Sammanfattning
Norge och Sveriges underrättelsetjänster förefaller
tagit influenser av varandra i organiserandet, av dess motståndsrörelser, dels vilka uppgifter som funnits, dels vilka enheter som
funnits. Utvecklingen har närmast följt varandra i tid, om än att några har
legat något år framför ibland. Dock förefaller det ej funnits någon
koordinering mellan de båda staternas organisationer, vilket får bedömas skulle
föranlett vådabekämpning av dess personal i händelse av att det kalla kriget
blev en väpnad konflikt.
Analys
När man sitter och söker information för olika inlägg,
händer det då och då att man finner information kring andra intressanta
områden. Detta är ett sådant inlägg, vilket kommer beröra likheter och
olikheter mellan de svenska och norska organiserade motståndsrörelsen. Den
norska historikern Olav Riste
(1933-2015), berör den organiserade norska motståndsrörelsen dels i sin bok The Norwegian Intelligence Service 1945–1970,
dels med en artikel i Journal of Strategic Studies.
Varför
är då de norska uppgifterna, rörande dess organiserad motståndsrörelse,
intressant? Främst av den anledningen att de Skandinaviska
underrättelsetjänsterna var tätt sammanflätade efter andra världskriget, särskilt
den svenska och norska.1 Det gör, i sig, att det troligtvis går att
dra vissa slutsatser, i brist på offentliga svenska dokument inom detta område.
Förberedelserna för den norska organiserade
motståndsrörelsen och arbetet med att upprätta den förefaller påbörjats under
1948.2 Den inslagna strategin förefaller inledningsvis varit att
skapa en renodlad organisation som skulle skicka underrättelser rörande
förhållandena i Norge. Planen var att upprätta cirka 50 sändarplatser över hela
Norge, detta gick under täcknamnet "Saturn".3
Parallellt
med "Saturn", upprättades ytterligare ett nätverk, med
täckbenämningen "Jupiter", som syftade att skydda viktig industri i
Norge. Dess uppgifter var tvådelad, dels skulle de skydda mot infiltration,
dels skulle de skydda mot sabotage.4 I sammanhanget är det
intressant att notera, den av Försvarsstaben med LO och SAF genomförda
åsiktsregistreringen, som blev känd i och med IB, förefaller ha startat under
inledningen av 1950-talet. Den syftade till att skydda svensk industri och
möjliggöra import av amerikansk teknologi.5
Under
slutet av 1948 fick den norska underrättelsetjänsten direktiv om att upprätta
en väpnad motståndsrörelse. Denna organisation skulle kunna genomföra sabotage
och jägarstrid mot högvärdiga mål inom ockuperade områden i Norge. Den norska
underrättelsetjänsten såg framför sig grupper om två (2) till fyra (4) man, som
hade förhandslagrad utrustning inom sitt avdelade område, organisationen kom
att benämnas Rocambole.6
Med
hänsyn till de ökade spänningarna mellan Sovjetunionen och Norge, kom
organisationen redan börja upprättades under 1949. Det beslut som fattades var
att 15 stycken 5-manna (kontra 4-manna) grupper skulle upprättas under året. Dock
skulle enbart gruppchef och signalist utbildas initialt. I slutet av 1949, kom en
revidering av det fattade beslutet ske, organisationen skulle nu växa upptill
45 grupper.7
Taktiken
man kom att välja, var en där grupperna inledningsvis skulle hålla sig dolda. Därefter
skulle de påbörja inhämtning inom sina respektive områden. Grupperna skulle
inneha en underhållssäkerhet om 12 månader. På order skulle de övergå till en
aktiv fas8 d.v.s. påverka motståndaren. De erfarenheter som dragits
från ockupationen några år tidigare, kom att inarbetas. Vad avser ledning av organisationen,
skulle kunna ledas antingen från icke ockuperat område i Norge eller från
Storbritannien, om hela Norge skulle bli ockuperat.9
Organisationen
förefaller 1951, bestå av kadern till 27 stycken grupper. Utplaceringen av
upplag i norra Norge, förefaller nästan vara färdigt.10 Året innan
hade man identifierat svårigheter att rekrytera personal i Finnmark, då de
lämpliga kandidaterna redan var upptagna av andra organisationer som sorterade
under, underrättelsetjänsten.11
|
Bild 1. Organisation av norsk motståndsverksamhet. |
Parallellt
med dessa belysta organisationer, kom ett ytterligare antal organisationer
uppstå under 1950-talet. Det var bl.a. "Lindus" som var ett renodlat inhämtningsnätverk. Därtill
"Grupp 33" som enbart
