Sammanfattning
Sovjetunionens
marin förefaller redan 1934 lagt det militärteoretiska ramverket
för maritima jägar-/specialförbandsoperationer samt utformning av
dessa förbandstyper för att kunna agera på det taktiska, operativa
och strategiska djupet. En eventuell koppling kan finnas redan under
1930-talet mellan dessa förbandstyper och den sovjetiska säkerhets-
och/eller underrättelsetjänstens operationer. Detta historiska
ramverk går även att spåra till nutid, avseende hur olika former
av operationer eventuellt bedrivs i vårt direkta närområde.
Analys
Ibland
gör man fynd och tycker sig se samband. Detta inträffade då jag
gick igenom litteratur tidigare i veckan, v744, som packats undan.
Huruvida det kan tänkas finnas ett samband med 1930-talet och vår
egen nutid överlåter jag till er läsare att avgöra, men för mig
ter det sig relativt klart att i vissa fall har historien och nutiden
mer gemensamt än vad som kan te sig vid första anblick. Så är
fallet med ryska maritima specialförbandsoperationer men eventuellt
även dess säkerhets-/ och/eller underrättelsetjänsts agerande.
Det
första omnämnandet i sovjetisk militärteoretiska sammanhang av vad som idag skulle benämnas maritima
specialförbandsföretag förefaller vara skrivet redan 1934. Tankarna finns i en sex
sidig essä med namnet Landstigningsoperationer, författaren
var Ivan Isakov sedermera Amiral. I denna essä
argumenterar han att landstigningar kan indelas i tre
storleksordningar, strategiska och taktiska landstigningar samt vad
han benämner landsättning av landstigningspatruller.1
Där det är de sistnämnda, landstigningspatruller, som har bäring
mot maritima specialförbandsföretag.
|
Bild 1. Exempel på landstigningspatrulls uppgiftslösande. |
Isakov
karakteriserar dessa landstigningspatruller med att de är mycket små
i sin storlek, de har främst förstöringsuppgifter, kan utnyttjas
för att organisera partisanverksamhet, styrkan är lättrörlig och
genomförandena är korta enbart några timmar om det ej rör sig om
att organisera partisanverksamhet, styrkan utgår från en bas och
ett fartyg och återkommer till fartyget samt basen efter
genomförandet.
2 Här måste det framföras att Isakov var
väldigt framsynt i sitt tänkande, då han redan 1934 formulerar
grunderna för vad som utgör själva essensen av maritima
specialförbandsföretag. I sammanhanget är det även intressant att
notera, att Isakov 1933 även var medförfattare till en skrift om
ubåtsoperationer.
Huruvida
någon praktisk utveckling av dessa militärteoretiska tanker kring
landstigningspatruller skedde under 1930-talet, får anses vara
oklart. Vissa historiker gör dock bedömningen att det kan vara
möjligt att både rekognosering med landsatta patruller men
även landsättning av underrättelseofficerare genomfördes under
1930-talet från ubåt, i Östersjöregionen men även i Barentshav
där Finland vid den tiden hade kust samt Norge, som fortfarande har.
