Striden på djupet

Sammanfattning

För att öka den nuvarande krigsorganisationens effekt, bör en utveckling av striden på djupet över den totala ytan ske, detta främst utifrån att den nuvarande krigsorganisationen är underdimensionerad för att kunna genomföra nationellt försvar över den totala ytan. Sannolikheten att förband blir avskurna och kvarlämnade är mycket stor, därför krävs kunskaper i hur denna strid skall föras samt möjlighet för högre chef att utöva ledning av dessa avskurna förband bakom motståndarens linjer.

Analys

Inledning. Under det Kalla Kriget fanns tre (3) former av strid på djupet dvs egna förband som skulle fortsätta striden trots att motståndaren ockuperat området, det var den organiserade motståndsrörelsen, det var jägarförbanden, som genomförde fortsatt motstånd då de ej kunde återgå till egna linjer och det var avskurna förband som skulle genomföra det fria kriget. Den organiserade motståndsrörelsen och jägarförbanden hade det som uppgift, medan förband som blev avskurna och genomförde det fria kriget ej hade det som en egentlig uppgift. Dock var det en övergripande uppgift att motståndet skulle fortsätta, även om man hamnade bakom motståndarens linjer. Således det vi talar om är en organiserad strid bakom motståndarens linjer som skulle ske över hela ytan.

Är nu detta något som lämpar sig fortfarande att genomföra som stridssätt? Ser man till Jägarförband så har vi fortfarande det i Försvarsmakten och dess aktualitet är större nu än under kalla kriget, att med små medel kunna nå stor verkan blir allt viktigare i en mindre krigsorganisation, varvid jägarförbanden helt klart fyller en tydlig roll i den. Det fria kriget kvarstår även som en uppgift och har tydligt aktualiserats i den nya reglementsfloran som utkommit. 

Kvarstår gör då om det finns plats för en organiserad motståndsrörelse och uppgiften som benämns det fortsatta motståndet, som jägarförband tidigare innehade som en uppgift. Min uppfattning är att detta område är mer aktuellt nu än det var under det kalla kriget. Främst utifrån en klart underdimensionerad krigsorganisation för att lösa nationellt försvar. Det är mycket glest mellan förbanden och sannolikheten att något förband blir avskuret och hamnar bakom motståndarens linjer är mycket stor, varvid chefer på alla nivåer inom Armén bör börja tänka i banor hur man skall agera i händelse av något sådant. 

Förhoppningsvis kommer detta inlägg väcka tankar kring detta, all information i detta inlägg är sådant som finns i öppna handlingar, böcker, reglementen och anvisningar, det är således ingen hemlig information som berörs. Ämnets särart gör att ytterst lite information finns på internet utan det mesta är i bok form, så källförteckningen till detta inlägg omfattar enbart tryckta källor, dock ger det en inriktning vart den vetgirige kan söka mer information.

Underrättelsebataljonens och Jägarbataljonens verksamhet kommer ej beröras i detta inlägg, främst utifrån att inlägget berör striden på djupet över hela ytan, båda dessa förband är predestinerade att lösa kvalificerade uppgifter på djupet över hela Sverige mot kvalificierade mål, således är de ej geografiskt knutna till något specifikt område. Detta inlägg berör främst hur vi har stridit på djupet över hela ytan och hur vi kan fortsätta göra det i nutid.

Den organiserade motståndsrörelsen. Mycket kring den organiserade motståndsrörelsen är fortfarande höjt i dunkel och kommer troligtvis så alltid förbli mht verksamhetens särart och skyddet för fortfarande levande som varit verksamma i organisationen. Det är främst via Mikael Holmströms bok, Den Dolda Alliansen, samt Anders Jallais forskning som information rörande verksamheten har framkommit och hur den har varit organiserad. Vad som dock är känt är att den avvecklades under mitten av 2000-talet.

