Något om strategiskt överfall genom operativ chock

Sammanfattning

Strategiskt överfall genom operativ chock kan antas omfatta fyra stycken faser. Den första fasen är inhämtningsfasen där en angripare kartlägger svagheter som kan utnyttjas samt genomför inhämtning i syfte att upprätta en operationsplan. Den andra fasen är uppbyggnadsfasen där en angripare formar stridsfältet för att möjliggöra det strategiska överfallet genom operativ chock. Den tredje fasen är den operativa chocken vilket ytterst syftar till att lamslå en nations ledningsförmåga som minst under en kortare tidsrymd. Den fjärde och sista fasen är det strategiska överfallet som insätts samtidigt eller i direkt anslutning till den operativa chocken.

Det strategiska överfallet genom operativ chock har troligtvis olika syften beroende på, dels vilken förmåga angriparen har, dels vilken förmåga den angripne besitter samt avstånd, geografiska storheter m.m. Således går det ej att se strategiskt överfall genom operativ chock som ett tydligt inramat angreppssätt. Det strategiska överfallet genom operativ chock får för en angripare anses vara ett relativt riskapelt företag att iståndsätta, då oförutsedda händelseutvecklingar kan omkullkasta vad som troligtvis är en plan som bygger på att ett flertal premisser måste vara uppfyllda för att målupppfyllnad skall uppnås. Avslutningsvis bör termen strategiskt överfall genom operativ chock utgå och snarare ersättas med det mer allomfattande begreppet överraskande angrepp. Då de två förstnämnda termerna snarare beskriver medel/metoder inom ramen för ett överraskande angrepp.

Analys

Detta inlägg syftar till att sammanfoga de två begreppen operativ chock och strategiskt överfall vilket beskrivits i två tidigare inlägg samt ett inlägg om gråzonsproblematik, vilket bör läsas för att förstå tankarna och bakgrunden i detta inlägg. Syftet är att försöka skapa en bild av vad dessa två begrepp tillsammans skulle kunna innebära, då det utgör en normerande skrivning i den för Försvarsmakten, nu, gällande militärstrategiska doktrinen från 2016. Inlägget syftar inte att beskriva någon form av absolut sanning, då agerandet av en angripare kommer bygga på överraskning i och med det strategiska överfallet. Varpå det får ses som troligt att det främst är våra svagheter som kommer nyttjas för att uppnå denna överraskning, dels av oss kända, dels av oss okända svagheter. Inlägget är skrivit i ett försök att utgöra en allmängiltigt beskrivning kring själva konceptet och ej utifrån svenska förhållanden. Därutöver är det som tidigare skrivits tankar, de kan vara korrekta de kan vara direkt felaktiga eller en kombination av de båda.

Inledningsvis, för att ett strategiskt överfall men även en operativ chock skall lyckas får det ses som högst troligt att en omfattande underrättelseinhämtning krävs, några troliga inhämtningsområden kommer beröras nedan. Detta för att bl.a. klarlägga den fredstida normalbilden. Denna torde inte vara särskilt svår att erhålla. De flesta nationers väpnade styrkor har ungefär en och samma utbildningsrytm under ett kalenderår och många nationer har även en arbetstidsreglering som ej medger för stora utsvävningar av verksamheten.

Det torde även innebära att ledningsförmåga kartläggs i en stor omfattning, då både det strategiska överfallet men även den operativa chocken bl.a. syftar till att, åtminstone initialt, orsaka en ledningskollaps för att uppnå ett övertag. I ledningsförmåga får det även ses som troligt att det omfattar, dels ledningssystem såsom sambandsvägar men även infrastruktur för att medge ledningen, dels militär och civil personal viktig för ledningen i händelse av en väpnad konflikt omfattas av inhämtningen.

Troligt är även att en nations fredstida grupperingsplatser kartläggs i stor omfattning då det är där den angripnes förband i huvudsak kommer befinna sig vid det strategiska överfallet genom operativ chock. Det får även ses som troligt att kartläggningen främst omfattar var kritisk materiel förvaras. Det får även ses som troligt att möjligheterna för att förflytta markstridsförband från sin fredsgruppering till områden som fysiskt med fientlig marktrupp kommer omfattas av det strategiska överfallet kartläggs. I det sammanhanget får det även ses som troligt att det främst är viktiga knutpunkter som kartläggs, i syfte att kunna hindra vår förflyttning.

