söndagen den 7:e juli 2013

Dad's Army del 1

Analys

Karin Enström uttalar sig i Hela Gotland 130704 att det genomförs en försvarsreform för att stärka försvaret av hela Sverige. Med denna förstärkning förutsätter jag att hon menar införandet av det nya personalförsörjningssystemet och med det insatsorganisation 2014 (IO 14) i förlängningen.

Denna reform har vi ju sett skjutas längre och längre fram i tiden, just nu ligger vi någonstans kring 2019-2023 när insatsorganisationen för egentligen nästa år är intagen. Parallellt med detta har vi Rysslands massiva upprustning som skall vara intagen 2020 med nu 75% (istället för det tidigare målet med 70%) modern materiel enligt västerländska mått mätt.

Nu hävdar jag inte att Ryssland kommer invadera Sverige men normerande för vårt eget försvars utveckling måste trots allt vara den starkaste motståndaren som vi har runt omkring oss och det råkar i det här fallet vara Ryssland. Därav att vi måste ha ett nyktert förhållningssätt till vad som händer på andra sidan Östersjön.

Intill insatsorganisation 2014 är intagen så utnyttjas tidigare värnpliktskullar som krigsplacerade på de krigsförband som de genomfört sin grundutbildning vid. Successivt så flyttas dessa ur organisationen ju mer GSS/K och GSS/T som inkommer till det insatsförband som är beordrat enligt IO 14.

Vi förutsätter nu att detta är personal som genomförde sin grundutbildning 2009-10 dvs det sista värnpliktssåret. Det är således tre år senast dessa gjorde någon form av verksamhet i den befattning som de är placerad i och för den stora huvuddelen tre år sedan de genomförde någon fältnära militär aktivitet.

Någon form av mobiliseringsövning av hela bataljonsförband har heller ej genomförts, mest troligt har det genomförts någon form av KFÖ/SÖB motsv för vissa nyckelbefattningar av dessa krigsplacerade värnpliktiga soldater. Men mobiliseringssystemet (nu räknar jag inte in att man utrustar soldater med sin RU utan förbandets samtlig materiel innebär mobiliseringsövning i mina ögon) har ej övats, vilket i sig är en brist dock en som ej skall avhandlas här.

Således har vi genom öppna källor klart för oss att vi mest troligt har bataljonsförband uppfyllda personellt, hur det står till rent materielmässigt framgår inte och det faller även inom ramen för sekretesslagstiftningen så det kommer inte beröras här.

Hur uppfyllnad med GSS/K är finns mig veterligt inte fullständigt öppet redovisat, men man kan rätt lätt genom öppna informationskällor komma fram till det. Dock kommer jag inte beskriva det djupare här för det är något som kan verka menligt. Men det är ingen munter bild som jag ser framför mig i alla fall.

Enligt årets (2013) regleringsbrev skall vi från och med 1 januari i år (2013) ha en bataljonsstridsgrupp som samtliga insatsförbanden från markarenan ansvarar för att bemanna. Således är det en tillfälligt sammansatt enhet. Alla som fört befälet över ett kompani i verkligheten och större förband vet hur pass komplext det kan bli även om enheten är samövad, att då ha ett tillfälligt sammansatt förband är än mer komplext och tillfälligt sammansatta enheter blir aldrig samövade på ett bra sätt.

Problematiken med insatsförbanden är också raljant sagt att man kan komma och gå som anställd soldat. Det skrivs inget form av kontrakt vilket innebär att t ex en mekaniserad skyttegrupp helt plötsligt kan vara utan t ex förare. Vilket i sin tur gör att plutonen står utan en vagn och det blir svårt till mycket svårt att öva helt plötsligt i plutonsram. Visst vän av ordning kommer påtala att uppsägningstid finns, ja det är helt rätt, men man snabbutbildar inte direkt en förare på ett stridsfordon eller en signalmekaniker m m. Dels är det inte ekonomiskt försvarbart att enbart utbilda en dels är det långa kurser som vanligtvis enbart genomförs en gång per år.

En annan problematik med insatsförsvaret som reformen är upplagd nu, är att det stärker inte förmågan att försvara Sverige. Ser man hur det gamla invasionsförsvaret var uppbyggt så var det gjort för just en sak att försvara Sverige. Förbanden grundutbildades på en plats och spreds sedan ut geografiskt inom olika Försvarsområden (FO) dock vanligtvis inom samma militärområde (MILO).

När väl reformen till ett insatsförsvar är genomförd kommer förbanden vara placerad på ett antal geografiska platser, vanligtvis i singularis vad avser olika förmågor och för att fungera kräver t ex manöverbataljonerna förmågeförstärkare i form av t ex Art, Log och Ing.

Till exempel de två logistikbataljonerna vi skall ha är placerade i Skövde men vi har även manöverbataljoner i Stockholm, Karlsborg, Berga, Revingehed och Boden. Vi har våra två Artilleribataljoner grupperad i Boden och enbart två manöverbataljoner i Militärregion (MR) N, övriga manöverbataljoner finns i de andra MR, så här kan man nästan fortsätta i oändlighet.

