lördag 23 augusti 2014

Striden på djupet

Sammanfattning

För att öka den nuvarande krigsorganisationens effekt, bör en utveckling av striden på djupet över den totala ytan ske, detta främst utifrån att den nuvarande krigsorganisationen är underdimensionerad för att kunna genomföra nationellt försvar över den totala ytan. Sannolikheten att förband blir avskurna och kvarlämnade är mycket stor, därför krävs kunskaper i hur denna strid skall föras samt möjlighet för högre chef att utöva ledning av dessa avskurna förband bakom motståndarens linjer.

Analys

Inledning. Under det Kalla Kriget fanns tre (3) former av strid på djupet dvs egna förband som skulle fortsätta striden trots att motståndaren ockuperat området, det var den organiserade motståndsrörelsen, det var jägarförbanden, som genomförde fortsatt motstånd då de ej kunde återgå till egna linjer och det var avskurna förband som skulle genomföra det fria kriget. Den organiserade motståndsrörelsen och jägarförbanden hade det som uppgift, medan förband som blev avskurna och genomförde det fria kriget ej hade det som en egentlig uppgift. Dock var det en övergripande uppgift att motståndet skulle fortsätta, även om man hamnade bakom motståndarens linjer. Således det vi talar om är en organiserad strid bakom motståndarens linjer som skulle ske över hela ytan.

Är nu detta något som lämpar sig fortfarande att genomföra som stridssätt? Ser man till Jägarförband så har vi fortfarande det i Försvarsmakten och dess aktualitet är större nu än under kalla kriget, att med små medel kunna nå stor verkan blir allt viktigare i en mindre krigsorganisation, varvid jägarförbanden helt klart fyller en tydlig roll i den. Det fria kriget kvarstår även som en uppgift och har tydligt aktualiserats i den nya reglementsfloran som utkommit. 

Kvarstår gör då om det finns plats för en organiserad motståndsrörelse och uppgiften som benämns det fortsatta motståndet, som jägarförband tidigare innehade som en uppgift. Min uppfattning är att detta område är mer aktuellt nu än det var under det kalla kriget. Främst utifrån en klart underdimensionerad krigsorganisation för att lösa nationellt försvar. Det är mycket glest mellan förbanden och sannolikheten att något förband blir avskuret och hamnar bakom motståndarens linjer är mycket stor, varvid chefer på alla nivåer inom Armén bör börja tänka i banor hur man skall agera i händelse av något sådant. 

Förhoppningsvis kommer detta inlägg väcka tankar kring detta, all information i detta inlägg är sådant som finns i öppna handlingar, böcker, reglementen och anvisningar, det är således ingen hemlig information som berörs. Ämnets särart gör att ytterst lite information finns på internet utan det mesta är i bok form, så källförteckningen till detta inlägg omfattar enbart tryckta källor, dock ger det en inriktning vart den vetgirige kan söka mer information.

Underrättelsebataljonens och Jägarbataljonens verksamhet kommer ej beröras i detta inlägg, främst utifrån att inlägget berör striden på djupet över hela ytan, båda dessa förband är predestinerade att lösa kvalificerade uppgifter på djupet över hela Sverige mot kvalificierade mål, således är de ej geografiskt knutna till något specifikt område. Detta inlägg berör främst hur vi har stridit på djupet över hela ytan och hur vi kan fortsätta göra det i nutid.

Den organiserade motståndsrörelsen. Mycket kring den organiserade motståndsrörelsen är fortfarande höjt i dunkel och kommer troligtvis så alltid förbli mht verksamhetens särart och skyddet för fortfarande levande som varit verksamma i organisationen. Det är främst via Mikael Holmströms bok, Den Dolda Alliansen, samt Anders Jallais forskning som information rörande verksamheten har framkommit och hur den har varit organiserad. Vad som dock är känt är att den avvecklades under mitten av 2000-talet.

Den centrala delen av den svenska organiserade motståndsrörelsen stod i nära kontakt med, eller ingick som en del i, NATO övergripande organisation för att leda och planera motståndsrörelserna i Europa, denna instans gick under namnet ACC, Allied Clandestine Committee, deras uppgift i fred var att förbereda de underställda organisationerna för krig. I händelse av krig var deras uppgift att leda motståndsrörelsernas arbete. De underställda motståndsrörelserna hade främst tre (3) huvuduppgifter att genomföra. Den första (1) att rapportera förhållandena inom det aktuella området, den andra (2) möjliggöra flykt av egen personal, såsom nedskjutna piloter eller delar ur riksledningen och den tredje (3) att genomföra sabotage antingen självständigt eller i samverkan med jägar- och specialförband.

