söndag 25 februari 2018

Retorisk förändring?

Reflektion

Den 22FEB2018 genomförde Säkerhetspolisen sin öppna och årliga verksamhetsredovisning för året 2017. Presskonferensen i sig fokuserade främst på olika aspekter kring det stundade riksdagsvalet i Sverige, utifrån de olika sektionernas områden. Utifrån en säkerhetspolitisk aspekt mellan stater, var nog ett uttalande av Daniel Stenling vid presskonferensen det mest intressanta där han bl.a. påtalar att, "Ryskt spionage utgör fortfarande det största underrättelsehotet mot Sverige. Detta beror på att Ryssland finns i Sveriges direkta närområde och kan kopplas till en potentiell militär konflikt".1 Häri uppstår en intressant frågeställning hur ordalydelsen "potentiell militär konflikt" skall värderas.

Inleder vi med ordet potentiell, beskrivs det enligt Svenska Akademins Ordbok som, möjlig, slumrande, latent.2 Nationalencyklopedin beskriver ordet på samma sätt.3 Detta kan tyckas vara ordklyveri dock finns det ett syfte med det, för att kunna sätta ordet i en kontext. Säkerhetspolisen ser det alltså som möjligt att en militär konflikt kan uppstå. Detta blir viktigt att ta fasta på ur ett retoriskt perspektiv, vilket granskas av många officiella bedömare i våra grannländer, hur ser den svenska säkerhetstjänsten på omvärldsutvecklingen i dess officiella kommunikation. Ofta, men inte alltid, brukar det som kommuniceras vid dessa former av presskonferenser och officiella skrifter, "nagelfaras" mer än en gång om det kan kommuniceras eller ej, dels ur sekretessaspekter dels ur ställningstaganden.

Vari ligger då det intressanta? Minst vid årsredovisningen 2014 och 2015 samt vid en intervju med den f.d. chefen för Säkerhetspolisen, Anders Thornberg, i slutet av 2017, nyttjades ej ordalydelsen "potentiell militär konflikt", utan då användes uttrycken "krigsförberedelser", och "förbereder militära operationer", i samband med att rysk underrättelseverksamhet på svenskt territorium berördes.4 Givetvis kan "potentiell militär konflikt" vara en omskrivning av de tidigare nyttjade orden. Då det Säkerhetspolisen indirekt framförde med värdeorden "krigsförberedelser" och "förbereder militära operationer" är att Ryssland i någon strategisk kontext, ej utesluter att en väpnad konflikt med Sverige kan uppstå, eg. "potentiell militär konflikt".

Dock blir nyttjandet av "potentiell militär konflikt" en tydlig retorisk förändring även om innebörden indirekt varit densamma, sett till den ovan nämnda retoriska historiken som nyttjats av Säkerhetspolisen, under nästan fyra års tid. Denna retoriska förändring har troligtvis noteras av våra grannländer. Därutöver behöver krigsförberedelser och förbereder militära operationer per se ej innebära potentiell militär konflikt. Skillnaden numera med den retoriska förändringen är att det utan omsvep sägs att en militär konflikt ej kan uteslutas, sen med vilken sannolikhet den ligger inom går ej att värdera, när själva ordvalet ej följer, åtminstone, gängse militära bedömningsgrader.

Vad som kan ha gett upphov till den retoriska förändringen, går heller ej att utläsa varken i den senaste publicerade årsboken eller av presskonferensen där den presenterades av Säkerhetspolisen. En möjlighet kan vara att de tidigare omnämnda krigsförberedelserna har fortgått över sådan lång tid att värderingen blir att de kan kopplas till en potentiell militär konflikt. En annan möjlighet kan vara att dessa förberedelser har ändrat karaktär vilket t.ex. skulle kunna vara att de övergått från varit renodlad inhämtning till vissa fysiska förberedelser av olika slag. Ytterligare en möjlighet kan vara att information via inhämtning har erhållits som ger i hand potentiell militär konflikt m.m.

Detta i sak aktualiserar återigen debatten från Folk och Försvars Rikskonferens 2018, där Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, och Utrikesminister, Margot Wallström, kraftigt vände sig mot Försvarsberedningens slutsats,5 att "Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas".6 När säkerhetspolisen nu nämner "potentiell militär konflikt" i samband med rysk underrättelseverksamhet riktad mot Sverige, blir det en tydlig diskrepans mellan vad å ena sidan Regeringen säger och å andra sidan, Försvarsberedningen och Sveriges säkerhetstjänst säger. Framförallt då Regeringen bör fått mer utförlig information av Säkerhetspolisen kring innebörden av "potentiell militär konflikt", när och innan det tas upp på en öppen och officiell presskonferens.

Avslutningsvis, ordförändringen behöver inte innebära att en förändring de facto skett. Är det en förändring, innebär "potentiell militär konflikt" ej akut krigsrisk. Det kalla kriget varade i nästan 50 år, om något får det anses att det rådde förutsättningar för "potentiell militär konflikt" under den tidsepoken. Nu övergick inte det kalla kriget till ett varmt krig mellan supermakterna, sunt förnuft fick råda, om än att det kalla kriget även tog sig uttryck i form av proxykonflikter där det ej kan sägas att sunt förnuft rådde. För att nyttja ett uttryck som användes under Säkerhetspolisens presskonferens går det dock onekligen att konstatera att ett nytt normalläge råder, åtminstone retoriskt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Nationalencyklopedin 1 (Svenska)
Regeringen 1 (Svenska)
Svenska Akademiens Ordbok 1 (Svenska)
Svenska Dagbladet 1 (Svenska)
Sveriges Radio 1 (Svenska)
Sveriges Television 1, 2 (Svenska)
TV 4 1 (Svenska)

Slutnoter

1 Sveriges Television. Säpo presenterar sin årsrapport. 2018. https://www.svtplay.se/video/17099366/nyheter-direkt/svt-nyheter-sapo-presenterar-sin-arsrapport (Hämtad 2018-02-25)
2 Svenska Akademiens Ordbok. Potentiell. 2018. https://www.saob.se/artikel/?unik=P_1433-0426.px6O (Hämtad 2018-02-25)
3 Nationalencyklopedin. Potentiell. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/potentiell (Hämtad 2018-02-25)
4 Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857 (Hämtad 2018-02-25)
Svenska Dagbladet. Nygårds, Olle. Säpos rapport om operativa händelser. 2015. https://www.svd.se/sapos-rapport-om-operativa-handelser (Hämtad 2018-02-25)
TV 4. Varningen: Så stort är ryska spionhotet - kan slå mot valet. 2017. https://www.tv4play.se/program/link/3948635 (Hämtad 2018-02-25)
5 Sveriges Television. Knutson, Mats. Analys: Konflikten allt tydligare mellan Wallström och Hultqvist. 2018. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/konflikten-allt-tydligare-mellan-wallstrom-och-hultqvist-1 (Hämtad 2018-02-25)
6 DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 61.