Den centrala delen av den svenska organiserade motståndsrörelsen stod i nära kontakt med, eller ingick som en del i, NATO övergripande organisation för att leda och planera motståndsrörelserna i Europa, denna instans gick under namnet ACC, Allied Clandestine Committee, deras uppgift i fred var att förbereda de underställda organisationerna för krig. I händelse av krig var deras uppgift att leda motståndsrörelsernas arbete. De underställda motståndsrörelserna hade främst tre (3) huvuduppgifter att genomföra. Den första (1) att rapportera förhållandena inom det aktuella området, den andra (2) möjliggöra flykt av egen personal, såsom nedskjutna piloter eller delar ur riksledningen och den tredje (3) att genomföra sabotage antingen självständigt eller i samverkan med jägar- och specialförband.

Först och främst måste man ställa sig frågan, har en sådan här organisation en plats i ett demokratiskt samhälle och hur i så fall bör denna organisation vara organiserad för att ej bli ett hot mot demokratin? Ser man hur den var organiserad så var det ett brett spektrum av människor ur hela samhället som var delaktiga i den, om än en bred bas ur det socialdemokratiska partiet (SAP) och landsorganisationen (LO). Dock så ingick även andra politiska partier, fackliga organisationer och ekonomiska grupperingar (företagsledare) i den.

I sig tycker jag att detta var mycket klokt, en organiserad motståndsrörelse måste representera samhället den skall verka för i händelse av en ockupation, det är inte en enskild del av ett samhälle utan hela samhället som berörs. Likväl bör man ställa sig frågan vem skall organisera motståndsrörelsen? Inledningsvis i Sverige så låg denna under Socialdepartementet för att sedan flyttas över till Försvarsdepartementet. Det sistnämnda kommer alltid vara tvungen att vara delaktig i verksamheten, men det kanske inte alltid är det bästa att detta departement är det som styr verksamheten. Likväl kommer den militära underrättelsetjänsten alltid vara en del av denna verksamhet, oaktat vad man kan anse om detta, men i grunden så kommer en motståndsrörelse rapportera om förhållandena inom det ockuperade området, detta i sig är informationsinhämtning vilket faller på underrättelsetjänstens bord att bearbeta, därav kommer samarbetet vara intimt.

Men för att återgå till organisationen på en central nivå, så är det min bestämda åsikt att en organisation som denna bör representera ett tvärsnitt ur samhället, allt annat kommer underminera organisationens legitimitet, likväl bör organisationen ej ledas av Försvarsmakten, däremot kommer delar ur underrättelsetjänsten främst ha en aktiv del i den och andra delar av Försvarsmakten ianspråktas för utbildning av organisationen. Den centrala ledningen bör vara skild från Försvarsmakten men stå under parlamentarisk kontroll, varav underrättelsenämden bör vara en mycket lämplig instans för att säkerställa att organisationen håller sig inom demokratins spelregler och ej får ett ”eget” liv likt liknande organisationer under 1980 och 90-talet på den Europeiska kontinenten såsom Gladio.

Utöver den centrala organisationen fanns en regional indelning i Sverige, troligtvis följde denna till del den gamla Försvarsområdes (Fo) indelningen, inom respektive region fanns därefter ett antal motståndsceller organiserade. Dessa bestod enbart av chefer och signalister, således var organisationen vad man på militärt språk kallas kaderorganiserade, däremot fanns en tanke på vilka individer man kunde tänkas rekrytera i händelse av ett väpnat angrepp, men färdiga motståndsceller med "fotsoldater" fanns ej. Troligtvis var detta en faktor som gjorde att organisationen ej fick ett eget liv likt Gladio i Italien.

Hur stor var då den svenska organisationen? Siffror mellan hundratalet till tusentalet individer har cirkulerat, personligen bedömer jag att organisationen enbart bestått av hundratalet individer. Främst utifrån det faktum att ytterst lite information kring denna organisation har kommit fram i dagens ljus. Hade organisationen bestått av tusentalet individer, hade den med all sannolikhet avslöjats under resans gång. Då det kommer till motståndsrörelser är sekretessen direkt avgörande vilket även tyder på att organisationen bör hållits liten i fredstid, vilket motiverar kaderorganisationen av den, den svenska metoden att enbart utbilda chefer och signalister, som är direkt avgörande för organisationen, för att sedan kunna utbilda motståndsmän, var troligtvis det som avgjorde att organisationen har kunnat hållas hemlig så länge och därmed minskades även risken för infiltration av främmande makt i den.

