Jägarchefen: I Skuggan av Baltikum Del 1

Sammanfattning

Ur ett historiskt perspektiv är varken det Nordiska försvarssamarbetet eller Sveriges numera omfattande samarbete med NATO någon ny företeelse. Vad man nu gör officiellt genomförde man inofficiellt under hela det kalla kriget. Vad som dock är en avgörande skillnad jämfört med tidigare är att Sverige som under hela det kalla kriget sågs som en stabiliserande faktor för Norden, troligtvis nu måste ses som en destabiliserande faktor, då man orsakat ett säkerhetsvakuum inte bara i Östersjöregionen, utan i hela Norden.

Analys

Allmänt. Denna inläggs serie om tre delar kommer försöka belysa den säkerhetspolitiska situationen i Norden och då främst Nordkalotten, detta inledande inlägg kommer dels beskriva historien d.v.s. de nordiska aktörernas säkerhetspolitiska ställningstaganden under det kalla kriget. Dels försöka beskriva skillnaderna mellan dåtiden och nutidens säkerhetspolitiska ställningstaganden, de få skillnader som de facto finns.

Nordkalotten under det kalla kriget. Norge med sina erfarenheter efter det andra världskriget, kom att bli en av de ursprungliga medlemsstaterna i NATO, det övergripande syftet med det Norska medlemskapet var/är att kunna motstå ett militärt angrepp då Norges geografiska utbredning i förhållande till dess befolkningsmängd ej medger ett eget ändamålsenligt försvar, vilket kräver hjälp av andra vänligt sinnade stater, därav ett medlemskap i NATO. Likväl syftade/syftar medlemskapet till att bevara Norges politiska oberoende d.v.s. ingen annan stat skall genom militära eller politiska påtryckningar kunna diktera Norges inrikes- och/eller utrikespolitiska vilja.¹

För att minska spänningarna under det kalla kriget antog Norge även självpåtagna restriktioner rörande sin militära verksamhet i Nordnorge, såsom att man har varit mycket restriktiv med övningar i Finmarksområdet, även förhandslagringen av den amerikanska marinkårsbrigadens utrustning placerades långt söderut, Tröndelag, för att visa på att det ej var en offensiv förhandslagring, likväl tillåter man ej stationering av förband i fredstid i Norge m.m.²

Sverige kom efter Norges anslutning till NATO, utåt inta en strikt neutralitetslinje, en av de stora faktorerna kring detta var att Finlands situation ej skulle försvåras som randstat till Sovjetunionen. Säkerhetspolitiken kom att baseras på att dels påtala Sveriges neutralitet och att man ej avsåg ansluta sig till någon part i händelse av en konflikt dels säkerställa en sådan hög tröskeleffekt att ingen presumtiv motståndare skulle vilja angripa Sverige.³

Sverige kom att ha ett mycket starkt försvar under hela det kalla kriget och kom i praktiken att utgöra ett östligt flankskydd för Norge. Detta var en grundförutsättning för att Norge skulle kunna tillämpa sin icke baseringspolitik i fredstid, det starka Svenska försvaret skulle fördröja en snabb Sovjetisk framryckning via Norra och Mellersta Sverige in i Norge under så pass lång tid att NATO förstärkningarna skulle hinna nå Norge.⁴

Styrande för Finland under hela det kalla kriget var relationen till Sovjetunionen som en av dess randstater, detta kom praktiskt visa sig genom Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten, VSB-pakten, samt Paasikivi–Kekkonen-linjen i dess utrikespolitik. VSB-pakten, tillkom på Sovjetiskt initiativ 1948.⁵ Denna pakt får ses som en av de mildaste tvångspolitiska åtgärderna av Sovjetunionen tillämpad på någon av sina randstater efter andra världskriget, en av anledningarna till detta kan vara att Sovjetunionen ville undvika att Sverige knöts närmre väst och då de länder som kom att bilda NATO, vilket ett kraftigt inskränkande fördrag mellan Sovjetunionen och Finland hade kunnat göra.⁶

