans vilkor? Har väldigt svårt att se att någon stat överhuvudtaget samt dess befolkning någonstans i världen skulle gå med på en sådan idé, om inte annat så måste de otaliga frihetskamperna efter andra världskriget slut vara ett bevis på det. Utöver det så rent folkrättsligt har vi en skyldighet att hävda vårt territorium för att vara en suveränstat, så hänger verkligen inte med i ditt resonemang.

      Jag respekterar din åsikt men jag har väldigt svårt att förstå den.

      Radera
  4. Jag brukar läsa dina analyser av ryska övningar mm med stort intresse men jag brukar inte ha så stor koll på dina källor. Här vet vi alla vad som publiceras och då får jag intrycket av att du gjort en hel hönsgård av en liten fjäder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du tolkar Kanholmsincidenten utifrån de kränkningar som genomfördes under 1980- och 90-talet men här är det en mycket stor skillnad mellan den bild Försvarsmakten gav när det begav sig och det vi fått veta efteråt. Du har med en mängd relevanta källor och fakta är att Försvarsmakten inte alls kunnat lägga fram några bevis för att det varit fråga om djupa inträngningsoperationer av sovjetiska ubåtar/undervattensfarkoster. Den troligaste förklaringen till de otaliga och väl synliga kränkningarna är i stället att det varit fråga om västliga psykologiska operationer för att ge Sovjetunionen skulden. Detta är resultatet av Ola Tunanders forskning och det har accepterats av internationella forskare.

      Jag har ingen egen uppfattning om vad som rörde sig under/på Kanholmsfjärden men ska man som du gör dra paralleller till 1980-talet (de omfattande kränkningarna under 1990-talet var minkar) så bör man hålla sig till det vi vet. Det enda bevis Försvarsmakten lagt fram för att det varit sovjetiska ubåtar i svenska vatten efter U 137 visade sig vara en inspelning av taxiskutan Amalia.

      Du skriver om hur en sansad underrättelsetjänst eller fartygschef agerar, eller snarare inte agerar, och det som är mycket störande med Kanholmsincidenten är att ubåten ska ha gått med delar av ubåten väl synliga i ytläge under flera minuter under pågående undervattensoperation. Det är helt orimligt att tänka sig att en sansad underrättelsetjänst eller fartygschef agerar så! Däremot var det precis så som de kränkande ubåtarna agerade under 1980-talet (där det senare alltså visat sig att det varit fråga om västliga ubåtar).

      Radera
    2. @Miljöpartist i grönt:

      Svarar i punktform blir enklast så :)

      A) Väl förtegen med Tunanders hypotes, rörande västliga psykologiska operationer mot Sverige, tror snarare det rörde sig om samövningar ffa med Stay Behind nätverket, Holströms bok ger ju ett sådant exempel dock med flygenhet 66, däremot så kan konsekvensen blivit att det blev en "ofrivillig" psyops operation som man kunde spinna vidare på, men ytterst tror jag på samövningar, sen har myntet alltid två sidor, att tro att väst skulle få härja fritt i svenska vatten utan Sovjetisk närvaro tvivlar jag starkt på, så båda parter har varit här och övat/kränkt/bedrivit "undervattensturism" är min ståndpunkt i den frågan, så ser det inte lika kategoriskt som du att det enbart var väst.

      B) Sen är ju Tunanders hypotes ifrågasatt av många även, likväl som de som har hypotesen att Sovjet var ensidigt skyldig till kränkningarna, min ståndpunkt rörande detta är att man får se till fakta delen de olika parterna redovisar, främst utdragen från diverse krigsdagböcker, då får man en god bild av moduset. Vilket är det intressanta även om det är 2014 nu kontra 1990 så har taktiken i _hur_ man väljer att genomföra marina specialförbandsföretag förändrats ytterst lite, man har fått bättre utrustning som underlättar "livet" för operatörerna, men det är i princip det enda.

