Några historiska aspekter på finsk-svenskt försvarssamarbete

Reflektion

Det finsk-svenska försvarssamarbetet,¹ är något som ofta berörs i den svenska säkerhetspolitiska debatten och samarbetet förefaller sedan 2015 utvecklats i ett stadigt tempo.² Ett antal intressanta historiska observationer går att göra till det nutida finsk-svenska försvarssamarbetet, utifrån det dåtida försvarssamarbete som initierades under den senare delen av 1920-talet och fortsatte under 1930-talet mellan Sverige och Finland. Ett samarbete som ej berörts i någon nämnvärd omfattning sett till dagens pågående debatt.

Wilhelm Agrell berör detta samarbete översiktligt i sin bok "Det säkra landet?" som avhandlar svensk säkerhetspolitik under 1900-talet intill nutid. Mer detaljerat berörs samarbetet i boken "Stormvarning" av Bo Hugemark. Vad omfattade då detta samarbete? Den svenska Generalstaben, dess närmsta nutida jämförelse är Högkvarteret, kom under slutet av 1920-talet ta informell kontakt med dess finska motsvarighet om möjligheten att ge stöd till Finland i händelse av en väpnad konflikt med Sovjetunionen. Ur en svensk aspekt var det främst Åland som var av intresse då den som besitter dess öar behärskar norra Östersjön men även kan påverka t.ex. Stockholm.³

Anledningen till förfrågan initialt ställdes berodde troligtvis på Sveriges förändrade geostrategiska läge, efter första världskrigets slut. Där ett randstatsbälte uppstod mellan Sverige och Sovjetunionen som buffertområde. Detta skapade dock en annan problematik, i händelse av att Sovjetunionen eventuellt skulle påbörja en expansion västerut, när, var och hur skulle detta i sådant fall mötas av Sverige.⁴

Vid 1930 års Försvarskommisions arbete kom förutsättningarna för ett ingripande inom ramen för Nationernas Förbunds kollektiva säkerhetssystem studeras. Bland annat bedömdes möjligheterna för ett sådant ingripande i Danmark, Estland och Lettland men även Finland. Försvarskommisionen kom slå fast att i Finland fanns möjligheterna för en militär intervention skulle framstå som möjlig, emedan i Estland och Lettland bedömdes hjälp inte hinna fram i tid, främst utifrån den låga numerär dess Försvarsmakter hade.⁵

Under 1930-talet kom således omfattande och detaljerade förberedelser genomföras av den svenska Försvarsmakten för att möjliggöra en militär intervention i Finland. Tanken var att fyra av fem svenska arméfördelningar, organiserade som en armékår, skulle sättas in vid de större sjöarna i sydvästra Finland och där genomföra avvärjningsstrid. För att lyckas med denna avvärjningsstrid var den tilltänkta armékåren tvungen att vara på plats i ett tidigt skede.⁶

Hastigheten i förflyttningen till Finland skulle uppnås med hjälp av överskeppning från Norrlandskusten över Bottenhavet med huvuddelen av förbanden. En mindre del skulle gå via Tornedalen in i Finland och en annan del skulle besätta Åland för att tillsammans med kustflottan skydda överskeppningen i Bottenhavet. Denna planläggning kom även benämnas krigsfall I.⁷

Det finsk-svenska samarbetet kom gå in i ett nytt skede 1938, då Finland ville inleda förhandlingar om ett svensk-finskt försvar av Åland.⁸ Detta kom att resultera i den s.k. Stockholmsplanen som bl.a. innebar att Sverige skulle kunna stationera trupp på Åland och tillsammans med finska förband försvara Åland,⁹ planen kom även omfatta befästningsarbeten på Åland.¹⁰ De motståndare Sverige och Finland såg framför sig att strida mot var Tyskland eller Sovjetunionen.¹¹

Den 5MAJ1939 kom den svenska regeringen lägga fram en proposition, utgående från Stockholmsplanen, för riksdagen att ta ställning till. För genomförande av denna plan ansågs det dock vara nödvändigt med ett godkännande av signatärmakterna för Ålandskonventionen samt Nationernas förbunds råd. Frågan kom tas upp den 27MAJ1939, då meddelade Sovjetunionens representant i Nationernas Förbund att denna skulle rösta emot förslaget, övriga stater var för. Trots Sovjetunionen ej hade något veto i frågan, sågs det ändå som en förutsättning att samtliga stormakter gav sitt godkännande annars kunde Sverige och Finland inte räkna med att planen skulle respekteras. Därmed lades Stockholmsplanen ned och den svenska regeringen kom att återkalla den proposition som hade lagts fram för riksdagen.¹²

