söndag 24 maj 2020

Det Sluttande planet

Reflektion

Den 21MAJ2020 meddelade USA President, Donald Trump, att USA skulle lämna fördraget om observationsflygningar d.v.s. det som internationellt benämns Open Skies.1 Fördraget om observationsflygningar innebär att de nationer som ratificerat avtalet får genomföra spaningsflygningar över varandras territorium, med relativt kort varsel dock med begränsningar i antal per år. Open Skies utgör en s.k. förtroendeskapande åtgärd i syfte att minska risken för en väpnad konflikt.2

Att USA under en längre tid har övervägt att lämna det s.k. Open Skies avtalet har varit ett välkänt faktum maa. att de ej anser att Ryssland efterlever avtalet, vilket även ansågs som en möjlig händelseutveckling under detta år vid bedömandet av eventuella händelseutvecklingar under 2020.3 Bortsett från den mest tydliga implikationen att nationer, efter USA utträde ur avtalet, om sex månader ej kommer kunna genomföra överflygningar av USA, är det även intressant att fokusera på hur det amerikanska agerandet kan påverka vårt direkta närområde. Ur ett strikt svenskt säkerhetsperspektiv är det främst Ryssland som det kan te sig intressant att genomföra överflygningar över.

Ryssland förefaller redan i slutet av 2019 förberett ett antal handlingsalternativ för sitt agerande i händelse av ett amerikanskt utträde av det s.k. Open Skies avtalet.4 Nu när det faktiska beslutet är tagit för ett Amerikanskt utträde, förefaller Ryssland fortsatt ha ett antal framtagna handlingsalternativ för hur de kan tänkas komma att agera.5 Därtill har Ryssland även uttalat sig, efter det amerikanska beslutet, att de fortsatt kommer vara en medlem av Open Skies avtalet.6 Vad kan då de ryska handlingsalternativen bestå utav?

Det troligaste handlingsalternativet, i skrivande stund, är att Ryssland fortsatt kommer vara en medlemsstat i Open Skies avtalet. Dock torde de fortsatt försöka begränsa andra nationers förmåga att genomföra inhämtning, över eget territorium, inom ramen för avtalet såsom t.ex. redan nu sker över exklaven Kaliningrad och gränsområdet till Georgien,7 samt maximera sin egen verksamhet.8 Det farligaste handlingsalternativet är att Ryssland lämnar Open Skies avtalet, vilket skulle innebära trots de införda ryska begränsningarna att förmågan till viss konfliktdämpande inhämtning upphör för länderna i närområdet till Ryssland och det generella säkerhetsläget försämras men även att risker för s.k. ofrivillig eskalering ökar. Dock torde detta handlingsalternativ begränsas utav ett troligt behov för Ryssland att kunna genomföra dessa spaningsflygningar maa. dess begränsningar i fotospaningssatelliter i förhållande till USA. Om än att USA mängd med fotospaningssatelliter ej är omfattande.9

Dock torde Ryssland kunna fokusera sin inhämtningsförmåga med fotospaningssatelliter bättre, trots den begränsande mängden, maa. att de ej har samma globala intressen som USA har. Därmed torde själva uteffekten för Ryssland med fotospaningssatelliter och Open Skies flygningar bli högre för att kunna genomföra operativt planeringsarbete utifrån inhämtningsunderlag de kan erhålla. Vilket även styrker antagandet att det troligaste handlingsalternativet för Ryssland är att de fortsatt kommer vara en medlem av Open Skies. Dock baseras det antagandet utifrån nu offentliga uppgifter.

I samband med det Amerikanska beslutet om att begära utträde ur Open Skies avtalet, framkom även uppgifter om att USA överväger att påbörja provsprängningar med kärnvapen, detta maa. att USA anser att Kina samt Ryssland genomför lågnivå kärnvapentester. För att ev. kunna skapa en förhandlingsposition gentemot Ryssland och Kina, överväger USA därmed att återuppta provsprängningar.10 Därutöver är det, vid skrivande stund, enbart 8 månader kvar intill det s.k. "New START" avtalet upphör att gälla. Avtalet reglerar mängden strategiska kärnvapenstridsspetsar Ryssland och USA får inneha. Ryssland har i enlighet med avtalet erbjudet en förlängning, vilket USA har avvisat maa. de kräver att Kina även skall omfattas av avtalet.11 Sannolikheten för en förlängning av New START avtalet börjar nu vara låg, ffa. maa. att den amerikanska presidentkampanjen snart kommer intensifieras för valet i november 2020.12