      C) Stridsteknik/taktik på specialförbandsnivå skilljer sig sedan ytterst lite mellan väst och öst, vilket jag för ~5-6 år sedan inte trodde var fallet, när man av diverse olika skäl började jämföra de olika stridsteknikerna/taktikerna så var det ytterst, ytterst lite som skillde. Väst har teknikförsprång som kan underlätta livet lite, öst har hårdare soldater, men en inästling är alltid en inästling, ett dyk är alltid ett dyk osv.

      D) Kan ge ett bra exempel på varför ubåten mycket väl kan varit i ytläge på bilden som Försvarsmakten släppt, djupförhållande mest troligt, ser man till Hårsfjärden (här var det fler ubåtar delaktig) och liknande incidenter så var det ett _betydligt_ mer demonstrativt agerande då man visade sig kontra Kanholmsincidenten. För mig det är Tunander eller Mosberg som har ett målande exempel kring det, "man for omkring och demonstrativt visade sig för de bofasta" var andemeningen i det någon av de skrev, det har vi inte sett exempel på under denna incident är min bestämda uppfattning.

      Radera
    3. OK :)

      A) Jag tror att de västliga ubåtsoperationerna ursprungligen kan ha varit av den typ du beskriver men att de efter U 137 fick en annan profil. Om det även varit fråga om avsiktliga sovjetiska intrång (i skärgården - jag syftar inte på kränkningar av det yttre territorialhavet som säkert kränkts i stor omfattning) så har de knappast varit demonstrativt tydliga.

      B) Jag föreställer mig att alla typer av sensorer och kommunikationsmedel i en undervattensfarkost borde ha utvecklats väsentligt på 20 år, vilket även borde påverka uppträdandet.

      D) Jag bedömer att det är helt osannolikt att en kränkande undervattensfarkost som ser sig som motståndare (från Ryssland) skulle välja att passera ett så pass grunt område att den tvingas gå upp i ytläge i dagsljus under flera minuter i (anslutning till ett) område där motståndaren bedriver ubåtsjakt.

      Min poäng är att erfarenheterna från 1980-talet gör att man inte alls kan utesluta att det är en ubåt från ett vänskapligt sinnat land, och det gör att slutsatserna i inlägget framstår som mycket spekulativa.

      Radera
    4. B) En båt är fortfarande en båt, ett flygplan är fortfarande ett flygplan ;) Hur mkt har framförandet av en båt t ex förändrats under de senaste 20 åren?

      D) Nöden har ingen lag, finns det ju ett svenskt talesätt som säger, har varit med om på jaktövningar att springa på vägar strax bakom patrullerande fordon då det varit mycket kvalificerade antijägarförband, så uteslut absolut ingenting, likväl gjort mkt "okonventionella" lösningar på skarpa operationer som går stick i stäv mot vad man kan tycka är rimligt. Fortfarande är det inte samma demonstrativa agerande som vi såg under 1980-talet, utan det rör sig om ett vid ett tillfälle, resterande förefaller inte vara av samma art som fotografiet.

      Därav att jag skriver främmande makt, är du som har tagit ställning till att det måste vara en specifik part, inte jag, tycker jag är rätt tydlig genom hela inlägget att det inte går att leda i bevis vilken nation det rör sig om, just kopplat till att agerandena hos de båda parterna som har miniubåtsystem är lika.

      Likväl även om det är "vänskapligt sinnat land" så krävs stödnätverk om operationen går åt pipsvängen, för är ju inte så att man kan säga "oj var visst land X ubåt, ja men det här var övningen som kostade 20 miljoner", vilket i sin tur är en krigsförberedelse i längden. Så har svårt att se vad som är spekulativt i det hela.

      Radera
    5. D) OK, det beror på vad man tolkar in i "krigsförberedelser". Om det nu var västliga ubåtar som opererade i svenska skärgårdar på 1980-talet så är det mycket som talar för att de hade tillgång till en livlina inom den svenska Försvarsmakten, placerad så att denne kunde ge order om eldförbud. Det är en sorts stödnätverk, men jag skulle inte ha benämnt det för krigsförberedelser.