Först och främst måste man ställa sig frågan, har en sådan här organisation en plats i ett demokratiskt samhälle och hur i så fall bör denna organisation vara organiserad för att ej bli ett hot mot demokratin? Ser man hur den var organiserad så var det ett brett spektrum av människor ur hela samhället som var delaktiga i den, om än en bred bas ur det socialdemokratiska partiet (SAP) och landsorganisationen (LO). Dock så ingick även andra politiska partier, fackliga organisationer och ekonomiska grupperingar (företagsledare) i den.

I sig tycker jag att detta var mycket klokt, en organiserad motståndsrörelse måste representera samhället den skall verka för i händelse av en ockupation, det är inte en enskild del av ett samhälle utan hela samhället som berörs. Likväl bör man ställa sig frågan vem skall organisera motståndsrörelsen? Inledningsvis i Sverige så låg denna under Socialdepartementet för att sedan flyttas över till Försvarsdepartementet. Det sistnämnda kommer alltid vara tvungen att vara delaktig i verksamheten, men det kanske inte alltid är det bästa att detta departement är det som styr verksamheten. Likväl kommer den militära underrättelsetjänsten alltid vara en del av denna verksamhet, oaktat vad man kan anse om detta, men i grunden så kommer en motståndsrörelse rapportera om förhållandena inom det ockuperade området, detta i sig är informationsinhämtning vilket faller på underrättelsetjänstens bord att bearbeta, därav kommer samarbetet vara intimt.

Men för att återgå till organisationen på en central nivå, så är det min bestämda åsikt att en organisation som denna bör representera ett tvärsnitt ur samhället, allt annat kommer underminera organisationens legitimitet, likväl bör organisationen ej ledas av Försvarsmakten, däremot kommer delar ur underrättelsetjänsten främst ha en aktiv del i den och andra delar av Försvarsmakten ianspråktas för utbildning av organisationen. Den centrala ledningen bör vara skild från Försvarsmakten men stå under parlamentarisk kontroll, varav underrättelsenämden bör vara en mycket lämplig instans för att säkerställa att organisationen håller sig inom demokratins spelregler och ej får ett ”eget” liv likt liknande organisationer under 1980 och 90-talet på den Europeiska kontinenten såsom Gladio.

Utöver den centrala organisationen fanns en regional indelning i Sverige, troligtvis följde denna till del den gamla Försvarsområdes (Fo) indelningen, inom respektive region fanns därefter ett antal motståndsceller organiserade. Dessa bestod enbart av chefer och signalister, således var organisationen vad man på militärt språk kallas kaderorganiserade, däremot fanns en tanke på vilka individer man kunde tänkas rekrytera i händelse av ett väpnat angrepp, men färdiga motståndsceller med "fotsoldater" fanns ej. Troligtvis var detta en faktor som gjorde att organisationen ej fick ett eget liv likt Gladio i Italien.

Hur stor var då den svenska organisationen? Siffror mellan hundratalet till tusentalet individer har cirkulerat, personligen bedömer jag att organisationen enbart bestått av hundratalet individer. Främst utifrån det faktum att ytterst lite information kring denna organisation har kommit fram i dagens ljus. Hade organisationen bestått av tusentalet individer, hade den med all sannolikhet avslöjats under resans gång. Då det kommer till motståndsrörelser är sekretessen direkt avgörande vilket även tyder på att organisationen bör hållits liten i fredstid, vilket motiverar kaderorganisationen av den, den svenska metoden att enbart utbilda chefer och signalister, som är direkt avgörande för organisationen, för att sedan kunna utbilda motståndsmän, var troligtvis det som avgjorde att organisationen har kunnat hållas hemlig så länge och därmed minskades även risken för infiltration av främmande makt i den.