Vad var då styrkan med den svenska organisationen och varför bör en sådan organisation skapas igen? Styrkan med organisationen var att det redan i fredstid fanns en struktur för att leda och genomföra dels informationsinhämtning dels organiserad strid inom ockuperat område. Det skulle ej vara "friskaror" som oorganiserat genomförde motståndsarbete, utan det skulle kunna ske genom en centralledning och därmed skulle det även kunna kraftsamlas till olika skeden i tid och rum. Vad som ytterligare var en styrka var att man redan i fredstid kunde planera och öva på de uppgifter man skulle ha i krig, man behövde alltså inte starta från början om det hade blivit ett krig.

Styrkan med att återupprätta en sådan här organisation ligger i att dels så kommer motståndet fortsätta även i händelse av en ockupation dels finns det organisatoriskt en möjlighet att genom denna organisation bistå dessa avskurna förband på olika sätt. Däremot bör dessa förband ej ledas av en motståndsrörelse i och med att organiserat motstånd samt det fria kriget är två vitt skilda saker. Däremot skulle de kunna bistås med underrättelser, sambandsmöjligheter samt möjlighet till omhändertagande samt förflyttning av skadade ut ur det ockuperade området. Ledningen av de avskurna förbanden bör i huvudsak vara den ordinarie eller som vi kommer se längre fram i inläget, jägarförband på djupet som övertar ledningsansvaret av de avskurna förbanden. Uppgifterna för en ny organiserad motståndsrörelse bör vara desamma som under det kalla kriget, dessa har ej tappat sitt värde i dagens moderna samhälle och moderna krigföring, vilket bevisats med t ex de irreguljära grupperingarna i t ex Afghanistan, Irak o dyl platser hur små motståndsgrupper har kunnat binda upp stora mängder förband och verkat demoraliserande på dessa.

En faktor som talar mot en organiserad motståndsrörelse i det nutida Sverige är den markant mindre delen av populationen som har en tidigare militär utbildning. Under hela kalla kriget genomförde huvuddelen av varje manlig årsklass en värnpliktstjänstgöring. Därmed hade man i händelse av en ockupation en bred rekryteringsbas, det svenska samhället var s a s militariserat. Så ser inte samhället ut idag, en klart mindre del av samhället har tidigare militär erfarenhet om man ser till den ålderskategori som kan vara aktuell 20-40 år, för genomförandet av väpnad strid som motståndsman på ockuperat område, är det ytterst få och ser man till den geografiska spridningen av dessa finns det troligtvis geografiska områden som är klart underrepresenterade, vilket försvårar rekryteringen, dock är det ytterligare ett skäl till att upprätta en ny sådan organisation, man inventerar och rekryterar och utbildar de som finns redan i fred.

Således för att tillföra ytterligare en dimension och därmed maximera effekten av en klart begränsad krigsorganisation bör en organiserad motståndsrörelse åter organiseras. Fördelen med en sådan organisation är främst att en motståndare måste ta hänsyn till den och dimensionera ett angrepp för det, vilket i sig till del kan vara avskräckande. En ytterligare fördel är på ren nationell basis att man har sensorer i form av motståndsmän utplacerade över ytan, vilket medför att man kan erhålla en bättre lägesuppfattning rörande förhållanden. Likväl kan man kraftsamla dessa resurser i den övergripande strategin i händelse av ett väpnat angrepp. Detta utifrån det faktum att dagens krigsorganisation är klart underdimensionerad för nationellt försvar och det är mycket glest mellan förbanden och en huvuddel av landet står utan militära förband.

Fortsatt motstånd. Jägarförbanden i Sverige hade under det kalla kriget en mycket specifik tilläggsuppgift, det fortsatta motståndet, enkelt förklarat innebar denna uppgift att fortsätta striden på djupet, när den egna stridsuppgiften var avklarad och egna förband ej kunnat återta förlorat område. Detta skall inte förväxlas med det sk "fria kriget" som var en uppgift alla förband i Sverige skulle kunna genomföra med olika ambitionsnivåer. Detta var hur Jägarförbanden skulle fortsätta kriget inom ockuperat område. 

