Efter TIR-bilar och fisketrålare

Reflektion

Under 1980-talet diskuterades den TIR-registrerade lastbilstrafiken från Warszawapaktsländerna flitigt i Sverige, ett antal teorier lades fram kring dessa lastbilars verksamhet, vilket bl.a. kom att omfatta rekognosering, intransport av materiel för sabotageförband men även signalspaning.

Vad avser TIR-lastbilarnas trafik, så var fenomenet inget unikt för Sverige, vad som skede var en gradvis ökning av trafiken under 1970-talet i hela Europa, för att öka än mer under 1980-talet. Trafikökningen var möjlig, genom att de östliga transportfirmorna tog låga priser för transporterna, inom Europa och därmed kunde trafiken öka. Därmed fick underrättelsetjänsterna troligtvis en möjlighet, inom ramen för den ökade lastbilstrafiken, dölja inhämtningsoperationer utifrån den normalbild, som hade uppstått.

Bild 1. Signalspaning i lastbil (ur Sovjethotet mot Skandinavien.)

Den del av TIR-lastbils trafiken under 1980-talet som kan knytas till underrättelseverksamhet, syftade med hög sannolikhet till rekognosering i olika former. Då varje nation enligt TIR-konventionen har rätt att genomföra stickprovs kontroller på TIR-registerade fordon. Den risktagning det skulle innebära att antingen genomföra signalspaning eller transportera in materiel för sabotageaktioner är för hög, utifrån möjligheten att visitera fordonen.

Vad som dock är intressent är teorierna kring signalspaning, då dessa fordon i mer än ett fall, påträffats längs med radiolänk stråk o.dyl. Frågan blir då kan man lösa och genomföra signalspaning på något mer ändamålsenligt vis i nutid, än att gömma signalspaningsutrustning i lastbilar? Först och främst, signalspaning genomförs längs våra gränser mer eller mindre kontinuerligt, antingen med luftfarkoster eller fartyg.

Respektive typ har sin fördel, luftfarkosterna kan fånga upp signaler på längre avstånd, då de har höjden till sin fördel, fartygen har en längre uthållighet då dessa kan verka längre i tid, än vad luftfarkosterna kan. Båda systemen har dock en avgörande begränsning, de är hänvisade till internationellt luftrum eller vatten, varvid dess position och avstånd kan omintetgöra en adekvat inhämtning. Likväl blir det svårt att kunna inhämta signaler från t.ex. radiolänk som har en mycket riktad sändning och därmed begränsat täckningsområde.

Ovanstående resonemang, var troligtvis en av bakgrunderna till teorin om markbaserad signalspaning i form av TIR-lastbilar. Dock har teknikutvecklingen sedan 1980-talet gått i ett rasande tempo, varvid markbaserad inhämtning av signalunderrättelser av främmande makt, mycket troligt kan genomförs på betydligt smidigare och riskfriare sätt, i dags datum.

En mycket enkel lösning som kan tillämpas för detta, är internet. Numera finns utrustning som radioamatörer kan införskaffa för att kunna utöva sin hobby även om man t.ex. bor i en lägenhet, i en stadskärna. Tekniken bygger på att man placerar ut antenn, radio och fjärrstyrningsenhet på en plats, därefter utnyttjar man en internetanslutning och styr sin radio hemifrån via sin dator.

Systemet fungerar lika bra som en passiv mottagare, detta innebär att t.ex. radioamatörer kan ha egna nät med utsprida mottagare eller sändare över en större yta, och därmed förbättra sin möjlighet att sända eller mottaga meddelanden. Men detta system skulle lika väl kunna fungera för signalspaning av en främmande makt. Ponera att ett antal mottagare placeras ut av rekryterade "radioamatörer" av en främmande makt.

Mottagare eller sensorer placeras ut längs radiolänk stråk, repeterstationer för flyg eller marintrafik eller i anslutning till försöksplatser för FMV motsv. Mottagarna eller sensorerna tar därefter in trafiken och vidarebefordrar detta till den främmande makten. Operationen är i princip riskfri och mycket svår för kontraspionage och signalspaningsorganisationer att upptäcka om den genomförs korrekt.

  Bild 2. Principskiss på markbaserad signalspaning i ett målland.

Tänker vi oss principiellt så bör följande system vara fullt möjligt, främmande makt placerar ut ett antal radiomottagare eller sensorer i mållandet. Trafiken tas därefter in från mottagarna till en centralpunkt i mållandet, troligtvis är antalet mottagare inom ett målland och centralpunkter sektionerade, d.v.s. en centralpunkt har ett begränsat antal mottagare, för att begränsa skadeutfall vid upptäckt.

Vid den centrala punkten krypteras därefter trafiken och den delas upp och skickas vidare till ett flertalet andra länder som ett antal "paket, troligtvis genom "tunnelteknik". Väl i dessa länder skickas trafiken vidare till den främmande makt som bedrivit signalspaning inom mållandets gränser. På detta sätt så försvåras upptäckt av trafiken, den döljs i den övriga internettrafiken som ett "bakgrundsbrus".

Om nu detta genomförs har jag absolut ingen aning om, men det var en tanke som kom upp i samband med en djupdykning inför ett senare blogginlägg, kring främmande makts olika former av underrättelseoperationer i slutskedet av det kalla kriget på svenskt territorium. Principiellt bör det som sagt vara, fullt möjligt att genomföra.

Stort tack till @uascan på Twitter för att reda ut ett antal tekniska frågar och titel på inlägget.

Have a good one! // Jägarchefen