torsdag 24 april 2014

I Krimkrisens Skugga Del 3 - Storm i ett halvfullt glas

Sammanfattning

Den Ukrainska krisen fortsätter trots samtalen i Genève. Krisen kommer bedömt även eskalera dels utifrån vad man kan tyda av ryska uttalanden och utifrån att Ryssland vidtar åtgärder för att skydda sina företag. Dels utifrån att NATO nu även påbörjat sin förstärkning av dess östra flank, de Baltiska staterna samt Polen, samt att västländerna verkar vara beredd att genomföra ytterligare sanktioner. Krisen kommer bedömt allvarligt påverka säkerhetssituationen på kort sikt i Östersjöregionen och på lång sikt ha en negativ inverkan i Östersjöregionen. En högre grad av ökad militär aktivitet från båda parterna, Ryssland och Nato, kommer ske och därmed även en ökad risk för incidenter i vårt närområde.

Analys

Allmänt. När det framförhandla vapenstillestånd mellan den styrande övergångsregeringen i Ukraina och de pro ryska grupperingarna i östra Ukraina nu har upphört att gälla går den Ukrainska krisen in i en ny fas. Dels utifrån att konflikten i Ukraina fortsätter dels utifrån att NATO åtgärdsplan för att förstärka försvaret av alliansen östliga stater har påbörjats.

Vad avser konfliktens fortsättning har Ryssland gjort det än tydligare, främst genom Utrikesminister Sergei Lavrov, att om Ryska intressen påverkas i Ukraina, skall ses som den rysktalande delen i östra Ukraina, så är man beredd att med vapenmakt gå in och påverka situationen. Likväl har man vidtagit åtgärder för att minska skadeverkningarna av ytterligare sanktioner, bör ses som att man är beredd att eskalera konflikten ytterligare några steg för att nå det mål man har, som kan påverka ryska företag.

Krisen kommer tydligt påverka vårt närområde och främst Östersjöregionen. Detta område är intressant ur två hänseenden dels passerar den ryska gasledningen, Nord Stream, genom Östersjön. Dels skall denna gasledning skyddas av den ryska Östersjöflottan. Likväl förflyttas en stor mängd Ryska varor genom Östersjön vilket ytterligare förstärker dess ekonomiska tyngdpunkt. Detta gör att området har ett tydligt ryskt säkerhetspolitiskt intresse. Således var det för Ryssland redan innan krisen i Ukraina ett säkerhetspolitiskt tyngdpunkts område. Med den aktuella krisen accentueras detta tyngdpunkts område än tydligare vid ökad militär aktivitet från en annan part dvs i detta hänseende NATO.

NATO. Utifrån Rysslands agerande dels under Krimkrisen dels under den nuvarande krisen i östra Ukraina har NATO vidtagit ett antal åtgärder. Åtgärderna syftar främst för att stärka de åtaganden som krävs utifrån det kollektiva självförsvaret enligt artikel 5. NATO har framhävt att man kommer genomföra förstärkningar till de områden som känner sig hotad i dagsläget av Rysslands agerande mot Ukraina.

NATO tar den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen på största allvar, likväl ser man troligtvis att den negativa utvecklingen kommer fortsätta på sikt, man ser dels till den nuvarande situationen dels på längre sikt hur man skall uppfylla de krav som organisationen har på sig. Detta görs genom att man genomför aktiva åtgärder under 2014, hur dessa skall fortsätta under 2015 samt vilket agerande man skall ha på än längre sikt.

Dessa åtgärder omfattar dels truppförstärkningar till Ryssland angränsande medlemsstater dels förstärkningar i staber för att påskynda planeringsarbeten bl a inom ramen för artikel 5, vilket uppstått som en konsekvens av den förändrade säkerhetspolitiska situationen. Likväl påtalas behovet av flera och större övningar inom ramen för artikel 5.

NATO gör en tydlig omriktning av sin verksamhet dels som ett led i minskningarna av dess internationella operationer dels som en följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Fokus kommer således ej längre vara internationella insatser inom ramen för ett FN mandat utan en tydlig återgång kommer sker till det alliansen i grunden skapades för dvs det kollektiva självförsvaret. Detta i sig kommer även göra Sveriges situation något prekär, vi kommer vara mer utanför än med.

Till det nu tydligare utanförskap som kommer uppstå måste man även ta hänsyn till NATO generalsekreterares, Anders Fogh Rasmussen, uttalande vid folk och försvars rikskonferens i Sälen 2013. Då han tydligt klargjorde att antingen är man med i NATO, vilket gör att man kan ta del av det NATO erbjuder, eller så är man inte med, då kan man inte påräkna att man får ta del av det NATO erbjuder. Något som även USA President Barack Obama har belyst.

President Barack Obama uttalade sig, den 26 mars 2014, att det ej var på tal om ett NATO medlemskap för Ukraina eller Georgien i dagsläget. Likväl har man ej några omedelbara planer på en utökning av medlemsländer till NATO. Han ansåg även att Krimkrisen var ett tydligt tecken på att de Europeiska länderna nu måste öka sina försvarsutgifter. Detta för att NATO dels skall fungera som en effektiv organisation dels ha en avskräckande effekt.

Den största säkerhetspolitiska aktören i vårt närområde, NATO, genomför således en klar och tydlig omriktning mot vad de uppfattar som ett tydligt hot från Ryssland. Denna omriktning är även långsiktig, vilket innebär man anser att Ryssland kommer kvarstå som ett hot även efter krisen i östra Ukraina är överspelad, samt att denna hotbild kommer kvarstå under en längre tid, således är det ej några åtgärder man genomför i stundens heta för att uppfylla alliansens krav.

En mycket trolig händelseutveckling är att NATO kommer minska sina övningar inom ramen för t ex Partnerskap för fred (PfP) till förmån för övningar inom ramen för artikel 5. Vilket i sig är naturligt man kan inte ha både och, kostnad blir helt enkelt för hög då, varvid man prioriterar det alliansen i grunden är till för.

Likväl blir Sveriges situation mycket prekär när man genomfört en tydlig ominriktning av hela Försvarsmakten mot internationella insatser, i samverkan med andra säkerhetspolitiska aktörer, på bekostnad av en tydlig nedgång kring förmågan att föra högintensiv väpnad strid mot en hög teknologisk motståndare inom ramen för territoriellt försvar. NATO kommer betydligt snabbare kunna ominrikta sina medlemsstater mot traditionell väpnad strid kontra vad Sverige kommer göra i och med att Sverige måste göra det själv och inte i samarbete med någon annan som militärt alliansfri stat.

Ryssland. Den nuvarande bilden i Ryssland är att NATO kommer öka sin truppnärvaro markant längs Rysslands gränser på kort sikt likväl kommer NATO på lång sikt att etablera fler baser för att permanent kunna inkvartera trupp längs Rysslands gränser. Vad som måste beaktas kring denna beskrivning är att det troligtvis är de Baltiska staterna samt Polen som åsyftas från ryskt håll.