Detta var i sig en uppgift som de s k "Fria jägarplutonerna" inom respektive infanteribrigad redan börjande öva och planera för under Andra världskriget inom ramen för vad då benämndes det "Fria Kriget". Uppgiften löstes t om med sådan ambitionsnivå att man upprättade vad som benämndes "skogsvaktarstugor", där materiel främst i form av förnödenheter, vapen, ammunition och sprängmedel redan förvarades i fred. Denna planering av verksamheten fortsatta intill 1960-talet då Jägarbataljonerna fick en mer tydlig framtoning i den svenska krigsplanläggningen och de s k "fria jägarplutonerna" omorganiserades till brigadspaningsplutoner inom ramen för infanteribrigaderna. 

Uppgiften jägarförbanden hade var att fortsätta striden, genomföra informationsinhämtning och leda splittrade förband som fanns inom dess område, det övergripande syftet var att tvinga en motståndaren att avdela resurser för att motverka denna verksamhet, vilket i förlängningen skulle sänka hans anfallskraft. Ett ytterligare syfte var att motarbeta oorganiserade och spontana aktioner, utan striden skulle föras samordnat utifrån högre chefs syfte med den. Därav så var strukturen sådan att alla reguljära förband som påträffades i det av motståndaren behärskade området skulle underställas jägarförbandschefen.

Metoden som skulle tillämpas var att jägarförbandet skulle utbilda de andra förbanden som påträffades i jägarstrid. Därefter leda dess strid inom det av motståndaren behärskat område. Likväl skulle civila motståndsgrupperingar kunna utbildas och därmed även stå under befäl av jägarförbandschefen, vad som dock påtalas är att utbildning av civila motståndsgrupperingar tar tid. Striden skulle föras som klassisk jägarstrid dvs med eldöverfall och överfall mot för motståndaren högvärdiga mål (HVM) för att därmed sänka hans anfallskraft, sabotage var även en metod som sågs som lämplig att tillämpa.

En mycket viktig och kanske förbisett sakförhållande är just lydnads- och ledningsförhållandet. Varför skulle de splittrade och kvarlämnade förbanden underställas jägarförbandschefen? Främst för att högre chef skulle kunna utöva ledning, organisatoriskt var det enbart jägarförbanden som t ex hade kortvågs radiostationer på lägre nivå dvs grupp och pluton. Vilket var det enda sättet att möjliggöra ledning av dem. För att dels kunna kraftsamla striden dels för att undvika förstörelse av infrastruktur som kanske skulle behövas vid ett motanfall eller i ett senare skede när konflikten var över, skulle därför jägarförbanden leda verksamheten.

Denna uppgift upphävdes i och med invasionsförsvarets avveckling då Norrlandsjägarbataljonerna (Njbat) samt Jägarbataljonsyd (Jbat Syd) avvecklades dvs de territoriellt anknutna förbanden som hade planerade uppgifter att lösa på djupet av motståndarens behärskade område. I dag finns som känt inga territoriellt knutna jägarförband likt Njbat och Jbat Syd. Dock finns de nationella skyddsstyrkornas underrättelsekompanier, dessa förband har inhämtningsuppgifter att lösa på det av motståndaren behärskat område och är territoriellt knutna till specifika områden, vilket t ex Jägarbataljonen eller Underrättelsebataljonen ej är. Dessa förband skulle således kunna ges en sådan uppgift, att leda och organisera det fortsatta motståndet av kvarlämnade förband i ett stridsområde, då dessa förband förfogar över utrustning som möjliggör ledning på långa avstånd dvs kortvågsradio.

Vad som är intressant kring det fortsatta motståndet är att det måste varit en sektionering mellan den organiserade motståndsrörelsen och jägarförbanden i krig. Ingenstans nämns samverkan med motståndsrörelser, dock kan det vara av sekretess skäl denna organisation ej nämns i de öppna reglementena, vilket är den mest troliga förklaringen. En annan förklaring som även är mycket trolig är att man ville ha en sektionering mellan dem dels för att öka överlevnadschanserna för de båda dels för att den organiserade motståndsrörelsen troligtvis jobbade på längre sikt och därmed skulle ha än högre överlevnadschanser om de ej beblandades med jägarförbandens verksamhet. Därav uppgiften att jägarförbanden skulle leda och organisera de splittrade reguljära förbanden.

