Något om motståndsgrupper

Reflektion

Den amerikanska underrättelsetjänstens, Central Intelligence Agency, digitala arkiv med helt och till del avhemligade handlingar, erbjuder ofta en unik inblick i diverse olika verksamheter samt information från det kalla kriget. Men det kan även ge eventuella kopplingar till verksamhet och skeden vi ser i vår egen nutid, utifrån det negativa säkerhetsläge som råder.

I en skriven sammanfattning av ett mötte den 03NOV1983 mellan den amerikanska underrättelsetjänsten samt den nationella säkerhetsrådgivaren, Robert McFarlane, till den aktuella amerikanska presidenten vid tillfället, Ronald Reagan, framkommer det en uppgift om att den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, förefaller fått till uppgift möjliggöra s.k. "Stay behind" operationer, i Europa.¹ Utgående från den amerikanska underrättelsetjänstens terminologi, kan det antas att det som åsyftas är att den ryska militära underrättelsetjänsten fått till uppgift att organisera motståndsceller i Europa som skulle kunna nyttjas t.ex. vid en väpnad konflikt.²

I sammanhanget är det värt att notera tidpunkten för detta. Denna uppgift diskuteras bara dagar innan övningen Able Archer'83 skall påbörjas (07NOV1983),³ en övning som Sovjetunionen kom att tolka som en möjlig indikator på ett överraskande kärnvapenangrepp och kom att försätta förband i högsta stridsberedskap för att kunna möta det. Det var också under denna tidpunkt som relationerna mellan Sovjetunionen och USA var som mest spända och krigsrädslan i Sovjetunionen var som störst.⁴

För Sovjetunionen får dock utnyttjande och upprättande av väpnade motståndsgrupper ej anses vara något nytt fenomen. Ur ett svenskt perspektiv är den s.k. Wollweber-organisationen, under 1930- och inledningen av 1940-talet, det mest kända exemplet på en sådan organisation.⁵ I sammanhanget är det även intressant att notera den oro som uppstod när ledaren för Wollweber-organisationen, Ernst Wollweber, återkom till Tyskland 1946, vilket kom skapa en flodvåg av rykten att en motsvarande organisation kunde vara under upprättande, en hotbild som kom att följa med en lång tid.⁶

Huruvida dessa organisationer kom finnas kvar efter andra världskrigets slut eller återupprättas får anses vara något oklart. Känt är dock att både KGB samt GRU hade stödnätverk för dess operativa och strategiska specialförband. Dessa stödnätverk skulle underlätta och möjliggöra specialförbandens operationer i händelse av en konflikt, dock var betoningen på att stödja varvid det främst var en logistik uppgift de innehade.⁷ Den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten kom även upprätta stödnätverk för sina motsvarande förbandstyper, men även utbildning av personal, organiserade i grupper, kan ha skett för att lösa direkta stridsuppgifter.⁸ Då den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten i mångt var en direkt kopia av dessa sovjetiska motsvarighet, får det ses som möjligt att organiserade grupper även fanns under sovjetisk ledning.

Utifrån den promemoria som upprättades efter mötet med Robert McFarlane den 03NOV1983, uppstår således en intressant frågeställning, fanns det ingen direkt organiserad väpnad motståndsorganisation eller var det en ytterligare organisation som skulle upprättas? Inledningsvis får det antas att det torde funnits viss substans i underrättelsen, då den avhandlats med den amerikanska presidentens nationella säkerhetsrådgivare.

Nästa del är att likt stödnätverken under det kalla kriget, så hade dåvarande KGB under det andra världskriget väpnade motståndsgrupper som kunde genomföra sabotage, men GRU förefaller även haft det. Den svenska utredningen avseende den s.k. Wollweber-organisationen förefaller funnit ytterligare en organisation som var organiserad enligt helt andra former än den av Wollweber upprättade.⁹ Detta skulle i sak kunna inneburit att KGB kan ha vidmakthållit sina organisationer, emedan GRU avvecklat sina under det kalla kriget. Varvid de under inledningen av 1980-talet kan varit nödgad att påbörja ett återupprättande utifrån då rådande säkerhetsläge.

Ett annat alternativ är att det var välplacerad desinformation för att kraftsplittra västliga underrättelse- och säkerhetstjänster, vid en tidpunkt som Sovjetunionen såg krigsrisken som mycket hög. Vilket i sak skulle vara ett möjligt alternativt troligt agerande av dem. Då t.ex. Ernst Wollwebers återkomst till Tyskland 1946 kom att skapa en omfattande ryktesflora och visualiserad hotbild i de västliga länderna, skulle ett sådant tilltagande som desinformation troligtvis kunnat ge goda effekter. Utifrån de perspektiven får det anses vara oklart om det fanns, eller upprättades eller om det rörde sig om desinformation. Historiskt vet vi dock att det har funnits liknande organisationer.

Vad finns det då för fördelar med dylika organisationer? Organisationerna kan ses som en "andra front" emedan de reguljära förbanden strider vid den faktiska stridslinjen (fronten), genomför dessa grupper s.k. störstrid i det bakre området. Detta kommer självklart binda resurser till eskort, skydd o.dyl. Resurser som i stället hade kunnat nyttjas vid den faktiska stridslinjen. Därutöver skapar de givetvis en misstro, vilka inom det egna landet kan man lita på, vilket i sin tur kommer kräva att underrättelse- och säkerhetstjänster avdelar resurser för att både i fred, kris och krig följa upp eventuella medlemmar av sådana organisationer, vilket som nämnts ovan kan resultera i en kraftsplittring.