Likväl anser man att NATO försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess allierade dels enskilda länder dels inom CSTO. Detta genomförs med att utsätta staterna för moraliska påtryckningar och genom att övertyga de ledande politikerna samt befolkningen att det Ryssland genomför är omoraliskt. Likväl anser man att NATO försvarssamarbete (bör tolkas som t ex PfP) är ett led i detta.

Även en tydlig varning kring en utvidgning av NATO har framförts, President Vladimir Putins talesman Dmitrij Peskov uttalade sig om att hela den Europeiska säkerhetsstrukturen kan sättas ur spel vid en fortsatt utvidgning, likväl anser man att det samarbete som nu frysts mellan NATO och Ryssland enbart gynnat NATO och Ryssland har ej fått något gehör för sina åsikter i det dvs att samarbetet nu upphört är ingen förlust för Ryssland.

Rysslands utrikesminister, Sergei Lavrov, har bl a sagt att NATO använder dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina som en förevändning att ena medlemsstaterna mot ett fiktivt hot från Ryssland och isolera Ryssland från omvärlden. Likväl anser Lavrov att NATO har en dubbelmoral då de å ena sidan godtar en statsledning som kommit till makten genom en kupp men å andra sidan ej godtar folkomröstningen kring Krimhalvön.

Rysslands vice försvarsminister, Anatoly Antonov, har även uttalat sig kring ryska förband runt Ukrainas gräns samt storleken på dessa, han menar på att detta är ett led i informationskrigföring mot Ryssland. Likväl förbereder sig Ryssland inte för något övertagande av Ukraina utan dess förband genomför rutin verksamhet och vanlig övningsverksamhet.

Rysslands vice premiärminister, Dmitry Rogozin, har bl a sagt att USA och NATO har kommit med öppna hot mot Ryssland kring den pågående krisen i Ukraina. Detta skall enligt honom tydligt visa på behovet av den pågående moderniseringen av de väpnade styrkorna likväl den fortsatta upprustningen och reformeringen av dem.

CSTO generalsekreterare, Nikolai Bordyuzha, delar även åsikten att det är utländska krafter som försöker skapa en spricka mellan CSTO länderna och mellan Ukraina och dess grannländer. Han beskriver även hur dessa krafter hade upprättat träningsläger i Ukraina och drivit dessa under flera års tid, vilket möjliggjort den revolt som skett i Ukraina och därmed skapat dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.

Den bild som förmedlas innebär i stora drag att situationen i Ukraina har uppstått pga att västliga krafter försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess angränsande länder. Detta skall även ha pågått under en längre tid, således det man säger är att väst destabiliserar situationen i Ryssland med dess angränsande stater för att själva kunna dra vinning av den. Många politiker, varav vissa har haft eller har en hög beslutsfattande position, i de forna Sovjetiska satellitstaterna har öppet under de senaste månaderna delat och berättat denna åsikt kring hur krisen i Ukraina har uppstått.

Denna sinnesbild är dock ej ny, den har förmedlats under en längre tid, t ex den instiftade "agentlagen" för att försvåra och i många fall förhindra att utländska ickestatliga organisationer (oftast organisationer som arbetar med rättssäkerhet eller mänskliga rättigheter) skall kunna genomföra sitt arbete i Ryssland, är ett led i denna sinnesbild kring hur västliga stater försöker destabiliserar Ryssland.

Östersjöregionen. Den kris som uppstått med Ukraina har gett på hand att NATO tyngdpunkt i dagsläget ligger kring Östersjöregionen. Denna situation kräver att organisationen tydligt visar för de Baltiska staterna samt Polen att man ej kommer lämna dem. Samt man kommer vidta åtgärder för att säkerställa dess säkerhetssituation som angränsande stater till Ryssland. NATO är dock tydlig med att dessa åtgärder ej skall eskalera situationen. Utan de skall ge en avhållande effekt för att på sikt deeskalera de spänningar som byggts upp mellan NATO och Ryssland.

NATO styrkeuppbyggnad i Östersjöregionen omfattar mark-, sjö- och luftstridskrafter likväl avdelas ledningspersonal samt lednings- och inhämtningsresurser till regionen. Ett tydligt budskap från NATO generalsekreterare är att man kommer genomföra en ökning av övningsverksamheten i Östersjöregionen med de förband som utplaceras där.

Vad avser markstridskrafter kommer man som en första åtgärder att förflytta 600 Amerikanska soldater ur 173. Luftburna brigaden från Italien till dels Polen dels de Baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen erhåller var sitt luftburet kompani á 150 soldater samt Polen erhåller ett luftburet kompani. Detta markbidrag kommer därefter ersättas av andra förband, som minst skall de Baltiska staterna samt Polen ha amerikansk marktrupp inom sina gränser intill årsskiftet.

Vad avser sjöstridskrafter så kommer fem (5) mindre fartyg, fyra (4) stycken mindre minsvepare och ett (1) stödfartyg, avdelas till Östersjöregionen, dessa fartyg ingår i NATO maritima snabb insatsstyrka. Fartygen kommer befinna sig i Östersjön den närmsta tiden (ingen bortre gräns har satts kring det maritima bidraget). Inledningsvis kommer styrkan stå under Norskt befäl för att därefter stå under Tyskt. Styrkan kommer i huvudsak genomföra minröjningsinsatser och besöka flera Baltiska hamnar.

Vad avser luftstridskrafter kommer tolv (12) stycken amerikanska jaktplan vara baserad i Polen intill årsskiftet. Kanada avdelar sex (6) stycken CF-18 jaktplan, likväl avdelar Frankrike fyra (4) stycken jaktplan dessa skall även vara baserade i Polen. Vad avser NATO incidentberedskap över de Baltiska staterna, Baltic Air Policing (BAP), så kommer denna att tre dubblas. USA har i dagsläget tio (10) stycken F-15 baserade och kommer öka detta till tolv (12) stycken. Därefter kommer det som minst vara tolv (12) flygplan intill Augusti månad 2014. Flygbidraget kommer då involvera Polen (4 st MIG-29), Danmark (4 st F-16 samt 2 st F-16 predestinerad för BAP dock baserade i Danmark) och Storbritannien (4 st Typhoon). Utöver detta tillkommer ett (1) AWACS flygplan baserat i Polen och eventuellt ytterligare ett AWACS från Frankrike. Detta innebär att i Baltikum kommer minst tolv (12) jaktplan vara baserade samt i Polen arton (18) stycken jaktplan som förstärkning, som en konsekvens av krisen i Ukraina.

Några öppna uppgifter finns ej i dagsläget att Ryssland genomfört motåtgärder mot NATO förstärkningarna genom att själv förstärka de västliga delarna av MD V, som angränsar mot de Baltiska staterna samt Polen, med ytterligare militära förband. Dock har man klargjort att man kommer möta upp den förstärkning som sker på det sätt man anser är lämpligt för att skydda sina gränser samt upprätthålla sin nationella säkerhet. Dock har Ryssland genomfört en stor mängd anflygningar mot Bulgarien sedan Krimkrisens början och dess fortsättning i östra Ukraina.