      Radera
    6. Krävs mer än någon som bara kan ge order om eldförbud, glöm inte bort att på inre vatten är verkansbeslutet delegerat ned på fartygschef varvid ordern om eldförbud kan komma för sent. Eg ett stödnätverk krävs som kan ta hand om personal varvid krigsförberedelser är vad som är gjorda oaktat part för då har förberedelser gjorts utan svenskt medgivande och dessa kan likväl nyttjas i händelse av krig...

      Radera
  5. Miljöpartist i grönt,

    Nej, du kan inte uteslutande säga att kränkningarna under 90-talet var minkar, eftersom detta var registreringar från ett enda sonarsystem infört under 90-talet och som vid upptäckt omkalibrerades. Detta förklarar inte andra registreringar på andra passiva sonarsystem eller för den delen aktiva sådana.

    Amalia påstås ha varit registreringen 12 oktober 1982, vilket är "Hårsfjärdens" sista dag. Amalia förklarar inte på något sätt utslag på magnetslingor eller andra registreringar eller för den delen sonarbilden av en 28 m lång Piranha på svenskt vatten år 1987 under en av de större ubåtsjakterna då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wiseman, vilka andra registreringar under 90-talet är bevis för ubåtskränkningar?

      Det var Försvarsmakten som lyfte fram inspelningen av det som visade sig vara Amalia som det enda beviset för att det var sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden. Trots att det samma dag gjordes en annan inspelning som hydrofonisten bedömde som säker ubåt, trots utslag på magnetslingor och framförallt ett stort antal optiska observationer av till och med hela ubåtstorn.

      Försvarsmakten förde inte fram bilderna på den 28 m långa miniubåten som bevis i ubåtssamtalen med Ryssland. Jag utesluter inte att det är en Piranha men anser inte heller att det är bevisat att det är så - det finns andra möjliga alternativ.

      Radera
  6. Det finns fler exempel med utslag på magnetslingor, ljud efter vapeninsatser som torde ha dödat såväl minkar som sillar eller för den delen ytterligare aktiva sonarkontakter – även på 90-talet. Vill du så kan du ju söka upp Bo Pellnäs och be om hans vittnesmål om undervattensincident av mindre slag. http://www.kristianstadsbladet.se/ledare/bo-pellnas-pa-ubatsjakt-i-torefjarden/ Likaså kan du höra med NSD tidigare chefredaktör. http://www.nsd.se/nyheter/allt-kom-inte-upp-till-ytan-6125647.aspx

    Varför visade man inte upp sonarbilderna? Av samma anledning som man idag inte släpper allt material från höstens operation eller som USA och Ryssland inte släpper sina egna bilder från Ukraina utan istället använder kommersiella satellitbilder. Man vill inte röja egen förmåga.

    Tvivlar du på den uppgiften så har du att förklara vad annat det är som har samma dimensioner som en Piranha och rör sig svävande i vattnet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag frågade om andra registreringar under 1990-talet (då vi jagade mink) och enligt min uppfattning skedde den välkända kränkningen i Töre du refererar till 1987. Det är också den kränkning där det finns mest indicier för att en ubåt från vänskapligt sinnat land släpptes ut. Signaturen Thule2 (ej anonym) har berättat att han liksom NSD tidigare chefredaktör fick se mycket skarpa bilder på en undervattensfarkost tagna från flygspaning. Enligt Försvarsmakten finns det inga sådana bilder (längre?). Han har även refererat till ett möte där det gavs information om att ubåten skulle släppas ut. Lennart bor i Luleå så du kan ta kontakt med honom och kanske forska vidare?

      När det gäller ubåtar i Piranha-storlek så fanns många ubåtar tillverkade av italienska Cosmos men även en brittisk Piranha. Den sovjetiska Piranhan verkar inte ha varit en framgångsrik konstruktion.

