söndag 27 mars 2016

Morgonrodnad i väster

Reflektion

Rysslands Försvarsminister, Sergej Shoigu, berörde, den 25MAR2016, den kommande övningsverksamheten inom det västra militärdistriktet (MD V) för 2016. Enligt honom kommer över 300 beredskapskontroller genomföras inom MD V under 2016. Därtill kommer över 800 större övningar genomföras inom MD V. Detta är dock något som nuvarande chefen för MD V, Andrei Kartapolov, redan i början av 2016 delgav som en inriktning under sin årsredovisning för 2015, något som fortfarande förefaller vara gällande då det första kvartalet av 2016 snart är avklarat.

Inleder vi med mängden beredskapskontroller så förefaller man aktivt arbeta på att höja stridsvärdet inom MD V, utifrån den mängd beredskapskontroller som är anbefallda, då det förefaller vara den metod man valt för att få förbandscheferna att aktivt jobba mot ställda målsättningar, då beredskapskontrollerna, de facto, mäter hur dugligt förbandet är på att lösa olika uppgifter. Hur många beredskapskontroller som genomförts inom MD V under 2015, har ej i skrivande stund gått att finna, dock som jämförelse kan man utnyttja antalet som genomförts vid det södra militärdistriktet (MD S) under 2015, som var cirka 200 stycken, härvid blir cirka 300 beredskapskontroller en relativt rimlig mängd i förhållande till den större andelen förband som finns inom MD V kontra MD S.

Siffran 800 större övningar torde vara bataljonsövningar, inom markstridskrafterna, och högre förband samt på motsvarande nivå och högre inom luft- och marinstridskrafterna. Sätter man det i perspektivet hur många större övningar man totalt aviserat under 2016 för de ryska väpnande styrkorna, vilket är över 4000, så är det nästan 1/4 av övningarna som är fördelad till MD V. Varpå siffran i sig ej blir anmärkningsvärd, dock är det fortfarande omfattande övningsverksamhet. Värt att notera är att det ej förefaller ske någon kraftsamling av den totala övningsverksamheten till MD V, i förhållande till de övriga militärdistrikten.

Det intressanta med Shoigu's uttalande var dock att övningsverksamheten inom MD V redan nu är inriktad mot nästa års strategiska övning för de väpnade styrkorna, vilket är Zapad-2017, som genomförs inom MD V. Att övningsverksamheten redan nu är inriktad mot Zapad-2017, är heller inte anmärkningsvärt m.h.t. den ökade mängden av förband inom MD V. Som exempel under 2015 skapades 1. Pansararmén, och fortsatt nu under 2016 upprättades ytterligare två divisioner. Detta gör att Zapad-2017 blir en viktig hållpunkt, något som tidigare påtalats, för att kunna mäta om avsedd operativ effekt hos MD V uppnåtts med förbandsökningarna. Troligtvis är det även i samband med Zapad-2017, de nyupprättade, förbanden har uppnått en sådan grad av samövning så att de kan prövas fullt ut.

Historiskt har den ryska generalstabens strategiska övningar under de senaste åren genomförts i September månad. Varvid sannolikheten får ses som relativ hög att Zapad-2017 kommer genomföras i september månad 2017, likt Zapad-2013. När i september månad är dock något som får ses som oklart, då man under de senaste åren förefaller starta de strategiska övningarna med en beredskapskontroll, som varierat i längd, för att därefter påbörja den egentliga övningen.

Troligtvis kommer Zapad-2017, likt Zapad-2009/2013, omfatta väpnad strid mot en högteknologisk motståndare, därmed inte sagt att man kommer medge det, men övningsmönstret kommer troligtvis peka på det, likt de tidigare övningarna. Därtill kommer troligtvis själva Zapad övning likt de två tidigare bestå av ett flertalet parallellt pågående övningar inom MD V. Där den uttalade Zapad övningen enbart är en mindre del, men helheten med alla parallellt pågående övningar utgör själva Zapad övningen för den ryska generalstaben.

Den totala storleken på Zapad-2017 kommer bedömt vara större än 2009 och 2013, då mängden förband ökat inom MD V, därtill får man se det som troligt att de två (2) nya divisionerna samt 1. Pansararmén kommer prövas, varvid det kommer vara en ansenlig mängd mekaniserade förband som övas och prövas. Fyra till fem månader innan d.v.s. i April-Maj månad 2017, kommer bedömt övningsverksamheten inom MD V, likt tidigare Zapad övningar, markant öka, då man påbörjar förövningsserie inför Zapad övningen. Bedömt kommer stora delar MD V geografiska område samt Belarus utnyttjas likt tidigare övningar.

Det vetgirige har säkert redan noterat att Försvarsmaktsövning 2017, FMÖ'17, mer känd som övning Aurora, även kommer genomföras under september månad 2017. Sannolikheten får ses som hög att de båda övningarna, Zapad och Aurora, kommer genomföras samtidigt i tid. Därtill får nog sannolikheten ses som hög att de båda övade parterna kommer möta varandra ffa. över och på södra Östersjön. Då bl.a. Gotland förefaller vara en av de geografiska platserna den svenska övningen kommer ske vid och troligtvis kommer Zapad-2017 beröra Kaliningrad Oblast. Utöver det kan man förutsätta att ytterligare nationer i Östersjöregionen kommer genomföra övningar inom samma tidsperiod.

Som flertalet säkert även noterat så har förberedelser för övningarna redan påbörjats, andra nationer har säkerligen även påbörjat förberedelser för motsvarande övningar i samma tidsperiod, vilket är en del i bedömandet för 2016, som menar på att övningsverksamheten under 2016 kommer öka, samt därtill öka än mer under 2017. Tidigare kunde man notera ett liknande crescendo i samband med övningen BALTOPS'14, ett motsvarande kan troligtvis uppstå under september månad 2017, vilket troligtvis kommer bli en mycket hektisk period för samtliga Östersjöstater.

Have a good one! // Jägarchefen

lördag 19 mars 2016

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk - Del 3

Sammanfattning

Under det kalla kriget förefaller det upprättats parallella stödnätverk för dels västliga specialförband dels sovjetiska specialförband i många västliga länder. Behovet av dessa stödnätverk för specialförbanden, utgjordes bedömt främst som en stödpunkt, där förplägnad o.dyl. kunde erhållas samt möjligheten att erhålla underrättelser och återhämtning. Detta utifrån det faktum att mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, samt sannolikheten till luftburen försörjning får ses som begränsad vid en reguljär väpnad konflikt. Stödnätverk får fortfarande ses som en aktuell metod, även i vår tid.

