Nedan
följer ett väldigt intressant och omfattande gästinlägg av Latitude 67N SIGINT. Inlägget
avhandlar hur s.k. agentkommunikation sker i praktiken, från en agent och till
dess uppdragsgivare, med hjälp av radiokommunikation. Har ni inte läst de
tidigare två gästinläggen av artikelförfattaren rekommenderar jag varmt att ni
gör det.
Have
a good one! // Jägarchefen
Allmänt
I det första
inlägget av "Agenten
och radio" tittade vi närmare på hur kommunikationen från det egna
landet till ambassad eller agent kan ske med speciellt fokus på
kortvågskommunikation. I del II "Agentsändarna
i Kaliningrad" diskuterades en underättelserelaterad station som
troligen har Skandinavien som mål och som går under beteckningen
"M01". I det här blogginlägget ska vi titta närmare på
agentkommunikation från agent till uppdragsgivare d.v.s. agentkommunikation på
fältet.
En av de
besvärligare logistiska problem som uppstår vid fältarbete är hur agenten och
dess ansvarige kontaktman ska kunna kommunicera och överföra information till
varandra. Det kan t ex röra sig om dokument, fotografier på dokument, datamedia
eller "ops notes" etc. Detta är en av de känsligaste momenten i
arbetet då de fysiskt måste träffas alternativ besöka samma plats med korta
intervall. "There is a paradox here:
secret operations require communication" konstaterar CIA torrt i
rapporten "Soviet Clandestine Nets" (http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/705606.pdf)
Det finns i den
öppna litteraturen väl beskrivet tekniker för "döda brevlådor",
"brush pass" mm för att överlämna fysisk information. Det har förekommit
många olika experiment med att använda radio på området. Det i allmän
litteratur mest kända exemplen är de telegrafisändare som användes av
fältagenter under andra världskriget. Både tyska agenter i UK och de allierade
använde sig av dessa för att kontakta sina uppdragsgivare och överföra
information. I Wilhelm Agrells bok "Venona" beskrivs hur Sovjetiska
GRU förefaller att ha byggt upp ett nät av sändare i Sverige och som dåvarande
säkerhetstjänsten delvis kunde rulla upp.
I
Viktor Suvorovs bok "Inside Soviet military intelligence"
sammanfattar han agentens kommunikationsbehov på följande sätt: "Usually an agent who has worked for
some years with the GRU will have as a minimum the following elements of
communication: the secret rendezvous, long-range one-way radio link,
short-range radio line or special link and a system of dead-letter boxes and
signals. An agent group in addition is obliged in every case to have a
long-range two-way radio link." I detta inlägg kommer vi att titta närmare på hur en
sådan "two-way radio link" kan se ut.
För agenten är
mycket vunnet om den inte behöver bege sig till samma plats som sin kontaktman
och kontaktmannen kan slippa att lämna ambassaden och dra på sig
kontraspionage. Ett nytt bekymmer, om man väljer att lösa problemet med radio
är att agenten måste ha i sin ägo en mycket komprometterande utrustning som är
svår att bortförklara.
USA och väst
I boken
"The million dollar spy" beskriver Pete Earley utvecklingen av
agentkommunikation. Adolf Tolkachev var en av CIAs viktigaste agenter under
1970 och 80-talet och överlämnade mycket kvalificerad information om
utvecklingsprojekt inom sovjetiskt flyg. Det handlade t ex om stora mängder
information om utveckling av exempelvis det kommande Su27-systemet, sovjetisk "Look
down, shoot down"-radar, IFF-system mm. "Look down, shoot
down"-förmågan ska betraktas i sammanhanget som möjligheterna att bekämpa
kryssningsrobotar, ett nytt strategiskt hot vid den här tiden. Sammantaget hade
agentens information oerhörda värden USA och påverkade enligt författaren
direkt utvecklingen av västliga vapensystem, system för elektronisk krigföring
och kompletta flygsystem. Det framträder tydligt i boken hur CIA gör stora
ansträngningar för att minska exponeringen som agenten utsätter sig för i
samband med överlämning av material och möten.
Man utrustar i
det här fallet Tolkachev med en kortvågsradio för att ta emot envägsmeddelanden
från CIA. Detta system kallas av CIA för IOWL "Interim-One-Way Link".