Därutöver ses det även som möjligt att renodlade
rekognoseringsföretag genomfördes med ubåtar under den perioden i
samma geografiska områden.3
Viss
praktisk utveckling avseende konceptet med landstigningspatruller får
dock anses varit möjlig. Detta kopplat till den verksamhet som
EPRON, Ekspeditsija Podvodnyvh Rabot Osobogo Rota Osobogo
Naznatjenija på svenska Expeditionen för undervattensarbeten av
särskild betydelse, bedrev fram till krigsutbrottet mellan Tyskland
och Sovjetunionen. EPRON förefaller bedrivit en omfattande
inhämtningsverksamhet. Ett intressant exempel avseende möjligheten
att konceptet med landstigningspatruller kan ha utvecklats innan
andra världskrigets utbrott, är den grupp av dykare ur EPRON som
lämnade ubåten SJ-112 genom torpedtub i undervattensläge under en
övning vid den nuvarande Stilla havs marinen (StHM).4
Nu
behöver denna verksamhet ej vara kopplad till
landstigningspatruller, då EPRON kom att genomföra
inhämtningsverksamhet främst genom bärgning. Härvid får förmågan
att dolt kunna ta sig till områden med en ubåt och därefter
slussa ut dykare för att genomföra någon form av bärgning av
materiel anses vara viktig. Varvid detta kan ha varit det
övergripande syftet med att de ansåg sig vara nödgade att
pröva/utveckla en sådan teknik. Intressant att notera är dock
upprättandet av RON, Rota Osobogo Naznatjenija på
svenska Specialförbandskompani,
inom Östersjömarinen (ÖM) vid krigsutbrottet, 1941, mellan
Tyskland och Sovjetunionen. Förbandet kom i huvudsak bestå av
personal från EPRON. RON kom att genomföra stridsföretag men även
rekognosering och klassiska EPRON uppgifter under andra
världskriget.5
Vid
krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen, 22JUN1941, kom även
ett särskilt förband inom den Norra Marinen (NM) upprättas,
05JUL1941, för att genomföra inhämtning och stridsföretag. Redan
en vecka efter upprättandet av detta förband kom de påbörja
lösande av uppgifter.6 Detta förband, men även de
övriga spaningsavdelningarna som upprättades inom de olika
Sovjetiska marinerna, kom med tiden att utbildas inom klassiska
förmågeområden för jägar- och specialförband syftandes till att
genomföra strids- och spaningsföretag. Utbildning genomfördes inom
områden såsom förstöring av konstobjekt, särskilda metoder för
landsättning och upphämtning men även att organisera
partisanverksamhet.7 I sammanhanget är det intressant att
notera att även vid Svartahavs marinen (SvHM) upprättades under
sensommaren/hösten 1941 vid krigsutbrottet ett särskilt förband
för att genomföra inhämtnings- och stridsföretag.8
Således, vid tre av Sovjetunionens mariner upprättades nästan
omedelbart vid krigsutbrottet vad som kan karakteriseras som maritima
jägar- eller specialförband.
Vad
som är intressant att notera med de maritima jägar-/specialförband
som upprättades under andra världskriget i Sovjetunionen är den
breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder som tillämpades.
Utöver klassisk fot- och skidmarsch för att passera motståndarens
linjer, utnyttjades även fallskärm, givetvis fartyg där omlastning
utnyttjades till mindre båtar för att ta sig i land och från land
till havs. Därutöver utnyttjades även ubåtar för att dolt sätta
iland dessa enheter.9 Denna breda repertoar av in- och
urnästlingsmetoder förefaller även vara något som dess
motsvarigheter under det kalla kriget besatt.10
Modus
operandi vid landsättning av de sovjetiska marina
jägar-/specialförbanden under andra världskriget från ubåt,
förefaller varit att inledningsvis med ubåt närma sig
landstigningsplatsen under mörker. Därefter vid gryning spana av
området med hjälp av periskop, för att därefter under dagen inta
bottenläge och vänta, för att slutligen under natten bryta
vattenytan och landsätta enheten, dessa mötes oftast upp av en
mottagningskommitté i form partisaner. Totalt skall cirka 50
landstigningar genomförts under andra världskriget från ubåtar,
varav 39 stycken skall ha varit inom ramen för den nuvarande NM,
medan ett okänt antal även skall ha genomförts inom ramen för den
nuvarande ÖM.11
Under
det finska vinterkriget, 1939-40, skall även ett mindre förband
under ÖM ledning genomfört stridsföretag bakom de finska linjerna,
förbandet skall varit baserat i Kronstadt på ön Reitskär, inne i
den Finska Viken.12 Det får anses vara möjligt att detta
förband var en tidig föregångare till de förband som sedan kom
att upprättas vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen.
Under det finska vinterkriget kom även sovjetiska ubåtar att agera
i Bottenhavet, Ålandshavet, Finska viken och Östersjön mot
Finland, men även längs med den finska kusten av Barentshav.13
Ur
ett militärteoretiskt perspektiv är det väldigt intressant att
notera, dels hur snabbt dessa maritima jägar-/specialförband kom
att upprättas vid krigsutbrottet, dels hur väl dessa förbands
verksamhet kommer korrelera mot Isakovs tidiga tankegångar avseende
landstigningspatruller från 1934. Isakov hade innan
krigsutbrottet mellan Sovjetunionen och Tyskland varit kommenderad
till Generalstabens operationsavdelning, varit chef för
Sjökrigsskolan i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg, varit
stabschef för Östersjömarinen samt innehaft befattning vid
flottstaben i Moskva.14 Härvid kan hans tankar förmedlats
ut i den egna organisationen.