Analys

Alla former av långvariga specialförbandsföretag, denna tidslängd uppstår främst vid en reguljär konflikt och är ej tidsmässigt att likställa med de specialförbandsoperationer som genomförts t.ex. i Afghanistan, kräver stöd, då oftast i form av ett stödnätverk. Detta stöd kan antingen lösas av egna enheter eller av rekryterad personal, inom det geografiska område, där företaget skall genomföras. Exempel på eget stöd kan vara att man insätter egen personal en tid innan företaget skall påbörjas, som vid t.ex. Operation Eagle Claw.1 Exempel på rekryterad personal kan t.ex. vara hur Sovjetunionen rekryterade, under det kalla kriget, personer i målländer för att understödja dess specialförband i händelse av en väpnad konflikt.2

Vad har då detta att göra med Sverige och det kalla kriget, frågar sig säkert vän av ordning? Mer än vad man kan tro, faktiskt, vid första anblick. Sveriges geografiska placering under det kalla kriget, gjorde oss till en frontlinje under den ideologiska kampen som det kalla kriget bestod av, det skapande även ett behov av att vidta omfattande förberedelser för en möjlig konflikt, redan i fred. En del av dessa förberedelser var upprättandet av den organiserande motståndsrörelsen, populärt benämnt Stay Behind, vilket leder oss till första delen av detta inlägg.

Den organiserade motståndsrörelsen kom till efter andra världskriget, på Tage Erlanders initiativ,3 uppgiften var att i händelse av en ockupation av hela eller delar av Sverige organisera nationellt motstånd. Detta omfattade informationsinhämtning, sabotage men även organiserandet av flyktnätverk, för nedskjutna piloter men även andra kategorier av personal.4 Utbildningen för den organiserade motståndsrörelsen förefaller till del genomförts i Storbritannien, men även i Sverige.5 Organisationen förefaller varit en kaderorganisation d.v.s. chefer och viktiga befattningshavare fanns rekryterad,6 i händelse av en ockupation såg man, bedömt, framför sig att rekryteringen av motståndsmän skulle kunna ske, utan större problem.

Förberedelser för verksamheten genomfördes redan i fredstid, möjliga fällningsplatser med fallskärm rekognoserades och visiterades, sambandsnät prövades och upprätthölls, dolda uppehållsplatser för personal och utrustning rekognoserades och förberedes, rekognosering o.dyl. genomfördes.7 Intressant i sammanhanget att under slutet av 1980-talet förefaller man bytt ut sambandsutrustningen för den organiserade motståndsrörelsen, utrustning som köptes in från Storbritannien.8 Den svenska verksamheten, inom ramen för den organiserade motståndsrörelsen, förefaller i mångt koordinerats av Storbritannien.9

Vad har då detta att göra med stödnätverk? Amerikanska Special Forces populärt benämnt de "gröna baskrarna", vilket har som huvuduppgift, då som nu, att utbilda och stödja motståndsrörelsers kamp på ockuperat område,10 skulle i händelse en konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen tidigt sättas in på svenskt territorium.11 De skulle ha till uppgift att genomföra inhämtning,12 dock ligger det nära till hand att anta två (2) saker dels att Special Forces skulle bistå i upprättandet, genom utbildning, av den organiserade motståndsrörelsen som i ett inledande skede enbart skulle bestå av sin kader. Dels kunde den organiserade motståndsrörelsen bistå dem, med skydd, förnödenheter o.dyl.

Det är även intressant att notera att det brittiska specialförbandet, Special Air Service, under det kalla kriget hade avdelat en skvadron till norra Skandinavien samt nordöstra Sovjetunionen, i händelse av ett Sovjetiskt angrepp.13 Fram till slutet av 1970-talet var tanken att de skulle utbilda och leda motståndsrörelser likt Special Forces. Detta kom dock att ändras, i slutet av 1970-talet, till att motståndsrörelserna skulle understödja SAS i lösandet av deras uppgifter på ockuperat område.14 Således så förefaller de motståndsgrupper som fanns i norra Skandinavien, att utöver agera som en motståndsrörelse även, ha till uppgift att utgöra ett stödnätverk för specialförband i lösande av dess uppgifter. Huruvida den svenska organiserade motståndsrörelsen även omfattades av detta är oklart. Dock påvisar det behovet av att specialförband vid en reguljär konflikt behöver stöd på marken för att kunna lösa sina uppgifter, då t.ex. mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, likväl får man se möjligheten till luftburen försörjning som kraftigt begränsad.

Hur såg det då ut för Sovjetunionen, vilket för oss till den andra delen av detta inlägg, under det kalla kriget? Först och främst så skall det klarläggas att likt de västliga länderna är informationen mycket bristfällig även vad avser Sovjetunionen. Därtill har man ofta använt samma begreppsapparat, Spetsnaz, även för lägre förband, varvid det bör klargöras att nedanstående text berör de förband som arbetade på operativ och strategisk (GRU och KGB) nivå. Det vill säga en väldigt liten del av vad som går under samlingsbegreppet Spetsnaz, där den stora delen kunde likställas med värnpliktiga svenska jägarförband.

Förbanden på operativ och strategisk nivå förefaller understötts av lokalt rekryterade agentnätverk d.v.s. stödnätverk. Dessa stödnätverk skulle kunna genomföra rekognosering samt övervakning av utsedda mål, agera mottagningskommitté d.v.s. finnas på plats vid landstigning/luftlandsättning för att understödja förbandet t.ex. med hjälp av ljussignaler visa landstigningsplats. Därtill även agera vägvisare, understödja med transporter, mat boende o.dyl. i mållandet.15

En intressant faktor vad avser det logistiska stödet, är att man aktivt förefaller utnyttjat upplag. Upplagen förefaller placerats i nära anslutning till den plats där uppgiften skulle lösas.16 Upplagen förefaller varit två delad dels sambandsutrustning dels uppgiftsspecifik utrustning, därtill var de även försåtsminerade. Utöver det så skall även vapenförråd funnits upprättade, antingen som upplag och/eller i byggnader, i fallet med upplag så förefaller man utnyttjat det om en stödagent ägde mark, annars utnyttjades byggnad som ägdes av stödagenten.17 Således är det ett väldigt aktivt agerande man arbetat efter under det kalla kriget, med dels personella förberedelser dels materiella förberedelser.

Mitrochinarkivet (KGB) beskriver profilen på en lämplig stödagent med en ålder mellan 20-45 år gammal, bör vara elektriker, mekaniker, kemist, ingenjör, o.dyl. Bör ha sådan tjänst att den ofta innebär resor, bör äga hus, fritidsstuga, landställe och/eller mark.18 Vladimir Rezun (skrev under pseudonymen Viktor Suvorov) beskriver den lämpliga stödagenten för GRU, som en individ i åldern 55-65 år, aldrig tjänstgjort i mållandets försvar, äger inget vapen, är ensamstående, arbetar som skogsvaktare, fiskare o.dyl. och bor helst avskilt från andra människor.19 I den amerikanska marinkårens informations pamflett avseende Spetsnaz kan man även erhålla viss information avseende stödagenters verksamhet. Stödagenten bör kunna upprätta ett skyddat gömsle, gömslet bör ligga i anslutning till hav eller skogsområden, han bör äga ett hus och/eller landområde det bör helst ligga i anslutning till ett tilltänkt mål. Därtill bör gömslet innehålla vatten och mat för enheten, stödagenten skall även kunna transportera den enhet han skall stödja.20

Mitrochinarkivet beskriver även stödagenten, som en individ som ej rekryteras ur borgerliga eller konservativa kretsar, vederbörande skall heller ej vara djupt troende, ha alkohol- eller drogproblem.21 Därtill beskriver Rezun stödagenten är en som ej haft kontakter med det kommunistiska partiet i ett målland samt haft inga eller begränsade kontakter med Sovjetunionen.22 Vari ligger då det troliga, då KGB syn och GRU syn på stödagenter skiftar något? Troligtvis ligger den någonstans mittemellan, en medelålders individ som ej haft några synliga kontakter med Sovjetunionen, vederbörande har tillgång till mark och helst en avskilt belägen byggnad. Det vill säga en helt ordinär individ utåt sett.