Utifrån ovanstående resonemang avseende en "andra front" skulle i sådant fall de operativa och strategiska specialförbanden i Sovjetunionen kunnat ses som en "tredje front", där dess eventuella strid skulle genomföras. Där även dessa väpnade motståndsgrupper indirekt och direkt hade kunnat stödja dess strid. Den stödjande striden hade främst kunnat ses ur två perspektiv, dels som vilseledning, dels som kraftsplittring eller i samma geografiska område binda förband, vilket i sak även skulle orsakat en kraftsplittring.

Vad avser vilseledning, går det att se ett scenario där motståndsgrupper etableras i ett område för vid en väpnad konflikt träda i verket. Detta skulle eventuellt kunna föranleda en motpart till att tro, att ett område var aktuellt för t.ex. luftlandsättning eller landstigning eller på annat sätt viktigt. Varvid förband avdelats dit och de operativa och strategiska specialförbandens uppgift inom ett annat geografiskt område hade förenklats, eventuellt hade det även förenklat för de sovjetiska manöverförbanden vid den faktiska stridslinjen.

Vad avser kraftsplittring, går det att se ett scenario där dessa motståndsgrupper, om de funnits över ytan, skulle framtvingat motåtgärder inom den eller de stater de verkat, varvid resursers hade tvingats avdelas för att påverka dem i någon form av omfattning. Denna kraftsplittring skulle i sin tur, förenklat för de operativa och strategiska sovjetiska specialförbanden att verka. Motståndsgrupperna och specialförbanden skulle troligtvis även kunnat verka i samma område, där det får ses som tveksamt att motståndsgrupperna skulle haft kännedom om sovjetiska specialförband i området, men de hade kunna haft som uppgift att binda en motståndare för att möjliggöra specialförbandens strid.

För att nyttja ett mer nutida begrepp kan således dessa, eventuella, motståndsgrupper under det kalla kriget setts som proxyförband för att genomföra, dels strid i ett s.k. skymningsläge, dels strid vid en fullständig väpnad konflikt. Vad som går att se är att de mycket väl hade kunnat tjänat ett syfte både i fred, kris och krig. I fred för att binda upp resurser hos underrättelse- och säkerhetstjänster för att kartlägga och följa upp, vilket hade kunnat förenkla agerande med renodlade underrättelseofficerare. I kris som en proxyorganisation för att ej involvera egna förband och i krig som ett understöd för egna specialförbands men även manöverförbands strid, fortsatt som en proxyorganisation. Detta skulle kunnat innebära att det dels fanns stödnätverk för sovjetiska specialförband, dels fanns väpnade motståndsgrupper för understöd av sovjetiska operationer i händelse av en väpnad konflikt.

Sett till operationssäkerhet o.dyl. får det ses som mindre troligt att dessa motståndsgrupper skulle fått någon mer kvalificerad uppgift att fylla. Utan de skulle främst haft en störande funktion, inom ramen för kraftsplittring, vilseledning och bindning. Där det ej hade varit direkt avgörande om de lyckats eller ej med att lösa en tilldelad uppgift, utan den primära funktionen hade som tidigare berörts varit att störa.

Avslutningsvis huruvida dessa motståndsgrupper fanns som en kvarleva från tiden före och under andra världskriget till det kalla kriget eller återupprättades under 1980-talets kraftigt försämrade säkerhetsläge, får ses som oklart. Vad som dock kan konstateras är att dessa motståndsgrupper hade kunnat fylla en funktion. Vilket gör att det även är en faktor att ta i beaktande i vår nutid, för fungerande modus operandi brukar följa med framåt i tiden, oaktat vilken nation det berör.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2 (Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigets underättelsehistoria. Lund: Historiska Media, 2008.

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.

Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

United States Marine Corps. FMFRP 3-201 Spetsnaz. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.

Slutnoter

¹ Central Intelligence Agency. Cryptic Feedback from 2 November McFarlane Meeting. 2016. https://www.cia.gov/library/readingroom/docs/CIA-RDP86B00885R000100050091-1.pdf (Hämtad 2018-02-18)

Central Intelligence Agency. Follow-Up to the 2 November McFarlane Meeting. 2016. https://www.cia.gov/library/readingroom/document/cia-rdp85m00363r000400690054-8 (Hämtad 2018-02-18)

² The New York Times. Binder, David. Evolution In Europe; Agents Explain Why C.I.A. Planned for a Resistance in Europe. 1990. http://www.nytimes.com/1990/11/17/world/evolution-in-europe-agents-explain-why-cia-planned-for-a-resistance-in-europe.html (Hämtad 2018-02-18)

³ Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 29.

⁴ Ibid. s. 5, 29, 31-32.

⁵ Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigets underättelsehistoria. Lund: Historiska Media, 2008, s. 42-43.

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 7, 142, 152.

⁶ Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 259.

⁷ Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990, s. 230, 252.

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 364-365, 360-361.

United States Marine Corps. FMFRP 3-201 Spetsnaz. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991, s. 19.

⁸ Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 249-250.

⁹ Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 239.