Således är det ej något form av ytförsvar utan det är precis som så förtjänstfullt (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar i sin artikel hos Stratfor att hela Försvaret går åt till att försvara ett geografiskt avgränsat område, men det innebär också att man måste ha en ofantlig logistikkedja för att t ex flytta Artilleriet från Boden till Blekinge osv. En logistikkedja som jag tvivlar på att vi har. Något som vi till del hade för att kunna flytta t ex personalen för anfallsbrigaderna från södra Sverige till norra Sverige under invasionsförsvarets tid. Men då åtgick mer eller mindre stora delar av nationens transportresurser för det.

Nu är jag inte en fanatisk anhängare av det gamla invasionsförsvaret som vissa inbitna är, men det hade sina förtjänster just kring att försvara Sverige. Men det hade även stora brister som mer och mer kommer fram i dagens ljus främst genom FOKK serien. Men insatsförsvaret är när man tittar på det, expeditionärt utformat kontra ett territorialförsvar. Man lät helt enkelt pendeln slå för hårt åt ena hållet istället för att välja ett mellanting, Försvarsmakten behövde reformeras det håller jag med om men tyvärr allt för ofta så väljer man när det rör Försvarsmakten att slå för hårt åt endera hållet i det mesta.

Även en allvarlig aspekt på denna reformering vi genomför just nu är att vi tappar oerhörd kompetens i förandet av befäl främst avseende kompani- och bataljonsnivån. Med det tidigare värnpliktssystemet erbjöds det minst ett truppföringstillfälle per år på bataljonsnivå och då var det vanligtvis en reducerad sådan men ändock en "skarp" bataljon. Samt ett flertal truppföringstillfällen på kompaninivå.
Alla som är verksam inom Försvarsmakten vet att förmågan att föra befäl är inget man kan läsa sig till eller öva framför en datorskärm utan det handlar om många övningstillfällen i dess rätta miljö på de olika nivåerna man vandrar upp i. Mången är de Fänrikar som trott sig kunna föra befälet över pluton direkt efter skolan men som snabbt kommit fram till att de icke kunde det.

Nu skulle jag vilja drifta mig till att säga att, på bataljonsnivå genomförs det lednings-/stabs- och kaderövningar (detta kopplat till personaluppfyllnad) samt på kompaninivå (likväl även där är personaluppfyllnad ej fulltalig) en till två övningar per år i huvudsak tillämpad, övrig tid är det plutons- och gruppövningar. Visst devisen säger att har man bra grupper får man bra plutoner osv. Men det bygger som sagt på att man även övar de stora klossarna, för t ex manöverbataljonerna är det just systemet bataljon som är avgörande för att kunna nå någon effekt i slutändan.

Det försvar vi har som är yttäckande med vissa reservationer är i dagsläget Hemvärnet. Vid ett antal tillfällen har våra folkvalda utnyttjat begreppet Hemvärnet när det territoriella försvaret har kommit på tal, som jag tolkar det ett argument för att man även beaktar den nationella dimensionen. Hemvärnet har tre huvuduppgifter vid väpnat angrepp, skydda, bevaka och ytövervaka, för dessa tre huvuduppgifter är de utbildade, utrustade och dimensionerade. Dock är inte Hemvärnet dimensionerat, utrustat än mindre utbildat för att genomföra anfalls- eller fördröjningsstrid likt våra manöverbataljoner eller dess äldre tappning utifrån brigadkonceptet IB 77 / NB 85.

Hemvärnet är även mest troligt den första resursen som Försvarsmakten har att tillgripa vid IKFN uppgifter som berör markarenan. Detta m h t den stora geografiska spridningen av de fåtal kontinuerligt tjänstgörande förband som finns kvar utifrån tidigare resonemang. Samt på Gotland är det den enda egentliga kvarvarande Försvarsmaktsresursen om man bortser från F 17G.

Jag skulle även vilja drifta mig till att hävda att Hemvärnet är i dagsläget den enda reella markstridsresursen vi har utefter ovanstående resonemang. De tidigare värnpliktiga ur 2009-10 årsklassen kommer mest troligt stå kvar en klart längre tid än beräknat i "rullerna". Sannolikheten att dessa kallas in på KFÖ är utifrån min bedömning även osannolik, vilket innebär att våra egentliga markstridsresurser kommer stå oövade en längre tid.

Hemvärnet i dagsläget består av tre olika typer av kompanier, insats-, bevaknings- och underrättelsekompani. Till detta tillkommer förmågeförstärkning ur de olika frivilligorganisationerna för att kunna uppnå ett bataljonssystem. Vad avser stridsvärde så bör det generellt set vara insatskompanierna som är mest uppfyllda materiellt och personellt och även har en lägre åldersstruktur, därefter underrättelsekompanierna.

Inga av dessa kompanier är dimensionerade för att kunna fördröja eller slå en mekaniserad motståndare, det de kan slå är enskilda sabotageförband. Så det jag tycker mig kunna utläsa mellan raderna när man från den politiska nivån mer eller mindre säger att vi tar ett nationellt ansvar genom Hemvärnet förstår jag faktiskt inte. Nu menar jag inget illa mot er hemvärns män, utan det är som att man skulle ge uppgifter som dimensionerade för mekaniserade förband till jägarförband.