Fysisk rekognosering genomfördes dels av luftlandsättningsplatser dels av landstigningsplatser för de Sovjetiska specialförbandsenheterna. Detta förefaller i huvudsak genomförts av stödagenter i mållandet. Vad avser landsättningsplatser, rapporterades bl.a. dominerande vindriktningar, landmärken, hur platsen påverkades av respektive årstid, byggnader fick ej finnas närmre än 1,5 – 2 km ifrån platsen m.m. Vad avser landstigningar, rapporterades bl.a. kustlinjens utformning, vattenströmmar, möjligheten att utnyttja ubåt och motorbåt.23 Utifrån Mitrochinarkivet, kan vi göra antagandet att målet/målen befann sig inom 120 kilometer från landstignings-/landsättningsplatsen.24

Intressant i sammanhanget är införskaffandet, enligt Mitrochinarkivet, i Tyskland av dels uniformer dels arbetskläder som bl.a. järnvägs- och vägarbetspersonal utnyttjade.25 I Italien införskaffades även uniformer som utnyttjades av dels de väpnade styrkorna dels Carabinieris. Därtill införskaffades även arbetskläder för järnvägspersonal men även lokal klädsel för områdena där landstignings-/luftlandsättningsplatserna låg, förbandstecken till uniformer införskaffades även.26 I sammanhanget blir stölderna av polis- och militäruniformer i Sverige under 1980-talet, som rönte viss medial uppmärksamhet, mycket intressant,27 då man förefaller, utifrån Mitrochinarkivet uppgifter, tänkt utnyttja målländernas uniformssystem med vissa enheter vid lösandet av vissa uppgifter.

Fanns det då ett Sovjetiskt stödnätverk för sabotageförband i Sverige? Enligt Mitrochinarkivet var Sverige ett av de länder där KGB genomförde förberedelser för sabotage under det kalla kriget.28 Den f.d. KGB-officeren Oleg Kalugin, beskriver hur KGB, i länder där sabotage förberedes, dels självständigt skulle genomföra sabotage i händelse av krig dels få stöd av Sovjetiska specialförband.29 Sett till vad som är känt avseende modus operandi för de sovjetiska specialförbanden, på strategisk och operativ nivå, får vi se sannolikheten som hög att det fanns ett sovjetiskt stödnätverk i Sverige under det kalla kriget med uppgiften att stödja sovjetiska specialförband i händelse av en väpnad konflikt.

Vad som är intressant att se, är likheterna mellan de båda systemen, vad främst kan beskrivas som upprättande av stödpunkter där specialförbanden skall kunna återhämta säkert och erhålla förplägnad o.dyl. samt underrättelser, för att därefter lösa sin/sina uppgift/-er. Den avgörande skillnaden blir dock att det ena systemet var legalt d.v.s. organiserad motståndsrörelse det andra systemet var illegalt d.v.s. ett illegalt stödnätverk. Ur ett filosofiskt perspektiv blir det även intressant hur polariserade de västliga staterna måste varit, då man de facto förefaller kunnat bygga upp parallella strukturer inom länderna, då mängden individer som lämpar sig för verksamheten ej är omfattande.

Slutsatser

Finns det då behov av stödnätverk även under 2010-talet? Utan tvekan gör de det. Människokroppen kan fortfarande inte bära med sig obegränsat med utrustning, sannolikheten till att erhålla luftburen försörjning som specialförband i en reguljär väpnad konflikt får fortsatt ses som låg. Däremot torde storleken på stödnätverken vara mindre, då olika fjärrbekämpningsmetoder kan förstöra mål som specialförband tidigare varit inriktad mot, men icke förty kommer det behövas specialförband på djupet för att förstöra mål, dessa förband kommer vara i behov av stöd, då troligtvis genom stödnätverk.

Källförteckning

The Atlantic 1 (Engelska)

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.
Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009. E-bok.
Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004.
U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984.
United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.
Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989.

Slutnoter

1 The Atlantic. Bowden, Mark. The Desert One Debacle. 2006. http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2006/05/the-desert-one-debacle/304803/ Hämtad 2016-03-13
2 U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984, 5-2.
3 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 392-393.
4 Ibid, 390-391.
5 Ibid, 396, 413.
6 Ibid, 405.
7 Ibid, 397, 414-415.
8 Ibid, 414.
9 Ibid, 405.
10 Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004, 15, 27-29.
11 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 442.
12 Ibid.
13 Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001, 376.
14 Ibid, 375-376.
15 Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990, 230, 252.
16 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
17 Ibid, 364-365.
18 Ibid, 360-361.
19 Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, 124,126.
20 United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991, 19.
21 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 360.
22 Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, 124.
23 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 360, 365.
24 Ibid, 365.
25 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
26 Ibid, 365.
27 Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984, 118-119.
28 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
29 Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 223.

fredag 11 mars 2016

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk - Del 2

Sammanfattning

Illegalister d.v.s. underrättelseofficerare utskickade från ett land under falsk förespegling att vara av en annan nationalitet, har funnits sedan urminnes tider, dock formaliserades det samt blev en profession av den ryska underrättelsetjänsten efter Oktoberrevolutionen 1917. Sedan minst 1938, har det funnits illegalister i Sverige. Illegalister är dock på intet sätt enbart en rysk metod, utan västliga länder har även försökt tillämpa det, dock är det enbart Ryssland som kan sägas nått framgång med det. Huruvida utnyttjandet av illegalister som inhämtningsmetod är uttjänt, skall vara osagt, vad som dock kan konstateras är att metoden fortsatt tillämpas i dags datum.

Analys

Fenomenet med illegalister har tidigare berörts på denna blogg, dock utan större fördjupning, så nedan kommer en allmän beskrivning av arbetsmetoden illegalister vid inhämtning av information hos en underrättelsetjänst. Illegalister har funnits i Sverige en väldigt lång tid och finns troligtvis fortfarande. I Mitrochinarkivet framgår det att KGB, 1938 skall haft illegalister operativa i Sverige.1 Således var det ingen ny företeelse när det kalla kriget började, dock så kan det ibland te sig som ett fenomen som uppstod i och med det kalla kriget. Men varför uppstod behovet av illegalister och varför kan de fortfarande tjäna ett syfte samt vilka utnyttjar illegalister? För det är inte ett arbetssätt enbart knutet till Ryssland.