Detta är några exempel på informationsinhämtning som troligtvis krävs för att förbereda ett strategiskt överfall genom operativ chock. Detta kan exemplifieras än mer, men för läsbarhetens skull hålls de ned. Vad som dock är särskilt viktigt att beakta är att det troligen inte rör sig om enbart strategisk inhämtning utan det är en kombination av strategisk och operativ inhämtning, eventuellt genomförs även taktisk inhämtning i fredstid för att kunna utforma en adekvat plan, för genomförande av ett strategiskt överfall med operativ chock. Inhämtningen genomförs troligen fysiskt på plats av underrättelseofficerare, men även av underrättelseofficerare rekryterade agenter. Möjligheten bör även beaktas att dessa agenter vid ett strategiska överfall även kan utgöra s.k. sabotörer.

Denna inhämtning syftar ytterst till att skapa en fungerande operationsplan. Det får ses som troligt att inhämtning för en sådan operationsplan beroende på vilket säkerhetsläge som råder uppdateras i olika omfattning. Varvid en möjlig indikator på vilket hotbild som råder eventuellt kan erhållas genom en kontinuerlig uppföljning av framförallt den operativa inhämtning som genomförs av en antagonistisk stat. Vad som även bör beaktas är kontakttagning under denna inhämtningsfas med s.k. subversiva grupperingar i samhället som skulle kunna nyttjas i olika omfattning inför och under ett strategiskt överfall genom operativ chock, på motsvarande sätt som t.ex. USA förberedde grupperingar i Irak innan invasionen 2003. Dessa grupperingar utgör troligtvis inte ett exceptionellt hot mot en stat, men dess agerande i samband eller nära anslutning till ett strategiskt överfall kommer kräva att olika former av resurser insätts. Varvid dessa grupperingar främst bör ses som ett störande moment för att binda olika polisiära men ev. även militära resurser.

Därefter får det ses som troligt att någon form av uppbyggnadsfas kommer genomföras av en motståndare som tagit beslut om genomförande av ett strategiskt överfall genom operativ chock. Något tidslinjal för hur lång en uppbyggnadsfas är går troligtvis inte att sätta, utan snarare får det ses som troligt att ett antal steg genomförs. Där spannet initialt omfattas av den politiska nivån. För att därefter vandra ned till försvarsstabsnivå, därefter operativa förband och taktiska förband. Slutligen genomförs vissa förberedelser och det strategiska överfallet med den operativa chocken genomförs. Varvid det får ses som troligt att det är under tidpunkten de taktiska förbanden erhåller sin order samt vidtar förberedelser, indikationer på att ett angrepp kan fångas upp.

Parallellt med detta torde angriparen genomföra förberedelser inom den snart angripne statens gränser. Här kan det tänkas att den s.k. gråzonsproblematiken, vilket redan torde existera under inhämtningsfasen, kommer öka i intensitet. Syftande till att försöka nå ett avgörande utan att militära maktmedel direkt används i en öppen väpnad konflikt. Går inte detta får det ses som troligt att den s.k. gråzonsproblematiken även övergår till att forma stridsfältet på ett fördelaktigt sätt för angriparen. Med detta avses att resurser, dels binds upp i för angriparen fördelaktig riktning, dels förbrukas i form av materiel med även stridsvärde för att snabbt kunna nå ett avgörande när väl det strategiska överfallet genom operativ chock sker.

Det får dock ses som troligt att en angripare kommer vara tvungen att genomföra tydliga avvägningar i hur mycket de kan agera inom ramen för en s.k. gråzon. Då en kraftigt ökad gråzonsproblematik under en begränsad tidsrymd skulle kunna utgöra en indikator på att en väpnad konflikt är i antågande. Skulle dock en angripare inneha en lång tidsrymd att agera under, skulle en gradvis ökning av intensiteten kunna ske varvid den utsatta nationen möjligen inte skulle se ett samband mellan de ökade påfrestningarna i samhället och en antågande väpnad konflikt.