Kortvågsradion, av vanlig konsumenttyp, kompletterades med vad som kallas i
boen en "demodulator". Tolkachev skulle ansluta demodulatorn när ett
meddelande skulle mottas. Sändningarna varade 10 minuter och det var möjligt
att scrolla i en display för att se meddelandet. Ett meddelande kunde innehålla
400 5-grupper (2000 tecken). De första 3 siffrorna angav om det var ett
verkligt meddelande eller fyllnadsmeddelande. Att en "demodulator"
och "display" krävdes antyder att detta troligen var fråga om
FSK-sändningar och antalet tecken i kombination med tiden det tog att sända ett
meddelande en mycket låg baudrate.
SRAC "Short Range Agent Communications"
I
boken "Spycraft" av Wallace, Melton, Schlesinger så beskrivs den
första generationen av SRAC på följande sätt "The original SRAC systems exchanged [sic!] short-duration, encrypted
radio-frequency messages of a few hundred characters in less than five secounds
between two black-box transcivers." Det är troligt att
författaren här gör misstaget att anta att det är tvåvägskommunikation, något
som troligen implementerades först med 2a generationen av SRAC. Om vi
kombinerar informationen om kan hastigheten ha varit ett par hundra baud. Detta
antyder att systemet troligen fungerade på följande sätt:
1. Agenten skriver
sitt meddelande på papper: "Film slut sänd mer"
2. Meddelandet
omvandlas till siffror genom att ersätta varje bokstav med motsvarande position
i alfabetet: a=01, b=02 osv.
3.
Kryptering genom användning av modulo-2 addition
och OTP (one time pad). (Någon form av information om vilket OTP som används
måste också ingå):
06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper
28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel
24262 50591 26972 7 Kryptomassa - resultat av
modulo-2 addition
4.
Det krypterade meddelandet matas in siffra för
siffra i terminalen på en knappsats 0-9 och som visar i displayen vilken siffra
som matats in.
5.
Sändning
6.
Kontaktmannen kan nu reversera processen med
modulo-2 subtraktion för att få fram klartexten. Basstationen matar fram och
visar siffra för siffra:
=
FILMSLUTSÄNDMER
I de första SRAC
fanns ingen möjlighet för agenten att veta att denne verkligen var inom
räckvidd för mottagarstationen. Det framgår inte vilka frekvenser systemet
använder sig av. Här kan man tänka sig flera olika typer av strategier. En
strategi är att lägga sig på ett band där annan trafik försvårar spaning eller
automatisk registrering.
Den påföljande
generationen fick kodnamnet Buster enligt Pete Earley. "Buster"
beskrivs av författaren som följer: "With
a tiny keyboard one and a half inches square, the agent would first convert a
text message into a cipher code, then peck the code into the keypad. Once the
data were loaded — Buster could hold 1500 characters — the agent would go
somewhere within a thousand feet of the base station and press a 'send' button."
Agentens
terminal skickar sitt meddelande som tas emot och lagras i basstationen. Buster
kunde inte själv kryptera meddelandet utan det krävdes att agenten gjorde detta
i förväg. Terminalen ska ha haft en ensiffrig sifferdisplay .
Om det dessutom
finns någon form av synkronisering, felrättande kod och omsändningar i systemet
bör mängden tecken som överförts vara omkring 7000 bitar. Om hastigheten på
första generationen av SRAC var omkring hundratalet baud är en tänkbar
hastighet på 1500 baud om sändningen fortfarande ska hållas inom ca 5 sek. En
brist som beskrivs i boken är att agenten inte fick någon kvittens på huruvida
meddelande hade kommit fram korrekt.
På "Cryptomuseum.org" finns en utrustning beskriven som går under
beteckningen CDS-501. (http://www.cryptomuseum.com/spy/cds501/index.htm). Detta skulle
kunna vara "Buster" då många av detaljerna stämmer överens med
beskrivningen av Buster, men överensstämmelsen är inte hundraprocentig. CDS-501
anges ha en kapacitet av 1596 tecken och ha en sändningstid på 4-21 sekunder
beroende på antalet tecken som matas in. Stationen använder UHF och har en
uteffekt av 1 W. Det innebär i praktiken mycket korta räckvidder.