      Radera
    2. Jag ser att du har läst Tunander som ju är väldigt mycket för indicier.

      Flera gånger har man tagit goda sonarbilder på ubåtar i svenska vatten och en av de bästa är av en ubåt med Piranhas mått i Hävringebukten – samtidigt som ett stödfartyg låg i närheten.

      Går man tillbaka till din ursprungliga kommentar så var påståendet att ubåtarna på 90-talet var minkar. Så var inte fallet och inte ens Tunander påstår detta. Även på 90-talet finns det sonarbilder av ubåtar långt inne på svenskt vatten.

      Om det nu uteslutande var västliga miniubåtar som kränkte svenskt vatten, förefaller det mycket märkligt att inte Sovjetunionen gjorde en större sak av detta. Miniubåtar har inte möjligheten att själva ta sig långt in i Östersjön och upp längs den svenska kusten, utan skulle i så fall kräva stöd från andra fartyg eller ubåtar. Att gå genom Öresund i u-läge med en större ubåt låter sig t.ex. inte göras. Sovjetunionen hade noggrann uppföljning på trafiken in och ut genom Östersjön bl.a. genom den s.k. Hundvakten. Skulle man inte ha passat på att tvåla dit såväl NATO som Sverige genom att droppa så pass komprometterande uppgifter om man suttit på dem? Rätt troligt.

      Du glömmer också att det idag finns fd sovjetisk personal som talat ut om att man opererat inne på svenskt vatten – bl.a. attackdykare från Hundvakten, men även annan personal med undervattenstjänst.

      Vad gäller Töre finns det mycket lite dokumenterat från marin sida eftersom ubåtsjaktstyrkan aldrig sattes in där uppe. Att dokumentation skulle ha försvunnit är i sig inget bevis för att det skulle vara endera sidan som låg bakom.

      Radera
    3. Ola Tunander bygger sin forskning på omfattande arkivstudier men även på många intervjuer med tidigare officerare och tjänstemän i NATO-länder. Att USA dåvarande försvarsminister berättat om att amerikanska ubåtar opererade i svenska vatten under 1980-talet ser jag som ett bevis och inte något indicium.

      När det gäller kränkningarna i Hävringebukten så är det inte bevisat vilken nationalitet de kränkande ubåtarna hade och det var inte alls fråga om djupa inträngningsoperationer som Kanholmsincidenten.

      Miniubåtar kan ha opererat utifrån stödfartyg men även utifrån moderubåtar och brittiska ubåtar gick in i Östersjön i undervattensläge genom Stora Bält.

      Jag har inte sett några trovärdiga uppgifter om att fd sovjetisk personal talat ut om att man opererat inne på svenskt vatten. Den som framträder i intervjun i Uppdrag granskning är inte alls trovärdig.

      Men kärnfrågan i historieskrivningen är inte ifall sovjetiska undervattensförband opererade i svenska vatten, det är fullt möjligt att de gjorde det, utan ifall de ubåtar som uppträdde mycket demonstrativt och väl synligt i ytläge - vilket var de ubåtar vi faktiskt jagade - var sovjetiska.

      Nej, att de svenska arkiven rensats är inga bevis men jag har svårt att se att man rensat arkiv på uppgifter/fotografier osv. som visar sovjetiska ubåtar samtidigt som man försökte övertyga regeringen om att det var sovjetiska ubåtar och senare är försöka övertyga Ryssland om detta.

      Radera
    4. Var det inte så att Weinberger drog tillbaka detta påstående senare? Jag vet amerikanska försvarsministrar som trott att Sverige var med i Irak, så faktumet behöver inte vara fullständigt. Små länder går att förväxla. Jag håller det dock inte för osannolikt att verksamhet faktiskt förekom, men det emotsäger inte alls sovjetiska operation mot Sverige.