Går det att utnyttja Hemvärnet som en nationell resurser vid ett väpnat angrepp utöver skydda, bevaka och ytövervaka med dess nuvarande utrustning. Det skulle jag svara ja på utan tvekan och det har jag tänkt återkomma till i nästa inlägg i Dad's Army. För Hemvärnet är en resurser utan tvekan och med lite extra utbildning skulle man kunna ge förbanden en extra förmåga som skulle ge mycket huvudbry för en presumtiv motståndare.

Sammanfattning

Insatsorganisation 2014 är i grund och botten inte gjord för att kunna försvara Sverige i någon större utsträckning, utan det är mer en budgetlösning som Riksdagen har klubbat igenom. Det vet de flesta som har någon större förståelse för hur förandet av väpnad strid genomförs. Felet ligger inte hos Försvarsmakten utan felet ligger hos de som drev igenom gällande organisation, Försvarsmakten och främst Högkvarteret vet jag försöker på bästa sätt få till en rimlig lösning i det här men det är inte den enklaste uppgiften.

Skall man ta den nationella dimensionen seriöst, krävs det utöver pengarförstärkning en förändring av insatsorganisationen. Med förändring menar jag att det krävs fler förband med en större geografisk spridning. Nu menar jag inte att vi skall återuppväcka nedlagda förband, men om det är GSS/T som sittande regering vill påskina är det allena rådande så utöka i såfall dessa förband. Återskapa mobiliersingssystemet över ytan med olika koncentrationsområden för dessa. (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar bra i sin artikel vart dessa koncentrationsområden bör vara.

Om det är så att Hemvärnet skall ta ett kraftigt territoriellt ansvar vid ett väpnat angrepp kan de omöjligtvis inte ha enbart bevaka, skydda och ytövervaka som uppgifter. Likväl krävs det isåfall mer utrustning och utbildning. Isåfall krävs det att både Högkvarteret, Regering och Riksdag skjuter till medel för att kunna göra detta. Men som jag skall visa i nästa inlägg går det att göra en "Kajsa Kavat" lösning som Emil Svensson skulle uttryckt det.

Avslutar med en strof ur Avicii's senaste låt "So wake me up when it's all over When I'm wiser and I'm older".

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svenska dagbladet 1, 2, 3
Dagens nyheter 1, 2
Hemvärnet 1, 2
Försvarsmakten 1, 2, 3
Notisum 1
Hela Gotland 1
Riksdagen 1
Stratfor 1
Försvar och säkerhet 1, 2
RIA Novosti 1

5 kommentarer:

  1. "...men det innebär också att man måste ha en ofantlig logistikkedja för att t ex flytta Artilleriet från Boden till Blekinge osv."

    Men vaddå? Vad du är bortskämd! Kan du inte köra i egen bil? Maka in en Rb 17 i bilen. Jag tycker att du ska köpa en kombi så att du kan få in åtminstone en granatkastare M/84 lagd över det nedfällda baksätet.

    Roger Klang

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är bara att börja krigsplacera de civila bilarna igen företrädesvis volvo 245 motsv :)

      Radera
  2. Bra skrivet.
    Som illustration till hur det kan vara är Finland.
    http://hbl.fi/nyheter/2013-07-08/471486/nya-rekryter-inleder-militartjanstgorning
    12300 soldater inleder tjänstgöring idag

    kn jan-olov Holm Hemvärnsbefäl

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samtidigt i Sverige:
      50 var intresserade
      30 skulle rycka in
      18 dök upp
      12 var kvar efter första veckan

      Radera
  3. Tänkte precis nämna det som Jan-Olov sade. Det för mig som finländare ofattbart hur ni kan få ut så lite med så mycket pengar som ni iaf har till förfogande. Vi har inte ens hälften av vad ni har i avseende på budjett. Trotts detta utbildas ca 30 000 värnpliktiga per år. Nu har vi p.g.a budjetten fått öva reserven lite mindre men MPK, finska motsvarigheten till Försvarsutbildarna, håller årligen ca 1500 kurser där långt över 1000 kurser är militära. ca 40 000 personer årligen går på dessa kurser. När jag var i Sverige på kurs och berättade detta så fråga många hur vi har råd. Tja...du tankar din egen bil. Åker till övningen med eget vapen och ammunition, betalar ca 400 SEK för att få gå kursen (ingen km ersättning, ingen dagspeng eller dyl för dessa MPK kurser. Och sedan åker du hem. Men, sa ni, vem skulle gå med på sån't? Jaa...de mest krävande kurserna är fullbokade ca ett halvår före kursen börjar. Killarna OCH tjejerna sitter den 1:a januari varje år framför datorn och väntar och hoppas på att hinna anmäla sig i tid till kurserna när de då dyker upp.
    DET kallas FÖRSVARSVILJA.

    SvaraRadera