Således de förstärkningar som NATO genomför av sin östliga flank omfattar totalt sett en (1) reducerad luftlandsättningsbataljon och cirka 3 jaktflygdivisioner och en minröjningsstyrka utan sjöstridsförmåga. Dessa förstärkningar är inte stora och kan inte utnyttjas offensivt, utan enbart som defensiva åtgärder. Således går de i linje med NATO uttalade att de förstärkningar som tillförs ej är till för att eskalera situationen mellan Ryssland och NATO. Rysslands motåtgärder blir troligtvis framgrupperingar av luftvärnsförband mht att NATO prioriterat flygförstärkning, likväl bör en ökad patrullering med sjöstridskrafter ske mht minröjningsstyrkans verksamhet. Troligtvis kommer man även genomföra anflygningar mot Polen samt de Baltiska staterna likt det agerande man genomför mot Bulgarien.

Slutsatser

På kort sikt kommer troligtvis säkerhetssituationen i Östersjön allvarligt försämras mht NATO förstärkning i de Baltiska staterna samt Polen kommer föranleda ryska motåtgärder. Därefter kommer säkerhetssituationen att stabiliseras dock kommer det ej vara en återgång till en situation innan Krimkrisen utan totalt sett kommer vi se en försämrad säkerhetssituation i Östersjöregionen.

Två (2) faktorer föranleder denna försämrade säkerhetssituation. Den första (1) faktorn är det uttalade syftet från NATO att öka övningsintensiteten inom regionen dels med de tillförda förbanden dels med ytterligare övningar inom ramen för artikel 5. Den ökade övningsintensiteten kommer föranleda att Ryssland dels kommer följa upp verksamheten vilket medför ökade risker dels kommer de själva genomföra motövningar som ett svar på NATO övningar. Således har vi en nedåtgående säkerhetsspiral inom en tydligt avgränsad och geografiskt liten regionen, vilket föranleder att risken för incidenter är överhängande.

Den andra (2) faktorn är till del avhängt den första faktorn. Ryssland har ett tydligt uttalat säkerhetspolitiskt intresse längs dess gasledning, Nord Stream, som går i Östersjön. Denna skall skyddas med sjöstridskrafter ur Östersjöflottan. Ökar övningsintensiteten samt NATO styrker i Östersjöregionen kommer detta säkerhetspolitiska intresse tydligt sättas i fokus för Ryssland, vilket kommer föranleda troligtvis en ökad aktivitet hos Östersjöflottan, längs dess dragning samt i dess förlängning inom svensk ekonomisk zon. Denna ökande patrullering med en tilltagande övningsaktivitet kommer likväl öka risken för incidenter inom Östersjöregionen.

Således kommer vi troligtvis få en mindre "storm" i Östersjöregionen vilket tydligt kommer påverka våra egna resurser. Vilket ur mitt förmenande är underdimensionerade för att kunna hantera en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen inom vårt närområde. Vad menar jag då med detta? En ökning i övningsintensiteten, över en lång tid inom vårt närområde kommer kräva att t ex incidentberedskapen kommer vara tvungen att gå upp och identifiera och säkerligen i visa fall avisa. Det är svårt att ha en hög uthållighet om detta sker regelbundet, då dels materiel dels personal är underdimensionerat, vilket på sikt kommer föranleda ett markant försämrat stridsvärde främst inom flygvapnet. Likväl kommer troligtvis flottan vara tvungen att öka antalet sjödygn om utländska statsfartyg i en högre grad uppträder inom svensk närområde och genomför övningsverksamhet, likväl är dess organisation klart underdimensionerad för att klara en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde.

Här och nu dvs snabbt gripbara förband rimmar således mycket dåligt, de kan klara en tidsbegränsad kris, dock en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation dvs en återgång till ett kalla kriget liknande förhållande inom vårt eget närområde klarar de ej av. Att den säkerhetspolitiska situationen med all tydlighet nu gått in i en kalla kriget liknande situation råder det inget tvivel om, likväl är det ur mitt förmenade två ideologier som ställs mot varandra, därav kan man benämna det som ett nytt kallt krig. Varaktigheten i detta återstår att se hur lång den blir, men att vi troligtvis kommer se en långvarig (5-10 år) försämrad relation mellan NATO och EU mot Ryssland är mycket trolig.

Således en snabbare förstärkning av Försvarsmakten krävs än den långsiktiga som Alliansen presenterade, 22 april 2014, likväl krävs en tydlig resursförstärkning avseende personalen för att erhålla en uthållighet även vid kris inom vårt närområde, något som dagens organisation ej är konstruerad för, än mindre om regeringsbeslut 5 (RB5) kvarstår. Ett expeditionärt försvar är inget man genomför territoriellt försvar med vilket troligtvis kommer vara det allena rådande inom det närmsta decenniet, således en organisation som tydligt klarar av nationellt försvar klarar även av internationella insatser, vilket måste vara det styrande om man är militärt alliansfri.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

AFP 1, 2 (Engelska)
AP 1, 2, 3, 4, 5, 6 (Engelska)
BBC 1 (Engelska)
DN 1 (Svenska)
Försvarsmakten 1 (Svenska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4, 5 (Engelska)
NATO 1, 2, 3 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 (Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4 (Engelska)
Russia Beyond The Headlines 1 (Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4 (Svenska)
Svt 1, 2 (Svenska)

fredag 18 april 2014

I Krimkrisens Skugga Del 2 - Den Nordiska Spelplanen

Sammanfattning

När krisen i östra Ukraina har ebbat ut är det mycket troligt att Ryssland kommer flytta sitt fokus och påbörja en påverkan av både Sverige och Finland. Båda dessa stater är militärt alliansfria samt befinner sig inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Påverkan kommer ske med dels dolda medel dels öppna medel för att påverka de två staternas säkerhetspolitiska agerande i en riktning som gynnar Ryssland med ett huvudfokus på att ingendera av staterna skall ansluta sig till NATO.

Analys

Allmänt. Ryssland har sedan 2008 agerat mer aktivt säkerhets- och utrikespolitiskt i vad man kan kalla deras nära utland inom dess västliga område. Dess huvudfokus har i huvudsak varit i dess östliga och sydliga riktning. Rysslands huvudfokus har varit att förneka västliga samarbetsorganisationer eg. EU och NATO inflytande i området. Med hjälp av olika metoder eg. hela skalan av de säkerhetspolitiska metoder en stat förfogar över har man lyckats i denna påverkan och därmed ökat sitt eget inflytande. Exempel på stater där denna påverkan har skett är Georgien, Moldavien, Ukraina och Armenien.