Avslutningsvis, vilka slutsatser kan då dras av den senaste veckans säkerhetspolitiska utveckling? Det får ses som troligt att de konflikt- och förtroendeskapande avtalen som kom till i slutet och direkt efter det kalla krigets slut inom ett halvår till två (2) år är överspelade. Dock i den multipolära världsordning som börjat uppstå får det ses som en trolig/naturlig utveckling då en och flera stater har kunnat gagnas av dessa avtal. Detta innebär även en ökad risk för ett ytterligare försämrat säkerhetsläge i Europa ffa. med ett antal troliga följdverkningar utav COVID-19 pandemin13 som även kommer påverka det säkerhetspolitiska planet. Sammantaget får det ses som möjligt att vi går in i en situation i närtid utan egentliga konfliktdämpande "regelverk" som påminner om inledningen av 1980-talet, dock mellan ett antal s.k. stormakter där risken för en väpnad konflikt ökar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 12 (Svenska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Jägarchefen 12 (Svenska)

Reuters 123 (Engelska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

TASS 12 (Engelska)

The Washington Post 1 (Engelska)

Union of Concerned Scientists 1 (Engelska)

Slutnoter

1 Reuters. Holland, Steve. Landay, Jonathan. U.S. to pull out of Open Skies treaty, Trump's latest treaty withdrawal. 2020. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-openskies/u-s-says-pulling-out-of-open-skies-treaty-citing-russian-violations-idUSKBN22X1TK (Hämtad 2020-05-24)

2 Sveriges Television. Lann, Rikard. USA drar sig ur avtal om flygspaning. 2020. https://www.svt.se/nyheter/usa-sig-ur-avtal-om-flygspaning (Hämtad 2020-05-24)

3 Jägarchefen. Trender och Utvecklingar 2020. 2020. https://jagarchefen.blogspot.se/2020/01/trender-och-utvecklingar-2020.html (Hämtad 2020-05-24)

4 Reuters. Russia has retaliation ready if U.S. quits Open Skies treaty: RIA. 2019. https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-treaty/russia-has-retaliation-ready-if-u-s-quits-open-skies-treaty-ria-idUSKBN1XH0WX (Hämtad 2020-05-24)

5 TASS. Russia considers response to US withdrawal from Open Skies Treaty - senior diplomat. 2020. https://tass.com/russia/1159641 (Hämtad 2020-05-24)

6 TASS. Russia confirms intention to implement Open Skies Treaty. 2020. https://tass.com/politics/1159533 (Hämtad 2020-05-24)

7 Reuters. European NATO allies voice concern over U.S. plan to quit Open Skies. 2020. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-openskies-nato/european-nato-allies-voice-concern-over-u-s-plan-to-quit-open-skies-idUSKBN22Y1FY (Hämtad 2020-05-24)

8 Foreign Policy. Dorfman, Zach. The Secret History of the Russian Consulate in San Francisco. 2017. https://foreignpolicy.com/2017/12/14/the-secret-history-of-the-russian-consulate-in-san-francisco-putin-trump-spies-moscow/ (Hämtad 2020-05-24)

9 Union of Concerned Scientists. UCS Satellite Database. 2020. https://www.ucsusa.org/media/11492 (Hämtad 2020-05-24)

10 The Washington Post. Hudson, John. Sonne, Paul. Trump administration discussed conducting first U.S. nuclear test in decades. 2020. https://www.washingtonpost.com/national-security/trump-administration-discussed-conducting-first-us-nuclear-test-in-decades/2020/05/22/a805c904-9c5b-11ea-b60c-3be060a4f8e1_story.html (Hämtad 2020-05-24)

11 Dagens Nyheter. Carp, Ossi. Trump överväger historiskt kärnvapentest. 2020. https://www.dn.se/nyheter/varlden/trump-overvager-historiskt-karnvapentest/ (Hämtad 2020-05-24)

12 Dagens Nyheter. USA-valet 2020. 2020. https://www.dn.se/om/presidentvalet-i-usa-2020/ (Hämtad 2020-05-24)

13 Jägarchefen. Den nationella säkerhetsstrategin och COVID-19. 2020. https://jagarchefen.blogspot.se/2020/03/den-nationella-sakerhetsstrategin-och_29.html (Hämtad 2020-05-24)

söndag 17 maj 2020

Med spetsnaz till fronten del 4 - Kärnvapnen

Sammanfattning

Det får ses som troligt att de sovjetiska spetsnazförbanden under det kalla kriget förfogade över minst mindre bärbara taktiska kärnvapenladdningar för bruk på land, möjligen fanns det även för bruk under vatten. Dessa system torde varit snarlika de bekräftade amerikanska system med bärbara taktiska kärnvapenladdningar som togs fram under inledningen av 1960-talet och var i bruk till inledningen av 1990-talet. Eventuellt kan dessa system även fortsatt finnas i den ryska taktiska kärnvapenarsenalen.