Huvudlinjerna i VSB-pakten var att Finland skulle förhålla sig neutral d.v.s. inte ingå i koalition med andra stater riktad mot Sovjetunionen, Finland skulle försvara sig vid anfall från Tyskland eller med Tyskland förbunden makt och ingen av staterna skulle blanda sig i den andra statens inre angelägenheter. Man skulle även rådfråga sinsemellan, om det konstaterades att det förelåg ett hot om angrepp som pakten föreskrev.⁷ I omvärldens ögon kom det ses som stora inskränkningar i Finlands möjligheter att föra en självständig säkerhets- och utrikespolitik, man talade i termarbete av "finlandisering" vilket i grunden kom att innebära en mindre stats anpassningspolitik gentemot en större.⁸ Vilket i praktiken var Paasikivi–Kekkonen-linjen, som i grunden syftade till att vinna Sovjetunionens förtroende, varvid det skulle garantera Finlands självständighet.⁹

Således hade man under hela det kalla kriget en form av balanseringspolitik mellan främst Sverige och Norge för att underlätta Finlands situation som randstat till Sovjetunionen, samtliga tre stater var i en form av symbios, där symbiosen främst kom att ta sin tull på Sverige, som upprätthöll ett mycket stort territorialförsvar, för att dels kunna bibehålla en egen nationell vilja dels kunna utgöra Norges östliga flankskydd i syfte att kunna bibehålla en form av avspänning i Norden, för att ej Finlands situation gentemot Sovjetunionen skulle bli mer ansträngd.

Dubbelspelet. Både Robert Dalsjö och Mikael Holmström har på ett mycket tydligt sätt med sin forskning, visat på hur Sverige under hela det kalla kriget förde en officiell säkerhetspolitisk linje och en inofficiell säkerhetspolitisk linje. Den officiella linjen är den tidigare genomgångna neutralitetslinjen, den inofficiella är ett mycket djupt militärt samarbete på olika bilaterala nivåer.

En del i grunden till det dubbelspel som fördes går att spåra till dels försöket att skapa ett nordiskt försvarsförbund dels NATO och USA syn på dess norra flank. Redan 1952 konstaterade man inom NATO att Norden ej går att se som enstaka stater utan måste ses som en helhet ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.¹⁰ Samtidigt kom Sverige 1952 få tillstånd ett avtal så militär utrustning kunde köpas av USA på samma villkor som för NATO länderna, varpå man 1953 fick en garanti om flygbränsle m.m. för 90 dagars strid av USA. Detta kom att utvecklas för att 1960 omfatta militärt stöd i händelse av ett Sovjetiskt angrepp mot Sverige.¹¹

Vad bestod då samarbetet i, med de NATO anslutna länderna? Dels omfattade det förberedelser för att kunna motta militärt stöd i händelse av ett angrepp dels praktiskt samarbete både i fred men även planerat i händelse av krig. Det fredsmässiga samarbetet bestod i huvudsak av ett underrättelsebetonat samarbete d.v.s. man utbytte information och analyser med olika länder. Men förberedelser genomfördes även i fred för att kunna lösa de mer praktiska samarbetet i händelse av krig.¹²

De mer praktiska förberedelserna omfattade bl.a. minutläggning, samverkansgrupper i olika NATO anslutna länder, anpassning av flygbassystem, möjlighet till mottagning av flottförband, inordnande av motståndsrörelse m.m. Det var således omfattande förberedelser som genomfördes av Sverige för att i händelse av ett väpnat angrepp få stöd eller kunna stödja grannländer.¹³

Någon egentlig neutralitet och alliansfrihet var det ej att tala om under det Kalla kriget, utan man hade en officiell linje och en dold mer realpolitisk linje i den svenska säkerhetspolitiken. Något som våra grannländer var fullt medvetna om likväl något som Sovjetunionen var mycket väl medvetna om,¹⁴ de enda som ej var medvetna om det var det Svenska folket.

