EU Armé och CFE

Reflektion

Den 08MAR15 genomförde EU kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, ett utspel där han förespråkade ett gemensamt mer utvecklat EU försvar, som en konsekvens av konflikten i Ukraina. EU har sedan tidigare ett försvarssamarbete som tydligast kanske visas, rent handfast, med den snabbinsatsstyrka de har uppsatt över tiden, sk "EU Battlegroup".

De två tunga staterna i försvarssammanhang inom EU, likväl de enda två kärnvapenmakterna inom EU, Storbritannien och Frankrike och har sedan tidigare motsatt sig en gemensam EU armé. Storbritannien var mycket snabb till att ta avstånd och ifrågasätta detta utspel, dock föreföll Tysklands Försvarsminister, Ursula von der Leyen, tilltalas av idén i det längre perspektivet.

Av medlemsstaterna i EU och NATO är tjugotvå (22) stater medlemmar i båda organisationerna, EU som organisation har tjugoåtta (28) Europeiska medlemsstater, det innebär att sex (6) stycken stater står utanför NATO som organisation. Med Junckers förslag innebär det att tjugotvå stater (22), skall bidra till ytterligare en militärallians, för sex (6) staters gemensamma säkerhet, man skaffar sig så att säga en dubbel försäkring, redan här faller hans utspel på sin egen rimlighet.

Dock så är en avgörande faktor som talar mot förslaget, resurser, NATO har påbörjat en effektivisering och en form av upprustning som kommer ställa höga krav på dess medlemsstater, då tjugotvå (22) av EU medlemsstater även är NATO medlemmar, så finns inte resurserna för ytterligare ett säkerhetssamarbete, man kommer inte tillföra medel till både NATO och EU från dessa stater, då de redan har en ”försäkring”.

Utöver detta EU utspel så avbröt Ryssland 10MAR15 allt arbete inom ramen för CFE, Conventional Armed Forces in Europe. Nu hade Ryssland redan under 2008, lämnat de praktiska bitarna i CFE avtalet. Dock är detta utträde förenat med en tydlig symbolik, då CFE avtalet till del kan ses som ett ”fredsavtal” efter det kalla krigets avslut, så har vi tagit ytterligare ett steg nedåt i en allt snabbare nedåtgående trend i säkerhetsspiralen.

Denna faktor, den snabbare nedåtgående trenden, är nog den enskilt största och viktigaste som talar emot förslaget om att nu pga en försämrad säkerhetssituation påbörja ett utvecklat europeiskt försvarssamarbete med gemensamma förband. Den tiden är sedan länge förbi och något man i sådant fall skulle påbörjat redan under slutet av 00-talet. Såsom den säkerhetspolitiska situationen utvecklas i dagsläget, så är det de befintliga säkerhetsstrukturerna som måste förstärkas.

Sett ur ett svenskt och finländskt perspektiv handlar det först och främst om tydliga resursförstärkningar till de respektive Försvarsmakterna, då detta krävs oaktat NATO medlemskap eller ej, vilket kan ge effekt i det korta perspektivet. För de NATO anslutna länderna handlar det om att befästa de redan befintliga strukturerna men även de som är under utveckling.

Då blir det än mer beklämmande hur den säkerhetspolitiska utvecklingen går tydligt nedåt medan den svenska försvarspolitiken förefaller hamnat i ett limbo, där försvarsbeslutet kan försenas till hösten 2015, dock i sig som jag skrivit tidigare inte hindrande då beslutet i sig inte börjar gälla förrän 2016. Men det säger relativt mycket kring hur många förefaller vara oförstående kring utveckling i vårt närområde.

Om man varit fullt medveten kring hur allvarlig situationen är och hur markant försämrad situationen kan bli relativt snabbt, så bör man tagit frågan på större allvar, för den signaleffekt man skickar utåt just nu till våra grannländer är att man i själva verket tar situationen med ro och inte ser så allvarligt på den, då beslutet kan bli fördröjt.

Have a good one! // Jägarchefen