Rysslands militära upprustning befinner sig just nu halvvägs in i sin reformeringsfas som påbörjades 2009 och skall vara klar 2020 med målsättningen att dess väpnade styrkor skall ha en hög grad av tillgänglighet samt 70-75% av dess utrustning skall vara modern. Under hela denna reformeringsfas kommer Ryssland tillmäta dess kärnvapen en stor vikt, troligtvis även efter reformeringen. Syftet bakom detta är att man ej skall kunna bli påverkad av en annan stat innan man har verktygen att projicera militär makt med konventionella medel mot en kvalificerad motståndare. Likväl får ingen påverkan ske mot dess förmåga att utnyttja kärnvapen, Rysslands kategoriska motstånd mot dels USA dels NATO missilförsvar skall ses ur det perspektivet.

Troligtvis kommer Ryssland när krisen i Ukraina ebbat ut, flytta sin tyngdpunkt västerut för att där kunna påverka de stater som ligger i dess nära utland. Det som dock måste klaras ut är vilka incitament som finns för detta, likväl vilka säkerhetspolitiska möjligheter finns det för det lyckas med detta. De faktorer som är avgörande för det är, Rysslands intressesfär, NATO samt den säkerhetspolitiska utvecklingen historiskt och vart den befinner sig just nu.

Bild 1. Ryskt geopolitiskt intresseområde.
Intressesfären. Ryssland har vid ett flertal tillfällen under 2010-talet tydligt utpekat att delar av Norden ingår i dess intressesfär. Detta visades tydligast 2012 när den ryske generalstabschefen Nikolaj Makarov visade en karta vid ett besök i Finland. Kartan visade inom vilket område som ett missilförsvar ej fick finnas, vad som åsyftades var då NATO missilförsvar, i och med att Rysslands ballistiska slagförmåga då tydligt skulle påverkas. De länder som omfattas i Rysslands Västra och Sydvästra område är Norge, Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Rumänien.

Av dessa totalt elva (11) länder ingår sex (6) av dessa i militäralliansen NATO, ett (1) land ingår i militäralliansen CSTO medan fyra (4) (Sverige, Finland, Moldavien och Ukraina) av länderna är militärt alliansfria. Av dessa länder är det främst de militärt alliansfria som Ryssland kan påverka, viss påverkan kan ske mot de NATO anslutna länderna, denna påverkan är troligtvis en långsiktig sådan för att förändra opinionen i dessa länder.

Att den kartbild som visades 2012 i Finland handlar mer om en geopolitisk intressesfär än ballistiskt missilförsvar, visar sig tydligt just nu i Ukraina och till del i Moldavien. Den påverkan som dessa länder har utsatts för av Ryssland under hela 2013 är tydlig. Inget av dessa länder har de facto ej försökt ansluta sig till något missilförsvar däremot till EU, vilket Ryssland tydligt motsatt sig, vilket ger stöd för teorin om att Rysslands geopolitiska intressesfär även omfattar Sverige och Finland. Vad som även är intressant att notera är att i dess Sydöstra område ingår Georgien som ett exempel, att man ur ett Ryskt perspektiv ser Georgien kriget som ett exempel på att man stoppade NATO utvidgning är uttalat från högsta politiska nivå, vilket även ger ytterligare stöd till teorin om att kartan i praktiken visar dess geopolitiska intresseområde. Likväl de påtryckningar som Georgien kontinuerligt utsätts för av Ryssland.

Den påverkan som sker mot de Baltiska staterna (Estland, Lettland, Litauen) är dels synlig i form av t ex handelsblockader o dyl dels mindre synlig i form av utnyttjande av subversiva metoder samt utnyttjande av soft power. Den påverkan har skett sedan de Baltiska staternas återuppståndelse efter den Sovjetiska ockupationen. Påverkan mot Svenska och Finska intressen är ej lika tydlig som i de Baltiska staterna, den tydligaste att någon form av påverkan sker är SÄPO utpekandet av Ryssland som ett land vilket genomför krigsförberedelser mot Sverige i April 2014. De tydligaste försöken till påverkan man kan se mot både Sverige och Finland är diverse politiska uttalanden med ibland en hotfull underton, vilket sker från Ryssland, likväl den propaganda som stundtals utmålar Sverige som ett land som utgör ett hot mot Ryssland och går i västs ledband och genomför subversiv verksamhet inom Rysslands gränser.

Att Ryssland är beredd att nyttja militära maktmedel för att säkra sitt geopolitiska område är mycket tydligt utifrån dess subversiva agerande under 2013 som övergått till ett öppet militärt agerande under 2014 mot främst Ukraina. Att Nikolaj Makarov uttalande och uppvisande av intresseområde under 2012 ej blev en större debatt i Sverige är olyckligt mht att det tydligt visas inom vilket område man är beredd att utnyttja olika former av maktmedel för att nå sina mål. Likväl att Ryssland genomför krigsförberedelser eg. krigsplanering med förberedelser mot Sverige bör även ses ur perspektivet att vi ligger inom dess geopolitiska intresseområde.

Att man som ett militärt alliansfritt land ligger innanför en regional stormakts geopolitiska intresseområde, som ej tvekar att utnyttja militära maktmedel för att uppnå sina mål, kräver en viss eftertänksamhet. Likväl kräver det att man bygger upp och förfogar över säkerhetspolitiska verktyg som man själv har nyttjanderätt över för att kunna motstå påtryckningar. Man kan således ej påräkna hjälp från andra i händelse av att man utsätts för påtryckningar, vilket t ex Sverige som nation tog fasta på under efterkrigstiden, utan det krävs att man själv har de säkerhetspolitiska verktygen som har en avhållande effekt mot en part som kan tänkas genomföra påverkan.

NATO i Norden. Ur det Ryska geopolitiska intresseområdet som berörts är ett antal länder NATO medlemmar och två (2) är ej medlemmar, dock med ett aktivt samarbete med NATO, en stundtals livlig debatt förs kring för och emot ett medlemskap i både Sverige och Finland. Vilket kräver en mer fördjupad analys i frågan och framför allt kopplat till dels hur den inhemska opinionen ser på frågan, dels hur Ryssland ser på den frågan.

Ser man till den svenska opinionen för ett medlemskap i NATO, samt dess utveckling sedan 2008, så har den varit relativt oförändrad med en tydlig nedgång 2011 för att därefter 2013 återigen vara på samma nivå som under 2008. På motsvarande sätt visar statistiken för de som är mot ett NATO medlemskap förutom en tydlig uppgång 2011 mot ett medlemskap för att 2013 vara på ungefär samma nivå som under 2008. De utan åsikt har varit relativt oförändrad under den aktuella tidsperioden. Under den aktuella perioden 2008-2013 har den Finska opinionen för ett NATO medlemskap gradvis sjunkit för att öka något 2013 medan de som är mot ett medlemskap har gradvis ökat. Andelen utan åsikt i frågan har i varit relativt oförändrad under den aktuella perioden.
Bild 2. Opinion kring NATO medlemskap i Sverige och Finland mellan 2008-13
Av intresse är även nyligen genomförda opinionsundersökningar rörande den finska och svenska synen på ett NATO medlemskap mht den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen pga dels Krimkrisen dels utvecklingen i östra Ukraina. Enligt en SIFO undersökning i Mars 2014 var det 31% för, 50% mot och 19% hade ingen åsikt kring frågan om ett NATO medlemskap för Sverige. I Finland visar dock opinionsundersökningarna annorlunda där ser man en ökning för ett NATO medlemskap vid undersökningar gjorda under den nämnda krisen. Dock är skillnaderna för markanta i undersökningarna för att kunna dra några slutsatser av dem, förutom att just stödet har ökat.