Inleder vi med det sistnämnda så fanns/finns det andra länder än dåvarande Sovjetunionen, nuvarande Ryssland, som utnyttjar illegalister.2 Däremot förefaller det vanligaste agerandet varit hos de västerländska underrättelsetjänsterna, att placera en underrättelseofficer i ett av de egna landets företag o.dyl. i ett målland, för att genomföra dold inhämtning.3 Därmed ej, agera som Sovjetunionen gjorde, placera individer som "ordinarie" civila i ett målland, med en falsk levnadshistoria, som underrättelseofficerare, en s.k. illegalist. Detta skall då jämföras med de "legala" underrättelseofficerarna d.v.s. en individ som har en s.k. täckbefattning på t.ex. en ambassad med diplomatisk immunitet, men arbetar i praktiken som underrättelseofficer.4

Behovet av illegala underrättelseofficerare, uppstod i kölvattnet av Oktoberrevolutionen, 1917, i Ryssland,5 då ytterst få stater, inledningsvis, kom att erkänna Sovjetunionen, således fanns det ingen möjlighet att utnyttja legala underrättelseofficerare. Inledningsvis förefaller verksamheten varit av relativt rudimentär karaktär,6 dock kunde man troligtvis utnyttja de emigrantströmmar och den diaspora som uppstod i flertalet Europeiska länder, efter Oktoberrevolutionen, som ett skydd, samt modus operandi med s.k. illegalister var okänt.

Men vad var då modus operandi för de tidiga illegalisterna? Själva grundprincipen var och förblir att överta en annan identitet. Därmed leva ett annat liv än ens egna. Inledningsvis förefaller man dels övertagit pass från utländska medborgare boende i Sovjetunionen, individer som självmant flyttat till Sovjetunionen efter oktoberrevolutionen. Dels förefaller man tillförskaffat sig pass i ett land, men man arbetade under den identiteten i ett annat land, även om man saknade språkkunskaper i det land som passet var utfärdat från. En enkel täckhistoria kring vem man var, förefaller varit normen.

Inriktningen då som nu, för illegalisterna, förefaller varit inhämtning av militära, politiska och vetenskapliga underrättelser. Gradvis förefaller metoderna förfinats vad avser illegalisternas arbete, den stora faktorn som, bedömt, kom att kräva en utökad metodanpassning blev andra världskrigets utbrott.7 Då mer omfattande regler vad avser utländska medborgares vistelse i ett land tillkom, men även en ökad aktivitet hos länders kontraspionage, med olika former av metoder som ej tillämpats i fredstid.

Uppbyggnaden av en illegala underrättelseverksamheten med illegalister som en konsekvens av oktoberrevolutionen, kom troligtvis att tjäna Sovjetunionen väl under andra världskriget,8 trots stora utrensningar av underrättelseofficerare under det sena 1930-talet.9 Vilket kom att bli en bärande faktor, för illegalist verksamheten, under det kalla kriget, att kunna bibehålla en redan uppbyggd underrättelseverksamhet i händelse av konflikt, då den legala underrättelseverksamheten ej längre kan verka i ett land som en konflikt uppstått med.10

Vid slutet av andra världskriget, hade således illegalist verksamheten utvecklats ffa. blivit mer professionell, vilket hade påtvingats av en rad länders kontraspionage, som annars skulle upptäckt verksamheten. En rad metoder utvecklades troligtvis redan före andra världskrigets början, därtill tillkom även möjligheten att gradvis börja utnyttja de legala underrättelseofficerarna som ett stöd för den illegala verksamheten, i takt med att Sovjetunionen erkändes som stat och därmed kunna upprätta Ambassader i flera länder. Hur såg då den illegala underrättelseverksamheten ut under det kalla kriget?

Uppbyggnaden av den illegala verksamheten, förefaller bestått av tre (3) delar. Den första delen var själva residenten, en övergripande ansvarig för verksamheten i mållandet, vederbörande var illegalist.11 Den andra delen var illegalister, som i sin tur rekryterade agenter i mållandet.12 Den tredje och avslutande delen var en sambandsdel,13 som skall kunna upprätthålla sambandet gentemot hemlandet i händelse av en konflikt, främst vidarebefordra inhämtad information. Enskilda illegalister förefaller även kunnat bli tilldelade sambandsutrustning.14 Flera illegala residenturer, inom samma organisation, kunde finnas i ett land.15

Urvalsprocessen för att bli en illegalist är mycket rigorös, därtill är utbildningen mycket lång, innan det faktiska arbetet kan påbörjas.16 Det enskilt viktigaste, i utbildningen, för illegalisten, är dess legend, denna gör att vederbörande kan arbeta till mållandet. Legenden är en fiktiv levnadshistoria, legenden måste vara enkel, övertygande och tillförlitlig, för att illegalisten skall nå framgång med den.17 Till sin hjälp har man stödofficerare i många länder, dess syfte är att dels hjälpa illegalisterna i det landet dels finna lämpliga identiter som kan övertas. Därtill inhämta information om hur vardagen fungerar i de länder som illegalisten kan komma att passera.18 En viktig sak som illegalisten måste kunna, är en s.k. reträttlegend. Detta är en fiktiv historia som skall kunna utnyttjas, i händelse av att kontraspionaget upptäcker illegalisten och griper vederbörande.19 Tanken med reträttlegenden är att den skall leda in kontraspionaget på ett villospår samt lindra ev. rättsliga påföljder för illegalisten.

Legaliseringsprocessen, är den process som illegalisten genomför för att skaffa sig en än mer fördjupad täckmantel. Den förefaller genomföras i tre (3) steg. Det första steget är skapandet av själva legenden. Det andra steget är att illegalisten kommer till ett "transitland" för att där skaffa sig ett äkta medborgarskap s.k. mellanliggande legalisering. Slutligen flyttar illegalisten till det faktiska mållandet där vederbörande även söker medborgarskap, för att påbörja sitt faktiska arbete.20 Således är det en väldigt utdragen process som tar lång tid innan man faktiskt kan dra nytta av illegalisten. Dock torde processen kunna kortas ned så, att den mellanliggande legaliseringen de facto blir legaliseringen och illegalisten arbetar i det landet, dock så minskar skyddet för illegalisten med ett sådant agerande, löken får s.a.s. mindre skal och blir lättare att ta isär.