Ett mer praktiskt exempel kring de djupgående samarbetet som Sverige hade trots sin s.k. alliansfrihet, är vid den s.k. Polenkrisen 1980. Under hösten 1980 utbröt en landsomfattande strejk i Polen, konsekvensen av detta blev att Warszawapakten kom att påbörja omfattande övningsverksamhet längs med Polens gränser, som en förberedelse för en intervention, utifrån Brezjnevdoktrinens riktlinjer.

Vad som praktiskt kom att ske var att Norges försvarsstabschef kom att flyga över till Sverige med hemliga dokument från NATO:s militärkommitté för att informera om hur NATO såg på den pågående krisen i Polen. Den Svenska försvarsstabschefen å sin sida kom att informera om hur Sverige såg på den aktuella situationen och vilka åtgärder man avsåg vidta. Samtal fördes på samma sätt med den Danska Försvarsstabschefen kring situationen under den aktuella dagen, avslutningsvis så informerade Sverige, Finland kring den rådande situationen.¹⁵

Norge var en förbindelselänk mellan NATO och Sverige, Sverige i sin tur var en förbindelselänk vidare till Finland, informationen löper således friktionsfritt inom Norden.16 Att den säkerhetspolitiska situationen var mycket spänd vid den aktuella tidpunkten vittnar mobiliseringsförberedelserna om, bl.a. fick ÖB regeringens tillstånd att inkalla 250 krigsplacerade sjömän, man vidtog även förberedelser för att påbörja mobilisering av krigsplacerad personal i MILO Syd.17 Vad man således har under stor del av det kalla kriget, är ett nordiskt försvarssamarbete utifrån den utredning som genomfördes 1948 kring ett nordiskt försvarsförbund med vägar in i NATO.

Nutid vs Dåtid. Är då det nuvarande nordiska försvarssamarbetet som med de Nordiska Försvarsministrarnas gemensamma uttalande den 10APR15 blev en relativ högprofilsnyhet¹⁸, något nytt? I praktiken var det, det vi i Sverige genomförde under hela det kalla kriget om än dolt, likväl kan man se det som en öppen realisering av den s.k. "lilla lösningen" i utredningen av ett Nordiskt försvarsförbund från 1949.¹⁹ Vad som får ses som en nyhet i det hela är Finlands deltagande, som ej kunde delta i liknande säkerhetspolitiska arrangemang under det kalla kriget.

Två tydliga punkter i den svenska säkerhetspolitiska debatten har varit värdlandsavtalet med NATO och det fördjupade partnerskapet med NATO. Som vi sett är detta historiskt, inget nytt för Sverige. Vad som skedde efter det kalla krigets avslutande, var att det dolda samarbetet gradvis har blivit "officiellt sanktionerat", för att nå den punkt man nu nått i Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020, proposition 2014/15:109. Det vill säga att öppet vilja realisera det man dolt genomförde under det kalla kriget.

Då såsom nu fanns inga ömsesidiga försvarsförpliktelser varken mellan Sverige och NATO eller Sverige och något av de Nordiska länderna. Dock då, såsom nu, ser man Norden som en militärgeografisk helhet, i händelse av en konflikt kommer samtliga länder att beröras, varvid förberedelser och samarbeten genomförs för att kunna genomföra militära operationer tillsammans, i händelse av ofred.

Dock så finns två avgörande skillnader mellan dåtid och nutid, den första är det svenska försvarets totala nedmontering, vilket man ofta har påpekat orsakat ett säkerhetsvakuum i Östersjöregionen, den springande punkten blir nog om inte denna nedmontering har orsakat ett säkerhetsvakuum i hela Norden. Dels så saknar Sverige idag all form av trovärdig tröskeleffekt, detta i sin tur kan mycket väl i en säkerhetspolitiskt trängd situation hämma vår politiska vilja då en annan part kan diktera villkoren.