Det Fria Kriget. Samtliga förband i Sverige skulle under det kalla kriget om de blev avskurna och hamnade bakom motståndarens linjer, och ej kunde ta sig tillbaka, kunna fortsätta striden. Detta gick under benämningen "det fria kriget", förbanden skulle fortsätta att strida mot motståndaren, med eldöverfall som det främsta stridssättet. Generella riktlinjer fanns redan uppställda i fred mot vad striden skulle föras, främst motståndarens chefer, raketartilleri, förbindelser samt underhåll.

Vad avser hemvärnsförband skulle det fria kriget, under åtminstone en viss tidsperiod, redan i fred planeras i och med att dessa förband var geografiskt knutna, kontra t ex infanteribrigaderna som hade ett större geografiskt område samt olika krigsfall att utgå ifrån. Men båda typerna av förband skulle kunna genomföra det fria kriget, varav hemvärnsförbanden hade troligtvis haft en större framgång i och med att dessa väl kände sin terräng och även kunde få stöd från civilbefolkningen på ett helt annat sätt än en avskuren infanteripluton skulle fått.

Det fria kriget övades oftast i samband med olika former av "strapatsövningar" runt om på infanteri- och pansarförbanden men även andra förband. Denna uppgift har kvarstått och samtliga förband berörs fortfarande av den inom Armén och det omnämns även i de nya reglementena som har utkommit i närtid och är på väg ut till förbanden från främst Markstridsskolan (MSS). Dock är frågan om den övas i lika stor omfattning som tidigare, för förmågan att genomföra det fria kriget med dess vedermödor bedömer jag måste övas i en betydligt större omfattning nu, kontra tidigare då sannolikheten att bli avskuren och hamna bakom motståndarens linjer är markant större nu kontra under invasionsförsvarets dagar då vi hade en mycket stor krigsorganisation.

Slutsatser

En organiserad motståndsrörelse bör återupprättas, omvärldsutvecklingen just nu visar på att det troligtvis var en miss att avveckla denna, om en sådan återupprättas bör den i stort följa omfattningen av vad som är känt kring den tidigare organisationen. Dock bör en ökad parlamentarisk insyn ske i verksamheten, dess särart kommer dock kräva att ytterst få människor har kännedom om den, men demokratiaspekten är oerhört viktig i detta hänseende. Det mest tyngande skälet till att återskapa en sådan organisation är den mycket underdimensionerade krigsorganisationen för att nationellt försvar som vi har just nu.

De nationella skyddsstyrkornas underrättelsekompanier bör ges en tilläggsuppgift att kunna fortsätta motståndet på ockuperat område och där leda de kvarvarande förbandens strid, likt de tankegångar som fanns med Norrlandsjägarbataljonernas och Jägarbataljon syds. Detta skulle öka graden av samordning i förandet av striden på djupet samt möjliggöra för högre chef att kraftsamla stridens förande i för honom en gynnsam riktning.

I och med att sannolikheten att egna förband blir avskurna har ökat bör en stridskurs i det fria kriget införas. Denna kurs skall t ex ej förväxlas med Grundkurs i fallskärmsjägartjänst och Grundkurs i jägartjänst som genomföras av Underrättelsebataljonen respektive Jägarbataljon. Kursen bör vara en två till tre veckors kurs i hur det fria kriget skall bedrivas och bör t ex vara en obligatorisk kurs för blivande taktiska- och specialistofficerare. Likt den danska officersskolan genomför en obligatorisk kurs i patrulltjänst på 2-3 veckor som i mångt omfattar just det fria kriget.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

JR A Jförb 1 Del 1-7, Försvarsmakten, 1999

Anv Fria Kriget, Krigsmakten, 1944

Den Dolda Alliansen, Mikael Holmström, 2011

AR 2 Taktik, Försvarsmakten, 1995

InfR Skplut, Försvarsmakten, 1991

Elitförband i Norden, 2009, Lars Gyllenhaal,