torsdag 22 februari 2018

Nyanser av grått

Reflektion

I den säkerhetspolitiska debatten kommer diskussionen ofta in på den s.k. gråzonsproblematiken. Detta inlägg skall översiktligt försöka beskriva hur en nation kan tänkas utnyttja den s.k. gråzonen, här skall dock tilläggas att även andra parter (ej nationer) kan nyttja sig av den s.k. gråzonen. Enkelt beskrivet är gråzonsproblematik hur en nation försöker uppnå en eller flera målsättningar, eller skapa förutsättningar för ett militärt agerande d.v.s. forma en lämplig operationsmiljö i händelse av en eventuell väpnad konflikt, i gränslandet mellan fred och krig med olika former av (makt)medel öppna men främst konspirativa då den agerande nationen försöker undgå upptäckt samt försöker undvika en eskalering eller motåtgärder av sitt agerande.1 En viktig faktor, som nämnts men återigen bör poängteras, är att agerandet genomförs när det i folkrättslig mening fortsatt råder fred.2

Vad avser målsättningar (önskat slutläge) med utnyttjande av gråzonen mellan fred och krig, torde det ej vara möjligt att schablonmässigt kategorisera vilka dessa kan vara. En viktig utgångspunkt får anses vara de förutsättningar som råder i respektive nation, även definierar vilka målsättningar som kan uppnås. Dock skall det ej bortses från möjligheten att s.a.s. fånga tillfället för att agera, utifrån ett uppkommet händelseförlopp, för att definiera möjliga målsättningar. Generellt utgör dock lagutrymmen, medborgerliga faktorer, socioekonomiska faktorer m.m. viktiga utgångsvärden för att kunna definiera vad som kan uppnås. Vilket även förutsätter en allomfattande kartläggning över många arenor.3 En slutsats blir således att det troligtvis krävs omfattande inhämtning och bedömning av det inhämtade materialet för att identifiera lämpliga målsättningar. När väl en målsättning har satts upp, påbörjas en process för att kunna uppnå den, genom en målanalys.

Ett rimligt antagande torde vara, att i välutvecklade och stabila demokratiska länder får det anses vara svårare att uppnå stora omvälvande målsättningar, kontra totalitära länder där ett underliggande missnöje samt en moralisk inneboende kraft till förändring finns hos befolkningen, vilket t.ex. skulle kunna möjliggöra regimskiften.4 Här kan det även antas att en väl fungerande säkerhets- och underrättelsetjänst utgör en försvårande faktor,5 då dessa kan identifiera vad som genomförs, varvid effekterna som kan uppnås blir lägre om agerandet ej skall kunna knytas till den genomförande nationen. Det möjliga agerandet inom gråzonen i ett sådant scenario sker, möjligen, då närmre fred än krig.

Med skapa förutsättningar avses, i detta inlägg, forma operationsmiljön. Här avses att åtgärder, främst, vidtas för att i slutändan skapa gynnsamma styrkeförhållanden. Detta kan t.ex. vara att vissa förmågor överbelastas och därmed får ett degraderat stridsvärde. Ett annat exempel kan vara att en hotbild projiceras inom något område som gör att en ökad fokusering sker mot detta, varvid andra åtgärder dolt kan genomföras. Det kan även tänkas vara att plantera sovande virus i olika digitala system, för att kunna aktivera när så krävs. Här kan även olika former av påverkan vara ett sätt, för att sänka tron på den egna eller samlade förmågan hos en nations väpnade styrkor.

Vad avser själva medlen, får det främst anses vara olika konspirativa som nyttjas ffa. utifrån de exempel som ges i olika sammanhang men även utifrån tankarna kring utnyttjande av gråzonen.6 Verksamheten genomförs inom en stor mängd arenor,7 av statliga (väpnade styrkor, underrättelsetjänster m.m.) och icke-statliga aktörer (näringsliv, organiserad brottslighet m.m.) med lagliga och olagliga medel av den nation som nyttjar gråzonen.Ett möjligt antagande är även att befolkningen i den nation som utsätts för aktioner inom gråzonen, indirekt kan komma att utnyttjas som en proxy. Då den som genomför aktionen försöker lämna så lite spår som möjligt av sin påverkan. Vidare kan det antas att verksamheten genomförs antingen isolerat, sekventiellt eller parallellt för att uppnå önskad verkan. För att uppnå en hög verkningsgrad torde nyttjande av flera aktiviteter parallellt vara det mest fördelaktiga. Dock avgör alltid ställd målsättning vad som skall uppnås, varvid ett isolerat agerande kan vara mer fördelaktigt i vissa fall.

En viktig faktor att ta i beaktande är att nyttjandet av gråzonen bör ses utifrån en form av krig som utkämpas,9 på motsvarande sätt som när ett konventionellt krig utkämpas, dock med lägre insatser. Vilket ur ett militärteoretiskt perspektiv inte är så anmärkningsvärt att se det. Då krig ytterst är en form av kamp mellan viljor med ett styrande politiskt motiv i bakgrunden, om man väljer att se det ur ett Clausewitztiskt perspektiv.10 Dock ur ett folkrättsligt perspektiv blir det svårare att se det så, då det utgör ett mer binärt synsätt, vilket även gör nyttjandet av gråzonen till ett effektivt krigföringssätt, åtminstone gentemot västliga länder.11

Väljer vi då att se gråzonsproblematiken som ett sätt att bedriva krig, vad kan då uppnås med det? Utgående från krigföringsförmåga, fysiska, konceptuella och moraliska faktorer,12 skulle jag hävda att det i huvudsak är moraliska faktorer och till viss del fysiska faktorer, som kan påverkas. Där de moraliska faktorerna främst går att se i form av att utnyttjandet av gråzonen lämpar sig för att polarisera och destabilisera ett i grunden stabilt samhälle till en viss grad, men även sänka motståndsvilja. Vad avser fysiska faktorer skulle det kunna utnyttjas för att genomföra vissa aktioner såsom IT-angrepp, övningsverksamhet eller kränkningar som skapar behov av förändrad beredskap och i sin tur utmattar stridskrafter m.m.

Här kan det även antas att tiden spelar stor roll.13 Nyttjandet av olika medel inom gråzonen för att nå målsättningar, torde i huvudsak vara en långsamtgående process ffa. om upptäckt skall undvikas. Därmed inte sagt att utnyttjandet av gråzonen inte kan ge snabba resultat, dock torde det då röra sig om mer allomfattande åtgärder över ett vitt spektrum av områden, där det, troligtvis, blir tydligt för den nation som utsätts för verksamheten att det, dels är samordnat, dels vem det är som agerar. Det torde då få ett mer liknande agerande som vid ett skymningsläge, om än i dess inledande faser. Vilket skulle kunna ses som de inledande stegen av ett väpnat angrepp.