Vad var då styrkan med den svenska organisationen och varför bör en sådan organisation skapas igen? Styrkan med organisationen var att det redan i fredstid fanns en struktur för att leda och genomföra dels informationsinhämtning dels organiserad strid inom ockuperat område. Det skulle ej vara "friskaror" som oorganiserat genomförde motståndsarbete, utan det skulle kunna ske genom en centralledning och därmed skulle det även kunna kraftsamlas till olika skeden i tid och rum. Vad som ytterligare var en styrka var att man redan i fredstid kunde planera och öva på de uppgifter man skulle ha i krig, man behövde alltså inte starta från början om det hade blivit ett krig.

Styrkan med att återupprätta en sådan här organisation ligger i att dels så kommer motståndet fortsätta även i händelse av en ockupation dels finns det organisatoriskt en möjlighet att genom denna organisation bistå dessa avskurna förband på olika sätt. Däremot bör dessa förband ej ledas av en motståndsrörelse i och med att organiserat motstånd samt det fria kriget är två vitt skilda saker. Däremot skulle de kunna bistås med underrättelser, sambandsmöjligheter samt möjlighet till omhändertagande samt förflyttning av skadade ut ur det ockuperade området. Ledningen av de avskurna förbanden bör i huvudsak vara den ordinarie eller som vi kommer se längre fram i inläget, jägarförband på djupet som övertar ledningsansvaret av de avskurna förbanden. Uppgifterna för en ny organiserad motståndsrörelse bör vara desamma som under det kalla kriget, dessa har ej tappat sitt värde i dagens moderna samhälle och moderna krigföring, vilket bevisats med t ex de irreguljära grupperingarna i t ex Afghanistan, Irak o dyl platser hur små motståndsgrupper har kunnat binda upp stora mängder förband och verkat demoraliserande på dessa.

En faktor som talar mot en organiserad motståndsrörelse i det nutida Sverige är den markant mindre delen av populationen som har en tidigare militär utbildning. Under hela kalla kriget genomförde huvuddelen av varje manlig årsklass en värnpliktstjänstgöring. Därmed hade man i händelse av en ockupation en bred rekryteringsbas, det svenska samhället var s a s militariserat. Så ser inte samhället ut idag, en klart mindre del av samhället har tidigare militär erfarenhet om man ser till den ålderskategori som kan vara aktuell 20-40 år, för genomförandet av väpnad strid som motståndsman på ockuperat område, är det ytterst få och ser man till den geografiska spridningen av dessa finns det troligtvis geografiska områden som är klart underrepresenterade, vilket försvårar rekryteringen, dock är det ytterligare ett skäl till att upprätta en ny sådan organisation, man inventerar och rekryterar och utbildar de som finns redan i fred.

Således för att tillföra ytterligare en dimension och därmed maximera effekten av en klart begränsad krigsorganisation bör en organiserad motståndsrörelse åter organiseras. Fördelen med en sådan organisation är främst att en motståndare måste ta hänsyn till den och dimensionera ett angrepp för det, vilket i sig till del kan vara avskräckande. En ytterligare fördel är på ren nationell basis att man har sensorer i form av motståndsmän utplacerade över ytan, vilket medför att man kan erhålla en bättre lägesuppfattning rörande förhållanden. Likväl kan man kraftsamla dessa resurser i den övergripande strategin i händelse av ett väpnat angrepp. Detta utifrån det faktum att dagens krigsorganisation är klart underdimensionerad för nationellt försvar och det är mycket glest mellan förbanden och en huvuddel av landet står utan militära förband.

Fortsatt motstånd. Jägarförbanden i Sverige hade under det kalla kriget en mycket specifik tilläggsuppgift, det fortsatta motståndet, enkelt förklarat innebar denna uppgift att fortsätta striden på djupet, när den egna stridsuppgiften var avklarad och egna förband ej kunnat återta förlorat område. Detta skall inte förväxlas med det sk "fria kriget" som var en uppgift alla förband i Sverige skulle kunna genomföra med olika ambitionsnivåer. Detta var hur Jägarförbanden skulle fortsätta kriget inom ockuperat område. 

Detta var i sig en uppgift som de s k "Fria jägarplutonerna" inom respektive infanteribrigad redan börjande öva och planera för under Andra världskriget inom ramen för vad då benämndes det "Fria Kriget". Uppgiften löstes t om med sådan ambitionsnivå att man upprättade vad som benämndes "skogsvaktarstugor", där materiel främst i form av förnödenheter, vapen, ammunition och sprängmedel redan förvarades i fred. Denna planering av verksamheten fortsatta intill 1960-talet då Jägarbataljonerna fick en mer tydlig framtoning i den svenska krigsplanläggningen och de s k "fria jägarplutonerna" omorganiserades till brigadspaningsplutoner inom ramen för infanteribrigaderna. 