Meddelanden
matas in genom att använda ett tangentbord (A-Z samt skiljetecken). Siffror
saknas och man får anta att de får matas in som text. Systemet har möjlighet
till kryptering av meddelandet. En kryptonyckel matas in då stationen ställs i
läge för detta. Kryptonyckeln uppges ha en längd av 19 tecken. (19x8 = 152
bitar). Någon form av kryptologisk algoritm finns således implementerad i
systemet då 152 bitar är allt för kort för att fungera som en OTP. CDS-501 har
inte någon display på de tillgängliga bilderna. Det innebär att agenten inte
kan se vilket meddelande denne matat in.
I den
instruktion som medföljer CDS-501 framgår att agenten ska trycka på SEND, vänta
30 sekunder och därefter trycka på "INTERROGATE" för att få en
kvittens på att meddelandet nått fram. En lampa tänds om meddelandet nått
mottagarstationen.
Den tredje
generationen av systemet kom att få namnet "Discus" eller
"Iskra" och hade flera förbättringar. Först och främst kan vi
konstatera att Discus förefaller ha haft en alfanumeriskt tangentbord och
display. Även med Discus fick agenten en bekräftelse på att meddelandet
mottagits. Ett system som torde vara ungefär samtida (mitten på 1980-talet) med
Discus/Iskra är FS5000 / HARPOON. Harpoon utvecklades av AEG-Siemens för sk
stay-behind-organisationer i västra Europa. (http://www.greenradio.de/htm2/e_fs5000.htm)
Specifikationerna för det systemet är en FSK-sändare med 3000 Baud vilket
innebär en sändningstid på 0,8s för 55 tecken (a 8 bitar?). I fallet Harpoon
torde kort sändningstid varit i fokus därav det lilla teckenminnet.
Det finns en
uppgift om frekvensanvändning som skulle kunna kopplas till användning av
"Discus". Cryptomuseum.org uppger att
Polska kontraspionaget uppfattat korta sändningar på 348,560 Mhz i närheten av
ambassaden. Polackerna ska ha lagt stora resurser på att pejla och hitta källan
men utan att lyckas.
Under slutet på
1970-talet började man experimentera med satellitkommunikation för agenter.
Satellitkommunikation på relativt höga frekvenser erbjuder flera intressanta
möjligheter. Om sändaren inte är inom nära avstånd från kontraspionagets
signalspaning är det mycket svårt att hitta och lägesbestämma signalen. De
första testerna förefaller ha skett med kretsande satelliter i låg bana, sk
LEO-satelliter. Bekymret med dessa är att de bara är tillgängliga en mycket
kort stund vid varje plats. Under en tiden måste agenten lyckas sända sitt
meddelande, annars måste man vänta till nästa satellitpassage. Fördelen med
LEO-satelliterna är att lägre uteffekter kan användas och att riktverkan på
antenner blir mindre betydelsefullt. Men, med en geostationär satellit som
ständigt är tillgänglig har mycket stora fördelar och i slutändan förefaller
systemet "Marisat" ha valts som platform av CIA. Marisat bestod av 3
satelliter positionerade på 72.5° E, 176.5° E och 345° E. Systemet erbjöd
enligt tillgängliga uppgifter 3 transpondrar på UHF: två om 25 Khz bredd och en
om 500 Khz. Antagligen användes 25 Khz-transpondern för att vidarebefordra
agenttrafiken till en markstation. Adolf Tolkachev fick enligt "Million
Dollar Spy" flera olika satcom utrustningar för att testa och utvärdera.
Det verkar dock som om det inte fungerade väl av skäl som författaren inte
nämare går in på. Troligen är uppgifterna fortfarande sekretessbelagada.
I en
kontroversiell bok, “The Big Breach: From Top Secret To Maximum Security”, av
Richard Tomlin beskriver han sin påstådda karriär hos MI6. I boken ingår en
beskrivning av en brittisk sentida SRAC-lösning: "We also learnt how to use SRAC (Short Range Agent Communication). The agent writes a message on a laptop
computer, then downloads it into the SRAC transmitter, the size of a cigarette
packet. A receiver, usually in the British embassy, sends out a low-power
interrogation signal that triggers the transmitter when the agent is close
enough. For many years "Garfield the Cat" toys were popular with
agents as their sucker feet allowed an agent to stick the transmitter on the
side window of a car, giving a clear signal driving past the embassy."