Finland och Sverige skiljer sig tydligt åt i sin syn på ett NATO medlemskap under perioden 2008-13, orsakerna till detta är troligtvis mångfacetterad, vad som dock är tydligt är att det är oroligt vänder sig opinionen helt om istället. Anledningen till denna är troligtvis historisk och kulturell, I Sverige har vi en tradition av att försöka hålla oss utanför konflikter, vilket gör att en allians ej blir lockande. I Finland som omfattades av andra världskriget, lever minnena av detta fortfarande kvar vilket troligtvis leder till att man istället kan tänka sig ingå i en allians för att undvika ytterligare ett krig.

Att Ryssland ser NATO som ett hot är tydligt flera ledande ryska politiker har uttryckt det bl a President Vladimir Putin och Försvarsminister Sergei Shoigu. Det är både NATO som organisation man ser som ett hot men även utvidgningen av organisationen och då främst i en östlig riktning. Likväl uttalade sig Rysslands Premiärminister Dmitry Medvedev i frågan, 2013, kring ett NATO medlemskap av Finland och Sverige, enligt honom skulle en sådan utveckling kräva ryska motåtgärder, vad dessa omfattade nämnde han ej. Återigen är det tydligt att Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde. Likväl ser Ryssland ett tydliga hot mot Arktis, vilket gör att de nordliga delarna av Sverige och Finland blir än mer viktigt ur ett Ryskt perspektiv.

I och med att både Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde så är det en tydlig balansgång de båda länderna har framför sig rörande NATO frågan. Ryssland har tydligt påtalat att de ej kan tänka sig ett Svenskt eller Finskt NATO medlemskap. Att Ryssland ej räds för att genomföra åtgärder för att skydda sitt intresseområde är tydligt, hur dessa åtgärder skulle te sig vid en tydlig kursändring av antingen Sverige eller Finland mot ett NATO medlemskap är svåra att säga. Dock kommer de med en hög sannolikhet omfatta dels opinionsbildande åtgärder, dels maktdemonstrationer med militära maktmedel, för att försöka påverka opinionen mot ett NATO medlemskap. Det som kan ske är alltså en tyngdpunktsförskjutning mot de Nordiska länderna efter krisen i östra Ukraina har ebbat ut.

Säkerhetspolitisk utveckling i Norden. Efterdyningarna av Krimkrisen och krisen i denna skrivande stund i östra Ukraina har ännu ej setts. Men en tydlig effekt av dessa två (2) händelser är NATO omriktning mot att bejaka artikel 5 enligt NATO stadgan och därmed återgå till den roll som organisationen ursprungligen skapades för. För att få en förståelse för den säkerhetspolitiska situationen i Norden bör man tydliggöra den inriktning som de olika Nordiska länderna antagit sedan det kalla krigets avslut.

I Norge har man sedan kalla krigets avslut fokuserat på kris- och incidenthantering i dess närområde. Övriga former av uppgifter skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO såsom försvar av landet. Danmark har genomfört en inriktning på att lösa internationella operationer inom ramen för NATO, övriga uppgifter såsom nationellt försvar skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO. Det man dock måste beakta är att man fortfarande ser det nationella försvaret som en uppgift men den skall lösas i samverkan med andra.

Sverige har sedan det kalla krigets avslut inriktat sin militära förmåga på att kunna delta i internationella operationer, vilket föranlett att en prioritering skett på expeditionär förmåga, inom ramen för försvars- och säkerhetspolitiska organisationer. I Finland har man bibehållet fokus på nationellt försvar varit styrande, dvs ha en avskräckande förmåga samt därmed som militärt alliansfri kunna utnyttja sk tröskeleffekt vid förändringar i närområdet, för att i händelse av krig kunna försvara hela landet.

Således i Norden har två (2) länder, Sverige och Danmark, i huvudsak varit inriktad på internationella insatser och därmed i mångt och mycket inriktat sina båda Försvarsmakter på lågintensiva konflikter och eftersträvat en expeditionär förmåga. Två (2) länder, Norge och Finland, har bibehållit ett nationellt fokus varvid Finland tydligast har gjort detta. Danmark och Norge har som NATO länder förmågan att kunna nedprioritera vissa förmågor mht att de omfattas av ett kollektivt självförsvar inom NATO som organisation. Sverige och Finland har som militärt alliansfria länder ej denna säkerhet, varvid Finland är det land som har bibehållit fokus kring detta.

Inom Norden finns det främst två (2) säkerhetspolitiskt viktiga områden, Barensregionen och Östersjöregionen, områdena är har främst en ekonomisk betoning vilket gör dem säkerhetspolitiskt viktiga, det ena området avser naturresurser, Barensregionen, det andra området avser transporter, Östersjöregionen. I Norden är det Ryssland som anses vara den stat som kommer vara den mest aktiva aktören, detta utifrån den vikt man sätter på dels naturresurser dels transportleder.

Den säkerhetspolitiska situationen inom Norden kommer förändras främst som ett resultat av klimatologiska förändringar som ökar Barensregionens betydelse. Främst avseende naturresurser och därmed även en tydligare vilja att utnyttja dessa samt ta del av dessa. Det största hotet mot Sverige bedöms dels vara främmande makts underrättelseinhämtning dels att Sverige kommer utsättas för politiska och ekonomiska påtryckningar med militära maktmedel som ett instrument i bakgrunden dvs hot om våld eller styrkedemonstrationer.

Med dessa ingångsvärden kan vi tydligt se att det är Sverige som är sårbarast för en yttre påverkan av en statlig aktör. Dels omfattas vi ej av några kollektiva försvarsgarantier dels har vi nedprioriterat det nationella försvaret till förmån för ett expeditionärt försvar som skall kunna verka i lågintensiva konflikter. Således vid en negativ säkerhetspolitisk utveckling i Norden är det även Sverige som har störst återtagande att genomföra av sin Försvarsmakt.

Slutsatser

När den Ukrainska krisen ebbat ut med den troliga händelseutvecklingen att Ryssland når sina målsättningar, kommer bedömt Rysslands tyngdpunkt flyttas mot dels de Baltiska staterna dels mot Sverige och Finland. Detta utifrån det faktum att detta är det område där en tydlig påverkan ej skett utifrån Rysslands geopolitiska intresseområde. Tillvägagångssättet för att påverka de två områdena (Baltikum sett som ett område, Sverige och Finland sett som ett område) kommer skilja sig åt, utifrån det faktum att tre av fem stater ingår i NATO och de resterande två är militärt alliansfria.