      Om du nu har sådana förväntningar på att sovjetisk personal ska tala ut om operationer man har varit med om mot Sverige och tar det som ett bevis för att sådant inte ägt rum – varför har då inte amerikansk eller brittisk personal talat ut? Möjligheten för dem att göra så torde vara betydligt större än tidigare sovjetisk personal, med tanke på vad just Weinberger med flera sagt. Så har dock inte skett. Det finns dock ett litet antal personer med bakgrund i den sovjetiska flottan som faktiskt talat om att man genomfört verksamhet mot Sverige – och det är fler än vad tv-programmet från 1996 refererar till. Man ska dock betänka en sak och det är moralen hos elitförband och den sekretess dylika omges av. Hur mycket vet du själv om våra egna specialförband eller ens vilka fordon de har till förfogande – trots att vi lever i en demokrati utan risk för dödsstraff?

      Varför skulle kärnfrågan vara om de visuella observationer som gjordes var av sovjetiska ubåtar eller inte? Ditt ursprungliga påstående var att det inte fanns några belägg för sovjetisk undervattensverksamhet i svenskt vatten efter U 137. Så är inte fallet, precis som jag tidigare skrivit. Därmed inte sagt att det inte kan ha förekommit undervattensverksamhet även från NATO-länder, men att hävda att det är endera framstår som märkligt.

      Vi hade till nyligen en regering som i det längsta ville undvika att det kom ut uppgifter om ryska provokationer mot Sverige och grannländer, t.ex. påsken 2013. Det hade fått som följd att man riskerat behöva lägga om sin politik och dessutom erkänna att tidigare politik var ett kraftigt misstag. Skeendet har sina paralleller i 80-talet. När en nytillträdd ÖB Bengt Gustafsson redovisade läget för regeringen blev han utkörd.

      Radera
  7. @jägarchefen jag menar om inte Sverige svarar militärt mot ett hot så uppstår inget motsatt hot.
    Vid en försämrad situation är det inte lönt att Sverige spänner de obefintliga militära muskler vi har. Om vi gör det idag blir det mos pannkaka direkt, istället är det bättre med dialog tills vi har rustat klart om 20 år. På 80 talet kunde vi med militärt maktspråk säga ifrån. Idag går inte det.
    Varför skicka svenska soldater på självmordsanfall. Om inte svarar militärt när vår styrka är begränsad bör inte heller motståndaren hota militärt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu förefaller det ju sig som så att om en annan stat hotar oss militärt (t ex kränkningar ovan, på och under vattnet) så är vi skyldiga rent folkrättsligt att hävda vårt territorium, så svårt att se hur man skall dialogisera detta.

      Sak nummer två, Svenska Försvarsmakten är inte en anfallsorganisation, bara namnet skvallar om det, Försvarsmakten kommer inte agera med militära maktmedel förän den dag det krävs t ex vid en kränkning ovan, på eller under ytan. Så har mycket svårt att köpa ditt resonemang, för i och med att vi bara försvarar oss så innebär det ju utifrån ditt resonemang att om vi blir anfallna innan vi har nått en form av kritisk massa så skall vi alltså lägga vapen och välja att bli ockuperad.

      Avslutningsvis innebär ditt resonemang som jag tolkar det ytterst, att vår suveränitet, vår självständighet som nation inte är värt ett smak, för det skall vi inte försvara och våra förfäders slit med att få en sund demokratisk stat (i jämförelse med många andra stater väster och öster om vår landgräns) inte är värt ett smack.

      Återigen jag respekterar din åsikt, men jag har väldigt svårt att köpa dina argument.