Analys

Under de senaste åren har det i Sverige förts en diskussion om de sovjetiska spetsnazförbanden under det kalla kriget hade tillgång till mindre taktiska kärnvapenladdningar. Dock börjande denna diskussion redan 1996 i samband med att Sveriges Televisions program Reportrarna sände ett reportage med titeln "De hemliga vapnen", där det framkom att kärnvapenminor samt torpeder eventuellt hade utplacerats under de sista decennierna av det kalla kriget på svenskt vatten.1 I nutid är det främst, den numera pensionerade, Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jonsson som framfört denna tes i den svenska debatten.2

I Reportrarnas reportage intervjuas även den tidigare överbefälhavaren General Bengt Gustafsson, han framför att sedan han började arbete på operativ nivå, vilket torde varit från mitten av 1970-talet, hade han haft kännedom om att den sovjetiska militära underrättelsetjänsten hade tillgång till kärnvapenminor,3 dock framgår det ej av hans kommentar i reportaget om det rörde sig om land- eller sjöbaserade minor. I Reportrarnas reportage framkommer även att dessa minor och torpeder, som eventuellt lades ut under det kalla kriget, hade olika olika former av skydd, såsom stenliknande beläggning, för att undgå upptäckt när de var utplacerade.4

Enligt Reportrarna skulle dessa system kunna ha ett konventionellt energisystem som vid olika intervall var tvungen att bytas, eller med någon form av kärnenergi vilket dock skulle kunna röja de eventuellt utlagda systemen. Dessa system skulle även kunna kommuniceras med s.k. långvåg eller andra system från fartyg för att kunna aktiveras. Systemen skulle haft en livslängd på mellan 10 och 30 år. I den efterföljande diskussionen till reportaget med den tidigare Försvarsministern Anders Björck och chefen för Kustflottan Frank Rosenius framkommer det att dylika system skulle kunna varit tekniskt möjliga, men inga sådana hade upptäckts av den svenska flottan.5

Den information som framförs i Reportrarnas reportage korrelerar väl med det, den numera pensionerade Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson beskriver i sin bok Omöjlig ubåt. Dock driver han tesen att utplaceringen av dessa vapensystem på svenskt inre vatten var ett led i den s.k. Operation RjAN och benämndes Anti-RjAN. Där det sistnämnda operationsnamnet utgjorde ett sovjetiskt förstaslag i händelse av att den s.k. Operation RjAN, som var en inhämtningsoperation, fick tydliga indikationer på ett förestående västligt överraskande angrepp med kärnvapen mot Sovjetunionen. Operation Anti-RjAN skall även genomförts preventivt, enligt Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson, i samband med större NATO-övningar under 1980-talet.6 Vad avser utplacering av eventuella kärnvapen bör det noteras att USA misstänkte att Sovjetunionen under 1950-talet hade placerat en kärnvapenladdning dess FN konsulat i New York och under 1960-talet att det fanns en kärnvapenladdning vid den sovjetiska ambassaden i Washington.7

Den svenska rapportering hänvisar dock inte på något sätt till officiella analyser, utan i Reportrarnas fall är det intervjuer som genomfördes under en av de mest turbulenta perioderna i rysk historia vilket innebär att de ryska officerare som intervjuas kan tänkas haft en ekonomisk vinning för den information som förmedlas varvid dess källtillförlitlighet kan vara begränsad. De uppgifter som den pensionerade Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson framför saknar hänvisningar till antingen intervjuer eller officiella dokument, vilket i sig kan vara förståeligt då det troligtvis rör sig om underrättelseuppgifter, men det gör det svårt att validera tillförlitligheten i uppgifterna. Dock har USA publicerat ett antal officiella uppgifter som skulle kunna styrka de tidigare nämnda uppgifterna.

I en Amerikansk efteranalys av NATO övningen Able Archer 1983 framkommer det att de sovjetiska spetsnazförbanden, förefaller intagit en högre beredskap under den aktuella övningen.8 Detta skulle i sig ej innebära att några former av kärnvapenförberedelser vidtagits med t.ex. mindre taktiska kärnladdningar. Dock höjdes den sovjetiska beredskapen tydligt för insättande av kärnvapen under den aktuella övningen.9 Varvid det får ses som möjligt att om mindre taktiska kärnvapenladdningar fanns att tillgå för de sovjetiska spetsnazförbanden, borde även dessa omfattas av beredskapshöjning och eventuellt kan de ha utplacerats i samband med Able Archer 1983.