Uppgiften jägarförbanden hade var att fortsätta striden, genomföra informationsinhämtning och leda splittrade förband som fanns inom dess område, det övergripande syftet var att tvinga en motståndaren att avdela resurser för att motverka denna verksamhet, vilket i förlängningen skulle sänka hans anfallskraft. Ett ytterligare syfte var att motarbeta oorganiserade och spontana aktioner, utan striden skulle föras samordnat utifrån högre chefs syfte med den. Därav så var strukturen sådan att alla reguljära förband som påträffades i det av motståndaren behärskade området skulle underställas jägarförbandschefen.

Metoden som skulle tillämpas var att jägarförbandet skulle utbilda de andra förbanden som påträffades i jägarstrid. Därefter leda dess strid inom det av motståndaren behärskat område. Likväl skulle civila motståndsgrupperingar kunna utbildas och därmed även stå under befäl av jägarförbandschefen, vad som dock påtalas är att utbildning av civila motståndsgrupperingar tar tid. Striden skulle föras som klassisk jägarstrid dvs med eldöverfall och överfall mot för motståndaren högvärdiga mål (HVM) för att därmed sänka hans anfallskraft, sabotage var även en metod som sågs som lämplig att tillämpa.

En mycket viktig och kanske förbisett sakförhållande är just lydnads- och ledningsförhållandet. Varför skulle de splittrade och kvarlämnade förbanden underställas jägarförbandschefen? Främst för att högre chef skulle kunna utöva ledning, organisatoriskt var det enbart jägarförbanden som t ex hade kortvågs radiostationer på lägre nivå dvs grupp och pluton. Vilket var det enda sättet att möjliggöra ledning av dem. För att dels kunna kraftsamla striden dels för att undvika förstörelse av infrastruktur som kanske skulle behövas vid ett motanfall eller i ett senare skede när konflikten var över, skulle därför jägarförbanden leda verksamheten.

Denna uppgift upphävdes i och med invasionsförsvarets avveckling då Norrlandsjägarbataljonerna (Njbat) samt Jägarbataljonsyd (Jbat Syd) avvecklades dvs de territoriellt anknutna förbanden som hade planerade uppgifter att lösa på djupet av motståndarens behärskade område. I dag finns som känt inga territoriellt knutna jägarförband likt Njbat och Jbat Syd. Dock finns de nationella skyddsstyrkornas underrättelsekompanier, dessa förband har inhämtningsuppgifter att lösa på det av motståndaren behärskat område och är territoriellt knutna till specifika områden, vilket t ex Jägarbataljonen eller Underrättelsebataljonen ej är. Dessa förband skulle således kunna ges en sådan uppgift, att leda och organisera det fortsatta motståndet av kvarlämnade förband i ett stridsområde, då dessa förband förfogar över utrustning som möjliggör ledning på långa avstånd dvs kortvågsradio.

Vad som är intressant kring det fortsatta motståndet är att det måste varit en sektionering mellan den organiserade motståndsrörelsen och jägarförbanden i krig. Ingenstans nämns samverkan med motståndsrörelser, dock kan det vara av sekretess skäl denna organisation ej nämns i de öppna reglementena, vilket är den mest troliga förklaringen. En annan förklaring som även är mycket trolig är att man ville ha en sektionering mellan dem dels för att öka överlevnadschanserna för de båda dels för att den organiserade motståndsrörelsen troligtvis jobbade på längre sikt och därmed skulle ha än högre överlevnadschanser om de ej beblandades med jägarförbandens verksamhet. Därav uppgiften att jägarförbanden skulle leda och organisera de splittrade reguljära förbanden.

Det Fria Kriget. Samtliga förband i Sverige skulle under det kalla kriget om de blev avskurna och hamnade bakom motståndarens linjer, och ej kunde ta sig tillbaka, kunna fortsätta striden. Detta gick under benämningen "det fria kriget", förbanden skulle fortsätta att strida mot motståndaren, med eldöverfall som det främsta stridssättet. Generella riktlinjer fanns redan uppställda i fred mot vad striden skulle föras, främst motståndarens chefer, raketartilleri, förbindelser samt underhåll.