Hur tedde sig då livet som illegalist? Likt alla andra medborgare i sitt målland, var illegalisten tvungen att skaffa sig ett arbete,21 för att ej väcka uppmärksamhet, bedömt valdes arbete, till del, utifrån möjligheten att skaffa informatörer. Illegalisten var även tvungen att skaffa sig s.k. neutrala kontakter22 d.v.s. individer som ej hade någon koppling gentemot tjänsten, utan var hans umgängeskrets för att bibehålla bilden av en helt ordinarie medborgare. Därtill skulle även illegalisten, lösa sitt egentliga uppdrag, rekrytera informatörer,23 indelningen av dessa kommer ej beröras, intressant att notera är dock att den legala residenturen kunde överlämna informatörer till den illegala.24 Instruktioner fick vederbörande oftast genom enkelriktade kortvågssändningar, men kunde även erhållas genom fältbrevlådor och möten i bl.a. så kallade "konspirativa lägenheter" eller i ett tredje land.25

Därtill skulle även illegalisten "visa" upp sig med jämna tidsintervall,26 bedömt för att dels utvärderas psykologiskt, då den psykiska pressen på illegalisterna var väldigt hög dels för att man skulle få en fördjupad uppfattning kring arbetets fortskridande. Valet av ort där illegalisten bosatte sig bör rimligtvis haft koppling till hans uppgifter,27 såsom om det är vissa former av källor som skall rekryteras eller om det rör andra former av uppgifter som skall lösas. Som tidigare nämnts så levde illegalisten under kraftig psykisk press, denna grundade sig troligtvis utifrån två faktorer, rädslan att dels dra till sig kontraspionagets uppmärksamhet vid t.ex. rekryteringar eller möten. Dels rädslan att göra något fel som skulle kunna avslöja illegalisten och därmed ådra sig kontraspionagets intresse. Många exempel finns på illegalister som utvecklade paranoida drag men även fick psykiska sammanbrott och var tvungen att hämtas hem.28

Till sin hjälp i mållandet har illegalisten, som tidigare nämnts, en stödofficer. Stödofficeren finns vid den legala residenturen, dennes uppgift är att dels vara kontakt länken mellan den "legala" underrättelse delen och den illegala. Dels stödja illegalisten t.ex. med pengar, som nyttjas i olika ändamål, o.dyl.29 Således blir det särskilt viktigt att lokalisera vem stödofficeren är för kontraspionaget, då detta ev. skulle kunna leda dem till att identifiera illegalister.30 Vilket även är en anledning till att fysiska möten, mellan illegalisten och andra, t.ex. genomförs i ett tredje land.

Ovanstående är således en beskrivning av illegalist verksamheten, främst inriktningen för en s.k. operativ illegalist d.v.s. en illegalist som redan i fredstid genomför operativt underrättelsearbete. Utöver den s.k. operativa illegalisten fanns/finns det två (2) andra typer av illegalister. Den andra formen är en vilande illegalist en sådan löser inga operativa uppgifter i fredstid, utan träder i verket i händelse av en konflikt.31 Den tredje formen av illegalist är den som genomför kortvariga underrättelseoperationer, som utgår från sitt hemland och löser uppgifter under veckor-månader i ett målland.32 En intressant faktor att ta i beaktande är att även illegalister skulle kunna lösa sabotage uppgifter i händelse av en konflikt.33 Bedömt var det en av de vilande illegalisternas uppgifter.

Hur var det då med illegalist verksamhet i Sverige under det kalla kriget? Tore Forsberg beskriver två (2) fall av illegalist verksamhet, ett fall är från 1960-talet då en illegalist, försökte utnyttja Sverige som transiteringsland, detta föll dock ej väl ut, då illegalisten drabbades av psykiskt sammanbrott och hämtades hem.34 I det andra fallet berättar han om en intervju med en avhoppad illegalist, baserad i Sverige, som hade till uppgift att upprätta ett vilande underrättelsenätverk i bl.a. Sverige och andra skandinaviska länder, som i händelse av en konflikt skulle rapportera flygplansrörelser från och till flygbaser, hans nätverk bestod av ett tjugotal vilande agenter.35

Aftonbladet beskriver en Sovjetisk illegalist med östtysk identitet som skall ha värvat en svensk medborgare, boende i Stockholm som arbetade på en central ingenjörsbyrå som programmerare.36 Intressant i detta fallet är att illegalisten hade en identitet från ett Warszawapaktsland, något som i grunden torde haft kontraspionagets ögon mot honom, dock så rådde det relativt avslappnade förhållanden mellan Sverige och Östtyskland under det kalla kriget, vilket kanske möjliggjorde arbetet för honom.

Vad avser illegalist verksamheten i Sverige, är det även intressant att notera uppgifterna kring en illegal sambandspunkt, som skall upprättats 1961 i Stockholm, av ett gift par med finskt medborgarskap, sambandspunkten skall ha medgett dubbelriktad radiotrafik.37 Sannolikheten får ses som hög att denna station ingick i det Sovjetiska illegalistnätverket i Sverige under det kalla kriget. Bedömt fanns det även fler stationer i Stockholm men även i Sverige.

Mängden illegalister i Sverige under det kalla kriget är oklart. Att de fanns förefaller det dock ej råda något tvivel om. Vilken framgång de haft med sitt verk, är även oklart, dock förefaller Säkerhetspolisen, stört deras verksamhet under slutskedet av det kalla kriget, med upprepade utvisningar av dess stödofficerare.39 Detta i sig kan vara ett tecken på att verksamheten ej varit obetydlig, utan att man såg sig nödgad att störa den, för att till del påverka den. Dock är det sistnämnda på intet sätt klarlagt.

Ovanstående beskrivning av illegalister har enbart beskrivit KGB:s hantering, nuvarande SVR, då det främst är den som finns dokumenterad. Den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, använder sig även av illegalister, vilket är ett känt faktum.39 Däremot finns det ytterst litet beskrivet av deras verksamhet, metodiken torde vara densamma, däremot hur framgångsrik man varit är okänt. Finns det då någon framtid för illegalist verksamheten i 2000-talet? Onekligen förefaller man tro det ur rysk synvinkel, med hänsyn till avslöjandet i USA, 2010, av ett stort antal illegalister.40

Slutsatser

Illegalisterna tjänade troligtvis två syften väl, det ena var att de facto ha två parallella metoder för att genomföra inhämtning i ett målland varav man i händelse av en konflikt de facto skulle kunna fortsätta den med illegalisterna. Det andra syftet det tjänande, om än kanske vilket syftet ej var, var att binda upp resurser hos kontraspionaget och därmed även invagga en grad av osäkerhet hos de. Dock måste nyttan vägas mot tiden vad avser illegalister, historiskt har de helt klart visat sin betydelse men frågan är om de i dagsläget fyller en funktion? Dock likt mycket annat så baseras Rysslands metoder på erfarenheter, varvid man förefaller behålla illegalisterna även i dags datum.