      Radera
  8. Självklart ska vi försvara oss. Men under Ww2 fick tyskarna transportera trupp över vårt land utan att vi blev ockuperade. Varför fick de det, jo Sverige hade inget att sätta emot. Men sedan rustade vi och sade nej i slutet av ww2.
    För övrigt är Sverige situation idag väldigt likt innan ww2. Jag har läst en del om sv. Försvarsförmåga idag. Den är i det närmaste obefintlig.
    Titta på försvars övningen av huvudstaden. 8 lavetter Hawk som Nato fasade ut på 80 talet. Man övade försvar av några platser med 2 bataljoner. Stockholm är idag troligen Europas sämst försvarade huvudstad. Inget luftvärn eller kval. Markförband i tillräckligt stor mängd.
    Vid några smarta iskander anfall. Samt 2 bataljoner VDV luftlandsatta på Gärdet vid luftherravälde är huvudstaden intagen.
    Desto mer jag läser om nuvarande sv. Försvarsförmåga inser man läger är uruselt. Extremt farligt och allvarligt är bristerna sv. Försvaret har idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skillnad mellan VK II och dagens situation för Sverige, då var vi neutrala och fullständigt alliansfria, idag är vi inte neutrala vi ingår i en allians (EU) med ett till del antaget säkerhetspolitiskt åtagande (Lissabonfördraget), där respektive medlemsland åtar sig att ge stöd i händelse av kris/krig, sen finns det ju inga militära utfästelser i detta stöd, lägg därtill Host Nation Support och Särskild samarbetspartner med NATO, så är den säkerhetspolitiska spelplanen totalt förändrad jämfört med VK II.

      Jepp att vi saknar förband för nationellt försvar är det ingen som sticker under stolen med, men å andra sidan så gör hela Europa samt NATO det, bara att läsa Jens Stoltenbergs tal från idag (141124) på NATO hemsida så insar man hur illa ställt det är även med NATO, å andra sidan så har dessa länder det kollektiva självförsvaret att luta sig tillbaka på. Å andra sidan så fråntar de oss varken skyldigheten eller det moraliska åtagandet att skydda vår suveräntitet samt vår stat och vår demokrati, så återigen Sverige är värt att Försvara, ytterst handlar det om den demokrati som vi lever i vilket _är_ värd att försvara även med begränsade medel!

      Radera
  9. Jag har kikat en del i Gyllanhals bok om specialförbanden, luftlandssättningsstyrkor och marininfanteri.
    Ryssland förfogar idag över en välutrustad och motiverad militär.
    Jag upplever att dagens svenska folket behöver få bättre kunskap om att ett väpnat angrepp mot Sverige och baltikum innebär stora risker. Bristerna är mycket allvarliga. Istället för en vecka försvaret tycker jag snarare en timme försvaret eller 24 timmars försvaret passar.
    Krigsplaneringen och tillhörande planering känns väldigt långt borta. Liksom total brist på Civilförsvar.
    Jag tror inte att Ryssland kommer vika tillbaka och utvecklingen gå framåt. Snarare väntar ett nytt kallt krig med ett nationalistiskt Ryssland. Osäkerheterna i Östersjön där flyg och fartyg möts kan friktioner uppstå. När sv. politiker ljuger och säger att det inte förekommer något militärt hot mot vårt land är det anmärkningsvärt. Speciellt när företrädare för baltstaterna uttalade sig om att de räknar med en militär konflikt med Ryssland.
    Framtiden ser dyster ut och stora politiska försvarsreformer behöver göras. Har man nya planer på luftvärn till Visby korvetterna. Har långräckvida luftvärn planerats. Har personalförsörjningen löst sig. Krigsbaser finns några sådana?
    Försvaret idag är inget försvar. Det är en myndighet som det skett otaliga förändringar i senaste tiden och klarar inte uppgiften de kommande åren på något sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. MSB har så saktliga börjat producera krisinformation samt försvarsinformation har i dagarna gått ut till varje 18 åring i riket, så det är på gång, sakta men säkert, problematiken är att det är de Baltiska staterna samt Polen som sett vad som var på väg, övriga Europa likt Sverige såg inte vad som var på väg.

      Vill påstå att den nya regeringen på intet sätt har ljugit kring den säkerhetspolitiska situationen som råder, de har _varit_ väldigt tydliga att den tidigare säkerhetspolitiska ordningen har "havererat" och att vi har gått från att en konflikt var omöjlig till möjlig i östersjöregionen. Vad avser krigsplanläggning är det inget jag avser kommentera för det berör hemligstämplad information.

