torsdag 30 oktober 2014

Back in the 80's

Reflektion

Bild 1. Ungefärlig grafisk representation av övning 141028-29.
Det har väl knappast undgått någon av läsarna av denna blogg att ett större samordnat ryskt flygföretag genomfördes under tisdag (141028) och onsdag (141029) denna vecka i ÖSTERSJÖN – NORSKA HAVET – ATLANTEN – SVARTA HAVET, likväl fortsätter flygaktiviteten med hög intensitet i Östersjön i skrivande stund (141030).

Flygföretaget som omfattade NORSKA HAVET – ATLANTEN påbörjades 03:00 på onsdag morgonen (141029), företaget avslutades under onsdagkvällen (141029). Inledningsvis uppträdde styrkan samlat dvs fyra (4) stycken TU-95 tillsammans med fyra (4) stycken IL-78. Två (2) TU-95 samt de fyra (4) IL-78 återgick i höjd med mellersta Norge, då fortsatte två (2) TU-95 ut i Atlanten och vände i höjd med Portugal. Bedömd övningsverksamhet är inledningsvis bekämpning av mål i Storbritannien därefter med en rote TU-95 genomföra bekämpning av mål antingen i ATLANTEN eller i SYDEUROPA.

Flygföretaget i SVARTA HAVET omfattade två (2) TU-95 samt två (2) SU-27. Detta flygföretag flög ut över SVARTA HAVET under onsdags eftermiddagen (141029) och vände därefter åter. Bedömt övades insättande med kryssningsrobotar mot SYD- och CENTRALEUROPA.

Ovanstående tre (3) flygföretag förefaller ha genomförts av det ryska fjärrflyget dvs de strategiska bombflygplan som ingår i den ryska kärnvapentriaden. Bedömt har man genomfört en övning i hur man skall slå mot Väst-/Syd-/ och Centraleuropa med det strategiska bombflyget. Samordning i tid har ej genomförts likt "Ryska Påsken" då andra delar av det strategiska bombflyget övade samordnat i tid på andra platser.

Utöver dessa tre företag genomfördes även ett flygföretag in i Östersjön dels 141028 dels under 141029. Sammansättningen av detta företag var två (2) MIG-31, två (2) SU-34, två (2) SU-24 och en (1) SU-27. Detta företag förefaller främst genomfört patrulleringar i Östersjön, några tydliga övningsmoment har ej gått att få fram via OSINT. Däremot är själva sammansättningen av företaget mycket ovanlig, vilket kan tyda på att någon form av särskilt övningsmoment har genomförts.

En mycket intressant faktor är det flygföretag som 141028 flög in i Östersjön till Kaliningrad Oblast, hade inlämnat både färdplan samt hade transponder påslagen, däremot svarade de ej på anrop. Detta är mycket anmärkningsvärt då så sent som förra veckan då ett rysk signalspaningsplan (IL-20) kränkte Estniskt luftrum, hade den varken transponder eller färdplan inlämnad, detta kan tyda på att säkerhetssituationen i Östersjöregionen har eskalerat sedan denna kränkning, något som NATO ansåg vara den allvarligaste sedan kalla krigets slut., varvid man väljer att ”säkra” situationen något genom att göra en förflyttning känd i förhand.

Sent på onsdag kvällen (141029) genomfördes även provskjutning med en (1) ballistiskrobot från den strategiska robotubåten Yury Dolgorukiy som befann sig i undervattensläge i Barents Hav, avfyringen skall ha genomförts utan problem och målet träffades på Kamtjatka halvön, vid KURA övningsfält. Robottypen som avfyrades var av BULAVA modell, ubåten bar även full uppsättning av BULAVA robotar vid provskjutningen, likväl var detta ett skarpt robotprov av en serieleverans och det var även ett led i stridsutbildningen av ubåtsbesättningen, således genomfördes en fullskarp övning med rysk andraslagsförmåga. En (1) BULAVA robot kan bära tio (10) stycken stridsspetsar och Yury Dolgorukiy kan bära sexton (16) stycken BALUVA robotar. Tidpunkten för provskjutningen med BULAVA roboten har varit känd sedan ett tag.