Påverkan mot de Baltiska staterna kommer troligtvis omfatta en försvagning av dels deras ställning dels NATO inflytande i regionen. Påverkan mot Sverige och Finland kommer bedömt vara inriktad mot att i första hand förhindra en anslutning till NATO och i andra hand påverka dem med olika medel och metoder för att vara följsamma dels Rysslands utveckling dels ej utgöra ett militärt hot (exempel på detta kan vara att Gotland ej erhåller någon mer militär infrastruktur och uppbyggnad än vad som är genomförd nu) mot Ryssland. Två medel förefaller troliga som Ryssland kommer utnyttja, dolda och öppna. Mot de Baltiska staterna är det bedömt enbart dolda metoder som kommer utnyttjas medan mot Sverige och Finland både öppna och dolda mht att de två staterna är militärt alliansfria.

Vad avser dolda metoder kommer detta främst vara att påverka dels politiker dels befolkningen för och emot olika frågor, vad som kommer vara synonymt är att utfallet i frågan kommer gynna Ryssland. Vad avser öppna medel kommer detta mest troligtvis vara militära maktdemonstrationer vid väl valda tidpunkter, då budskapet kanske för befolkningen ej är tydligt men för de ledande politikerna.

Exempel på utnyttjande av militära maktmedel för att utöva makt kan vara den sk Ryska påsken som skede under långfredagen 2013. Då Ryska strategiska bombplan övade anfall mot Svenska mål. Detta är ett tydligt budskap, ett mer dolt budskap kan vara övningar som genomförs där radiokommunikation avsiktligt får bli uppsnappad för att ett budskap skall nå fram (såsom att geografiska positioner utnyttjas för att visa vilket mållandet för övningen är), detta är för befolkningen ett dolt budskap. Ett annat sätt kan vara igångsättande av större övningar vid känsliga tidpunkter för att visa sin vilja, den stora beredskapsövningen under vintern 2014 i MD V samtidigt som Krimkrisen var till del detta.

Den mest avgörande slutsatsen är att våra försvarspolitiker måste nu ta sitt ansvar, de hade möjligheten efter Georgien 2008, den säkerhetspolitiska situationen har under de två senaste åren varit i en klar nedåtgående spiral för att eskalera markant med både Krimkrisen och krisen i östra Ukraina. Att någon ljusning på denna nedåtgående spiral förefaller trolig inom närtid är föga samt troligtvis kommer dessa två kriser vara formativ för den säkerhetspolitiska utvecklingen de närmsta fem (5) till tio (10) åren. Sverige ligger inom Rysslands intressesfär, Ryssland ser tydliga hot mot sin säkerhet, dessa två faktorer är direkt avgörande och måste forma vår egen säkerhetspolitiska agenda. Avslutningsvis vill jag återigen likt tidigare inlägg trycka på att något akut krigshot föreligger ej mot Sverige och gör troligtvis det ej heller inom de närmsta åren.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

DN 1 (Svenska)
Finska Försvarsministeriet 1 (Svenska)
Finska Försvarshögskolan 1 (Engelska) 
FOI 1, 2, 3 (Svenska)
Försvarsmakten 1 (Svenska)
Hufvudstadsbladet 1 (Svenska)
MSB 1 (Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (Engelska)
RIA Novosti 1, 2 (Engelska)
SIPRI 1 (Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 (Svenska)
Yle 1 (Svenska)

lördag 12 april 2014

Modus operandi

Sammanfattning

Främmande makt har inom Sverige och Finland ökat sin underrättelseinhämtning samt inom Norge och Sverige genomfört offensiva förberedelser som kan utnyttjas i händelse av krig. Totalt sett har underrättelseinhämtning ökat inom det aktuella geografiska området samt övergått till en mer offensiv karaktär, likväl har metoder som utnyttjats under det kalla kriget åter uppmärksammats inom de aktuella länderna som tillvägagångssätt som utnyttjas av främmande makt. Bedömt kommer främmande makt öka sin underrättelseinhämtning under de kommande åren samt den kommer bli mer offensiv till sin karaktär.

Analys

Allmänt. Utgångspunkten i denna analys är den Svenska säkerhetspolisens utpekande av Ryssland som en stat som genomför krigsförberedelser mot Sverige. I sig skall man värdera ordet krigsförberedelser, alla nationer vidtar krigsförberedelser i någon omfattning. Sverige hade som exempel, väl framtagna planer på bekämpning av utskeppningshamnar i nuvarande Baltikum med attackeskadern under det kalla kriget. Så ordet krigsförberedelser innebär inte att ett krigshot föreligger. För att få en uppfattning kring detta bör man se på Norden som helhet, genomförs det förberedelser över hela ytan, ett begränsat geografiskt angrepp mot Sverige från Rysk sida är föga troligt, utan hela Norden kommer bli indragen i en konflikt om en sådan skulle uppstå i vårt närområde. Bredden på analysen kommer omfatta de nationella säkerhetstjänsternas rapportering från 2008 intill dags datum i Norge, Sverige och Finland om främmande makts underrättelseverksamhet.

Syftet bakom utnyttjandet av tidsspektrumet 2008 intill nu är att 2008 förändrades den säkerhetspolitiska situationen fundamentalt i och med Georgienkonflikten. Samt som en konsekvens av denna, Rysslands omfattande reformering av dess väpnade styrkor. Likväl har under det aktuella tidsspektrumet den säkerhetspolitiska retoriken hårdnat. Analysen berör enbart inhämtning mot militär mål, dock kan det rekommenderas att läsa årsrapporterna för att erhålla en tydligare bild av vilken form av inhämtning och mot vilka mål som genomförs inom de aktuella länderna.

Något om begrepp som utnyttjas, en underrättelseofficer är en person som antingen uppträder legalt eller illegalt i ett land. Han har erhållit utbildning i hur inhämtning skall genomföras och framför allt värvning av personer som kan förse vederbörande med information. Den person som värvas benämns agent. Agenten erhåller vanligtvis utbildning av underrättelseofficeren för att kunna fullfölja sina uppgifter. Vanligtvis omfattar detta hur information skall inhämtas och sedan överlämnas till underrättelseofficeren. Samt hur underrättelseofficeren och agenten skall kommunicera med varandra.

Norge. Både inriktning och inhämtningen verkar legat på en konstant nivå under den aktuella tidsperioden. Främmande makt utnyttjar sig dels av legala underrättelseofficerare dvs försvarsattachéer dels illegala underrättelseofficare med förespegling att vara t ex journalister, forskare eller innehar en diplomatisk täckbefattning. Vad som skall noteras avseende inhämtningsmetoder i Norge är att man i årsrapporten för 2013, noterat att främmande makt påbörjat rekrytering av studenter samt rekrytering av individer tidigt i deras karriär inom vissa arbetsområden. Således långsiktiga infiltrationsoperationer.