Vad avser hemvärnsförband skulle det fria kriget, under åtminstone en viss tidsperiod, redan i fred planeras i och med att dessa förband var geografiskt knutna, kontra t ex infanteribrigaderna som hade ett större geografiskt område samt olika krigsfall att utgå ifrån. Men båda typerna av förband skulle kunna genomföra det fria kriget, varav hemvärnsförbanden hade troligtvis haft en större framgång i och med att dessa väl kände sin terräng och även kunde få stöd från civilbefolkningen på ett helt annat sätt än en avskuren infanteripluton skulle fått.

Det fria kriget övades oftast i samband med olika former av "strapatsövningar" runt om på infanteri- och pansarförbanden men även andra förband. Denna uppgift har kvarstått och samtliga förband berörs fortfarande av den inom Armén och det omnämns även i de nya reglementena som har utkommit i närtid och är på väg ut till förbanden från främst Markstridsskolan (MSS). Dock är frågan om den övas i lika stor omfattning som tidigare, för förmågan att genomföra det fria kriget med dess vedermödor bedömer jag måste övas i en betydligt större omfattning nu, kontra tidigare då sannolikheten att bli avskuren och hamna bakom motståndarens linjer är markant större nu kontra under invasionsförsvarets dagar då vi hade en mycket stor krigsorganisation.

Slutsatser

En organiserad motståndsrörelse bör återupprättas, omvärldsutvecklingen just nu visar på att det troligtvis var en miss att avveckla denna, om en sådan återupprättas bör den i stort följa omfattningen av vad som är känt kring den tidigare organisationen. Dock bör en ökad parlamentarisk insyn ske i verksamheten, dess särart kommer dock kräva att ytterst få människor har kännedom om den, men demokratiaspekten är oerhört viktig i detta hänseende. Det mest tyngande skälet till att återskapa en sådan organisation är den mycket underdimensionerade krigsorganisationen för att nationellt försvar som vi har just nu.

De nationella skyddsstyrkornas underrättelsekompanier bör ges en tilläggsuppgift att kunna fortsätta motståndet på ockuperat område och där leda de kvarvarande förbandens strid, likt de tankegångar som fanns med Norrlandsjägarbataljonernas och Jägarbataljon syds. Detta skulle öka graden av samordning i förandet av striden på djupet samt möjliggöra för högre chef att kraftsamla stridens förande i för honom en gynnsam riktning.

I och med att sannolikheten att egna förband blir avskurna har ökat bör en stridskurs i det fria kriget införas. Denna kurs skall t ex ej förväxlas med Grundkurs i fallskärmsjägartjänst och Grundkurs i jägartjänst som genomföras av Underrättelsebataljonen respektive Jägarbataljon. Kursen bör vara en två till tre veckors kurs i hur det fria kriget skall bedrivas och bör t ex vara en obligatorisk kurs för blivande taktiska- och specialistofficerare. Likt den danska officersskolan genomför en obligatorisk kurs i patrulltjänst på 2-3 veckor som i mångt omfattar just det fria kriget.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

JR A Jförb 1 Del 1-7, Försvarsmakten, 1999
Anv Fria Kriget, Krigsmakten, 1944
Den Dolda Alliansen, Mikael Holmström, 2011
AR 2 Taktik, Försvarsmakten, 1995
InfR Skplut, Försvarsmakten, 1991
Elitförband i Norden, 2009, Lars Gyllenhaal,

19 kommentarer:

  1. Ett problem med att förbereda en motståndsrörelse i dagens och morgondagens samhälle är att informationsinhämtningen om människors preferenser, vanor och kontaktnät är ohyggligt omfattande och växande. Det gäller både frivillig och avsiktlig information, sådant som samlas in utan att folk vet om det och antagonistisk informationsinsamling.

    Förr fanns det ingen rutinmässig teknisk registrering om hur 80-90% procent av medborgarna rör sig i rummet(mobiltelefoninäten), vilka nära 100% kommunicerar med via telefon och elektroniskt, det gick inte att lagra alla telefonsamtal för evigt vilket nu är enkelt och kanske görs, folk registrerar frivilligt mängder av sina relationer i facebook, linkedin osv, det finns industrier som lever på att kartlägga för att rikta reklam, konsumtionsmönster sparas av butiker, huvuddelen av konsumtionen av tabumaterial som porr sker via nätet och är kartläggningsbar, osv.