Huruvida det i dag finns illegalister i Sverige är okänt, Säkerhetspolisens årsrapportering ger ingen fingervisning, dock finns det ett antal fall som uppdagats under 2000-talet i västliga länder. Varvid man säkert kan säga att illegalister finns i de västliga länderna, dess utbredning och omfattning är dock okänt, men Sveriges geografiska placering kopplat till militärstrategiska intressen mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan NATO och USA, gör det troligt att förutsätta att även i dags datum finns det illegalister i Sverige.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftonbladet 1, 2 (Svenska)
Federal Bureau of Investigation 1 (Engelska)
Nationalencyklopedin 1 (Svenska)
The New York Times 1 (Engelska)
Utbildningsradion 1 (Svenska)

Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003.
Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006.
Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009. E-bok.

Slutnoter

1 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 76.
2 Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 228.
3 Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 19-20.
4 Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 35.
5 The New York Times. Barry, Ellen. ‘Illegals’ Spy Ring Famed in Lore of Russian Spying. 2010. http://www.nytimes.com/2010/06/30/world/europe/30sleepers.html?_r=0 Hämtad 2016-03-09
6 Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 95, 104, 137-139, 149.
7 Ibid, 189.
8 Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 23.
9 Ibid.
Nationalencyklopedin. Karlsson, Klas-Göran. Lavrentij Berija. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/lavrentij-berija Hämtad 2016-03-09
10 Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342.
11 Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 269.
12 Ibid.
13 Ibid, 279.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 197.
14 Ibid, 371-373.
15 Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 19.
Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield : the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 196-197.
16 Ibid, 20, 21.
17 Ibid, 71.
18 Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42-45.
19 Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 195.
20 Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342, 344.
21 Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 96.
22 Ibid, 103.
23 Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 38.
24 Ibid, 71.
25 Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 101.
Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342-343.
26 Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 342.
27 Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 159.
28 Ibid, 60, 313.
29 Utbildningsradion. Hur jobbade agenter och spioner? 2013. http://www.ur.se/Produkter/176470-UR-Samtiden-Hemliga-agenter-under-andra-varldskriget-Hur-jobbade-agenter-och-spioner Hämtad 2016-03-11
30 Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42-45.
31 Utbildningsradion. Hur jobbade agenter och spioner? 2013. http://www.ur.se/Produkter/176470-UR-Samtiden-Hemliga-agenter-under-andra-varldskriget-Hur-jobbade-agenter-och-spioner Hämtad 2016-03-11
32 Ibid.
Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 150.
33 Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 224.
34 Forsberg, Tore. Spioner och spioner som spionerar på spioner : spioner och kontraspioner i Sverige. Stockholm:Hjalmarson & Högberg, 2003, 344-350.
35 Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 308.
36 Aftonbladet. Kerpner, Joachim. LISTA: Svenskarna som sålde sig till KGB. 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19997607.ab Hämtad 2016-03-11
37 Aftonbladet. Kerpner, Joachim. KGB-agenterna radiospanade – mitt i villaidyllen. 2014. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20006226.ab Hämtad 2016-03-11
38 Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2006, 42-45.
39 Grigorjev, Boris. Illegalister KGB:s hemligaste spioner. Saltsjö-Duvnäs: Efron & dotter, 2007, 16-17.

40 Federal Bureau of Investigation. Operation Ghost Stories Inside the Russian Spy Case. 2011. https://www.fbi.gov/news/stories/2011/october/russian_103111/russian_103111 Hämtad 2016-03-11

söndag 6 mars 2016

Gästinlägg: Agentsändarna i Kaliningrad

Nedan följer ytterligare ett gästinlägg, denna gång är det av radioamatören ”Uascan” som i mån av tid, genomför, en mycket kvalificerad, uppföljning av både västlig och östlig radiotrafik i Östersjöregionen.

Have a good one! // Jägarchefen


I det första inlägget ”Radion och agenten” diskuterades användningen av olika former med radiosamband mellan olika legala- och illegala underättelseagenter och hemlandet. I detta inlägg tittar vi närmare på ett av nätverken och hur en intresserad själv kan ta del av sändningar.

En av de allra mest kända stationerna i Europa kallas ”M01” av radiohobbycommunityn. M kommer av en station som använder morse och 01 är ett löpnummer. M01 förekommer i olika specialvarianter av M01 som fått beteckningen M01a, M01b och M01c.

Vi vet ganska lite om vem som ligger bakom utsändningarna med M01. Några källor på internet anger självsäkert att det är GRU. Andra påstår att sändaren för M01c ligger inom det marina basområdet i Kaliningrad. Detta är svårt att värdera, men det finns vissa indikationer som underbygger detta. M01 använder relativt låga frekvenser vilket gör att räckvidden är begränsad. I princip täcker sändningarna Skandinavien och Västeuropa. Med hjälp av antenner går det att rikta utsändningar så att de blir starkast där mottagaren finns.

M01 med sina undervarianter använder morsetelegrafi för överföring av information. Här kan emellertid den första intressanta observationen göras. Det är nämligen inte helt ren morse (A1A enligt ITUs beteckningssystem) utan stationen sänder två samtidiga bärvågor.

De flesta kortvågsradiomottagare har inte möjlighet att ta emot A1A (CW). Men M01 skickar ut två bärvågor parallellt på ca 1000 resp 2000 Hz vilket gör att det går att ta emot signalen i en enkel AM-mottagare. Redan detta säger oss något om vilka de tänkbara mottagarna av utsändningarna är. Det är alltså tänkbart att M01 är avsedda för mottagare som absolut inte vill väcka uppmärksamhet genom innehav av en ”avancerad” radiomottagare. Det är lätt att dra parallellen till dokumentationen av spionen Wennerströms inköp av en exklusiv ”Hallicrafter” mottagare och vilken berättigad uppmärksamhet det väckte hos omgivning och kontraspionage. En radiomottagare är en relativt liten och enkel utrustning. Den kan gå att bortförklara om den upptäcks.

Alternativet till morsesignallering är att använda en datasändning av något slag. Det krävs emellertid specialutrustning för att motta detta och de tänkbara problemkällorna blir fler. Detta pekar på att M01 skulle kunna vara riktade mot den hel- eller halvillegala underättelseverksamheten.

Det kan också tänkas att M01 skulle kunna vara en sätt att kommunicera med ambassader (eller olika funktioner knutna till ambassader) men att förbindelsen är av reservkaraktär och att valet av modulation snarare återspeglar att man vill vara säker på att kunna ta emot trafiken även om man tvingats överge ordinarie utrustning.

M01 har varit aktiv under mycket lång tid. Det finns inga riktigt säkra uppgifter om när stationen upptäcktes, men den har varit känd, minst, sedan 70-talet. När M01 sänder ett meddelande så är formatet givet. Exemplet är hämtat från 10 feb 2015 på 5.320 Mhz (Källa: priyom.org):

197 197 197 (anropssignal som sänds ca 4 min)

259 30 (259 = meddelande ID? Samt 30 = antal grupper)
259 30

62659 01992 19190
45172 39882 94475
74485 38696 23157
15069 61901 85489
29178 87101 08539
80511 01300 67228
11877 01108 39190
20789 50732 57466
98198 36581 87722
11274 65224 59801

Den kryptologiskt intresserade kan nog ägna åtskilliga timmar till siffrorna i meddelandet även om det knappast är att rekommendera. Möjligheterna till att återvinna klartext torde vara liten då det finns risk att oforcerbart blankettchiffer används. Det går emellertid inte att undvika att göra några intressanta noteringar i detta telegram. En analys av återkommande bigram (två på varandra efterföljande siffror) avslöjar något misstänkt . Bigrammet ”01” förekommer hela 6 gånger i telegrammet. Att så pass många 11 (3), 22 (3), 44 (2) och 77 (2) förekommer är också underligt. Ingenstans i telegrammet förekommer samma siffra 3 gånger i rad.