Enligt den avhoppade Översten Stanislav Lunev ur den sovjetiska och sedermera ryska militära underrättelsetjänsten, skall Sovjetunionen och sedermera Ryssland förfogat över två typer av mindre kärnvapenladdningar, en för utplacering på land, troligtvis bärbar, och en för utplacering under vatten, troligtvis så pass liten att dykare kunde hantera den under vatten.10 Den amerikanska underrättelsetjänstens antagande från 1991 var att Sovjetunionen hade minst en mindre bärbar modell av taktiskt kärnladdning och en större modell av kärnvapenmina som ingenjörsförband var tvungen att hantera.11 Den större modellen användes möjligtvis i samband med övningen Vostok-2010.12

I ett lektionsunderlag för den sovjetiska Generalstabsakademin framkommer det att de landbaserade spetsnazbrigaderna förefaller haft ett särskilt mineringskompani som enbart skulle lösa uppgifter på order av den Sovjetiska Centralkommittén. Personalen som tillhörde detta kompani inom Spetsnazbrigaderna hade ej tillåtelse att lämna Sovjetunionen.13 Därutöver är det värt att notera att Spetsnazbrigaderna hade förmåga att fjäruttlösa en typ av laddning antingen via en spetznasgrupp på 3-5 km avstånd eller via fjärutlösning av brigadledningen på avstånd upptill 2000 km, dock framkommer det ej vilken form av laddning det rörde sig om.14 I och med att mineringskompaniet skulle lösa uppgifter på order av en sovjetiska centralkommittén och benämndes som mineringskompani, får det ses som möjligt att dess uppgift innebar utplaceringar av mindre taktiska kärnvapen i händelse av en väpnad konflikt.

Finns det då något exempel på en nation där det faktiskt är officiellt att de innehaft mindre bärbara taktiska kärnvapenladdningar? Mellan 1964 och 1989 förfogade USA över ett system av burna taktiska kärnvapenladdningar vilket, dels kunde användas på land, dels kunde användas under vatten. Laddningen hade en sprängkraft på mindre än ett (1) kiloton och kunde placeras på ett maximalt vattendjup av 60 meter.15 Ett fullskaligt test förefaller genomförts av systemet 1962. Testet genomfördes med en specialförbandspatrull som vid testets start var placerad ombord på ett hangarfartyg och därefter genomförde intransport med flygplan och innästling via fallskärm. Testet avslutades med att den bärbara kärnvapenladdningen detonerades.16 USA förefaller även på planeringsstadiet studerat möjligheten att insätta denna typ av kärnvapenladdning under Vietnamkriget mot förträngningen vid Mụ Giạ där den s.k. Ho Chi Minhleden passerade.17

I sammanhanget är det intressant att notera, att dessa amerikanska specialförbandspatruller förefaller åtminstone i Östtyskland, eventuellt även i andra delar av Östeuropa, haft förbereda upplag med vapen och annat underhåll utplacerade. Delar av dessa upplag skall även hämtats in efter Östtysklands upplösande.18 Dessa upplag fanns utplacerade för att patrullerna skulle kunna förflytta sig åter till eget behärskat område, eller kunna överleva i det område de befann sig efter genomfört uppdrag. Denna metod med i fredstid utplacerade upplag förefaller även Sovjetunionen tillämpat i Västeuropa för dess specialförband.19 Dock nämns inget om att de upplagen skulle varit avsedda för patruller med bärbara taktiska kärnvapenladdningar.

Är det då möjligt att Sovjetunionen hade ett liknande system med bärbara kärnvapenladdningar som USA? Rent konstruktionsmässigt får det ses som troligt maa. att Sovjetunionen hade mindre taktiska kärnvapenartillerigranater,20 varvid konstruktionssteget till ett mindre bärbart system ej torde varit långt. Därtill skall chefen för det s.k. 12. Direktoratet, den enhet som översåg Sovjetunionens kärnvapenarsenal och numera även Rysslands, 2001 sagt att Ryssland förfogade över 84 st kärnvapenladdningar som vägde 30 kg eller mindre,21 vilket skulle kunna ses som ett indirekt bekräftande av att även Sovjetunionen förfogade över bärbara kärnvapenladdningar och Ryssland under inledningen av 2000-talet mtp. den vikt som beskrevs. Dock finns det enligt undertecknat veterligen ingen officiell bekräftelse över att Sovjetunionen förfogade över dylika bärbara kärnvapen som USA hade. Därtill överskuggas den internationella diskussionen kring dessa vapensystem främst av de s.k. "resväskekärnvapnen", där det får ses som troligt att det stundtals kan blandas ihop med de större, om än bärbara kärnvapnen.