Väl i slutskedet av uppbyggnadsfasen får det ses som troligt att det slutliga beslutet tas om genomförandet av ett angrepp. Här får det ses som möjligt att ett s.k. skymningsläge uppstår. Det vill säga att allvarliga störningar på samhällesbärande strukturer kommer inträffa, främst genom sabotage i både kinetiskt och icke-kinetisk form, här inräknas även t.ex. användandet av s.k. logiska bomber i IT-system m.m. I slutskedet av skymningsläget får det även ses som möjligt att likvidering av personal i ledande befattningar inom en nations civila och militära högsta ledningen kommer inträffa. Tidsrymden skymningsläget sträcker sig över torde inte vara längre än 12-24 timmar. Anledningen till en sådan begränsad tidsrymd, är den verksamhet som kommer ske under skymningsläget torde ge tydliga indikationer på att ett väpnat angrepp är stundande.

Det bör även ses som möjligt, att övergången från uppbyggnadsfasen till den väpnade konflikten sker utan ett skymningsläge. Detta maa. att ett skymningsläge kommer skapa vissa möjligheter för oss att kunna parera en motståndares verksamhet. Men ett skymningsläge innebär även att målen inte slås ut i en och samma synkroniserade aktion. Därutöver innebär även ett skymningsläge att den samlade förmågan för ett väpnat angrepp ej utnyttjas. Sammantaget innebär det, att ett traditionellt s.k. "skymningsläge" ev. omöjliggör den operativa chocken.

Dock får det ses som troligt att en angripare kommer genomföra vissa avslutande förberedelser såsom innästling av specialförband och underrättelseofficerare med olika uppgifter för att möjliggöra, dels den operativa chocken, dels det strategiska överfallet under slutskedet av uppbyggnadsfasen. Förberedelserna vidtas även för att lösa uppgift-/en/erna, antingen enligt en redan given order eller på order. Där det sistnämnda torde vara det mest troliga för att angriparens högre ledningen skall bibehålla handlingsfrihet. Varvid den tidsrymd som innästling och förberedelser utgör, skulle kunna anses utgöra ett skymningsläge. I och med att en angripares förband de facto finns på svenskt territorium, om än att väpnande aktioner ej har påbörjats.

Därefter inträffar den operativa chocken. Den operativa chockens tydligaste inriktning är troligtvis att tillfälligt skapa en total handlingsförlamning hos den angripna statens ledningsförmåga, där uteffekten skall bli att de underlydande enheterna hos den angripnes stridskrafter ej agerar under en begränsad tidsrymd. Syftet med detta är att uppnå ett tillfälligt övertag. För att uppnå detta och en optimal effekt, blir den logiska slutsatsen att detta kommer vara tvunget att ske gentemot en omfattande målvalslista och samordnat i tid. Exempel på målval kommer troligen vara knutpunkter för elförsörjning, telefoni, datattrafik, radiotrafik, television men även enskilda individer i den högsta militära och civila ledningen.

Gränssättande materiel kommer troligtvis även omfattas av bekämpningen under den operativa chocken. Exempel på sådan materiel är t.ex. luftfarkoster, fartyg, ledningsmateriel m.m. som förvaras antingen ute på förband eller i oskyddade förrådd. Det får även ses som möjligt att stridsfältet kommer avreglas. Detta kommer främst genomföras mot knutpunkter som antingen kommer omöjliggöra förflyttning under lång tid eller kraftigt försena förflyttningar. Exempel på dylika knutpunkter är större väg- och järnvägsbroar vid kanaliserande terräng, större bangårdar för järnvägstrafik, järnvägar vid terrängpunkter som försvårar reparation samt är otillgängliga, viktiga flygplatser i förhållande till stridsfältet m.m.