Det finns flera sätt att kryptera ett telegram av den här typen:
  1. En kodbok används där bokstäver eller ord byts mot siffergrupper som sedan chiffreras med en nyckel eller blankett
  2. Tecken för tecken substitueras mot siffror (exempelvis A=01, B=02..) som sedan chiffreras med en nyckel eller blankett
  3. En kodbok där tecken inte överchiffreras med blankett eller nyckel. Osannolikt i detta fall.
Kodboken ger stora fördelar i möjliggöra förkortning av meddelanden genom att ord mm ersätts av en eller flera grupper. En kodbok ska dock förvaras säkert vilket gör att den inte är speciellt attraktiv för exempelvis en illegalist. Problemet att förvara chifferblanketterna är ett nog stort problem. Om inte blankett används eroderar snabbt kodboken den kryptologiska säkerheten.

Blankettchiffer har fördelen att vara oforcerbart så länge inte blankettserien återanvänds. Dock ställer den krav på att motstationen erhåller en aldrig sinande ström av chifferblanketter vilket leder till en del intressanta logistiska problem. Dessa ska också förvaras säkert och destrueras eftersom de används.

I meddelandet kan det finns någonstans en indikation om vilken nyckel mottagaren ska använda. Det är tänkbart att siffergruppen "259" anger blankettnummer eller ger annan nyckelinformation. Det har förekommit, vilket den intresserade kan fördjupa sig i Bengt Beckmans bok "Svenska Kryptobedrifter", att differensen mellan grupper angett nyckelinformationen. Med tanke på att M01s meddelanden är relativt korta, 30 grupper, är det kanske inte så troligt att man slösar 2 grupper på detta.

M01 har en förutsägbar tidtabell för sina utsändningar enligt följande (UTC):
  • Tisdagar och torsdagar 18:00 och 20:00
  • Lördagar 15:00
  • Söndagar 07:00
De tider som M01 gör sina utsändningar antyder att mottagarna eller mottagaren endast har möjlighet att ta emot dessa utanför normal arbetstid. Vilka slutsatser man kan dra av detta överlämnar jag till läsaren att själv dra.

De andra varianterna av M01 använder andra tidtabeller och frekvenser än M01. M01c är den kanske mest intressanta då den dyker upp till synes slumpmässigt på frekvenser och tider och som inte återkommer. Hur mottagaren vet vilken tid och frekvens den ska lyssna till är okänt, men kanske via telegram i M01?

För den som själv vill ta del av M01 finns flertalet utsändningar lagrade på youtube:


Det finns även radiomottagare som är tillgängliga via webben som http://websdr.ewi.utwente.nl:8901/ och där den intresserade som saknar kortvågsradio kan ta del av M01s sändningar.

lördag 5 mars 2016

Gästinlägg: "Fiskafänge"

Nedan följer ett gästinlägg av Wictor Phalén, inlägget skall ses som en fördjupning till vissa faktorer som tas upp i inlägget Ubåt, Ubåtar och Ubåtarna ffa. vad avser våra historiska erfarenheter som bör tillvaratas och fortfarande kan vara mycket aktuella. Wictor Phalén var under 1980-talet aktiv reservofficer (Major) och Kustjägare samt deltog i ubåtsskyddsverksamheten i olika befattningar.

Have a good one! // Jägarchefen


Nu rapporteras det återigen om ubåtskränkningar och rapporterna känns säkert igen av de som var med under ubåtskrisens 1980-tal. Rapporterna nu som då, visar samma mönster av intrång djupt in i våra skärgårdar och vitala försvarsområden. Initialt uppfattade vi då, att verksamheten kopplades till våra övningar, då KFÖ, men även nu som då, till olika typer av materielprov. Att ”kolla” på en främmande makts materielprov är en normalbild bland många länder och i Sverige är denna typ av uppvaktning legio sedan 1960-talet – kanske tidigare. Under ubåtskrisens decennium förstod vi så småningom att verksamheten därutöver primärt utgjordes av krigsförberedelser i händelse av ett överraskande anfall. Det primära målet var anfallsförberedelser mot våra radarspaningsanläggningar, flyg- och marinbaser, kustförsvarsanläggningar etc.

Under 1980-talet så började den andra etappen av försvarets effektivisering. Den började redan 1972 och beskrivs som nedmontering av försvaret. Den andra omställningsperioden 1996-2000 eller som dåvarande ÖB Owe Wiktorin valde att rubricera den – ”stålbadet". De dåvarande försvarsgrenscheferna och många med dem kallade det för en nedmontering av FM.

Under perioden 1980-1985 gav FM ut kvartalsvisa rapporter om ubåtskränkningarna. Men många tvivlade på att de skedde, de ingick heller inte i den svenska Regeringens försvars- och säkerhetspolitiska bild. Den kvartalsvisa rapporteringen upphörde 1987, då den övergick till en årsrapportering. (tidigare rapporterat av Jägarchefen 160129). Carl Bildt, som ingick i ubåtskommissionen, personliga ubåtsrapportering till bl a USA uppfattades som mycket irriterande av Regeringen.

Man måste också inse dåvarande ÖB:s Bengt Gustavssons situation. Han hade inte full kontroll på ekonomin – även om FM upplevde att man hade det. Han hade tre försvarsgrenschefer, som var egna myndigheter. Ingen visste att Järnridån skulle falla 1989-1991. ÖB försökte minska FM:s kostnader genom att dra in på antalet värnpliktiga och föreslog 3-månadersutbildning för en del av de värnpliktiga, men ÖB blev nedröstad dels av Försvarsminister Roine Carlsson (folkförankringsskäl) dels av arméns ledning. Det fanns vid den aktuella tidsperioden, ett ”krig” om ekonomin inom armén mellan Fredsorganisationen och Krigsorganisationens krav. Då som nu, fanns det krafter som ville klarlägga att det var ryssen som stod för ubåtskränkningarna. På något sätt hamnade FM i någon sorts försvarsposition till företeelsen ubåtskränkningarna, d.v.s. det egentliga problemet att försvara och hävda rikets gräns och dess territorium diskuterades inte öppet. Ett grundläggande kriterium för en nationalstat är ju att den måste kunna utöva kontroll över sitt territorium.