Under 2008 är främmande makters underrättelseverksamhet i Norge och mot norska intressen på en hög nivå. Vad avser militära förhållanden är det främst det norska NATO medlemskapet och Norges deltagande i internationella operationer samt nationella förmågor och doktriner som är mål för inhämtning. Under 2009 är fortfarande främmande makters underrättelseinhämtning mot Norge och norska intressen hög. Vad avser militära förhållanden anser man att inhämtningen är inriktad mot det norska NATO medlemskapet. 2010 års rapport delger inte i någon nivå hur aktiva främmande makter varit i Norge avseende inhämtning, man säger enbart att nivån är likvärdig med andra länder i Europa. Inhämtningen är fortfarande inriktad mot det Norska NATO medlemskapet samt deltagandet i NATO internationella operationer, men nämner även att deltagandet i säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten har varit av intresse för inhämtning.

2011 års rapport delger inte i någon nivå hur aktiva främmande makter varit i Norge avseende inhämtning, det man delger är att flertalet nationer genomför inhämtning i Norge. Inhämtningen vad avser militära förhållanden är inriktad mot Norges försvars- och säkerhetspolitik. 2012 års rapport delger enbart att ett flertal nationer bedriver inhämtning i Norge med vilken intensitet utelämnas. Inhämtning kring militära förhållanden är inriktad mot det Norska försvaret, NATO medlemskapet, krisberedskap, militär teknologi samt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete. 2013 års rapport pekar på att mängden inhämtning som genomförs i Norge av främmande makter fortfarande är på en stabilt hög nivå. Inhämtningen är inriktad mot försvars- och säkerhetspolitik i norden området samt krisberedskap och säkerhetsfrågor. Likväl noterar man att främmande makt genomför inhämtning som kan vara förberedelser inför sabotage. 2014 års rapport nämner att ett flertal nationer genomför inhämtning mot norska intressen. Inhämtningen genomförs mot vad man i allmänna termer beskriver som försvarshemligheter.

En viss fördjupning krävs kring utnyttjandet av långsiktiga infiltrationsoperationer. PST har påtalat att man ser mycket allvarligt på detta iom att det utnyttjas som en inhämtningsmetod. Grunden till dessa operationer bör man kunna tillskriva de Sovjetiska underrättelseorganisationerna som under 1920 och 1930-talet genomförde rekrytering av bl a studenter. Där det mest kända fallet är rekryteringen av spionringen som fick epitet "The Cambridge Five". Tanken bakom att rekrytera studenter är att dessa på sikt kommer ha ledande befattningar och därmed kan delge känslig information. Givetvis genomförs en viss styrning kring vilka jobb och befattningar som skall sökas för att individen skall hamna på säkerhetsklassade befattningar. Det svåra med dessa operationer är för ett lands kontraspionage att uppmärksamma rekryteringen och sedan agentens karriär. Inledningsvis för vederbörande en tyst tillvaro för att därefter gradvis öka sin verksamhet utifrån sin öppna karriär för att slutligen kunna börja delge hemlig information. Då vederbörande redan är rekryterad så är grundtesen att kontraspionagets kontroller ej skall ge något utslag, vilket även är troligt.

I Norge kan man inte utläsa någon ökning kring främmande makts underrättelseverksamhet under den aktuella tidsperioden. Den skall över tiden varit hög enligt dessa rapporter. Två saker bör noteras avseende den Norska rapporteringen dels är det förberedelserna för sabotage som uppmärksammats dels är det utnyttjandet av långsiktiga infiltrationsoperationer. Vad avser förberedelser för sabotage så genomför en underrättelsetjänst detta är det en krigsförberedelse. Vad avser de långsiktiga infiltrationsoperationerna är att man tillmäter det landet en särskild tyngd.

Finland. För denna analys saknas offentlig års rapportering mellan åren 2008-11 från SUPO. Därav finns det ett bedömningsglapp hur utvecklingen skett i Finland rörande främst inriktning på inhämtning, intensiteten i denna samt om det blivit mer eller mindre underrättelseofficerare i landet. De nationer som genomför underrättelseinhämtning i Finland fokuserar främst på försvars-, utrikes-, och säkerhetspolitiken som Finland för samt dess NATO samarbete och högteknologisk forskning inom det militära området.

I 2011 års rapport delges att i förhållande till Finlands storlek finns det en stor mängd underrättelseofficerare i landet. Inhämtning är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik samt dess samarbete inom EU och med NATO. I 2012 års rapport delges att underrättelsepersonalen i Finland har ökat något. Inhämtningen är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik samt dess samarbete inom EU och med NATO. Inhämtning mot militärteknologi har även noterats. I 2013 års rapport delges att utländska underrättelsetjänster fortfarande har en stor mängd underrättelseofficerare stationerade i Finland. Inhämtningen är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik och dess förhållanden till NATO.

En intressant sak som SUPO berör i sin års rapportering för 2012 är utnyttjandet av s k "illegalister", likväl påtalar man att denna verksamhet följs upp vilket tyder på att man åtminstone har viss insyn i främmande makts utnyttjande av denna metod. Enkelt beskrivet är en "illegalist" en individ som förses men en falsk levnads historia och födelseattest. Hans uppgift är därefter vanligtvis att erhålla ett medborgarskap i det land han kommit till, för att därefter fortsätta till det land som den egentliga inhämtningen skall genomföras i, således för att erhålla ett relativt säker täckmantel. Dock behöver det inte alltid vara så att man utnyttjar ett transitland för illegalister. Detta är således långsikta operationer som genomförs vilket kan sträcka sig över decennium, ett praktiskt exempel på detta är det tyska spionparet Andreas och Heidrun Anschlag som åtalades och fälldes 2013 för spioneri.

En nackdel med den finska rapporteringen är att man ej delger något om intensiteten i inhämtningen, likväl saknas data rörande mängden underrättelsepersonal mellan 2008-11 vilket gör det svårt att avgöra om en gradvis ökning skett inom landet. Vad som dock noteras är att dessa blivit fler mellan 2011 och 2012. Vad denna ökning beror på kan enbart sia om dock ökar underrättelsepersonal främst då det krävs mer inhämtning. Således kan vi dra slutsatsen att inhämtningen i Finland mot bedömt finska intressen har ökat från 2012 och framåt.

Vad som även är intressant att notera är att Finland har lyckats erhålla viss uppföljning kring illegalist verksamheten inom landet. Något som även tyder på viss oförsiktighet från dessa nationer då dels den legala underrättelsepersonalen blivit röjd dels är även illegalisterna röjda. Troligtvis har verksamheten uppdagats när uppföljning av den legala underrättelsepersonalen genomförts.

Sverige. Både inriktning och inhämtningen verkar legat på en konstant nivå under den aktuella tidsperioden. Dock noteras en nedgång i antalet länder som genomför inhämtning under 2013 men en tydligare offensivare inriktning på den under samma år. Likt Norge och Finland utnyttjar sig främmande makt dels av legala underrättelseofficerare dvs försvarsattachéer dels illegala underrättelseofficare med förespegling att vara t ex journalister, affärsmän eller innehar en diplomatisk täckbefattning.