I ett nutida perspektiv är det intressant att Ryssland förefaller övat insättande av en kärnvapenmina i samband med övningen Vostok-2010,22 vilket i sammanhanget får anses utgöra ett mindre kärnvapensystem om än att det troligtvis krävs ingenjörsförband för dess insättande.23 Vad som även får anses som intressant är den ryska satsningen på taktiska kärnvapen,24 om än att det ej nämns något om bärbara taktiska kärnvapen i denna satsning får det ses som möjligt att det eventuellt även utgör ett nutida system maa. övningsförfarandet med den tidigare taktisk kärnvapenminan i samband med Vostok-2010.25

Slutsats

Det får anses som troligt att de sovjetiska spetsnazförbanden hade tillgång till mindre bärbara kärnvapenladdningar under det kalla kriget. Dessa mindre taktiska kärnvapenladdningar kan ha utgjorts av både land- och vattenbaserade system. Dessa system kunde möjligen även fjärrutlösas på långt avstånd.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2 (Engelska)

Department of Defense 1 (Engelska)

Expressen 1 (Svenska)

Foreign Policy 1 (Engelska)

Sveriges Television 1 (Svenska)

The Jamestown Foundation 1 (Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)


Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Graff, Garrett M. Raven Rock the story of the U.S. Government's secret plan to save itself-while the rest of us die. New York: Simon & Schuster, 2017.

Jacobsen, Annie. Surprise, kill, vanish: the secret history of CIA paramilitary armies, operators, and assassins. New York: Little, Brown and Company, 2019.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, D.C.: Regnery Publishing, 1998.

Slutnoter

1 De hemliga vapnen. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1996. https://www.oppetarkiv.se/video/2166591/reportrarna (Hämtad 2020-05-17)

2 Expressen. Svensson, Niklas. "KGB-chef planerade flera mord i Sverige". 2014. https://www.expressen.se/nyheter/kgb-chef-planerade-flera-mord-i-sverige/ (Hämtad 2020-05-17)

3 De hemliga vapnen. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1996. https://www.oppetarkiv.se/video/2166591/reportrarna (Hämtad 2020-05-17)

4 Ibid.

5 Ibid.

6 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124-126, 128, 160, 164-166, 170, 183, 186, 211.

7 Graff, Garrett M. Raven Rock the story of the U.S. Government's secret plan to save itself-while the rest of us die. New York: Simon & Schuster, 2017, s. 104.

8 Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 73, 97.

9 Ibid. 73, 92, 94, 96, 151-152, 155.

10 Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, D.C.: Regnery Publishing, 1998, s. 25.

11 Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

12 Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

13 Central Intelligence. USSR GENERAL STAFF ACADEMY LESSON: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1987, s. 6.

14 Ibid.

15 Foreign Policy. Brown, David. Rawnsley, Adam. The Littlest Boy. 2014. https://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/ (Hämtad 2020-05-17)

16 Jacobsen, Annie. Surprise, kill, vanish: the secret history of CIA paramilitary armies, operators, and assassins. New York: Little, Brown and Company, 2019, s. 440-441.

17 Ibid. s. 444-445.

18 Foreign Policy. Brown, David. Rawnsley, Adam. The Littlest Boy. 2014. https://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/ (Hämtad 2020-05-17)

19 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 364-365.

20 Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

21 The Jamestown Foundation. Felgenhauer, Pavel. General declares Russian nukes secure. 2007. https://jamestown.org/program/general-declares-russian-nukes-secure/ (Hämtad 2020-05-17)

22 Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

23 Central Intelligence Agency. Soviet Tactical Nuclear Forces and Gorachev's Nuclear Pledges: Impact, Motivations, and Next Steps. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1991, s. 2.

24 Department of Defense. Nuclear Posture Review. Washington DC: Department of Defense, 2018, s. 8-10.

25 Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2010, s. 61.

söndag 3 maj 2020

Något om dold inhämtning

Sammanfattning

Troligtvis utplacerades passiva hydrofonsystem på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Dessa system hade, dels till uppgift att skapa ett ljudsignaturbibliotek (hotbildsbibliotek), dels att fastställa vart olika typer av örlogsfartyg förflyttade sig i syfte att kunna skapa planer för att kunna påverka dessa med olika medel och metoder. Denna metod innefattade även att fartyg med även observatörer på land registrerade vad de såg. Metoden i sig får fortsatt anses vara giltig för att genomföra inhämtning i syfte att skapa operationsplaner i vår nutid.

Analys

Den pensionsavgångne svenska överstelöjtnanten Per Andersson skriver i en artikel, publicerad 2010 i Tidskrift i Sjöväsendet, att del av den främmande undervattensverksamheten mot Sverige skall ha varit inriktad mot utplacering av olika tekniska inhämtningssystem på svenskt inre vatten. Enligt Övlt Andersson var det Sovjetunionen som genomförde denna verksamhet.1 Utplaceringen av dessa system skall enligt Övlt Andersson genomförts av dykare som in- och uttransporterades, dels med fartyg, dels med ubåtar.2 Kontinuerligt underhåll av dessa system skall även genomförts av dykare. Enligt Övlt Andersson syftade sannolikt denna inhämtning till att bygga upp ett hotbildsbibliotek med akustiska signaturer.3 Detta har berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg i februari 2020. Dock utvecklades det ej i någon större omfattning, vilket detta inlägg syftar till. Därtill utgör detta inlägg en del av det s.k. "överskotts" material som producerades i samband med inlägget avseende en kränkning av norskt inre vatten 1990, publicerat i april 2020.