En avgörande faktorer som tidigare nämnts är att utnyttjandet av gråzonen genomförs i ett, åtminstone till ytan sett, fredstillstånd. Detta innebär även att i huvudsak är det de myndigheter för inre säkerhet samt underrättelsemyndigheter som en nation i huvudsak kan utnyttja för att påverka den verksamhet som genomförs. Detta skapar givetvis en styrka för parten som tillämpar sig av verksamhet i gråzonen och en svaghet för den som skall skydda sig, då ett samhälles samlade resurser, eventuellt, ej kan uppbådas för att möta hotet.

Vad finns det då för styrkor och svagheter med att nyttja gråzonen? Den självklara styrkan är givetvis om det fungerar, att en ställd målsättning kan uppnås eller intressekonflikt lösas utan ett konventionellt krig för att nå dit,. Lyckas den även hållas dold för både nationen som utsätts och andra, kan vinsten nästan dubbleras då, dels en målsättning har uppnåtts, dels går det ej att knyta an det till nation som genomfört det. Det får ses som den egentliga styrkan med utnyttjande av gråzonen. Som förberedelser för en väpnad konflikt, finns det givetvis även styrkor med nyttjande av gråzonen, där kanske degradering av stridsvärde är den främsta. Kostnadsmässigt får det även ses som en effektiv metod, andra faktorer går även att se som styrkor.

Vilka svagheter finns det då? Skall detta genomföras effektivt kommer det ta en väldigt lång tid att genomföra. Snabba lösningar kan resultera i att verksamhet och avsändare till den röjs och därmed kan avsändaren hamna i ett sämre läge än tidigare. Det torde även kräva väldigt omfattande resurser, främst underrättelse-, men även operationsbetonade då denna form av krigföring kan anses vara mer komplex än konventionell krigföring. Det kommer troligtvis kräva en stor mängd operationsanalytiker för att kunna förutse möjliga motåtgärder och därmed egna omfall som krävs för att kunna möta de, men även för att kunna se lämplig händelseutveckling vid nyttjandet av olika metoder för att nå den ställda målsättningen. Mängden involverade försvårar även operationssäkerheten, som med all form av konspirativ verksamhet.

Avslutningsvis kring den s.k. "gråzonsproblematiken", är att begreppet förefaller användas väldigt brett. Enligt vissa är det en form av krig, vilket jag är böjd att hålla med om ur ett militärteoretiskt perspektiv. Enligt andra förefaller det kunna vara ett samlingsbegrepp där en mängd olika metoder samlas in under. Det sistnämnda skulle jag vilja hävda skapar mer huvudbry än vad det gör gott, vilket debatten kring hybridkrig som ett begrepp eller inte under de senaste åren kan vittna om.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1, 2 (Svenska)
Regeringen 1, 2 (Svenska)
Säkerhetspolisen 1 (Svenska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2 (Svenska)

Baylis, John. et al. Strategy in the contemporary world: an introduction to strategic studies. Oxford : Oxford University Press, 2016.
Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991.
Freier, Nathan (red). Outplayed: Regaining Strategic Initiative in the Gray Zone. Carlisle, PA: The United States Army War College, 2016.
Kapusta, Philip. The Gray Zone. Tampa, Florida: United States Special Operations Command, 2015.
Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018.

Slutnoter

1 Kapusta, Philip. The Gray Zone. Tampa, Florida: United States Special Operations Command, 2015, s. 1.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 35.
Försvarsmakten. FM2015-13192:12 Försvarsmaktens delredovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 4.
DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 65-66.
Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 6.
2 SOU 2010:72. Folkrätt i väpnad konflikt – svensk tolkning och tillämpning. s. 85-87.
Kapusta, Philip. The Gray Zone. Tampa, Florida: United States Special Operations Command, 2015, s. 3.
Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 6, 8.
3 DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 66-67.
Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen årsbok 2017. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2018, s. 24.
Dagens Nyheter. Dragic, Marijana. Säpo: Vi har ett nytt normalläge. 2018. https://www.dn.se/nyheter/politik/sa-ska-sapo-skydda-valet/ (Hämtad 2018-02-23) (Videosekvens med Daniel Stenling vid 43 minuter och framåt)
4 Baylis, John. et al. Strategy in the contemporary world: an introduction to strategic studies. Oxford : Oxford University Press, 2016, s. 78-79.
Freier, Nathan (red). Outplayed: Regaining Strategic Initiative in the Gray Zone. Carlisle, PA: The United States Army War College, 2016, s. 16.
5 DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 66.
6 Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 35.
Jonsson, Daniel K. Att använda scenarier i planering för civilt försvar. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 50.
Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 6.
7 Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen årsbok 2017. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2018, s. 24.
8 Ibid.
DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 67.
9 Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 6.
10 Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991, s. 29, 41-42.
Freier, Nathan (red). Outplayed: Regaining Strategic Initiative in the Gray Zone. Carlisle, PA: The United States Army War College, 2016, s. 11.
11 Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 8.
12 Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 14.
13 Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 8.

måndag 19 februari 2018

Ryska reservister

Reflektion

Efter många års diskussioner,1 förefaller nu de ryska väpnade styrkorna kommit fram till ett nytt mobiliseringssystem. Detta systemet skall införas redan under 2018 och innebär att hemförlovade soldater kan sluta kontrakt med de väpnade styrkorna som reservister. Där de förbinder sig att, dels tjänstgöra två till tre dagar per månad, dels genomföra en 20 till 30 dagar lång repetitionsutbildning varje år. Kontrakt skrivs på tre, fem eller flera år. Dessa reservister skall kunna kallas in i fred, kris och krig. I fred inom ramen för större övningar, katastrofer eller vid personalbrist i de väpnade styrkornas förband.2

Initialt är det värt att konstatera att de ryska väpnade styrkorna kommer få ett snarlikt personalförsörjningssystem som den svenska Försvarsmakten i dagsläget har. Det vill säga, kontinuerligt tjänstgörande soldater (K), tidvistjänstgörande soldater (T) (vilket får ses som motsvarighet till de ryska reservisterna) samt plikttjänstgörande personal (P). Personalförsörjningssystemet i sig kan ha vissa styrkor beroende på hur man väljer att nyttja de olika personalkategorierna, men även svagheter.

Vad avser styrkor, är det främst att det finns snabbt gripbara förband om de är uppfyllda med kontinuerligt tjänstgörande personal. Detta gör att vid en stundande hotbild innehas en initial handlingsfrihet, utan mobilisering. Därutöver torde de ryska reservisterna likt de svenska tidvistjänstgörande personalen ha viss utrustning utkvitterad m.m. varvid dess inställelse- och pårustningstid torde vara relativt kort, kontra ett mobiliseringsförfarande. Därutöver torde en högre krigsduglighet, KDU, hos förbanden uppnås med både kontinuerligt samt tidvistjänstgörande personal, maa. mer frekvent utbildning samt övning kontra enbart plikttjänstgörande personal, som eventuellt ej inkallas under tidsperioden de är krigsplacerade.