skulle rapportera flygplans- och fartygsrörelser och "Grupp 45" som skulle genomföra metrologiskrapportering. En
annan intressant enhet som upprättades var "Grupp 74" vars uppgift var att genomföra evakuering av
särskild norsk och allierad personal vid inledningen av en konflikt. Därtill
upprättades ett flyktnätverk för nedskjutna allierade flygare under täcknamnet
"Blue Mix".12
En
av de mer intressanta enheterna som grundades var en form av "fria
jägarförband". Denna organisation började skapas 1953 och dess chefer kom
främst tas ur "kompani Linge". Planen var att upprätta 20 fria
jägarförband, respektive enhet skulle bestå av ca 20 personer, totalt skulle
organisationen bestå av 375 man. Organisationen skulle finnas över hela Norge. Uppgiften
var att påverka järnvägar, oljeledningar, hamnar, flygfältet o.dyl. I
sammanhanget är det intressant att notera under hur lång tid dessa "fria
jägarförband" skulle verka, vilket förefaller varit upptill två år, på
ockuperat område.13
|
Bild 2. Geografiskt område för fria norska jägarförband i Sverige. |
Men
det mest intressanta, ur ett svenskt perspektiv, med dessa "fria
jägarförband" var planeringen för fem av förbanden. Fem av de 20 förbanden
skulle agera på svenskt territorium, inom en triangel av OSLO – STOCKHOLM –
Södra Sverige. Vilken del av södra Sverige som avsågs framgår ej, men troligt
är minst till Göteborg.14 Därtill förefaller den norska
underrättelsetjänsten, understött uppbyggnaden av en form av organiserad
motståndsrörelse, i Finland under 1950-talet.15
Den
svenska organiserade motståndsrörelsen, stay
behind, förefaller grundats i juni
1949 av statsminister Tage Erlander. Praktiskt att genomföra detta ålades dock
direktören Alvar Lindencrona.16 Ledningen av organisationen skulle
dels kunna genomföras nationellt ifrån Dalarna,17 dels ifrån Storbritannien
i händelse av att hela Sverige blev ockuperat.18 Organisationen
förefaller varit operativ vid 1954.19
Intressant
att notera är att i tid skiljer sig utvecklingen av de båda nationernas, Norge
och Sverige, utveckling av sina organiserade motståndsrörelser ytterst lite.
Den norska organisationen förefaller dock utvecklats snabbare än den svenska,
1951 i Norge och 1954 i Sverige. Dock berör ej Holmström i sina uppgifter hur
utbyggd den svenska var 1954, vilket kan innebära att den och den norska,
mycket väl kan ha varit jämbördiga. I sammanhanget är det även värt att notera
uppbyggnaden av hur ledningen skulle kunna genomföras, dels nationellt, dels i
exil.
Sverige
likt Norge förefaller planerat innästling av fria jägarförband, på andra nationers
territorium. I Sveriges fall finns det beskrivet hur tidigare fallskärmsjägare
inordnade i underrättelsetjänsten skulle flygtransporteras och fällas med
fallskärm inom området KAJANA – IVALO. Deras uppgift var att genomföra
inhämtning, sabotage och utgöra sambandsgrupper.20 I sammanhanget är
det intressant att notera att del av den norska organiserade motståndsrörelsen
även förberedde att agera inom samma område (IVALO) som Sverige.21
I
sammanhanget är det intressant att notera den organisation enl. Holmström, som
hade till uppgift att evakuera det svenska kungahuset, delar av regeringen och
den diplomatiska kåren i Sverige i händelse av krig, nämligen ”Adelsfanan”,22 förefaller ha
likheter med den norska organisationen ”Grupp
74”. Således ytterligare en likhet mellan hur Norge valt att genomföra sina
förberedelser och i Sverige.
|
Bild 3. Organisation av svenska motståndsverksamhet. |
Utöver
de redan nämna svenska organisationerna, så fanns t.ex. ”Flygenhet 66”, en enhet som skulle transportera dels fria
jägarförband, dels kunna bistå evakuering och/eller genomföra transport av
personal.23 Därtill skall det funnits en marinenhet, där uppgifterna
ej specificeras, samt en markenhet som benämndes ”gränsgångare”,24 oklart om detta var de fallskärmsjägare
som skulle luftlandsättas i Finland eller om dessa hade en annan uppgift.
Någon
ytterligare sektionering förefaller ej genomförts i Sverige, av det nu
publicerade källor som finns, på motsvarande sätt som i Norge, där de olika
uppgifterna bröts ut till ett större antal organisationer. Den svenska
organiserade motståndsrörelsen förefaller således, både kunna genomföra
inhämtning, sabotage och agera flyktnätverk, under ett och samma
"paraply".25 Detta är något som kommer beröras längre ned
i inlägget.