Vad fanns det då för svagheter med det dåtida försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige? Agrell belyser två viktiga begränsningar med krigsfall I. För det första var det en hemlig del av Sveriges säkerhetspolitik. För det andra var det en handlingsmöjlighet, inte en bindande överenskommelse från svensk sida att hjälpa Finland vid ett angrepp. Vilket kom att visa sig tydligt vid det finska vinterkrigets utbrott.¹³ Vad avser Stockholmsplanen visade den enligt Agrell på hur defensiva åtgärder kan tolkas annorlunda av en motpart. Där sedermera den svenska regeringslinjen kom bli att varje åtgärd som kunde öka krigsrisken skulle undvikas, även om det innebar geostrategiska förluster för Sverige och ökade risker för andra länder.¹⁴

Går det då att finna några eventuella likheter till vårt nutida samarbetet? Att genomföra historiska paralleller kan vara riskfyllt även om likheter kan finnas, finns även stora olikheter ffa. hur samhällen har utvecklats på andra områden, varvid slutsatser lätt kan bli felaktiga. Trots det, finns de vissa aspekter som är värda att beröra, med mellankrigstiden och utvecklingen efter det s.k. kalla krigets slut, som renderat i det samarbete vi har i dag mellan Finland och Sverige.

Inledningsvis bör den geostrategiska samt säkerhetspolitiska situationen som uppstod efter kalla krigets slut beröras. Vid Sovjetunionens sönderfall¹⁵ och Warsawapaktens upplösning,¹⁶ kom det randstatsbälte som funnits i Sveriges närområde under mellankrigstiden återuppstå. Därtill kom Finlands ensidiga uppsägande av VSB-pakten,¹⁷ möjliggöra helt andra utrikespolitiska förutsättningar för Finland och därmed även säkerhetspolitiska, likt mellankrigstiden.

Härvid uppstod en förändrad geostrategisk situation för Sverige, som i mångt kom att likna den situation som rådde under mellankrigstiden. Rent säkerhetspolitiskt finns det även stora likheter. De Baltiska staterna hade under dess första decennium sedan sin frigörelse svaga Försvarsmakter likt mellankrigstiden. Ryssland var svagt maa. den kaotiska situation landet kastades in i efter Sovjetunionens upplösning, vilket paralleller kan dras till den svaghet som rådde under tiden för det ryska inbördeskriget 1917-1923 och en tid därefter.

Således, rent säkerhetspolitiskt uppstod för Sverige en mer gynnsam situation under 1990-talet. En situation som under inledningen av 2000-talet troligtvis kom att stärkas med, dels Polens, dels de Baltiska staternas NATO medlemskap 1999, respektive 2004.¹⁸ Detta förändrade säkerhetsläge som präglade tiden efter det s.k. kalla kriget, kom även medföra en radikal struktur- och inriktningsförändring av den svenska Försvarsmakten, samt reducering av dess storlek under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Bland annat framfördes att Försvarsmakten var otidsenlig utifrån hur omvärlden, teknik och hotbild utvecklats, samt en möjlighet till återtagande skulle finnas, på motsvarande sätt som tongångarna gick innan och efter 1925 års försvarsbeslut.

Vad finns det då för likheter som eventuellt kan observeras i det dåtida och nutida fördjupade finsk-svenska försvarssamarbetet? Utgår vi från upptakten till det dåtida samarbetet kom det utgå från Nationernas Förbunds kollektiva säkerhetssystem, vilket planeringen bakom krigsfall I kom att stödja sig på. Den nutida motsvarigheten bör vara Lissabonföredraget tillsammans med FN-stadgan och där främst artikel 51, som ytterst mynnat ut i den unilaterala svenska solidaritetsförklaringen.

Däremot finns det tydliga skillnader. Vårt nutida, från 2015, fördjupade och accelererade samarbete med Finland får anses kommit till i ett annat säkerhetsläge som skiljer sig till del från föregångaren, d.v.s. krigsfall I. Föregångaren kom till vid en tidpunkt då det fortfarande fanns viss stabilitet i säkerhetsläget, det nutida kom till utifrån ett försämrat säkerhetsläge. Dock skulle en parallell kunna dras till den s.k. Stockholmsplanen, som kom till när ett tydligt försämrat säkerhetsläge hade uppstått i Europa.