Dock
måste det som minst, ses som möjligt att tankegångar och några
former av planer fanns upprättande avseende maritima jägar- och
specialförband hos de olika sovjetiska marinerna. Då upprättandet
skedde så pass snabbt, kan det ej varit en renodlad ad hoc
verksamhet som drogs i gång, utan som minst torde det funnits någon
form av beredskapsplanering kring detta. Framförallt då Isakovs
tankar från 1934 så väl korrelerar med den verksamhet som senare
kommer bedrivas av dessa förband under andra världskriget.
Här bör tilläggas att tankarna och förbandsutveckling avseende jägar- och specialförbands liknande enheter, skedde kontinuerligt från den ryska revolutionen och framåt. Dessa delar
fanns både inom den Röda Armén men även inom den sovjetiska
säkerhetstjänsten och dess militära underrättelsetjänst. Framför
allt utvecklades ett tänkande kring mer okonventionell krigföring,
såsom tankegångarna kring upprättandet av
luftlandsättningstrupperna och dess funktion inom det s.k.
djupanfallet.15 Men även utnyttjandet och understödjandet
av revolutionära element,16 torde ha format ett tänkande
kring okonventionell krigföring och i dess förlängning utnyttjande
av olika former av jägar- och specialförband.
Således
att de maritima jägar-/specialförbanden i Sovjetunionen lyckades
organisera sig snabbt vid krigsutbrottet men även lösa uppgifter,
kan bero på ett antal möjliga faktorer. Den första
är att det fanns ett militärteoretiskt tänkande/ramverk kring hur
mindre maritima förband kunde utnyttjas på det taktiska, operativa
och strategiska djupet. Det andra är den förmåga som
utvecklades efter den ryska revolutionen avseende utnyttjande av
mindre förband som skulle lösa uppgifter på det tidigare nämnda
djupet. Den tredje är att det möjligtvis måste
funnits en plan för iståndsättande av dessa marina förband i
händelse av en väpnad konflikt.
Vad
som blir särskilt intressant är Isakovs tankegångar att dessa
förband skulle kunna organisera partisanverksamhet.17 Men
även hur dessa förband när de väl var upprättade kom att
samarbeta tillsammans med sovjettrogna motståndsrörelser
(partisaner).18 Dessa motståndsrörelser torde kunna ses
som en tidig form av stödnätverk för dessa maritima
jägar-/specialförband, för att nyttja ett nutida begrepp. Härvid
skulle det även kunna finnas en koppling mellan den sovjetiska
marinen, dess underrättelsetjänst och de underjordiska nätverk som
Sovjetunionen och Komintern utvecklade i Europa under
mellankrigstiden.
En
väldigt intressant uppgift belyses i Wilhelm Agrells
bok "Stora Sabotageligan",som berör just
dessa underjordiska nätverk. Där det framkommer att en svensk
medborgare, agent, rekryterats för att driva ett kurirnätverk av
vad som förefaller vara en sovjetisk underrättelseofficer som
illegalt vistades i Sverige med täckhistoria, en s.k. illegalist.19
Utöver detta kurirnätverk, som i sig är intressant, ombads den
svenska agenten 1933, att försöka finna och köpa ett pensionat
i Stockholms skärgård som skall kunna ta emot gäster
året om, där det enda kravet var att pensionatet skulle ligga nära
vattnet, kostnaden för
detta inköp skulle ej vara något problem enligt den sovjetiska
underrättelseofficeren. Detta inköp blev dock inte av, åtminstone
inte med denna svenska agent, utan den svenske agenten kom därefter
bli ombedd att finna och hyra en stuga, i Stockholms skärgård.20
|
Bild 2. Sovjetiska patrullområden för ubåtar, 22JUN1941. |
Här
blir även de uppgifter som publicerats om sovjetiska ubåtars
patrullområden i Östersjön vid andra världskrigets utbrott
intressanta. Dessa uppgifter visar tydligt att Stockholms skärgård
utgjorde ett patrullområde.