    Även om alla håller tyst skulle hemliga organisationer kunna bli spårbara genom mönster i hur man agerar och avslöjade medlemmar kan snabbt kartläggas. Den som är antagonistisk behöver inte handikappa sig själv genom att upprätthålla samhällets integritetsillusion.

    Det är rimligtvis lättare att dölja sig i samhällen som har varit trasiga under längre tid där människor i trygg fred inte har lämnar ut sin frivilligt och med rika människors bekväma vanor.

    Vete 17 vad man kan göra åt detta. Ha stora mängder professionella "IED", MANPADS och kulvapen samt handböcker i mobförråd och när det skiter sig delar man ut dem slumpmässigt och hoppas på att det i alla fall ger röra för den invanderande fienden?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår helt dina synpunkter dock ser jag inte lika dystert som du på förutsättingarna, i punkt form nedan lite synpunkter:
      1) Rekrytering. Vad avser denna faktor så tror jag att den tidigare svenska modellen fortfarande fungerar, "cell ledaren" väljer ut och kontrollerar redan i fredstid lämpliga kandidater men närmar sig dem inte med ett förslag om att vara medlem i en motståndsrörelse. Således hålls organisationen fortfarande hemlig och om ofred skulle inträffa så genomförs rekrytering då.
      2) OPSEC. Vad avser denna faktor så lyckas man ju de facto hålla personal hemlig inom en rad instanser som sorterar under Försvarsdepartementet, så tror faktiskt att vi ser större problem än vad som behövs i detta. Likväl vidhåller jag att en kaderorganiserad motståndsrörelse går att hålla hemlig även i dagens samhälle. Betänk bara hur kriminella och terrororganisationer lyckas hålla sig dold trots ett massivt övervakningssamhälle som har upprättats i väst, då borde de facto en nationalstat lyckas med det också som har bättre kännedom om dessa system än de kriminella och terror organisationerna.
      3) Utbildning. Ser man till detta om man nu har med noviser att göra så krävs det inte så mycket utbildnings tid, t ex Amerikanska Special Forces har färdiga utbildningsprogram för detta och då är det för att skapa eg. kompanistridsgrupper varvid utbildningstiden är mycket lång, den går att korta ned om man enbart skall ha t ex grupper eller plutoner. Med håller med dig i denna fråga, häri ligger ett stort problem.
      4) Utrustning. Tror vi skall undvika MANPADS och ffa IED, finns diverse olika sätt att förstöra saker som gör att man inte ens behöver vapen, sprängmedel osv, grus räcker i många fall, utan att gå in djupare just på den biten.

      Radera
    2. Ja, den tidigare svenska modellen är nog det enda som kan fungera, många separata och mycket små celler som på olika sätt förbereder sig för att växa till grupper, förhoppningsvis funkar en rejäl andel av dem.

      Tyvärr är det inte så att de kriminella organisationerna är dolda. Många är välkända men vår rättsapparat är i sin lagstiftning och tradition anpassad till ett homogent samhälle med brottsliga individer som oftast vill bete sig ärligt, inte olika former av organiserad brottslighet som vill stå utanför samhället. Ovanpå det offrar vi mycket effektivitet för att få bättre rättssäkerhet och upprätthålla illusionen av integritet och av någon anledning envisas vi med att leda polisen uselt.

      Jag nämnde MANPADS för att provocera men IED är allvar, vi har i många konfliktzoner sett hur effektiva de är och de skulle kunna bli oerhört mycket bättre. Om jag skulle befinna mig på fel sida fronten skulle jag anta att mitt återstående liv är ytterst kort då jag utöver det jag nämnde är offentligt envis och jag skulle hellre ha adekvata verktyg för att försöka ha sönder och ihjäl något som är viktigt för fienden än ge mig på elnätet med en stor skiftnyckel.

      Radera
    3. Tror vi skall undvika de okontrollerade IED:erna, de kontrollerade är ju fullt tillåtna enligt de av oss undertecknande konventioner.