Vad avser svagheter, är den uppenbara faran att man ej gör en tydlig sektionering i vad de olika förbanden (K/T/P) klarar av. En viss risk finns med mixade personalsystem, då det kan skapa en bild att alla förband klarar samma uppgifter, då oftast utgående från de kontinuerligt tjänstgörande, då det är främst de högre officerare ser över tiden. Därutöver finns givetvis risken att förbanden mixar personalkategorier, inom lägre enheter, varvid de blir mer eller mindre dysfunktionella. Dock förefaller det ej vara fallet med hur reservisterna skall placeras och nyttjas.

Dessa reservister kommer placeras vid ett förband, eller vid ett centrum för mobiliseringsresurser. De reservister som placeras vid ett förband förefaller främst utgöra personalreserv då de är det som framhävs, därutöver skall dessa reservister kunna skapa nya förband vilket får antas är de reservister som placeras vid centrum för mobiliseringsresurser inom militärdistrikten. I artikeln lyfts det östra militärdistriktet (MD Ö) fram som en strategisk riktning där förband kommer vara tvungen att upprättas.3 Detta skulle kunna antas ha att göra med den division som skall upprättas inom de arktiska delarna av MD Ö,4 eller övriga förbandsförstärkningar som har annonseras inom det aktuella militärdistriktet.5

Således kan ett tänkbart utnyttjande av reservistsystemet vara att inom t.ex. det västra militärdistriktet (MD V), är fokus på att säkerställa bemanningen hos de kontinuerligt tjänstgörande bataljonsstridsgrupperna inom manöverförbanden, med en adekvat personalreserv över tiden för att säkerställa handlingsfrihet. Men även i händelse av en väpnad konflikt kunna fylla på dessa förband med högre utbildad personal än krigsplacerad pliktpersonal. Detta skulle i sak gå emot principen kring hur reorganisation genomförs i Ryssland, då principen varit att byta ut hela förband och inte gradvis personaltillförsel. Emedan det inom MD Ö snarare skulle kunna handla om att säkerställa förbandstillgång med en form av snabbmobiliseringsförband bestående av kontrakterade reservister.

Dock förefaller de väpnade styrkorna fortsatt bibehålla en större mobiliseringsreserv av värnpliktig personal, vilket troligtvis fortsatt kommer utgöra en större del av förbandsmassan. Framförallt maa. nya förbandsuppsättningar som genomförs inom de ryska väpnade styrkorna, främst avseende manöverförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Izvestija 1, 2, 3 (Ryska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017.

Slutnoter

1 Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 14-16.
2 Известия. В резерв по контракту. 2018. https://iz.ru/706732/bogdan-stepovoi-aleksei-ramm-evgenii-andreev/v-rezerv-po-kontraktu (Hämtad 2018-02-19)
3 Ibid.
4 Известия. В России сформируют части береговой обороны. 2017. https://iz.ru/news/656353 (Hämtad 2018-02-19)
5 Известия. Дальний Восток прикроют морским воздушным щитом. 2017. https://iz.ru/679966/sergei-valchenko-aleksei-ramm-evgenii-andreev/dalnii-vostok-prikroiut-morskim-vozdushnym-shchitom (Hämtad 2018-02-19)

söndag 18 februari 2018

Något om motståndsgrupper

Reflektion

Den amerikanska underrättelsetjänstens, Central Intelligence Agency, digitala arkiv med helt och till del avhemligade handlingar, erbjuder ofta en unik inblick i diverse olika verksamheter samt information från det kalla kriget. Men det kan även ge eventuella kopplingar till verksamhet och skeden vi ser i vår egen nutid, utifrån det negativa säkerhetsläge som råder.

I en skriven sammanfattning av ett mötte den 03NOV1983 mellan den amerikanska underrättelsetjänsten samt den nationella säkerhetsrådgivaren, Robert McFarlane, till den aktuella amerikanska presidenten vid tillfället, Ronald Reagan, framkommer det en uppgift om att den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, förefaller fått till uppgift möjliggöra s.k. "Stay behind" operationer, i Europa.1 Utgående från den amerikanska underrättelsetjänstens terminologi, kan det antas att det som åsyftas är att den ryska militära underrättelsetjänsten fått till uppgift att organisera motståndsceller i Europa som skulle kunna nyttjas t.ex. vid en väpnad konflikt.2

I sammanhanget är det värt att notera tidpunkten för detta. Denna uppgift diskuteras bara dagar innan övningen Able Archer'83 skall påbörjas (07NOV1983),3 en övning som Sovjetunionen kom att tolka som en möjlig indikator på ett överraskande kärnvapenangrepp och kom att försätta förband i högsta stridsberedskap för att kunna möta det. Det var också under denna tidpunkt som relationerna mellan Sovjetunionen och USA var som mest spända och krigsrädslan i Sovjetunionen var som störst.4

För Sovjetunionen får dock utnyttjande och upprättande av väpnade motståndsgrupper ej anses vara något nytt fenomen. Ur ett svenskt perspektiv är den s.k. Wollweber-organisationen, under 1930- och inledningen av 1940-talet, det mest kända exemplet på en sådan organisation.5 I sammanhanget är det även intressant att notera den oro som uppstod när ledaren för Wollweber-organisationen, Ernst Wollweber, återkom till Tyskland 1946, vilket kom skapa en flodvåg av rykten att en motsvarande organisation kunde vara under upprättande, en hotbild som kom att följa med en lång tid.6

Huruvida dessa organisationer kom finnas kvar efter andra världskrigets slut eller återupprättas får anses vara något oklart. Känt är dock att både KGB samt GRU hade stödnätverk för dess operativa och strategiska specialförband. Dessa stödnätverk skulle underlätta och möjliggöra specialförbandens operationer i händelse av en konflikt, dock var betoningen på att stödja varvid det främst var en logistik uppgift de innehade.7 Den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten kom även upprätta stödnätverk för sina motsvarande förbandstyper, men även utbildning av personal, organiserade i grupper, kan ha skett för att lösa direkta stridsuppgifter.8 Då den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten i mångt var en direkt kopia av dessa sovjetiska motsvarighet, får det ses som möjligt att organiserade grupper även fanns under sovjetisk ledning.

Utifrån den promemoria som upprättades efter mötet med Robert McFarlane den 03NOV1983, uppstår således en intressant frågeställning, fanns det ingen direkt organiserad väpnad motståndsorganisation eller var det en ytterligare organisation som skulle upprättas? Inledningsvis får det antas att det torde funnits viss substans i underrättelsen, då den avhandlats med den amerikanska presidentens nationella säkerhetsrådgivare.