Som vanligt i frågan om den främmande undervattensverksamheten har myntet alltid två sidor. Den svenska journalisten Anders Hasselbohm publicerade den 02FEB1992 en debattartikel i Dagens Nyheter där han argumenterade för att USA hade utplacerat ett passivt hydrofonsystem på svenskt vatten i början av 1970-talet.4 Den svenske professorn Ola Tunander argumenterar även för detta i sin bok Det svenska ubåtskriget. Enligt honom skall detta passiva hydrofonsystem utplacerats i den svenska ytterskärgården eller på öppet hav fast på svenskt territorialvatten för att minska risken för att Sovjetunionen skulle undersöka dem. Enligt Tunander skall detta passiva hydrofonsystem lagts ut efter ett avtal slutits med någon på svensk sida mellan 1965-67. Det amerikanska systemet skall enligt Tunander utplacerats efter att de svenska s.k. bottenhydrofonstativen skrotats i slutet av 1960-talet, vilket var placerade vid viktiga farleder. Enligt Tunander skall detta passiva hydrofonsystem agerat på ett sådant sätt att de skickade komprimerad information till överflygande flygplan d.v.s. ingen kabelförbindelse fanns. Enligt honom skall även en dylik konstruktion fastnat i en svensk fiskares nät utanför Öland i början av 1970-talet. Enligt Tunander skall detta amerikanska hydrofonsystem underhållits med hjälp av italienska miniubåtar som transporterats in och ut till Östersjön med hjälp av moderfartyg och moderubåtar.5

Övlt Andersson bemöter Professor Tunanders tes i sin bokrecension av Tunanders bok Det svenska ubåtskriget i Tidskrift i Sjöväsendet nr 1. publicerad 2020. Enligt Andersson faller Tunanders argumentation på att, dels fanns ingen optisk kontroll av ytan varvid det ej skulle kunna fastställas om det var en undervattensfarkost som hydrofonsystemet registrerade, dels skulle den svenska signalspaningsmyndigheten FRA, Försvarets Radioanstalt, i ett tidigt skede noterat dessa snabbsändningar till de överflygande flygplanen.6 Enligt Professor Tunander delgavs dagligen aktuella positioner på de sovjetiska ubåtarna i Östersjön,7 vilket torde inneburit en omfattande underhållsorganisation på och under vattenytan för att omladda de sändare som enl. honom skall ha skjutits upp till vattenytan,8 men även en omfattande flygtrafik för att ta emot meddelandena från detta passiva hydrofonsystem.

Vad avser åtminstone Storbritanniens samt USA flygningar över Östersjön under det kalla kriget förefaller dessa föranmälts, sannolikt i de flesta fall, till den svenska Försvarsmakten två veckor innan dess genomförande. Dessa föranmälningar hade bl.a. till syfte att kunna säkerställa att FRA hade höjdberedskap för att kunna dokumentera ev. incidenter mellan de västliga flygningarna och Sovjetunionen.9 Vilket ev. skulle kunna stödja Övlt Anderssons argumentation ytterligare, att FRA i ett tidigt skede skulle noterat snabbsändningar från ett passivt hydrofonsystem till överflygande flygplan.

Vad avser själva underhållsorganisationen torde den även i ett tidigt skede kunnat identifierats maa. Öresunds Marindistrikts trafikkontroll av alla fartyg som passerade in och ut genom Öresund.10 Att en sådan omfattande organisation hade kunnat agerat dolt än mindre ej varit allmänt känd vid skrivande stund är näst intill orimligt mtp. att det s.k. System-4 i Ålands hav redan blev känt 1998, d.v.s. 15 år efter dess utplacering.11 Dock får det ses som möjligt att USA hade passiva hydrofonsystem i Östersjön, men de torde inte utnyttjats på det sätt Professor Tunander beskriver. Däremot får det ses som mer troligt att den s.k. dagliga uppdateringen avseende sovjetiska ubåtsrörelser i Östersjön härrörde från s.k. signalspaningsunderrättelser.12

Således det framförs dels att, Sovjetunionen, dels USA utplacerade passiva hydrofonsystem i svenskt vatten under det kalla kriget. Varvid det får ses som troligt att dylika system faktiskt har utplacerats av en eller flera stater på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Dock kvarstår problematiken kring hur det avgjordes om ytan var fri eller vilket ytfartyg som passerade vid vilken tidpunkt i syfte att kunna fastställa vad det passiva hydrofonsystemet registrerat, d.v.s. hur hade den som genomförde inhämtningen optisk kontroll?