      Reformer behövs och bedömt kommer de även mht den stora utredning som förtjänstfullt Försvarsminister Peter Hultqvist igångsatt för att få reda på hur det verkligen ligger till med förmågor osv, vilket är första gången på länge skall tilläggas, så förhoppningsvis kommer detta leda fram till att ytterligare medel utöver de som redan är utlovad tillförs. Ps vad avser krigsbaser verkar folk glömt i den öppna informationen att reservägsbas systemet på inget sätt är nedlagt är rätt många landningsfält det rör sig om Ds

      Radera
  10. Jag beundrar verkligen din neutralare ställning. Du behåller alla dörrar öppna och ger bra analyser.

    Håller med dig fullt ut att Sverige är värt att försvara men för att göra det behöver vi vässa svärdet först.

    Personligen önskar jag att Sverige hade behållit sin neutrala ställning och förmåga att hävda sig men kalla krigets propaganda lever kvar och såklart vi känner oss mer hotade från öst än väst. Min egna åsikt på detta är att det finns inga onda eller goda utan både NATO och Ryssland är kapabla till att sticka en kniv i ryggen på den nation som inte spelar dem i händerna.

    Som du påpekar så är vi en spelbricka för nato nu. Dock får jag intrycket att om allt kommer till kritan så är vi i det läget att nato gärna hade sätt att ryssen går in i sverige och de bekvämt kan kasta sten (i form av artilleri) på dem från säkert avstånd från hemmaplan. Med andra ord vi är bara en trygg buffert nu där den kan nerkämpa en motståndare.

    En fråga, hur ser Sveriges och Skandinaviens förmåga yta att skydda sig från balistiska robotar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blir ett långt svar med en viss historisk återblick ;)

      Vad avser buffert mellan Ryssland och NATO, så vill jag påsta att det är vi inte längre såsom under det kalla kriget, då var Sverige och Finland en tydlig buffert mellan Sovjetunionen och NATO på den nordvästra flanken och i Centraleuropa hade Sovjetunionen ett antal Satellitstater mellan sig och sitt eget territorium, nu var ju dessa satellitstater även Warzawapaktsmedlemar, men likt Sverige och Finland utgjorde de en tydlig buffert. Idagsläget ligger både NATO och Rysslands gräns diktan varandra såsom i Baltikum, så vi ligger s.a.s. bakom "frontlinjen".

      Sverige har alltid haft sin hemvist i den västliga samarbetssfären, under kalla kriget skede det dock under skynket, det är inte förän under 2000-talet det framkommit hur omfattande samarbetet mellan Sverige och NATO var. Jag skulle vilja påstå att samarbetet vi hade med NATO under kalla kriget, har nått samma omfattning nu, med Host Nation Support och sk "särskild samarbetspartner" skillnaden är att det sker öppet nu. Vad som skiljer dock är att det inte finns några säkerhetsgarantier, 1962 antog USA en hemlig säkerhetsgaranti där man åtog sig att försvara Sverige i händelse av ett angrepp, den säkerhetsgarantin bedömer jag inte finns idag, häri ligger den enda egentliga skillnaden mellan kalla kriget och nutiden. Neutraliteten och alliansfriheten var har det visat sig en tydligt odlad myt i det svenska samhället, om detta finns det mycket att läsa om i dels Mikael Holmströms bok den 'Dolda Alliansen' dels Robert Dalsjö bok 'Life-line Lost'.