Parallellt med det ryska flygföretaget pågick/pågår även övningen STEADFAST NOON, vilket är en NATO övning i norra Italien, som syftar till att öva insättande med de avdelade taktiska kärnvapnen från USA som finns baserade i Europa för NATO. Deltagande länder är Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Polen, Turkiet och USA.

Vad som kan ses anmärkningsvärt i denna övning är att Polen deltar med två (2) F-16 plan, då de inte officiellt skall ha förmåga att genomföra insats med taktiska kärnvapen ur NATO arsenal, dock deltar de så bedömt rör det sig om eskortuppgifter av kärnvapenbärande flygplan samt attackuppgifter mot luftvärn, radar o dyl.

Bedömt det som skede igår (141029) var en motövning med två (2) av tre (3) ingående delar i den ryska kärnvapentriaden mot NATO övningen STEADFAST NOON. Både NATO och Ryssland övar sina kärnvapenförband, vilket inte är något ovanligt, dock har dessa ej sammanfallit i tid mig veterligen de senaste åren, vilket gör detta anmärkningsvärt, då den allvarligaste säkerhetspolitiska krisen mellan Väst och Ryssland pågår sedan kalla krigets slut. Då väljer man att genomföra en motövning, till en sedan länge känd och delgiven övning, likväl en vecka efter den allvarligaste kränkningen av NATO luftrum, sedan kalla krigets slut. Totalt visar detta på att vi är definitivt tillbaka till 1980-talets lågvattenpunkter i säkerhetssituationen, trots att många försöker hävda motsatsen främst i Sverige, sammanfattningsvis vi är ”back in the 80's” igen.

Detta om något borde vara en ögonöppnare tillsammans med många andra incidenter under de senaste sex (6) månaderna för den nya regeringen. Båda parter (NATO och Ryssland) övar aktivt olika reguljära krigföringsmoment nu, vid vissa tillfällen sammanfaller de t om! Likväl så för nästan varje övningsmoment som varit de senaste sex (6) månaderna så har vi tagit ytterligare ett steg nedåt i säkerhetsspiralen. Idag (141030) så förefaller NATO luftstridskrafter utökat sin patrullering över Östersjön, vilket är en markant markering och visar på hur allvarlig situationen blivit i Östersjöregionen.

Likt under det kalla kriget står vi nu mitt i mellan två (2) parter, tas inte försvarsfrågan seriöst nu, så kommer den bedömt aldrig göra det, realpolitik krävs nu och inte floskler rörande långsiktiga satsningar, förmågan av totalförsvaret vill jag påstå, behöver förstärkas här och nu. För vi är militärt alliansfria mellan två parter som börjar se varandra som sina definitiva antagonister.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Air Power Australia 1, 2 (Engelska)
ABC News 1 (Engelska)
FAS 1 (Engelska)
NATO 1, 2 (Engelska)
RIA Novosti 1 (Engelska)
TASS 1 (Engelska)
The Washington Post 1 (Engelska)

tisdag 28 oktober 2014

Et tu, Brute?

Sammanfattning

Ryssland har bedömt försökt skapa legitimitet för utnyttjande av militära maktmedel som en maktprojektionsfaktor mot Sverige vid den under vecka 443 genomförda pressträffen, där den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård berördes. Bedömt kommer en ökning ske i utnyttjandet av militära maktmedel mot Sverige från Rysk sida då man försökt skapa legitimitet i att Ryska intressen är hotade.

Analys

Allmänt. Detta inlägg kommer beröra det officiella uttalandet från Ryska Försvarsministeriet rörande den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård. Vad som främst berörts från denna pressträff i svensk media är uttalandet där man liknar den svenska underrättelseoperationen med "Karlsson på taket". Dock delgav man vid denna pressträff två tydliga ståndpunkter från det Ryska Försvarsministeriet och därmed även staten Ryssland.