21 Hur djupt in i skärgården
patrullområdet sträckte sig är dock oklart. Dock får det ses som
möjligt att Sovjetunionen under 1930-talet kom att rekognosera dessa
områden för att, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjön,
kunna verk
22
a där med sitt ubåtsvapen.
Således
blir de tidigare omnämnda uppgifterna om eventuella intransporter av
underrättelseofficerare med hjälp av ubåt under 1930-talet mycket
intressanta. Ett pensionat skulle möjliggjort att individer
skulle haft ett, utåt sett, trovärdigt svepskäl för att t.ex. ta
en lång helg och vila upp sig, där de kan ha tillförts utrustning
som t.ex. transporterats in med hjälp av ubåt. Därutöver skulle
det möjliggöra att individer illegalt skulle kunnat ta sig in eller
ut på ett relativt oskyldigt sätt, då gäster kommer och går på
pensionat, därtill skulle en större mängd individer som kommer
eller lämnar, ej väcka uppmärksamhet. En stuga är mer
problematiskt, om än att den kan fylla samma funktion blir det
svårare att ha ett flöde av individer som kommer och går, då det
på ett helt annat sätt skulle kunna dra till sig uppmärksamhet och
bli svårförklarligt.
I
detta perspektiv blir Bengt Nylanders uppgifter i boken "Det
som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage"
återigen intressanta. Där han beskriver under ubåtsjakten vid
Hårsfjärden att Säkerhetspolisen, SÄPO, skall ha kontrollerat de
hus i kustbandet som var inköpta av utländska medborgare. Då en
arbetshypotes fanns om landbaserat stöd,22 till den
främmande makt som kränkte svenskt inre vatten. Här bli nyligen
framkomna uppgifter intressanta, att svensk underrättelsetjänst
under 1980-talet skulle kommit i kontakt med en sovjetisk medborgare
som, dels bedömdes ha hög trovärdighet, dels hade
krigsplacerats i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten,
GRU, i vad som förefaller vara en inhämtande befattning. Denna
källa var avsedd att verka i Sverige i händelse av en väpnad
konflikt och skulle ta sig in i Sverige innan ett krigsutbrottet. Där
bl.a. en av innästlingsmetoderna för dessa operatörer var att
utnyttja ubåt, utöver att ta sig in med färja eller över
landgränsen, vid Norrbotten, mellan Sverige och Finland.23
Sett
till nutid, så blir dessa uppgifter från 1930-talet väldigt
intressanta kopplat till den publicitet om ryska medborgares köp av
faciliteter samt mark i Finland. Där köpen genomförts nära
militära installationer och i militärstrategiskt viktiga områden,
där t.ex. hotell nämns som en del av vad som upphandlats.
Men även strandnära faciliteter och mark nämns, 24
vilket gör att en koppling återigen finns till 1930-talet i dubbel
bemärkelse. Den finska säkerhetspolisen, SKYPO, har även
uppmärksammat dessa inköp på ett väldigt tydligt sätt,25
vilket får anses var en tydlig indikator att de ser allvarligt på
frågan. Framförallt när SKYPO är en av de mest "tystlåtna"
säkerhetstjänsterna i Europa.
Vad
som skulle kunna tala emot de finska uppgifterna, är under
1930-talet i Sverige försökte Sovjetunionen utnyttja en "bulvan"
i form av agent i syfte att upphandla faciliteter, vilket får anses
vara ett fullt naturligt agerande av en underrättelsetjänst. Å
andra sidan kan SKYPO även ha uppsikt över finska medborgare med
kopplingar till Ryssland som genomför inköp, på samma sätt som
svenska SÄPO under 1980-talet kan haft svenska medborgare under
uppsikt med kopplingar till utländska medborgare som kan tros
utgjort underrättelseofficerare motsv. Vad som sägs och skrivs och
vad som de facto genomförs kan vara vitt skilt när det kommer till
säkerhets- och underrättelsetjänst.