      Svårt att se att NATO vill ha ett Ryskt angrepp på Sverige. NATO resurser är mycket ansträngda för ett konventionellt krig efter cirka två decenium av lågintensiv krigföring i form av fredsbevarande och fredsframtvingande insatser runt om i världen. Om något det är NATO vill så är det att det genomförs en upprustning i Sverige, för de är mycket väl medvetna som hur frontlinjen ser ut nu, ett ryskt angrepp på Sverige kommer som minst omfatta Gotland, vilket skulle omintetgöra stora delar av NATO försvarsplanering för de Baltiska staterna, så om det är något de vill se så är det en ökning av Försvarsförmågan för att kunna lösa sina egna åtaganden i Östersjöregionen för dess medlemsländer, något som går hand med att vi som militärt alliansfria måste ta ett ökat ansvar för vår egen säkerhet då man tydligt har två antagonister som möter varandra nu i vårt närområde.

      Vad avser förmåga att verka mot ballistiska system i Skandinavien är min uppfattning att det enbart är Ryssland som har den förmågan med sina S-400 system utplacerad i Kaliningrad Oblast och snart i Murmansk Oblast just nu, NATO kan ju stundtals ha Aegis kryssare i Norska havet med förmåga att verka med antiballistiska system, men det är inte en permanent depolyering av sådan förmåga idagsläget är min upfattning.

      Radera
    2. Jo det är ungefär min bild i det också. När jag menade att Nato vill ha ett angrepp på Sverige så menade jag främst att de vill först bekämpa sin östliga motståndare så gott de kan med alla medel innan de kommer in på en nato stat ville kan göra Sverige till et väldigt otrevligt ställe att bo på även om vi kapitulera. I Norges o Danmarks fall är det Sverige.

      Som jag sa innan är våran egna förmåga väldigt viktig oavsätt hur det går.

      Krig är sten sax o påse och jag tycker att det är märkligt att inte Nato har bättre förmåga än så mot ballistiska missiler.

      En annan fråga som jag ställer mig. Vad skulle det innebära för nordens säkerhet om tex England skulle lämna EU?

      Radera
    3. Tilläggas glömde Patriot batterierna, var nog förtidigt på morgonen ;), så förmågan är nog ganska jämt fördelar mellan Ryssland och NATO avseende ballistiska, här är det ju SCUD motsv då som jag åsyftar inte ICBM, AEGIS-kryssarna har ju viss förmåga mot ICBM. Ryssland kommer ju träffa på de Baltiska staterna långt innan Sverige vid en konflikt mellan NATO och Ryssland, skulle säga att det är Norge som vi utgör en buffert för, det var Norges inställning under hela Kalla Kriget Sverige utgjorde dess östra Flankskydd så man kunde fokusera på den norra delen dvs Lyngeställningen och de bedömde kringgångsföretagen där.

      Svårt att se att ett Engelskt uträde ur EU kommer påverka den säkerhetspolitiska situationen Norden, EU hade ingen säkerhetspolitisk agenda så som de har nu under det Kalla Kriget, så den är försumbar.

      Radera
  11. Angående Kanholmsincidenten. Det framgick i media att en observation gjordes visuellt av farkosten, dvs vi kunde se ett suddigt foto av något som gick på ytan. Vet du om man vet om denna farkost var den man jagade. Eller om det var samma, varför man gick i ytläge. Känns riskabelt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som jag skrev ovan jag har inte varit delaktiga i operationen eller efteranalysarbetet, men som svar på dina frågor:

      1) Vi får förutsätta att det var denna farkost, som visas på bilden, man jagade i och med att man använde det som ett av bevisunderlagen samt att man konsekvent enbart talat om _en_ miniubåt. Sen hänvisade man till flera visuella observationer, vilket förefaller varit på närmre håll än den bilden, bl a en från en förhöjd position av vad som förefaller vara en och samma farkost utifrån uttalandena som genomförts.

      2) Kan finnas flera möjliga förklaringar till varför man gått upp i ytläge, djupgåendet medgav kanske inte undervattensläge, vajer/fiskenät motsv som fastnat som man måste avlägsna, dåliga sambandsförhållanden vilket tvingat till ytläge osv osv osv. De enda som vet säkert om varför man befann sig i ytläge är de som framförde farkosten...

      Radera