En annan intressant beröringspunkt går även att finna med vår nutid och den s.k. Stockholmsplanen, där Sverige och Finland sökte de dåtida stormakternas stöd. Vilket eventuellt i vår nutid skulle kunna vara den trilaterala avsiktsförklaring om försvarssamarbete som undertecknades mellan Finland, Sverige och USA i maj 2018. På intet sätt någon bindande försvarsförklaring e.d. Men troligtvis stadfästs Finland och Sveriges fördjupade samarbete, med USA som en part eller garant i bakgrunden, med detta trilaterala avtal.

Den största likheten mellan dåtid och nutid är, trots ett fördjupat och omfattande försvarssamarbete, att ingen officiell och ömsesidig försvarsförpliktelse finns mellan våra båda länder eller med andra samarbetsländer.

Vilket för oss fram till avslutningen på detta inlägg. Det Finlands-Svenska försvarssamarbetet är bra och mycket viktigt, det råder de inget tvivel om. Dock finns det en inneboende fara i samarbetet och övriga försvarssamarbeten. Faran är att dessa samarbeten kan skapa förhoppningar och förväntningar som snabbt kan grusas då verkligheten väl ställs mot ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, på motsvarande sätt som skede under hösten och förvintern 1939. Människans psykologiska mekanismer och bevekelsegrunder är fortsatt desamma nu som då. Varvid en egen hög försvarsförmåga krävs med adekvat mängd personal och materiel anpassat utifrån säkerhetsläge och Sveriges geografiska yta.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1, 2 (Engelska)

Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 (Svenska)

Regeringen 1, 2 (Svenska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

Sverige i världen 1 (Svenska)

Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016.

Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004.

Hugemark, Bo (red). Stormvarning: Sverige inför andra världskriget. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2002.

Slutnoter

¹ Sveriges Television. Svens, Hasse. Magnusson, Örjan. Sverige fördjupar militära samarbetet med Finland. 2015. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svenskt-finskt-militarsamarbete-inte-bara-i-fred (Hämtad 2018-07-31)

² Regeringen. Den rättsliga regleringen av försvarssamarbetet med Finland ska utredas. 2017. https://www.regeringen.se/artiklar/2017/03/den-rattsliga-regleringen-av-forsvarssamarbetet-med-finland-ska-utredas/ (Hämtad 2018-07-31)

Regeringen. Sverige och Finland undertecknade samförståndsavtal för försvarssamarbetet. 2018. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/07/sverige-och-finland-undertecknade-samforstandsavtal-for-forsvarssamarbetet/ (Hämtad 2018-07-31)

Hur ökar samarbete säkerheten runt Östersjön?, 2018, https://youtu.be/qsMJ130jM44?t=22m42s (Hämtad 2018-07-30)

³ Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 26.

⁴ Ibid. s. 24-26.

⁵ Ibid. s. 27

Nationalencyklopedi. Nationernas förbund. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nationernas-förbund (Hämtad 2018-07-31)

⁶ Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 27.

⁷ Hugemark, Bo (red). Stormvarning: Sverige inför andra världskriget. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2002, s. 101-102.

⁸ Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 29

⁹ Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 75.

¹⁰ Nationalencyklopedin. Historia. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/åland/historia (Hämtad 2018-07-31)

¹¹ Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 76.

¹² Hugemark, Bo (red). Stormvarning: Sverige inför andra världskriget. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2002, s. 110-111, 146.

¹³ Agrell, Wilhelm. Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 27.

¹⁴ Ibid. s. 30.

¹⁵ Nationalencyklopedin. Efter Sovjetunionens upplösning. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ryska-federationen/historia/efter-sovjetunionens-upplösning (Hämtad 2018-07-31)

Nationalencyklopedin. Sovjetunionen 1945–1991. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/sovjetunionen/historia/1945-1991 (Hämtad 2018-07-31)

¹⁶ Nationalencyklopedin. Warszawapakten. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/warszawapakten (Hämtad 2018-07-31)

¹⁷ Nationalencyklopedin. VSB-pakten. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/vsb-pakten (Hämtad 2018-07-31)

¹⁸ British Broadcasting Corporation. New NATO members celebrate at summit. 1999. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/327233.stm (Hämtad 2018-07-31)

British Broadcasting Corporation. Bush welcomes new Nato members. 2004. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/3578837.stm (Hämtad 2018-07-31)