Agentkommunikation i WP/Sovjetunionen
Det är
signifikant för de sovjetiska (öststaterna i övrigt) att de förefaller haft
stora bekymmer med att bygga lösningar med digital teknik. Istället har man
fått förlita sig på lösningar som huvudsakligen bygger på analoga lösningar
väsentligt längre än i väst. Halvledare var också en utmaning vilket gjorde att
man höll kvar vid rörteknik mycket länge. Det ledde också till att
utrustningarna kom att bli stora och klumpiga.
Det förefaller
som systemen för specialförband (Spetsnaz / GRU Spetsnaz) och agentsystem
flyter ihop, kanske med tanke på att att det i många fall är samma huvudman,
exempelvis GRU. De både verksamheterna ligger nära varandra och överlappar i
vissa situationer. Specifikt gäller det i krigstid.
Det går att se
tre tydliga utvecklingssteg i den Sovjetiska/Ryska agentkommunikationen när det
gäller radiokommunikation med hemlandet.
Den första generationen använde vanlig
CW-kommunikation för förbindelse med hemmabasen. Det är portabla eller
iallafall flyttbara utrustningar som arbetar på kortvågsbandet. Med hjälp av
kortvåg kan långa avstånd överbryggas. Ett känt exempel på sådant utrustning är
de som dåvarande svenska RKA (RadioKontrollAnstalten) kunde beslagta i och med
att GRUs reservradionät i delvis rullades upp. Utrustningarna var i det fallet
mycket stora och komplexa, i ett fall inbyggda i en fåtölj.
Det finns några
exempel på att det funnits mekaniska CW-sändare som kunnat öka hastigheten på
sändningen. De verkar vara tillgängliga omkring 1950. Troligen spelade
mottagande in sändningen på band och genom att sänka hastigheten på bandet
kunde tecknen avkodas manuellt.
Den andra generationen av utrustningar som
introducerades på 60-talet var "CW-snabbsändaren". Med hjälp av
inspelning eller annan teknik sändes ett antal CW-tecken i mycket hög
hastighet. Det förefaller som att denna teknik i olika varianter var
huvudlösningen som användes under kalla kriget. Ett sådant exempel är en agent
som 1969 avslöjades i Holland. Han arbetade då för östtyska
underrättelsetjänsten. Holländska säkerhetstjänsten fann komplett R-353-station
("PROTON") inklusive OTP-material. Stationen har flera intressanta
egenskaper. Mottagaren i stationen har både CW och AM-mottagning. Detta stämmer
väl överens med de observationer som är gjorda av utsändningar från GRU och KGB
och som pågår än idag. De är ofta AM-modulerade eller använder en modulation
som gör att det kan tas emot med AM-mottagare. Exempel på detta är exempelvis
GRUs sändare M01 i Kaliningrad. (se "Agentsändarna i
Kaliningrad"). Viktor Surorov beskriver systemet på följande sätt "Instructions to the agent are transmitted in
the form of previously agreed phrases or numbers in ordinary radio programmes,
or as a simple numerical code."
Exempel på
utrustning:
En utrustning
från början av 1950-talet är R-350 ORYOL ("Ugglan").
R-350 (Oryol)
Sändare: CW
Uteffekt: ?
Mottagare: CW
och AM
Årtal: 1950-talet
Notera
speciellt de inspelningar som finns tillgängliga på sidan och där det går att
höra hur sändaren lät, både avstämning och trafik.
R-350M
Sändare: CW
(Manuell CW samt snabbsändning 100-150 WPM)
Mottagare: CW
och AM
Årtal: omkring
1955
R-353 PROTON
Sändare: CW
(Manuell samt snabbsändning upp till 500 WPM)
Uteffekt: 50 W
Mottagare: CW
och AM
Årtal: omkring
1965
R-354 SHMEL
Sändare: CW
(Manuell samt snabbsändning 70 WPM via knappsats samt upp till 1125 WPM (vid
användning av 35mm film))
Uteffekt: 10 W
Mottagare: CW
och AM
Årtal: omkring
1973
R-394K MARK1
Sändare: CW
(Manuell samt snabbsändning upp till okänt antal WPM)
Mottagare: CW
och AM
Årtal: omkring
1975
"Burst"-sändningarna
togs troligen emot med sk R-355 mottagare. R355 är en mottagare som är
specialkonstruerad för att ta emot sändningar och kan spela in dem på
magnetband eller magnetskiva. Mottagaren kan ställas in för att ta emot olika
typer av sändare och hastigheter. Tyvärr saknas uppgifter om var
mottagarstationerna var belägna, men man kan misstänka att det kan ha funnits
flera stationer i Baltikum och möjligen även på ambassaderna.