Slutsats
Modus
operandi förefaller i mångt fortfarande vara detsamma som före,
under och efter det kalla kriget i vissa avseenden. Därutöver är
det väldigt intressant ur ett strikt militärteoretiskt perspektiv
att notera den framsynthet som fanns i Sovjetunionens väpnade
styrkor, som sannolikt fortfarande finns i de ryska väpnade
styrkorna, kring olika former av krigföring och framförallt de mer
okonventionella delarna. Vad som i dag skulle betraktas som s.k.
"hybridkrigföring" men främst får ses som krigets
föränderliga natur och behovet av anpassning utifrån de yttre
faktorer som väpnade styrkor o.dyl. genom sitt/sina
uppdrag/uppgifter är satta att påverka, för att uppnå ställda
målsättningar.
Avslutningsvis
kommer man osökt att tänka på låttexten till Propellerheads låt
"History Repeating":
"But to me
it seems quite clear
That's it's all
just a little bit of history repeating."
Have a good one! //
Jägarchefen
Källförteckning
Hufvudstadsbladet
1
(Svenska)
Agrell, Wilhelm.
Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska
nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.
Agrell, Wilhelm.
Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992.
Lund: Historiska media, 2017.
Braun, Joakim von.
Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen.
Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.
Burgess III, William
H. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis.
Novato, CA: Presidio, 1990.
Galeotti, Mark.
Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing,
2015.
Gustafsson, Bengt.
Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget.
Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Leonov, Viktor
Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer &
Co, 2010.
Nilsen, Fred O.
Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner. Oslo:
Institutt for forsvarsstudier, 1995.
Nylander, Bengt. Det
som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage.
Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Strekhnin, Iurii.
Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II.
Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996.
Suggs, Robert.
Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute
Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986.
Slutnoter
1
Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz
på Nordkalotten.
Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
2
Ibid.
3
Burgess III, William H.
Inside spetsnaz:
Soviet special forces: a critical analysis.
Novato, CA: Presidio, 1990, s. 81.
Nilsen,
Fred O. Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner.
Oslo: Institutt for forsvarsstudier, 1995, s. 7-9.
Suggs,
Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval
Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 100.
4
Braun, Joakim von.
Gyllenhaal, Lars. Ryska
elitförband och specialvapen.
Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 19-20.
5
Ibid. s. 36.
6
Leonov, Viktor
Nikolaevič. Spetsnaz
på Nordkalotten.
Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 20-22.
7
Ibid. s. 30-31.
8
Strekhnin, Iurii.
Commandos from the
Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II.
Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996, s. vii.
9
Leonov, Viktor
Nikolaevič. Spetsnaz
på Nordkalotten.
Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 22, 24-25, 27, 30.
10
Gustafsson, Bengt. Det
sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget.
Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 67-68.
11
Suggs, Robert. Soviet
Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S.
Naval Institute Proceedings,
vol. 112, no. 3., 1986, s. 102.
12
Leonov, Viktor
Nikolaevič. Spetsnaz
på Nordkalotten.
Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
13
Suggs, Robert. Soviet
Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S.
Naval Institute Proceedings,
vol. 112, no. 3., 1986, s. 100.
14
Leonov, Viktor
Nikolaevič. Spetsnaz
på Nordkalotten.
Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
15
Galeotti, Mark.
Spetsnaz: Russia's
special forces.
Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 6-9.
16
Agrell, Wilhelm. Stora
sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i
Sverige. Stockholm:
Atlantis, 2016, s. 21, 23-24.
17
Leonov, Viktor
Nikolaevič. Spetsnaz
på Nordkalotten.
Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
18
Suggs, Robert. Soviet
Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S.
Naval Institute Proceedings,
vol. 112, no. 3., 1986, s. 102.
19
Agrell, Wilhelm. Stora
sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i
Sverige. Stockholm:
Atlantis, 2016, s. 40, 44-45.
20
Ibid. s. 41.
21
Suggs, Robert. Soviet
Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S.
Naval Institute Proceedings,
vol. 112, no. 3., 1986, s. 101.
22
Nylander, Bengt. Det
som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage.
Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
23
Agrell, Wilhelm.
Sprickor i
järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992.
Lund: Historiska media, 2017, s.
278-280.