Detta ger troligtvis även upphov till att våra grannländer ej anser att vi kan ta ansvar för vår egen säkerhet, vilket i förlängningen orsakar en instabilitet, då man tvingas planera för en stor mängd olika händelseutvecklingar d.v.s. för att lyckas med sitt eget försvar får man en påtvingad situation att man kontinuerligt måste ta hänsyn till den svenska oförmågan till försvar av sitt eget territorium, då norden rent militärgeografiskt måste ses som en helhet.

Dels så byggde Norges icke-baseringspolitik på ett starkt svenskt försvar, vid en än sämre säkerhetspolitisk utveckling än den vi nu ser i vårt närområdes norra och södra del skulle, mycket väl kunna ge upphov till en Norsk revidering av denna politik, då försvaret av norskt territorium bygger på att allierade förband hinner komma till Norge i tid, varav förhandslagring är en del av det hela. Krymps denna tid i händelse av en konflikt för att föra fram förband till förråden samt organisera dessa, minskar försvarseffekten markant.

Den andra avgörande skillnaden är som tidigare nämnts Finlands numera tydliga västliga orientering. Denna västliga orientering kom att ske gradvis fr.o.m. 1980-talet för att efter Sovjetunionens upplösning ta fart, om än med en viss försiktig hållning. Denna försiktiga hållning tjänande troligtvis Ryssland väl efter Sovjetunionens upplösning, då man var säkerhetspolitiskt svag. Dagens Finska säkerhetspolitik har nog orsakat en hel del huvudbry i Ryssland, då man tidigare varit van med ett Finland som kontinuerligt har anpassat sig efter dess östra granne, vilket nu ej är fallet, utan man nu för en självständig säkerhetspolitik.

Slutsatser

I grunden så är det nordiska försvarssamarbetet, likväl Sveriges samarbete med NATO inte något nytt, det genomfördes under hela det kalla kriget, utifrån det faktum då liksom nu, en konflikt i Norden kommer inte ske isolerat, samtliga nationer kommer på ett eller annat sätt omfattas av den. Vad som är nytt är det finska försvarssamarbetet då de ej längre hämmas av VSB-pakten.

Den av Sverige självpåtagna strategiska "time-outen" för dess försvar, har i grunden kastat om den säkerhetspolitiska ordningen i Norden och Nordkalotten vid det nu försämrade säkerhetspolitiska läget. Vad som en gång i tiden sågs som en garant för den säkerhetspolitiska stabiliteten, har nu orsakat en domino effekt i dels östlig dels västlig riktning, utifrån en icke trovärdig säkerhetspolitik.

Den öst-västliga dominoeffekten är ett säkerhetspolitiskt vakuum som tvingar in Sveriges grannländer i en i grunden ohälsosam symbios, då man utan bindande försvarsförpliktelser måste ta ett säkerhetspolitiskt ansvar för sin egen säkerhet genom att "täcka upp" för det vakuum som Sverige lämnat, ett vakuum som den nu lagda försvarspropositionen på intet sätt täcker upp, varpå situationen har blivit omvänd kontra under det kalla kriget, Sverige sågs då som en garant för stabilitet nu kan det vara troligt att Sverige mer ses som en destabiliserande faktor. Denna destabiliserande effekt, kan i förlängningen ge upphov till ett antal olyckliga säkerhetspolitiska scenarion.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftenposten 1 (Norska)

DN 1, 2, 3 (Svenska)

Norska regeringen 1, 2 (Norska)

Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4, 5 (Svenska)

Sydsvenskan 1 (Svenska)

SvD 1 (Svenska)

Regeringen 1 (Svenska)

Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011

Slutnoter

¹ https://www.regjeringen.no/nb/dokumenter/sikkerhetspolitikk/id271578/ läst 150419