Nästa del är att likt stödnätverken under det kalla kriget, så hade dåvarande KGB under det andra världskriget väpnade motståndsgrupper som kunde genomföra sabotage, men GRU förefaller även haft det. Den svenska utredningen avseende den s.k. Wollweber-organisationen förefaller funnit ytterligare en organisation som var organiserad enligt helt andra former än den av Wollweber upprättade.9 Detta skulle i sak kunna inneburit att KGB kan ha vidmakthållit sina organisationer, emedan GRU avvecklat sina under det kalla kriget. Varvid de under inledningen av 1980-talet kan varit nödgad att påbörja ett återupprättande utifrån då rådande säkerhetsläge.

Ett annat alternativ är att det var välplacerad desinformation för att kraftsplittra västliga underrättelse- och säkerhetstjänster, vid en tidpunkt som Sovjetunionen såg krigsrisken som mycket hög. Vilket i sak skulle vara ett möjligt alternativt troligt agerande av dem. Då t.ex. Ernst Wollwebers återkomst till Tyskland 1946 kom att skapa en omfattande ryktesflora och visualiserad hotbild i de västliga länderna, skulle ett sådant tilltagande som desinformation troligtvis kunnat ge goda effekter. Utifrån de perspektiven får det anses vara oklart om det fanns, eller upprättades eller om det rörde sig om desinformation. Historiskt vet vi dock att det har funnits liknande organisationer.

Vad finns det då för fördelar med dylika organisationer? Organisationerna kan ses som en "andra front" emedan de reguljära förbanden strider vid den faktiska stridslinjen (fronten), genomför dessa grupper s.k. störstrid i det bakre området. Detta kommer självklart binda resurser till eskort, skydd o.dyl. Resurser som i stället hade kunnat nyttjas vid den faktiska stridslinjen. Därutöver skapar de givetvis en misstro, vilka inom det egna landet kan man lita på, vilket i sin tur kommer kräva att underrättelse- och säkerhetstjänster avdelar resurser för att både i fred, kris och krig följa upp eventuella medlemmar av sådana organisationer, vilket som nämnts ovan kan resultera i en kraftsplittring.

Utifrån ovanstående resonemang avseende en "andra front" skulle i sådant fall de operativa och strategiska specialförbanden i Sovjetunionen kunnat ses som en "tredje front", där dess eventuella strid skulle genomföras. Där även dessa väpnade motståndsgrupper indirekt och direkt hade kunnat stödja dess strid. Den stödjande striden hade främst kunnat ses ur två perspektiv, dels som vilseledning, dels som kraftsplittring eller i samma geografiska område binda förband, vilket i sak även skulle orsakat en kraftsplittring.

Vad avser vilseledning, går det att se ett scenario där motståndsgrupper etableras i ett område för vid en väpnad konflikt träda i verket. Detta skulle eventuellt kunna föranleda en motpart till att tro, att ett område var aktuellt för t.ex. luftlandsättning eller landstigning eller på annat sätt viktigt. Varvid förband avdelats dit och de operativa och strategiska specialförbandens uppgift inom ett annat geografiskt område hade förenklats, eventuellt hade det även förenklat för de sovjetiska manöverförbanden vid den faktiska stridslinjen.

Vad avser kraftsplittring, går det att se ett scenario där dessa motståndsgrupper, om de funnits över ytan, skulle framtvingat motåtgärder inom den eller de stater de verkat, varvid resursers hade tvingats avdelas för att påverka dem i någon form av omfattning. Denna kraftsplittring skulle i sin tur, förenklat för de operativa och strategiska sovjetiska specialförbanden att verka. Motståndsgrupperna och specialförbanden skulle troligtvis även kunnat verka i samma område, där det får ses som tveksamt att motståndsgrupperna skulle haft kännedom om sovjetiska specialförband i området, men de hade kunna haft som uppgift att binda en motståndare för att möjliggöra specialförbandens strid.

För att nyttja ett mer nutida begrepp kan således dessa, eventuella, motståndsgrupper under det kalla kriget setts som proxyförband för att genomföra, dels strid i ett s.k. skymningsläge, dels strid vid en fullständig väpnad konflikt. Vad som går att se är att de mycket väl hade kunnat tjänat ett syfte både i fred, kris och krig. I fred för att binda upp resurser hos underrättelse- och säkerhetstjänster för att kartlägga och följa upp, vilket hade kunnat förenkla agerande med renodlade underrättelseofficerare. I kris som en proxyorganisation för att ej involvera egna förband och i krig som ett understöd för egna specialförbands men även manöverförbands strid, fortsatt som en proxyorganisation. Detta skulle kunnat innebära att det dels fanns stödnätverk för sovjetiska specialförband, dels fanns väpnade motståndsgrupper för understöd av sovjetiska operationer i händelse av en väpnad konflikt.

Sett till operationssäkerhet o.dyl. får det ses som mindre troligt att dessa motståndsgrupper skulle fått någon mer kvalificerad uppgift att fylla. Utan de skulle främst haft en störande funktion, inom ramen för kraftsplittring, vilseledning och bindning. Där det ej hade varit direkt avgörande om de lyckats eller ej med att lösa en tilldelad uppgift, utan den primära funktionen hade som tidigare berörts varit att störa.

Avslutningsvis huruvida dessa motståndsgrupper fanns som en kvarleva från tiden före och under andra världskriget till det kalla kriget eller återupprättades under 1980-talets kraftigt försämrade säkerhetsläge, får ses som oklart. Vad som dock kan konstateras är att dessa motståndsgrupper hade kunnat fylla en funktion. Vilket gör att det även är en faktor att ta i beaktande i vår nutid, för fungerande modus operandi brukar följa med framåt i tiden, oaktat vilken nation det berör.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2 (Engelska)
The New York Times 1 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigets underättelsehistoria. Lund: Historiska Media, 2008.
Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.
Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.
Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.
United States Marine Corps. FMFRP 3-201 Spetsnaz. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.

Slutnoter

1 Central Intelligence Agency. Cryptic Feedback from 2 November McFarlane Meeting. 2016. https://www.cia.gov/library/readingroom/docs/CIA-RDP86B00885R000100050091-1.pdf (Hämtad 2018-02-18)
Central Intelligence Agency. Follow-Up to the 2 November McFarlane Meeting. 2016. https://www.cia.gov/library/readingroom/document/cia-rdp85m00363r000400690054-8 (Hämtad 2018-02-18)
2 The New York Times. Binder, David. Evolution In Europe; Agents Explain Why C.I.A. Planned for a Resistance in Europe. 1990. http://www.nytimes.com/1990/11/17/world/evolution-in-europe-agents-explain-why-cia-planned-for-a-resistance-in-europe.html (Hämtad 2018-02-18)
3 Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 29.
4 Ibid. s. 5, 29, 31-32.
5 Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigets underättelsehistoria. Lund: Historiska Media, 2008, s. 42-43.
Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 7, 142, 152.
6 Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 259.
7 Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990, s. 230, 252.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 364-365, 360-361.
United States Marine Corps. FMFRP 3-201 Spetsnaz. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991, s. 19.
8 Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 249-250.
9 Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 239.

söndag 11 februari 2018

Något om jägarstrid


Reflektion

En intressant diskussion inträffade på Twitter igår, 10FEB2018, en diskussion som jag själv inte var involverad i utan som jag följde från sidan. Diskussionen kom till del handla om hur luftburna förband och jägarförband kan tänkas användas vid en väpnad konflikt. Luftburna förbands nyttjande överlåter jag med varm hand till 31. Bataljonens yrkesofficerare att utveckla. Dock kan det vara på sin plats att beskriva hur dagens, enda, kvarvarande jägarbataljon är tänkt att användas d.v.s. Arméns Jägarbataljon, i krigsorganisationen den 193. Jägarbataljonen.