MEN, det fanns då i alla fall några krigare, som avvek från mängden. En av dem var amiral Claes Tornberg, som var chef för Kustflottan (KF) mellan 1985-1990. Förbandet var ett utbildningsförband och innehöll eller kontrollerade egentligen alla fartyg i flottan. Malpåsesystemet hade lyckligen ersatts av depåfarlagda fartyg ingående i kustflottan, Kustflottan övergick från en mobiliserings (freds) flotta till insatsflotta. Ubåtsskyddsstyrkor sammansattes, för att successivt växa allteftersom förmåga i form av bredd, spaning och vapenförmåga utvecklades till ubåtsjaktstyrka. Under Tornbergs ledning omvandlades flottan till en aktiv 24/7 flotta. Skarp verksamhet kombinerades med utbildning och övningar. Allt detta utan egentliga kostnadsökningar även om jag tror att en del praktisk bokföring tillämpades.

Man övergick från en reaktiv till en aktiv offensiv agerandeprofil, som hade en mycket hemlighållen övningsverksamhet. Kustflottan skapade en ledningsorganisation/företagsledning som samordnades med örlogsbaserna. Jag vill minnas att Kustflottans övningar kallades för ”fiske” eller ”fiskafänge” troligen efter den tidigare övning NOTVARP. Vad Tornberg ville åstadkomma och åstadkom var en FÖRHANDSSITUATION. Det är lönlöst att jaga efter ett observerat periskop och komma till platsen efter 15-20 minuter med helikopter, då sökområdet torde ha ökat med en diameter från observationen på ca 8-10 km. Men att låta inkräktaren komma in i ett område där vi redan finns är en annan sak. Beaktas bör också den beräknade sannolikheten för en sänkande verkan var låg med de vapen som disponerades. Sjunkbomber m/33 och ELMA-granater som fordrade direktträff i målet. Visuellt på ytan såg sjunkbombsdetonationer imponerande ut oavsett storleken på mängden. Sannolikheten att målet – ubåten – sänktes eller tvingades upp till ytan var och förblev dock försvinnande liten. Ett förhållande som i princip kvarstår idag.

Avsikten med ovanstående historiebeskrivning, är att visa de idag berörda militärerna och politikerna, att det centrala är att hävda Sveriges gräns, inte FM:s sätt att uttrycka sig eller sannolikheten i olika kränkningar. Avsikten då från en främmande makt med kränkningarna, bedömdes vara krigsförberedelser inför ett anfall mot Sverige. Men idag är antalet vitala försvarsobjekt så få, så avsikten med dagens kränkningar bör analyseras ur ett annat perspektiv. Intrångens syfte skulle nu istället kunna vara att provocera, visa vem som de facto behärskar Östersjöområdet, eller vem som är stormakt, eller skapa förvirring och bristande tilltro till egna svenska försvarssystem.


Det är min förhoppning att nya C Insats (StfCh Insats är ju en amiral) tittar på de åtgärder FM och framförallt Marinen gjorde i slutet på 80-talet och som det heter ”vidtar nödvändiga åtgärder”. Vilka de är bör enligt min uppfattning inte publiceras – vilket också är en erfarenhet från 80-talet.

onsdag 2 mars 2016

Måluppfyllnad?

Reflektion

Två (2) intressanta nyheter har publicerats nyligen rörande det ryska reformprogrammet för de väpnade styrkorna. Enligt Rysslands vice Premiärminister, Dmitrij Rogozin, så befinner man sig just nu cirka 50% före i tidsplanen för reformprogrammet. Då man i dagsläget har uppnått en 47% implementering av reformprogrammet. Sedan tidigare är det känt att man avser modernisera de ryska väpnade styrkorna upp till 70% d.v.s. all materiel skall upptill 70% vara modern, totalt sett över de ryska väpnande styrkorna, vissa förband har även högre prioritet, än den stipulerade målsättning på 70%.

Vad som är ytterligare känt, sedan tidigare, är att man har nått framgång med sitt reformprogram dels vad avser operationskonst dels vad avser att höja materiel status på de väpnade styrkorna. Sammantaget ger det en ökad operativ effekt, vilket troligtvis är en bidragande orsak till att Förenta Staternas president, Barack Obama, nyligen angav de Ryska väpnade styrkorna som de andra slagkraftigaste i världen. Vilket är en kraftig revidering gentemot den retorik man hade för något år sedan, avseende synen på Rysslands väpnade styrkor.

Således har man sedan reformprogrammet påbörjades effektivt höjt den operativa effekten, något som ej kommit till över en natt, utan det är en gradvis och successiv höjning som skett, under ett flertal år, i praktiken sedan den militära operationen i Georgien 2008. Något som egentligen inte uppmärksammats fullt ut förrän nu, som en konsekvens av den militära operationen i Ukraina samt i Syrien. Trots det t.ex. fanns. många tecken redan under Zapad'13 och den stora beredskapskontrollen i det östra militärdistriktet (MD Ö) under 2013, på att en signifikant höjning av den operativa effekten hade skett.

Under de senaste veckorna har uppgifter rörande neddragningar i den Ryska försvarsbudgeten förekommit, vilket förefaller röra sig om en 5% neddragning av utgifterna. Fokus förefaller vara att neddragningarna kommer vara på projekt med lägre prioritet samt dyra utvecklingsprojekt, såsom bärsystemet för interkontinentala missiler på järnväg samt femte generationens strategiska bombflygplan. Således är det ej en neddragning som, bedömt, påverkar den huvudsakliga operativa effekten som är ställd att uppnås innan 2020 för de ryska väpnande styrkorna.

Denna neddragning i försvarsbudgeten blir intressant i perspektiv utifrån Rysslands Premiärministers, Dmitrij Medvedev, uttalande innan årsskiftet, att neddragningar i försvarsbudgeten var uteslutna då det i praktiken mer eller mindre skulle hota Rysslands existens. Varpå en neddragning skulle kunna signalera två (2) saker utifrån det uttalandet. Antingen så hotas inte Ryssland längre alternativt är den ekonomiska situationen så ansträngande just nu i Ryssland, att man måste ta en kalkylerad risk och dra ned på försvarsbudgeten.

Troligtvis är det inget av de endera alternativen. Ser man till Rogozins uttalande tillsammans med det man förefaller prioritera bort, så påverkas inte den operativa effekten till helhet, utan troligtvis kommer man uppnå de fastställda målen vid 2020, det som skett är att man inte når de innan den tidpunkten. Något man troligtvis hade gjort, sett till Rogozins uttalande, om inte sanktionerna hade inträffat samt om den kraftiga nedgången i priset på fossila bränslen inte hade uppstått. Slutsatsen blir således att den gradvisa ökningen av den operativa effekten måste tagit signifikant fart mellan 2012-14, varpå man kom att ligga före tidsplanen, dock saktas den ned något nu p.g.a. sanktionerna samt det låga priset på fossila bränslen, men som helhet hotas ej reformprogrammet.

Have a good one! // Jägarchefen