I
Sverige såsom Norge, förefaller de renodlade motståndsorganisationerna främst
rekryterats med en kader, för att sedan kunna växa. Med kader anses här att
chefer och signalister var uttagna och utbildade, övrig personal skulle
tillkomma och/eller rekryteras i ett senare skede.26 Vilket i sig är
klokt, då exponeringsrisken av organisationen blir mindre och därmed risken för
att den skall avslöjas.
Finns
det då likheter mellan den svenska organiserade motståndsrörelsen och den
norska. Ja otvetydigt gör de det, dels i tid när de började upprättas dels i
organiserandet och uppgifterna som ålades dem. Vad som dock är intressant är
den stora bristen på koordinering mellan Norge och Sverige i detta fallet,
Sverige hade observatörsstatus i NATO planeringsråd för motståndsrörelser,27
trots det så förefaller man t.ex. ej koordinerat verksamheten i IVALO.
Det
andra exemplet är de norska fria jägarförbanden som skulle agera i södra och
mellersta Sverige. Problematiken kring detta får ses som överhängande om ingen
koordinering har genomförts. Risken för s.k. vådabekämpning d.v.s. norska och
svenska förband skulle bekämpa varandra i tron att den ena eller andra är
motståndaren, får ses som hög, om det ej koordinerats, något som ej framkommer.
En
annan intressant skillnad är den tydliga sektionering som Norge genomfört
avseende de olika verksamhetsområdena, kontra Sverige, där en större mängd
uppgifter förefaller ålagts en organisation, kontra den norska modellen. Fördelen
med den norska modellen är givetvis sektioneringen av information, uppgifter
och personal. Skulle organisationen avslöjas så tar de med sig mindre del och
inte en större del, som risken hade kunnat vara i det svenska fallet.
Dock
blev endera landet ej ockuperat under det kalla kriget, varpå dessa brister ej
kom att vara avgörande på något sätt. I sammanhanget är det värt att Sverige
skall ha avvecklat den organiserade motståndsrörelsen under de inledande åren
av 2000-talet. Fortsatt förefaller norsk underrättelsetjänst ha en sådan
uppgift att lösa i händelse av krig. Således torde ett mer värde fortsatt
finnas av liknande organisationer även i vår nuvarande tid.
Slutsatser
Tre
generella slutsatser:
1. Bristen,
vad som går att utläsa genom öppna källor, på koordinering hade troligtvis
renderat i vådabekämpning av både svenska och norska förband, då dess
verksamhet på främmande territorium skulle genomförts.
2. Den
tydliga sektioneringen av de norska organisationerna, torde varit ett bättre
vägval för de svenska, av vad som går att utläsa genom öppna källor hur vi valt
att organisera i Sverige.
3. Tidsmässigt
förefaller de båda organisationerna följts åt, dock förefaller de ej haft någon
större samordning mellan sig, som tidigare nämnts, dock uppvisar de stora
likheter, varvid man får anta att den ena har givit influenser till den andra.
Have
a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Nationalencyklopedin 1
(Svenska)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga
NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Petersson, Magnus. The
Scandinavian Triangle: Danish-Norwegian-Swedish military intelligence
cooperation and Swedish security policy during the first part of the Cold War. Journal of Strategic Studies 29 no. 4
(2006): 607-632.
Riste, Olav. With an eye
to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway . Journal of Strategic Studies. 30 no. 6
(2007): 1002-1003.
Slutnoter
1 Petersson,
Magnus. The Scandinavian Triangle: Danish-Norwegian-Swedish military
intelligence cooperation and Swedish security policy during the first part of
the Cold War. Journal of Strategic
Studies 29 no. 4 (2006): 611.
2 Riste, Olav. With
an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway
. Journal
of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 999.
3 Ibid, 999, 1001.
4 Ibid. 1001.
6 Riste, Olav. With
an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway
. Journal
of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1002-1003.
7 Ibid. 1003-1005.
8 Ibid. 1006.
9 Ibid. 1005.
10 Ibid. 1008.
11 Ibid. 1007.
12 Ibid. 1009-1010,
1012.
13 Ibid. 1017.
14 Ibid. 1017.
15 Ibid. 1018.
16 Holmström,
Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges
hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 392-393.
18 Holmström, Mikael.
Den dolda alliansen: Sveriges hemliga
NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 413.
19 Ibid. 394.
20 Ibid. 326.
21 Riste, Olav. With
an eye to history: The origins and development of ‘Stay-Behind’ in Norway
. Journal
of Strategic Studies. 30 no. 6 (2007): 1018.
22 Holmström,
Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges
hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 305.
23 Ibid. 324.
24 Ibid. 325.
25 Ibid. 396-397.
26 Ibid. 411.
27 Ibid. 401.