Vad avser svensk ubåtsjakt under 1980- och 1990-talet förefaller vattenytan observerats där passiva hydrofonsystem var utplacerade från fartyg och luftfarkoster. Varvid det gick att avgöra om det var ett undervattensfenomen eller ytfartyg som orsakade ljudupptagningen hos det passiva hydrofonsystemet.13 I detta ligger troligtvis även svaret på hur främmande makt/-er eventuellt kunde avgöra vilket fartyg eller undervattensfarkost det var som orsakade en ljudupptagning, vad avser undervattensfarkost torde det främst varit ett konstaterande och svårare att avgöra typ. De system vilket både Övlt Andersson och Professor Tunander beskriver förefaller haft en fördröjning innan ljudupptagningen omhändertogs för bearbetning. Varvid det får antas att någon form av tidsstämpel kunde genomföras för respektive ljudupptagning ett eventuellt passivt hydrofonsystem genomförde.

Vad avser den svenska västkusten förefaller Sovjetunionen haft fartyg utplacerade både hitom14 och bortom15 Öresund vilket troligtvis hade till uppgift att registrera fartygsrörelse i det aktuella området. Det skulle kunna innebära om passiva inhämtningssystem varit utplacerade på havsbotten längs den svenska västkusten, vilket de förefaller varit,16 och en tidsregistrering genomförts hos systemet samt hos utplacerade fartyg avseende fartygsrörelserna under tidsrymden systemet varit utplacerat, skulle ett aktuellt fartyg kunde knytas till en ljudupptagning som hämtats i ett senare skede. Jämförs därtill ljudupptagningen med de optiska observationerna skulle sannolikt ett s.k. hotbildsbibliotek17 kunna skapas.

Enligt Kommendören av 1. graden Nils-Ove Jansson skall metoden med ankrande fartyg som genomförde visuell observation av fartygstrafik samtidigt som passiva hydrofonsystem var utplacerade av dykare i syfte att erhålla ljudupptagningar, genomförts vid ett flertal platser av Sovjetunionen och ffa. vid förträngningar med tät fartygstrafik.18 Det får anses som troligt att de flesta underrättelsetjänster identifierade att de ankrade fartygen hade någon form av inhämtningsuppgift i ett tidigt skede. Varvid metoden i sig får anses vara kontraproduktiv att använda på svenskt inre vatten ffa. i farleder i den svenska skärgården såsom Stockholmsskärgård, maa. upptäcktsrisk. Vilken metod kan då eventuellt tillämpats på sådana platser?

Det norska försvaret förefaller haft en omfattande kedja/organisation med civila rapportörer, som i händelse av någon form av avvikande verksamhet eller observation av fartyg rapporterade direkt till dem under det kalla kriget.19 Den svenska Försvarsmakten förefaller även anlitat tillsyningsmän ur skärgårdsstiftelsen under 1980-talet för att observera områden där främmande undervattensverksamheten kunde misstänkas ske.20 I samband med den främmande undervattensverksamheten i Hårsfjärden 1982, skall den svenska Säkerhetspolisen kontrollerat utländska medborgare alternativt fd. utländska medborgare med ett svenskt medborgarskap som köpt fastigheter kustområdet. Detta maa. det misstänktes att de som genomförde den främmande undervattensverksamheten i Hårsfjärden hade ett landbaserat stöd.21 Fritidsfastigheter förefaller även använts av Östtyskland, men även Sovjetunionen, för olika syften under det kalla kriget i Sverige.22 Dock får det ses som troligt att de flesta underrättelsetjänster, oaktat västlig eller östlig, tillämpade samma modus operandi under det kalla kriget. Varvid exemplen avseende Warszawapaktsländernas agerande i Sverige lika väl skulle kunnat utföras av västliga länder.

Således blir en trolig, ev. sannolik, hypotes att främmande makt/-er hade ett flertal observatörer utplacerade längs farleder i den svenska skärgården, d.v.s. inre vatten, under det kalla kriget. Dessa observatörer hade till uppgift att observera och registrera fartygsrörelser, civila som militära, i syfte att skapa ett s.k. hotbildsbibliotek utifrån vad de utlagda passiva hydrofonsystem registrerade. Metoden i sig, om den stämmer, får anses vara både enkel men även genial då vår egen nutid visar på hur intresserade civil personer är av att registrera både flygplansrörelser vid flygplatser men även hur fartyg rör sig. Varvid en underrättelsetjänst enkelt, då som nu, skulle kunna dölja sitt eget syfte i en s.k. hobby.