      Helt sant rörande de kriminella organisationerna, dock har de en förmåga att anpassa sig likt en kameloent, vilket är min poäng, kan sådana organisationer gå under radaren i diverse olika länder som har en hårdare lagstiftning än våran, så skall det ju vara fasiken om vi som nationalstat inte skulle kunna dölja 200-300 motståndsmän i fredstid :)

      Radera
    4. Du påminner mig om att vi behöver lämna konventionerna mot minor och multipelbomber om vi blir tvungna att upprusta under brådska och budgetpress.

      Radera
    5. Håller inte med dig i den frågan.

      Radera
    6. Klokt av dig! Det är ett politiskt självmord att föreslå att lämna endera konventionen men jag saknar politiskt värde så jag kan konstatera att om det skulle det bli panikbråttom finns det vad jag vet inga alternativ.

      Det finns flaskhalsar i möjligheterna att utbilda och organisera rörliga förband och de kräver stora mängder avancerad utrustning. Annan personal kan starta upp produktion av minor och minutläggning är tämligen okvalificerat och stödjer de rörliga förband som vi kan pressa fram.

      Troligtvis skulle ett sådant beslut tas så sent och under så stor press att minorna blir av låg kvalitet med större risker vid minering och framförallt minröjningen. Jämför med olyckor och minst en katastrof under andra världskrigets svenska beredskap.

      Multipelbomber är mycket mera komplicerade att tillverka men ändå lättare att åstadkomma än att öka antalet flygplan eller artillerikompanier.

      Om man rustar i tid finns det många andra möjligheter men vår politiska beslutsprocess är inte bra på att hantera hot medan det går att göra det billigt och elegant.

      Om du har förslag på en bättre lösning under en sådan stress är jag mycket nyfiken på den.

      Radera
    7. Personminor är inte lösningen på försvar av Sverige än mindre BK90. Det är flertalet Manöverbataljoner som möjliggör dels att vi kan slå en motståndare dels kan genomföra effektiv fördröjningsstrid, en minering är bara att kringå om det inte finns förband som antingen försvarar den eller terrängen som man kringår den i.

      Radera
    8. Hur stampar man fram bataljoner ur backen i sådan leveranstakt och mängd att det blir ointressant att minera för att sakta ner en fiende?

      Desto färre förband man har desto värdefullare blir alla möjligheter att styra de fientliga styrkornas rörelser.

      Om inte BK90 har skrotats vore de en fantastisk förstärkning av flygvapnets slagkraft mot förband som landstigit på svensk mark att plocka fram dem och helst tillverka flera. Även om penningkranarna öppnas helt obegränsat kommer det att ta tid att öka antalet flygbaser med personal, piloter och flygplan så mindre effektiv ammunition kan leverera samma effekt.

      Jag finner det oerhört mycket bättre att stärka skalförsvaret och göra vad som kan göras för att få ut maximal nytta av våra mycket få och små förband än att lita till guerillakrig eller fria kriget.

      Radera
    9. Enkelt, återinför värnplikten :) Sen personminor är ur min horisont överskattade, stridsvagns- och fordonsminor det vi får ut effekt av och dessa är fortfarande tillåtna.

      Radera
    10. Återinför inte bara värnplikten, se till att det blir repetitions övningar, och trovärdiga och bra övningar.

      Radera
    11. Att återinföra värnplikten vore ett bra beslut men det tar år från beslut till effekt. Det som skulle ge snabb positiv effekt är möjligheten att repetitionsöva de som utbildades inom värnpliktssystemet.

      Det för mig rimliga sättet att förstärka försvaret vore att konstatera hur det står till i omvärlden, höja budgeten och rusta så snabbt det går utan att kostnadseffektiviteten sjunker. Det skulle innebära utökade GMU platser eller motsvarande för alla frivilliga, att andelen heltidsanställda soldater ökar och att de som visar lämplighet för det vidareutbildas för att blir lärare för nya soldater. Även om man höjer budgeten finns det en gräns för frivilligrekryteringen och det enda sättet att komma över den är genom plikt men skall det finnas kapacitet att utbilda värnpliktiga måste vi börja med några års tillväxt av den nuvarande organisationen.

      Om man politiskt inte behöver vänta in att den nuvarande organisationen maximeras innan man konstaterar att värnplikten måste återstartas sparar man något eller några år och det är som sagt var ytterst värdefullt att kunna repetitionsöva.