Flera av
stationerna använder sig av vanlig 35 mm fotofilm för att åstadkomma
snabbsändningen. Agenten delar upp filmen i två remsor. I dessa remsor stansas
sedan meddelandet in som hål. När filmen matas genom snabbsändaren kodas olika
morsetecken motsvarande "hål" resp "ickehål". Filmen var
enkel att få tag på och väckte ingen uppmärksamhet vid inköp.
Notera att de
flesta radiostationerna har engelsk text något som troligen ska förvirra
kontraspionaget.
Den tredje generationen, som ser ut att dyka
upp omkring 90-talet eller möjligen i slutet på 80-talet och framåt bygger på
CW, FSK och PSK-sändningar. Hastigheterna på dessa kan varieras. FSK är i
grunden ett digitalt sätt att överföra information. En av de första
implementationerna av FSK är olika former av fjärrskrivare där en ton är
"ett" och en annan ton "noll" och tecknet sänds som en
serie av ett och noll. PSK använder signalens fasläge föra överföra ett
respektive noll.
Det finns ett
antal kända nyare stationer med olika utformning och användning. I "Inside
soviet military intelligence" gör Viktor Suvorov två intressanta
påståenden. Påståendena ska nog tas med en nypa salt på samma sätt som
Spetsnazsoldater som klyver tändstickor med spadar på 10 meters avstånd. Men
Suvorov ger intressant inblick i Sovjetiskt/Ryskt tänkande: "..agents and illegals are issued with small
written instructions containing several types of ordinary current components
which may be bought in any radio shop, and the means whereby they may be put
together to make a long-range two-way set. This solves two problems at the same
time. If an agent is arrested there is only to be found in his flat a pair of
good Japanese receivers, a tape recorder and other components which can be
bought in any shop. There is therefore no way that he can be suspected of any
criminal activity. And secondly the problem of the transportation and secret
storage of a radio set of comparatively large proportions is avoided. The GRU
is continually looking at the market as regards radio sets and components, and
working out new recommendations as to how they should be assembled."
Att GRUs
illegalister och agenter skulle kunna bygga kraftfulla, fungerande, stabila
radiosändare med "delar av radiomottagare" och andra enkla
komponenter är inte troligt. De stora ansträngningar som gjorts att ta fram
kvalificerad sändarutrustning tyder snarare på att användarna utrustas med
dessa i förväg.
Vi får också av
Suvorov veta att de flesta sändarna är inaktiva i fredstid: "In times of war, however, quick-acting and
ultra-quick-acting sets are used, exploiting technical means of radio
transmission in seconds or microseconds."
1. R-397OK (Okänt kodnamn)
Sändare: Troligen FSK
Uteffekt: 1,8 W (Mycket låg - korrekt uppgift?)
Mottagare: - saknas troligen
Årtal: omkring 1975
Det finns inte
så mycket tillgänglig information om enheten. Den är emellertid mycket
intressant av flera olika skäl. Arkitekturen skiljer sig på flera grundläggande
sätt mot andra enheter. Dels är troligen sändaren och snabbsändaren integrerade
med varandra, det kan vara en av första transistoriserade enheterna och
stationen har också en mycket låg uteffekt. Till detta kommer att den troligen
använder FSK-modulation.
Tangentbordet
innehåller på känt maner endast siffror vilket innebär att Spetsnaz-soldaten
eller agenten får omvandla meddelandet till siffror. Enligt webbsidan klarar
sändaren att sända 20 grupper om 5 tecken var per sändningsomgång. R-014 Datcik
hade en överföringshastighet om 75 eller 150 baud. 0-9 kan representeras med 4a
bitars kod. Om man antar att överföring av siffrorna sker med 4a bitar och det
tillförs lika många bitar till felrättade kod så blir det total antalet bitar
att överföra ca 8 per tecken. 8 x 20 x 5 = 800 bitar. Med en hastighet om 75
baud skulle då överföringen ta ca 11s. Det är en relativt lång tid för en
"burst"-sändare.
