söndag 19 maj 2019

Det ökande glappet

Reflektion

Under den gångna veckan, V920, publicerade försvarsberedningen sin rapport "Värnkraft". Försvarsberedningens rapport kom dock överskuggas av de borgerliga partiernas avhopp i det absoluta slutskedet av försvarsberedningens arbete. Avhoppet skedde maa. avsaknaden av garantier kring en stabil finansiering av de föreslagna åtgärderna i försvarsberedningens rapport. Beredningens rapport och slutsatser kommer beröras i ett antal inlägg på denna blogg under året. Detta inlägg kommer dock beröra hotbild och finansiering.

Sedan 2014 har retoriken från myndigheter, statsråd och regering varit att det råder ett försämrat/förändrat säkerhetsläge/normalläge. Detta säkerhetsläge/normalläge tas årligen upp vid olika myndighetsrapporter och sammankomster som s.k. talepunkter från statsråd. Således kan en slutsats bli att säkerhetsläget kontinuerligt förändras till de sämre (vilket även förefaller vara våra grannländers slutsats mtp. dess ökade försvarsanslag). Dock uteblir substantiella satsningar som förändrar t.ex. Försvarsmaktens s.k. insatsorganisation, då den fortsatt är densamma i numerär samt organisering som under tidpunkten när Försvarsmaktens implicita huvuduppgift var att genomföra olika former av operationer inom ramen för utlandstjänst och inte nationellt försvar.

Våra grannländer följer noggrant utvecklingen i Sverige, men även mer fjärran länder då Sveriges geografiska position gör oss till ett nyckelområde i den nu pågående intressekonflikten d.v.s. Sverige utgör både ett geo- och militärstrategiskt viktigt område för betydligt fler länder och intressenter än oss själva. Dessa uteblivna satsningar kring en stats mest basala områden, skyddet av dess egna territorium och medborgare, med en retorik kring ett kontinuerligt försämrat säkerhetsläge får anses urholka trovärdigheten kring staten Sveriges förmåga att upprätthålla sin integritet.

De konkreta åtgärderna som går att konstatera under de senaste åren är att en rad bilaterala avtal ingåtts inom säkerhetsområdet, samt att ett antal multilaterala till del fördjupats. Dock utgöra inte dessa avtal, officiellt, någon säkerhetsgaranti utan de medger att nationen Sverige kan ta del av erfarenheter, genomföra övningar m.m. Ur ett raljant perspektiv skulle de gå att säga att staten Sverige snärjer in sig i otaliga samarbeten som inte ger något, men på ytan ser de bra ut i förhållande till ett försämrat säkerhetsläge. Således skulle de gå att säga att säkerhetssamarbeten är som opium för folket.

I detta perspektiv skulle NATO förespråkare kunna säga låt oss gå med i NATO. Dock vill jag hävda att NATO utgör inte den säkerhet och garant för säkerhet som vill påskinas, vilket kommer beröras på denna blogg i ett senare inlägg. Den enda garantin för NATO kollektiva säkerhetsgaranti, artikel 5, gentemot en högteknologisk motståndare vid högintensiv strid, just nu, får anses vara förmågan att kunna påverka en motpart med kärnvapen. Vilket i grunden beror på den ökade mängden medlemmar i alliansen vilket ökar storleken på arean som skall kunna försvaras. Således tar en stat inte med sig något i den kollektiva försvarsförmågan urholkas gradvis trovärdigheten i den kollektiva säkerhetsgarantin. Detta innebär om Sverige skulle gå med i NATO, krävs det en omfattande upprustning maa. av vår stora land- och sjöarea. Vilket i förlängningen innebär att oaktat NATO medlemskap eller ej krävs det att vår egen försvarsförmåga kraftigt måste ökas.

Därmed har staten Sverige blivit en s.k. "säkerhetskonsument". Vårt geo- och militärstrategiska läge samt vår oförmåga att omhänderta det, har gjort att vi just nu parasiterar på andras förmåga att kunna försvara oss. Dock kommer det för eller senare en brytpunkt då varken de runt i kring oss kan försvara oss, ej än mindre vill göra det. Varvid det krävs att vi, Sverige, måste agera för att kunna vara trovärdig. Under det s.k. kalla kriget utgjorde Sverige det s.k. nordvästra flankskyddet, vilket vi fortsatt borde kunna göra med vår nuvarande ekonomiska förmåga. Därav anser undertecknad att vår integritet som en trovärdig stat kan vara på väg att urholkas i det internationella sammanhanget, om vi inte agerar i denna säkerhetsfråga.

Då vi, Sverige, ej förefaller kunna omhänderta denna uppgift innebär det i förlängningen att vi riskerar bli en vasallstat för endera part i den nu pågående säkerhetskonflikten. Det vill säga klarar vi ej av att upprätthålla vår egen integritet blir vi påverkansbar. Vilket i förlängningen innebär att någon annan kommer diktera de säkerhetspolitiska villkoren för oss. Således bör den parlamentariskt tillsatta kommissionen avseende Sveriges försvarsförmåga åhöras. Sammantaget innebär detta att stunden är kommen för våra folkvalda att se sanningen i vitögat avseende det s.k. försämrade säkerhets- och normalläget, som så ofta anföras av dem.

Have a good one! // Jägarchefen