För att lyckas med den operativa chocken får det ses som troligt att en stor mängd olika medel och metoder kommer nyttjas. Fyra stycken får ses som självklara, vilket redovisas nedan. Den första är nyttjande av olika former av fjärrbekämpning, från mark-, luft- och sjöfarkoster. Detta genomförs troligtvis mot större och tydliga målval. Det andra är nyttjande av specialförband mot mindre alternativt svårare målval som kräver en mer direkt fysisk aktion. Den tredje är nyttjande av olika former av datorbaserade "vapen" såsom logiska bomber i olika IT-system. Den omfattande IT-utvecklingen och många samhällens totala uppbyggnad kring det som en bottenplatta för att kunna fungera, har medfört att det får ses som möjligt att en stor del av verkan under den operativa chocken kommer ansättas inom det området. Det fjärde är nyttjande av olika subversiva grupperingar, dessa kan möjligen i vissa fall komma att ledas av underrättelseofficerare eller delar av specialförband om någon viktigare uppgift skall lösas. Dock skall de nog, främst ses som ett störstridsmoment över ytan inom ramen för främst de tre tidigare medlen/metoderna och ffa. stödja det strategiska överfallet. Fler medel och metoder finns dock för en angripare att tillämpa i syfte att skapa en operativ chock.

Det får ses som troligt att den operativa chocken insätts över en stor yta d.v.s. stora delar av en nations område. Syftet med detta är, dels att påverka den angripna nationen totalt, dels omöjliggöra eller åtminstone kraftigt försvåra att någon del av den angripna nationens ledningsstrukturer kan uppta ledning i ett tidigt skede efter den operativa chocken har genomförts. Detta kan liknas med den sltutliga utbredningen som genomfördes av Tyskland vid det överraskande angreppet mot Norge med start den 09APR1940. Skillnaden är dock att den operativa chocken insätts över hela ytan samtidigt, emedan den tyska utbredningen i Norge genomfördes under loppet av nästan en månad.

Vilka svårigheter finns det då i att uppnå detta? Den stora svårigheten är givetvis att uppnå samordningen i tid med de ingående delarna för att skapa den s.k. operativa chocken. Det får ses som troligt att fjärrbekämpningen med främst kryssningsrobotar eller ballistiska robotar tillsammans med IT-angrepp är det som främst och bäst går att samordna i tid. Dock kan delar av både fjärrbekämpningen samt IT-angreppen även misslyckas av olika skäl såsom av felfunktioner på robotar, en uppdatering av IT-system i sista stund som omöjliggör ett IT-angrepp m.m. Den svåraste delen att samordna i tid torde utgöras av, dels specialförbandsföretagen, dels subversiva grupperingar som skall nyttjas. Detta maa. att det främst är där friktioner kan uppstå såsom att terräng, väder och sikt försvårar kan försvåra framryckning eller bekämpning av mål. En poliskontroller som upptäcker en enhet m.m.

Slutligen genomförs det strategiska överfallet. Det strategiska överfallet kommer troligen genomföras i direkt anslutning till den operativa chockens genomförande. Detta för att dra fördel av det ledningsvakuum som uppstår/uppstått genom den operativa chocken. Med anledning av att både den operativa chocken men även det efterföljande strategiska överfallet skall vara överraskande, kan det ej röra sig om en omfattande förbandsmängd som kommer att nyttjas. I detta inräknas maritima-, luft- och markstridskrafter. De förband som kommer nyttjas får antas vara av kontinuerligt tjänstgörande karaktär. Mindre enheter kan ha förflyttats fram till aktuellt konfliktområde, dock torde det ej röra sig om större mängder. Detta maa. att det strategiska överfallet genom operativ chock troligtvis har föranletts av ett försämrat säkerhetsläge varvid den angripna nationen troligen skulle höja sin beredskap om större förbandsmängder tillförs dess närområde, med kort varsel.

Således sett till den mängd kontinuerligt tjänstgörande förband en angripare har till sitt förfogande och yta, avstånd till den angripnes område och dess egna förbandsmängd kommer troligtvis målsättningarna med ett strategiska överfallet kunna divergera. Det vill säga, en större mängd förband hos angriparen och ett litet område med få förband hos den angripne kommer troligtvis göra att mer omfattande operativa och strategiska målsättningar för angriparen kan uppnås, kontra en angripen med t.ex. ett större landområde osv. Här skulle det kunna argumenteras att större föranmälda övningar skulle kunna användas för att genomföra ett strategiskt överfall. Dock vidtar de flesta länder numera någon form av egen övningsverksamhet före, under och efter en presumtiv motståndares övning, varvid en viss handlingsberedskap finns. Detta medför även att det strategiska överfallet kan komma att nyttjas på olika sätt, exempel på tre olika handlingsalternativ redovisas nedan.