Dock bör inte denna inhämtningsmetod enbart begränsas till upprättandet av ett s.k. hotbildsbibliotek. Utan metoden medger sannolikt att främmande makt/-ers underrättelsetjänst hade kunnat upprätta en normalbild avseende t.ex. vart olika typer av militära fartyg framryckt. Detta hade i sig även skapat möjligheten att ta fram operationsplaner, vilket eventuellt kunnat innefattat vart svenska örlogsfartyg hade kunnat påverkas i händelse av en väpnad konflikt med olika medel och metoder.

Är då detta något att ta hänsyn till i vår nutid? Onekligen bör vi göra det. Vid 2012 förefaller främmande makt haft intresse av att mäta den svenska incidentberedskapens reaktionstid med personal utanför en svensk flygflottilj,23 vilket eventuellt även skulle kunna innebära att främmande makt/-er återigen har intresse av att veta vart våra örlogsfartyg förflyttar sig men även skapa ett nytt s.k. hotbildsbibliotek i syfte att kunna påverka örlogsfartygen i händelse av en väpnad konflikt maa. av det försämrade säkerhetsläget sedan 2008.24 Men ovanstående skulle även kunna ge ett svar på varför den norska säkerhetspolisen framför i dess hotbildsbedömning för 2020 att främmande makt genomför inhämtning på norskt territorialvatten och hur del av denna inhämtning eventuellt genomförs.25

Slutsats

Det får ses som troligt att passiva hydrofonsystem utplacerades på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Förmågan att kunna avgöra vilken fartygstyp som registrerades av systemen skede med optiska observationer från, dels fartyg, dels observatörer på land. Detta förklarar sannolikt del av den främmande undervattensverksamhet som genomfördes under slutskedet av det kalla kriget mot Sverige, men skulle möjligen kunna förklara del av den främmande undervattensverksamhet som genomförts mot Sverige i nutid.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1 (Svenska)
Norsk rikskringkasting 1 (Norska)
Politiets sikkerhetstjeneste 1 (Norska)
Riksdagen 1 (Svenska)
Svenska Dagbladet 1 (Svenska)
Sveriges Television 1 (Svenska)
Tidningen Skärgården 1 (Svenska)

Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010.
Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo. Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Reed, W. Craig. Red November: inside the secret U.S.-Soviet submarine war. New York: HarperCollins, 2011.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.

Slutnoter

1 Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 212, 214-215, 220.
2 Ibid. s. 214-215.
3 Ibid. s. 215, 220.
4 Dagens Nyheter. Hasselbohm, Anders. Undervattensspionage godtogs. 1992. https://www.dn.se/arkiv/debatt/usa-s-undervattenssystem-for-signalspaning-kallas-sosus-en-forkortning-av-sound-surveillance-under/ (Hämtad 2020-05-03)
5 Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 97, 99, 101-102.
6 Andersson, Per. 'Bokrecension över ”Det Svenska Ubåtskriget” skriven av Ola Tunander', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 183, no. 1, 2020, s. 90-91.
7 Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 98.
8 Ibid. s. 101, 102.
9 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 207-209.
10 Ibid. s. 193, 500, 505-506.
11 Ibid. s. 534-536.
Under täcket med Nato. Holmström, Bo. Olsson, Jonas. Stockholm, Sverige, Sveriges Television, 1998. https://www.oppetarkiv.se/video/1863365 (Hämtad 2020-05-03)
12 Reed, W. Craig. Red November: inside the secret U.S.-Soviet submarine war. New York: HarperCollins, 2011, s. 41-50.
13 Hugemark, Bo. Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019, s. 268.
14 Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 220.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.
15 Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 342-343.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 123.
16 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.
17 Ibid.
Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 215.
18 Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 124.
19 Norsk rikskringkasting. Kjølleberg, Even. Kårstad, Gry. Jenssen, Henrik Omtvedt. Hemmeligheten i Skipshavn. 2020. https://www.nrk.no/dokumentar/xl/hemmeligheten-i-skipshavn-1.14859181 (Hämtad 2020-05-03)
20 Tidningen Skärgården. Söderman, Lasse. Försvarets hemliga extra ögon. 2014. http://www.skargarden.se/forsvarets-hemliga-extra-ogon/ (Hämtad 2020-05-03)
21 Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
22 Andersson, Christoph. Operation Norrsken - Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-130.
23 Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Must-chefen: ”Vi ser ökad signalspaning”. 2012. https://www.svd.se/must-chefen-vi-ser-okad-signalspaning (Hämtad 2020-05-03)
24 Ds 2019:8. VärnkraftInriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 41, 63, 70, 136.
25 Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. 2020. https://pst.no/alle-artikler/trusselvurderinger/nasjonal-trusselvurdering-2020/ (Hämtad 2020-05-03)