I SÄPO årsbok för 2008 delges att mer än femton (15) länder genomför inhämtning i Sverige. Inhämtningen är inriktad mot svensk politik, ekonomi, teknik, vetenskap, försvar eller flyktingar. I årsboken för 2009 är inriktningen och mängden länder desamma, dock delges att man aktivt arbetat mot att förhindra inhämtning mot Sveriges ordförandeskap i EU, vilket skall givit positivt resultat. I årsboken för 2010 kvarstår antalet länder och inriktning på inhämtningen, dock noteras det att antalet underrättelseofficerare blivit något färre under 2010 kontra 2009.

I årsboken för 2011 kvarstår antalet länder samt dess inriktning på inhämtning dock ökade antalet underrättelseofficerare i Sverige under 2011. I Årsboken för 2012 kvarstår antalet länder, inriktning samt antalet underrättelseofficerare. I årsboken för 2013 har man ändrat från femtontalet (15) länder till tiotalet (10) länder. Vad som är intressant med 2013 års redovisning är den muntliga föredragningen som genomfördes. Där SÄPO öppet pekar ut Ryssland dels som ett av de mest aktiva länderna i Sverige dels för att genomföra krigsförberedelser mot Sverige. Det är den Ryska generalstabens underrättelsetjänst – GRU – som pekas ut för att genomföra dessa förberedelser och inhämtning för det. Vad avser inhämtning är det t ex operativ inhämtning i terrängen, vad avser förberedelser är det bl a inköp av stora mängder kartor över militärt känsliga områden.

Vad avser kartorna är det i sig en relativt intressant företeelse som kan kräva en lite fördjupad analys. Ser man enkomt på kartorna så är de civila kartor som säljs antingen i RT 90 eller SWEREF 99 således hel svenska koordinatsystem, att dessa skall nyttjas av Ryska förband är mycket tveksamt. Militärt utnyttjas MGRS i Sverige, vilket beställs via en särskild tjänst inom Försvarsmakten så bedömt är det inte dessa kartor som GRU har handlat stora mängder av. Vilket ger oss tre (3) troliga alternativ till vad kartorna skall användas.

Det första alternativt kan vara möjligheten att jämföra terrängförändringar och framför allt upprättande av nya master. Detta kräver uppdatering av egna kartor för att möjliggöra t ex konturflygning/lågflygning dock kräver återigen detta ej stora mängder kartor. En annan möjlighet kan vara att upptäcka uppkomsten av nya föremål eller föremål som försvunnit vilket kan kräva fördjupad inhämtning. Dock att man köper upp stora mängder är mycket anmärkningsvärt iom att utrustning för reproducering finns i Ryssland och dessa exempel kräver ej stora mängder kartor.

Det andra alternativet är att kartorna i huvudsak har köpts in för att utnyttjas i Sverige. Då uppstår en intressant frågeställning varför köper man in stora mängder kartor över militärt känsliga områden och till vad? Bedömt är det för att kunna genomföra sabotage med hjälp av inhemska svenska grupperingar, sannolikheten att en svensk medborgare kan handha en svensk karta är betydligt högre än en rysk medborgare. Likväl att en svensk medborgare har ett antal svenska kartor i sitt ägo är inget konstigt. Känt sedan tidigare dvs under kalla kriget var att dels fanns det illegalister med enbart sabotage uppgifter dels svenskar som rekryterades för att genomföra sabotage i händelse av ofred.

Det tredje alternativt är att det fanns ett visst behov av att införskaffa svenska kartor, varvid man genomförde ett större inköp för att förvilla. Detta i sig skulle inte vara omöjligt, för denna verksamhet bygger på illusioner och speglingar av allt, dock bör syftet då fortfarande vara antingen alternativ ett eller två fortfarande kartorna har köpts in för.

Slutsatser

Mängden underrättelseofficare i de tre länderna verkar i huvudsak vara konstant. Dock ökade mängden dels i Sverige 2011 dock från en minskning under 2010 dels ökade mängden i Finland 2012. Vilken eller vilka nationer som ökat sin mängd underrättelseofficare i de båda länderna framgår ej i rapporteringen, det man dock skall ta i beaktande är att någon eller några länder tillmäter Sverige och Finland ett ökat intresse. Det ökade intresset är bedömt en kombination av flera intresseområden.

Hur inhämtningen genomförs verkar hos de tre länderna vara densamma. Dock delger man i Norge att man uppmärksammat långsiktiga infiltrationsoperationer och i Finland utnyttjandet av illegalister. Att båda dessa metoder har utnyttjas i Sverige är känt sedan tidigare, så att detta även genomförs i Sverige håller jag för mycket troligt. Man väljer helt enkelt inte att belysa det i rapporteringen, bedömt för att man ser det som skyddsvärd information och man har verksamheten under uppsikt.

Främmande makts inhämtning mot militära förmågor (utöver de nationella förmågorna) i de tre länderna verkar i huvudsak vara inriktad mot NATO samarbetet inom Finland och Sverige i Norge är likväl NATO huvudfokus och där bedömt dess försvarsplanering. Att notera i den norska rapporteringen nämns i 2010 års rapport att en ökning skett vad avser inhämtning mot säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Detta hör troligtvis samman med grundandet av NORDEFCO i slutet av 2009. I sig inget konstigt, ett nytt försvarssamarbete påbörjas då uppstår även ett underrättelsebehov för främmande makt.

En intressant sak är att man i Norge delger information om att man uppmärksammat förberedelser för att kunna genomföra sabotage under 2012. Likväl delger man i Sverige att Ryssland genomfört krigsförberedelser under 2013. Således genomförs det i två av tre länder krigsförberedelser, bedömt har detta även genomförts i Finland men man väljer att ej gå ut med information eller man har ej uppmärksammat det, men jag finner det svårt att tro att det ej skulle genomförts liknande åtgärder även där. Likväl innebär det att även i Norge har det genomförts operativ inhämtning av information i terrängen såsom i Sverige.

Det vi kan se under den aktuella tidsperioden är att på underrättelsearenan har situationen förändrats. Dels har inhämtningen ökat i både Sverige och Finland dels har inhämtningen övergått till att omfatta förberedelser av offensiv karaktär i Norge och Sverige. En omedelbart slutsats blir då att Barensländerna tillmäts ett större intresse samt man ser från främmande makt att en väpnad konflikt inom det geografiska området är fullt möjligt och man genomför förberedelser inför det. Detta i sig ger i förlängningen också att inhämtningen kommer bli mer offensiv samt andra mer offensiva metoder för inhämtning kan komma att utnyttjas.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

BBC 1
NORDEFCO 1
PST 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
Reuters 1, 2
SR 1, 2
SUPO 1, 2, 3, 4
SvD 1, 2
SÄPO 1, 2, 3, 4, 5, 6
UR 1