Det första handlingsalternativet innebär att angriparen nyttjar det strategiska överfallet för att möjliggöra en ockupation. I det handlingsalternativet krävs det att motståndaren till angriparen, dels har begränsade resurser, dels består att ett mindre geografiskt område. Det andra handlingsalternativet innebär att angriparen nyttjar det strategiska överfallet för att uppnå begränsade målsättningar, vilket t.ex. skulle kunna vara att ta ett mindre landområde för att möjliggöra operationer i en annan geografisk riktning eller enbart bekämpa visa typer av stridskrafter t.ex. luft- eller sjö. Det tredje handlingsalternativet är att det strategiska överfallet nyttjas som inledningen på ett väpnat angrepp i syfte att ta ett eller flera brohuvuden alternativt infallsportar för att därefter fullfölja angreppet med större förband i ett senare skede.

Vad innebär då allt detta sammantaget? För det första får det anses vara troligt att ett strategiskt överfall genom operativ chock ej är något som iståndsätts ad hoc. Utan det kräver en omfattande inhämtning samt planering, antingen som ett omfall d.v.s. i händelse av en snabbt försämrad säkerhetsutveckling måste det finnas en plan att agera utifrån. Alternativt att ett beslut fattas ett eller flera år innan om att ett angrepp skall genomföras varvid planen då tas fram. För det andra får det trots det teknikutveckling som skett, ses som riskabelt att genomföra ett strategiskt överfall genom operativ chock. Mängden oförutsedda händelser som kan påverka ett strategiskt överfall genom operativ chock har möjligen reducerats genom teknikutvecklingen men väpnad strid består av friktioner varvid utfallet alltid är osett.

För det tredje, den angripne styr vad angriparen kan uppnå med ett strategiskt överfall genom operativ chock, vilket för de flesta kan te sig som en självklarhet. Det vill säga en nation som har redundans i sina system, en kontinuerligt anpassad beredskap utifrån den hotbild som råder med ett dynamiskt agerande, utgör troligen en svårare motståndare vid ett strategiskt överfall än en svag motpart som snarare följer ett repetitivt mönster. För det fjärde, överraskningen styr hur det strategiska överfallet genom operativ chock kommer genomföras. Det vill säga, det går säkerligen att finna nyanser av hur det skulle kunna gå till. Men varje nation har unika förutsättningar och därmed även olika styrkor och svagheter. Då svagheterna främst torde vara det som utnyttjas, går det ej att beskriva en generisk metod som alltid kommer vara gällande.

Slutsats

Det strategiska överfallet genom operativ chock är troligtvis som angreppsform inget en nation genomför ad hoc. För att angreppet skall kunna lyckas krävs troligen en omfattande inhämtning och uppbyggnad för att kunna skapa de rätta förutsättningarna. Angrepsformen torde även vara sårbar för friktioner då planen torde bygga på att ett stort antal premisser skall vara uppfyllda för att lyckas. Varvid en kontinuerlig sårbarhetsanalys över hela samhället där åtgärder vidtas vid upptäckta sårbarheter skulle kunna innebära att en högre motståndskraft gentemot ett strategiskt överfall genom operativ chock. Ett dynamiskt agerande av en nations väpnade styrkor samt en hög redundans inom ledningsförmåga skapar även svårigheter för en angripare att genomföra ett strategiskt överfall genom operativ chock.

Avslutningsvis bör terminologin renodlas då både det strategiska överfallet men även den operativa chocken snarare kan ses som medel/metoder för att uppnå ett överraskande angrepp. Varvid det sistnämnda bör vara den term som används för att undvika missförstånd.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Jägarchefen 1, 2, 3 (Svenska)