Den, tyvärr, något förhärskande bilden inom Försvarsmakten och Armén i synnerhet avseende jägarförbands strid, baseras på hur Norrlandsjägarbataljonerna (NjBat) och Jägarbataljon syd (Jbat Syd) skulle strida under 1980- och 90-talet. Där striden främst baserades på störstrid och en avslutande hindra strid på motståndarens djup. Det vill säga, jägarbataljonerna var tilldelade geografiska områden, som i sin tur var indelade i skvadrons-/kompani-, plutons- och gruppområden. Inom dessa område skulle s.k. störstrid genomföras, enkelt beskrivet olika former av eldöverfall mot ett antal fördefinierade målval såsom underhållsfordon under lång tid. Denna strid skulle senare övergå till en avslutande hindra strid när fördelningarna skulle anfalla för att slå en motståndare. Det innebar att under en definierad tidsrymd skulle jägarbataljonerna hindra all framryckning inom sina områden, för att stödja fördelningarnas strid.

Den övergripande tanken med NjBat och Jbat Syd strid var således att, dels "ta tull" på fördefinierade målval, dels skapa ett hot som skulle kräva av en motståndare att avsätta resurser för att skydda sitt bakre område och därmed minska dennes förbandsmängd vid den faktiska stridslinjen. Sammantaget skulle detta innebära att våra egna manöverförband, eventuellt, skulle kunna uppnå fördelaktiga styrkeförhållanden för sin strid.

Detta synsätt lever, tyvärr, i relativt stor omfattning kvar på skolor, centra och staber. Där oftast i olika former av krigsspel, symbolen för en jägarbataljon placeras ut inom ett antal kvadrat kilometerrutor på kartan och sen ligger den där under det taktiserande som genomförs. I sak rätt utifrån dåtidens taktiserande, men på intet sätt rätt med nutidens enda kvarvarande jägarbataljon. Dagens jägarbataljon är på intet sätt knutet till geografiska områden likt NjBat eller Jbat Syd var, utan används där förbandets förmågor främst kommer till gagn för den gemensamma stridens förande.

Vad är då till gagn för den gemensamma stridens förande? För lösande av mer omfattande stridsuppgifter, d.v.s. högre taktisk, operativ och strategisk nivå, genomförs alltid en mer omfattande analys av den motståndare som skall mötas. Vid denna analys kommer alltid egna svagheter identifieras som måste skyddas men även en motståndares svagheter kommer identifieras s.k. kritiska sårbarheter, vilket eventuellt kan påverkas. En motståndare kommer givetvis i vissa fall, likt oss, vara medveten om sina kritiska sårbarheter och i vissa fall, likt oss, ej vara medveten om dessa. Har motståndaren kunskap om en kritisk sårbarhet kommer denne givetvis avsätta resurser för att skydda sårbarheten.

Om dessa kritiska sårbarheter påverkas kan följdverkningar skapas, som i sin tur gör andra delar av motståndaren gripbar. Ett intressant faktum, som inte alltid behöver stämma men ofta gör det, är att de kritiska sårbarheter som identifieras på djupet av en motståndares behärskad terräng, oftast kan få stora följdverkningar för denna, om de kan påverkas, än de sårbarheter som är närmre stridslinjen. Det är dessa målval, kritiska sårbarheter, på djupet som dagens enda kvarvarande jägarbataljon är avsedd att nyttjas mot. Det innebär också att det kan röra sig om kvalificerade målval, som en motståndare kan tänkas avsätta kvalificerade och i vissa fall omfattande skyddsresurser kring.

Således, dagens enda jägarbataljon är diametralt skild från dess föregångare. Förbandet är ej knutet till specifika geografiska områden, utan används på djupet där motståndarens avgörande kritiska sårbarheter identifierats som kan påverka stridens utgång. Hur striden genomförs och med vilken egen förbandsstorlek definieras inte utifrån reglementsenliga uppställningar, utan utifrån det faktiska målvalet (kritiska sårbarheten). Varvid förbandet ej är avsett för att nyttjas på det sätt som i många fall fortfarande taktiseras på skolor, centra och staber d.v.s. störstrid längs med vägar under lång tid.

En sekundär effekt av att specifika kritiska sårbarheter skall påverkas, är att en motståndare kommer vara tvungen att avdela resurser för att skydda sitt bakre område. Kanske i än större omfattning nu än tidigare, då denna ej i lika stor omfattning som tidigare kan förutse vart och hur dessa enheter kommer verka. Vilket indirekt kommer binda resurser för denna och eventuellt kan skapa mer gynnsamma styrkeförhållanden för egna manöverförband, utöver påverkan av specifika kritiska sårbarheter.

Avsaknaden av denna kunskap skulle jag hävda medför att blivande chefer på högre nivåer och även i vissa fall nu sittande chefer på högre nivåer, går miste om hur ett väldigt kvalificerat instrument skall nyttjas i deras planläggning samt i stridens förande. Ett instrument som enligt mitt förmenande effektivt kan bidra till att fälla avgöranden i den gemensamma striden.

Avslutningsvis skall tilläggas att detta inlägg är väldigt generellt skrivit för att ej avslöja styrkor, svagheter och taktik. Således berörs ingen form av skyddsvärd information i detta inlägg.

Have a good one! // Jägarchefen

fredag 2 februari 2018

Faran med prognostisering och speglingseffekter


Reflektion

Den ryske generalstabschefens, General Valerij Gerasimov, årliga tal vid den ryska krigsvetenskapsakademins sammankomst, brukar flitigt citeras och analyseras. En faktor som ej belysts, mig veterligen i någon nämnvärd omfattning, i hans senaste tal från februari 2017 rör utnyttjandet av indikatorer, för genomförandet av prognostiseringar avseende hotbild och omvärldsläge.1 I sak är detta ej förvånansvärt, dock är det värt att belysa, samt det blir intressant att sätta i samband med en publicerad intervju den 21JAN2018 i den ryska tidningen Kommersant med Rysslands utrikesminister, Sergej Lavrov, där han framhäver att Ryssland har gränser (s.k. ”röda linjer”) för vad som kan anses acceptabelt då det kommer till påverkan av ryska intressen.2

De flesta nationer använder troligtvis någon form av bedömningsmodell som i sin tur grundas på ett antal indikatorer eller ingångsvärden, för att kunna genomföra en omvärldsanalys. I Sverige hade den militära underrättelsetjänsten under det kalla kriget skapat en normalbild. Enkelt beskrivit är en normalbild faktorer som inträffar med en regelbundenhet som dokumenterats under en längre tidsperiod.3 Denna normalbild fanns sammanställd i bok form, för att kunna avgöra om situationen på något sätt avvek från vad som dokumenterats tidigare.4 Vad avser normalbild finns det givetvis svagheter, en normalbild kan skapas under en längre tid för att kunna medge agerande då en situation uppstår som kräver det, likväl kan t.ex. sambandstrafik bestå av fyllnadstrafik för att dölja ökningar i trafiken osv.