2. R-014 Datcik
Sändare: Kan anslutas till ett stort antal olika
HF, VHF eller UHF-sändare.
Uteffekt: -
Mottagare: Saknas
Årtal: ca 1980
R-014 är en
robust fältmässig snabbsändare som kopplas till en radio för att sända
siffergrupper till en mottagarstation. Möjligheter till kvittenser eller
tvåvägskommunikation förefaller att saknas. Systemet är ett rent
överföringssystem som saknar kryptering. Det man velat uppnå med systemet är
troligen att tillvarata de möjligheter som finns med FSK-sändning att införa
felrättande kodning och öka överföringshastigheterna. Man kan anta att systemet
kombineras med ett handchiffer eller i vissa fall krypteringsmaskiner i ren
militär användning. Vid agentradiokommunikation är troligen handchiffer av
någon form den enda tänkbara lösningen av praktiska skäl. Det finns inga öppna
uppgifter om att Datchik skulle använts för agentkommunikation.
I ett digitalt system,
som R-014, finns möjligheterna att genom att enligt ett visst mönster repetera,
kombinera och addera bitar minska effekterna av sk "fädning", dvs att
göra systemet mindre känsligt mot störningar eller varierande signalstyrka.
Detta ökar antalet bitar som ska överföras, men gör överföringen säkrare.
3. R394 Mark 2 (Strizh)
Sändare: 1,5-13,5 Mhz
Uteffekt: 15W
Mottagare: A1, CW, A2
Årtal: ca 1989
Burstsändaren
kopplad till Strizh har tre olika moder: CW, A2 och FM. CW motsvarar en
automatiserad sändning av 50 tecken per minut. I läge A2, vilket troligen är
FSK, ("Tone telegraphy") kan sändaren sända 203 grupper (om 5 tecken)
på 1,2 sekunder vilket motsvarar 850 baud. Det tredje läget "FM"
"phase telegraphy mode" avser troligen PSK (Phase Shift Keying) och
medger sändning av 203 grupper på 0,5 sekunder. Det motsvarar en hastighet om
2030 baud om inga extra bitar läggs till.
Tillgänliga
uppgifter saknas om mottagarutrustning avseende FSK-sändningar. Det är inte
otänkbart att det idag finns ytterligare en fjärde generation tillgänglig idag
som bygger på frekvenshopps- eller bandspridningsteknik.
Kortdistant
agentkommunikation
Det finns viss
information om kortdistant agentradiokommunikation från Östblocket. Viktor
Suruorov beskriver behovet av agentkommunikation på följande sätt: "However, for the GRU it is often necessary
that the agent himself transmits. For this the short-range radio link exists. The agent transmits
information to the Soviet embassy with the help of small transmitters, like the
sort of walkie-talkie sets which can be bought in any shop and which are used
for guiding model aeroplanes and ships (one cannot help noticing how many
aerials there are on the roof of the Soviet embassy). In this type of radio
exchange the GRU takes the cover of a fireman, ambulance driver, construction
worker or a policeman. All radio conversations within the city limits are thoroughly
studied by GRU specialists and any of them may be used by the GRU for its dark
ends."
Det finns
exempel på att man använt inlästa röstmeddelanden på band som sedan spelats upp
i mycket hög hastiget och överförts med enkla radiosändare. Cryptomuseum.org har ett exemplar av den Tjekiska "UHER SCRA"
vilket är en VHF FM sändare till vilket en UHER Report 4000 bandspelare
ansluts. Inspelning av meddelandet sker på lägsta hastighet och uppspelning i högsta.
På mottagarsidan kunde inspelning ske med hög hastighet och uppspelning med
låg. Därigenom återficks begripligt tal. VHF-sändaren använde bandet 88-108 Mhz
(internationella bandet för FM-radio) vilket gav vissa fördelar. Exempelvis
kunde befintliga antenner, t ex i en bil, användas för sändning och mottagning.
Räckvidden bör ha varit några 100-tal meter till en kilometer.
Källor och referenser
Spycraft: The Secret
History of the CIA's Spytechs, from Communism to Al-Qaeda Av Robert Wallace,H.
Keith Melton,Henry R.
Venona: Spåren från ett underrättelsekrig av
Wilhelm Agrell
Ultimate Spy av H Keith Melton