      Men vi försöker inte ens maxa den nuvarande organisationen.

      Apropå desperation, har du någon gång funderat på vad sensorerna och datorkapaciteten i en vanligt smartphone för en tusenlapp ger för möjligheter för styrning av minor, IED och minerade paket eller fordon som man försöker få in i fiendens logistik?

      Radera
  2. Således bör de två EOD-kompanierna ges krigsuppgiften att utbilda övriga militära enheter i IED-användning. Jag tror dock att det är något man bör spara till kriget är omedelbart förestående. Den kunskapen, även om internet ger en del redan nu, bör inte spridas alltför vitt innan det verkligen behövs.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad avser tillfälliga kontrollerade laddningar av diverse olika typer så tror jag att många fortfarande inom organisationen har den kunskapen, åtminstonde inom jägeriet.

      Radera
    2. Avseende reglementerad materiel finns säkert en del kunskap kvar, i synnerhet inom jägeriet och hos ingenjörerna, men när det kommer till riktig improvisation, vilket jag tror är nödvändigt i det fria kriget, då är kunskapen som väl är synnerligen begränsad.

      Radera
  3. Mycket bra sammanställning! Jag tror inte heller att rekryteringen skulle vara svårare när man väl valt ut eller tillsatt en chef för organisationen, då de flesta människor har några personer man litar på och som kanske kunde vara lämpliga. För att undvika mönsterbildning får man helt enkelt göra som alla andra grupper, kommunicerar aldrig via avstånds förbindelser (utom möjligtvis kortvågsradio. men då endast enkelriktat), utan man får använda sig av "klassiska" verktyg som terräng brevlådor och "lånade" allmänna möten. Däremot tror jag även att en organiserad motståndsrörelse skulle kunna ha även en annan uppgift, och det är att sprida korrekt information till medborgarna i av fienden besatta områden. Organisationen skulle sedan övas regelbundet för att skapa en metodik och rutin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då gäller det att inte ha med sig mobiltelefoner eller paddor till brevlådor och möten.

      Det finns redan minst en säkerhetstjänst som har automatiserat följande av de mobiler som är nära mobilen som en intressant person använder. Vill du bli paranoid så fundera lite på möjligheterna.

      Radera
    2. Jepp är därför man rätt ofta i tjänsten får lämna mobilen på diverse olika ställen.

      Radera
  4. Jag kan dock se svårigheter med att få ett politiskt beslut på detta, då det ena är att det skulle bekräfta ett mycket stort misslyckande av mäktiga individer och det andra är att det sannolikt skulle uppfattas som ett direkt hot mot dem som inte endast arbetar för Svenska intressen.
    Det är ju trots allt som du säger mycket viktigt att få en bred demokratisk uppslutning bakom det hela så det inte får eget liv.

    Jag inte bara sympatiserar med idén utan finner den absolut nödvändig för även supermakterna har svårt att hitta folk till sina försvarsgrenar även om de har helt andra möjligheter än oss, och detta gäller överallt. Samtliga geopolitiska konflikter de senaste åren har involverat någon form av irreguljära grupper pga nationalstaternas minskade betydelse globalt sett. Det är icke två st nationalstater som slåss utan generellt diffusa allianser av varierande karaktär vilket även kokar ner soppan inom nationalstaten vilket föranleder mig in på nästa orsak till att det är nödvändigt.

    Det är ju kanske inte nödvändigtvis så att vi kommer stå under ockupation heller utan man destabilisera landet på ett sådant sätt att den enda lösningen på problemet är det du målar upp nu då alla nationalstatens stridsmedel inte lämpar sig för alla typer av konflikter inom riket, Och jag kan komma på ett flertal sätt att ställa till djävulskap och där den enda lösningen är någon form av folkvilja vilket den breda majoriteten generellt sett saknar.
    Ditt förslag skulle i detta scenario i alla fall kunna användas som en underrättelsebas oavsätt typen av konflikt, det handlar i så fall bara om anpassning med det gäller att dra upp riktlinjerna så tidigt som möjligt för hinner vi inte med upprustningen av skal försvaret vilket känns osannolikt så är det enda som återstår någon form av proxykonflikt och där troligen endast en proxylösning står tillbuds.

    Nu hör till saken att jag är civilist så min oro för implementering av förslag kanske är ogrundad.

    SvaraRadera