Dock kan avvikelser från en normalbild ge en föraning om något är på väg att ske. Normalbilden kan även lägga grund för s.k. prognostisering d.v.s. att försöka förutsäga var och när något kan inträffa. Ett konkret exempel på prognostisering är den modell som svensk underrättelsetjänst tog fram under 1980-talet för att kunna förutsäga inom vilka geografiska områden samt vid vilka tidpunkter främmande undervattensverksamhet kunde tänkas ske.5 Det mest kända exemplet avseende försök till prognostisering är dock den sovjetiska Operation RJaN (Raketno-Jadernoe Napadenie). Operationen startades som ett led i, dels en extremt alarmistisk världsbild hos den sovjetiska ledningen, dels rädslan för ett överraskande västligt kärnvapenangrepp.6 Operation RJaN kom att fortgå intill slutet av 1980-talet eventuellt inledningen av 1990-talet.7

Vad avser Operation RJaN, skall den åtminstone under en tidsperiod bestått av 292 indikatorer som sammantaget skulle utvisa om ett överraskande västligt kärnvapenangrepp var förestående.8 Indikatorerna sträckte sig över ett flertal områden, vilket får anses krävas för att skapa en heltäckande bild och ej förlita sig på enskilda områden eller fåtalet indikatorer. Dessa indikatorer utgjordes t.ex. av, om ett flertal f.d. amerikanska presidenter anländer till Washington, om en stor mängd fordon fanns parkerade utanför Vita Huset, en signifikant ökning av antisovjetisk propaganda som utlöser krigshysteri, utslaktning av djurbestånd m.m.9 En mängd av dessa indikatorer var direkt knutna till kärnvapenstyrkor, men många av dem kan även ses som allmängiltiga faktorer för att kunna identifiera en möjlig start av ett konventionellt krig.

Vad är då faran med prognostisering? Den självklara faran är det man avser upptäcka med sin prognostisering ej upptäcks. Den andra uppenbara faran är att signaler misstolkas och placeras in i prognostiseringen som ett tecken. Vilket även skedde under Operation RJaN, nämligen vid NATO övningen Able Archer 1983. Sovjetunionen ansåg då att ett överraskande kärnvapenangrepp var förestående, varvid de försatte förband i högsta stridsberedskap.10 Able Archer var dock inte det enda tillfället, utan ytterligare 8 till 9 gånger under perioden Operation RJaN pågick, skall förband inom Warszawapakten satts i högsta stridsberedskap.11 Här kan det antas i fallet med Operation RJaN att erfarenheterna från andra världskriget och då främst det inledande överraskande tyska angreppet på Sovjetunionen kom skapa en högre grad av misstänksamhet,12 tillsammans med en alarmistisk världsbild gav upphov till feltolkningarna.

I sammanhanget är det värt att belysa hur den ryska befolkningen, i dagsläget, ser på möjligheten att en konflikt kan uppstå mellan Ryssland och en annan stat. Uppgifterna avseende detta kommer från de två ledande ryska opinionsinstituten, Levada Tsentr och VTsIOM. Levada Tsentrs undersökning genomfördes under januari månad 2017 och presenterades i slutet av februari. VTsIOM undersökning genomfördes i oktober och november månad 2017 och redovisades i slutet av december. På frågan om det finns någon konfliktrisk svarade 58% ja i Levada Tsentrs undersökning. I VTsIOM undersökning skall 68% ansett att det fanns en konfliktrisk.13

Vad avser hur de ryska medborgarna ser på risken för en väpnad konflikt förefaller det skilja 10% mellan de båda opinionsinstituten, vilket skulle kunna förklaras med att Levada Tsentrs undersökning genomfördes cirka 10 månader innan VTsIOM, varvid en upplevd försämring i omvärldsläget kan ha gett resultat i respondenternas svar. Oaktat går det att konstatera att över hälften av den ryska befolkningen förefaller se en risk för konflikt mellan Ryssland och en annan stat eller sammanslutning av stater.

Detta i sin tur blir en viktig faktor att ta i beaktande. Det som visade sig med Operation RJaN var som tidigare beskrivits, att den sovjetiska ledningens alarmistiska världsbild, troligtvis, kom forma utfallet av prognostiseringen, tillsammans med historiska erfarenheter. En liknande situation kan säkerligen inträffa igen, med vetskapen att prognostisering fortsatt förefaller utnyttjas av de ryska väpnade styrkorna, ffa. om över hälften av ens egen befolkning bedöms se en krigsrisk. Då det sin tur, även, torde omfatta såväl underrättelseanalytiker som ryska beslutsfattare på olika nivåer. I blogginlägget "Tuppens år" valde jag att avsluta med orden "Dock har som bekant myntet alltid två sidor", nedan kommer jag belysa några faktorer som utvecklar det, utifrån ovanstående resonemang.

För det första får det anses som troligt att de ryska väpnade styrkorna använder någon form av prognostiseringsmodell för att, dels tolka omvärldsläget, dels hotbilden som råder mot Ryssland. Vilka faktorer som ingår i denna prognostiseringsmodell i dagsläget får anses som högst oklart. Dock får det ses som möjligt att visa av faktorerna som utnyttjades under Operation RJaN återanvänds då de kan ses som allmängiltiga för att tolka, åtminstone en konventionell militär hotbild mot Ryssland. Här får det även ses som möjligt att de s.k. ”röda linjerna” i ryska intressen som Rysslands Utrikesminister påtalade, även är kopplade till denna prognostisering. Sett till historien kring Operation RJaN så får det ses som troligt, att västliga underrättelsetjänster har liten eller ingen insyn i vad som formar det ryska tänkandet kring denna form av prognostisering.

För det andra, om Ryssland upplever sig som hotad av ett angrepp (vilket opinionsundersökningarna skulle kunna tyda på), kommer det åtminstone till del prägla hur dess underrättelsetjänst, säkerhetstjänster, väpnade styrkor m.m. kommer agera. Häri ligger en risk för misstolkningar, jämför vi med Sverige där cirka 60% av befolkningen inte är oroad över en väpnad konflikt i vårt närområde, 63% tror ej att ett politiskt hot från ett annat land riktat mot Sverige är troligt och 79% anser inte att ett militär angrepp mot Sverige är troligt.14 Således finns möjligheten att två vitt skilda bilder kan uppstå, ena sidan ser möjligheten att en väpnad konflikt kan uppstå, emedan den andra ej gör det. Vilket kommer skapar möjligheten till subjektivitet vid bedömningar o.dyl.

För det tredje förefaller de ryska väpnade styrkorna, eller snarare det ryska Försvarsministeriumet, involverar sig eller få mer utrymme, i rysk utrikespolitik.15 Vilket, till del, försvårar hur ryska säkerhetspolitiska signaler skall tolkas. Är det t.ex. den ryska försvarsministern, Sergej Sjojgu, som för tillfället har den starkaste ställningen att signalera säkerhetspolitiska signaler, eller är det den ryske utrikesministern, Sergej Lavrov, eller för den delen chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten, Sergej Narysjkin, eller någon annan ur de ryska utrikesunderrättelse- eller säkerhetstjänsterna. Då de alla uttalar sig i säkerhetspolitiska sammanhang men även genomför resor runt om i världen, där säkerhetspolitiska spörsmål troligtvis avhandlas.16

För det fjärde, har Europa och västvärlden gravt missbedömt Rysslands agerande avseende säkerhetspolitiska målsättningar vid minst två tillfällen under en 10 års period.17 Där det nu i efterhand får anses som troligt att Ryssland hade valt att sätta upp s.k. ”röda linjer”. Så kallade speglingseffekter låg troligtvis till grund för de västliga felbedömningarna avseende Rysslands agerande. Häri kan det även antas att olika prognostiseringsmodeller låg till grund för det ryska agerandet, då det får ses som troligt att styrkekorrelation o.dyl. i Rysslands närområde visade på en negativ utveckling för Ryssland, varvid de valde att agera.

Sammanfattningsvis, historiskt har det således skett upprepade felbedömningar av både Ryssland och de västliga länderna i tolkning av ageranden. Myntet har två sidor, hur vi väljer att åskåda en situation behöver ej vara detsamma som t.ex. Ryssland väljer att åskåda den, vilket i säkerhetspolitiska sammanhang alltid måste vara en faktor att ta i beaktande ffa. då höga företrädare inom den ryska säkerhetspolitiska sfären gör utspel/uttalanden. Vilket gör Sveriges Utrikesministers uttalande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2018,18 avseende Sergej Narysjkin utspel, något beklämmande. Då det trots allt skulle kunna finnas en möjlighet att Ryssland ser Sverige som en deltagare i ett icke-deklarerat hybridkrig som drivs av USA mot Ryssland. Framför allt då Sverige ytterst sällan förefaller omnämnas i renodlade säkerhetspolitiska sammanhang av ryskspråkig media.19

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Kommersant 1 (Ryska)
Levada Tsentr 1 (Ryska)
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 1 (Svenska)
Radio Free Europe/Radio Liberty 1 (Engelska)
RAND Corporation 1 (Engelska)
Reuters 1, 2 (Engelska)
Svenska institutet 1 (Svenska)
VTsIOM 1 (Ryska)
Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)
Woodrow Wilson International Center for Scholars 1, 2 (Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund : Historiska media.
Försvarsmakten. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 2010.
Försvarsmakten. OpB KH 010:718: FRÄMMANDE UNDERVATTENSVERKSAMHET OCH VÅRA MOTÅTGÄRDER UNDER 2. OCH 3. KVARTALEN 1987 SAMT ALLMÄNT KUNSKAPSLÄGE OM DEN FRÄMMANDE VERKSAMHETEN (En bilaga och fyra underbilagor). Stockholm: Försvarsmakten, 1987.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

Slutnoter

1 Военно-промышленный курьер. Герасимов Валерий. Мир на гранях войны. 2017. https://vpk-news.ru/articles/35591 (Hämtad 2018-02-02)
2 Коммерсантъ. «Заряженность на русофобию беспрецедентна». 2018. https://www.kommersant.ru/doc/3526872 (Hämtad 2018-02-02)
3 Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund : Historiska media, 2004, s. 323-324.
Försvarsmakten. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 2010, s. 17.
4 Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 222.
5 Försvarsmakten. OpB KH 010:718: FRÄMMANDE UNDERVATTENSVERKSAMHET OCH VÅRA MOTÅTGÄRDER UNDER 2. OCH 3. KVARTALEN 1987 SAMT ALLMÄNT KUNSKAPSLÄGE OM DEN FRÄMMANDE VERKSAMHETEN (En bilaga och fyra underbilagor). Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 29-31.
6 Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017. s. 280.
7 Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 53.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007. s. 60.
8 Woodrow Wilson International Center for Scholars. Schaefer, Bernd. Jones, Nate. Fischer, Benjamin B. Forecasting Nuclear War. 2014. https://www.wilsoncenter.org/publication/forecasting-nuclear-war (Hämtad 2018-02-02)
9 Woodrow Wilson International Center for Scholars. Committee for State Security (KGB), 'Indicators to recognize adversarial preparations for a surprise nuclear missile attack'. 2018. http://digitalarchive.wilsoncenter.org/document/119338 (Hämtad 2018-02-02)
10 Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 3, 34-36.
11 Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 61
12 Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 34.
13 Всероссийский центр изучения общественного мнения. Пресс-выпуск № 3547 – Армия и общество: мониторинг. 2017. https://wciom.ru/index.php?id=236&uid=116619 (Hämtad 2018-02-02)
Левада-Центр. РОССИЙСКАЯ АРМИЯ. 2017. https://www.levada.ru/2017/02/20/rossijskaya-armiya-2/ (Hämtad 2018-02-02)
14 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Opinioner 2017: Allmänhetens syn på samhällsskydd, beredskap, säkerhetspolitik och försvar. Karlstad: Attityd, 2018, s. 36, 53-54.
15 Reuters. Osborn, Andrew. Stubbs, Jack. Backed by Putin, Russian military pushes into foreign policy. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-politics-military-insight/backed-by-putin-russian-military-pushes-into-foreign-policy-idUSKBN1E70WM (Hämtad 2018-02-02)
16 Radio Free Europe/Radio Liberty. Eckel, Mike. Chiefs Of Three Russian Intelligence Agencies Travel To Washington. 2018. https://www.rferl.org/a/russia-spy-chiefs-washington/29010324.html (Hämtad 2018-02-02)
17 Reuters. Dyomkin, Denis. Russia says Georgia war stopped NATO expansion. 2011. https://www.reuters.com/article/idINIndia-60645720111121 (Hämtad 2018-02-02)
Kofman, Michael. et al. Lessons from Russia’s Operations in Crimea and Eastern Ukraine. Santa Monica: RAND Corporation, 2017, s. 1.
18 Rikskonferensen 2018, Söndag 15:45, 2018. https://youtu.be/33kuDe-Ke-0?t=33m6s (Hämtad 2018-02-02)
19 Svenska institutet. Bilden av Sverige: Ryssland. Stockholm: Svenska institutet, 2016, s. 2, 4.