En faktor som särskilt skall tas i beaktande är att det var det Ryska Försvarsministeriet som gav detta uttalande, ytterst lite i Ryssland på myndighetsnivå uttalas eller genomförs utan förankring högre upp i hierarkin, likväl måste man då ta i beaktande att det är Rysslands ståndpunkt att a) Sverige agerande utgör en fara för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen och b) Sveriges agerande direkt hämmar Rysslands ekonomiska utveckling. Dessa två faktorer som uttalats ger mer på hand än vad man kan tro vid första ögonkastet.

Dessa två faktorer skapar en sk legitimitet för Ryssland att agera, jämför vi med de baltiska staterna där man har en stor rysk diaspora vilket rent doktrinärt skapar en legitimitet för Ryssland att agera, rysk säkerhetspolitisk doktrin stipulerar att man skall skydda sin diaspora i utlandet, som bekant har Sverige ej någon större rysk diaspora, då krävs att legitimitet skapas på ett annat sätt, vilket skapades med dessa två (2) uttalanden.

Varför är legitimitetsfaktorn så pass viktig undrar vän av ordning? Rysk maktprojektion bygger på antagandet, vilket visat sig stämma om man ser till den post Krim värld vi nu lever i, att legitimitet krävs för att dels motivera mot omvärlden dels motivera för den egna befolkningen, agerande mot en annan part, organisation eller nationalstat. Skapas legitimiteten har man även rätten att agera, eg. Casus belli. Har man denna legitimitet kommer man kunna skapa en handlingsförlamning hos omvärlden att agera, vilket med all tydlighet har visat sig stämma avseende Krimhalvön samt östra Ukraina. Dock är denna legitimitet främst psykisk mot omvärlden (läs medborgare i andra länder) i och med att det enbart är Förenta Nationerna som får ge en legitim Casus Belli.

Säkerhetspolitiska spänningar. Sveriges agerande för att bidra till ökade spänningar i Östersjöregionen dvs utsätter den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen för fara, förefaller vara att vi lider av ett ”antiryskt syndrom” dvs allt ont kommer från Ryssland menar Alexey Pushkov ordförande i Dumans utrikesutskott. Häri blir det riktigt intrikat, för nationalstaten Sverige har inte utpekat Ryssland som den skyldige för undervattensverksamheten, dock skall man ha klart för sig att i Ryssland är det lika med tecken på det som skrivs i media som statsmaktens syn, något som går att spåra tillbaka till Sovjettiden.

Detta är bedömt inte hela sanningen att det enbart skulle vara "antiryska" stämningar som Sverige bidrar till i Östersjöregionen och därmed försämrar det säkerhetspolitiska läget ur ett ryskt perspektiv. Man får inte glömma Rysslands premiärminister Dmitry Medvedevs uttalande i Juni 2013, att ett Svenskt och/eller Finskt närmande till NATO eller medlemskap kommer kräva Ryska motåtgärder i Östersjöregionen.

Det som har skett sedan detta uttalande är att både Sverige och Finland har upprättat värdlandsavtal (Host Nation Support) med NATO, likväl har NATO gjort både Sverige och Finland till "särskilda samarbetspartners" med alliansen. Värdlandsavtalet samt att vi utgör en "särskild samarbetspartner" bedömer jag är så nära man kan komma NATO utan ett formellt NATO medlemskap, icke att förglömma i detta är även det svenska och finska deltagandet i NRF (NATO Response Force).

Ur ett svenskt vidkommande är detta inte något nytt med ett nära och djupt samarbete med NATO, detta hade vi sedan 1950-talet då vi fick säkerhetsgaranter från USA och i förlängningen NATO om ett ingripande i händelse av ett Sovjetiskt angrepp, detta har vi ju inte nu, men det är inget nytt på den säkerhetspolitiska arenan och Sovjetunionen var hela tiden medvetna om detta under hela kalla kriget så ur ett ryskt vidkommande är vårt nära samarbete ingen nyhet, enda skillnaden nu är att samarbetet är offentligt med insyn, så att Ryssland reagerar kring Sveriges samarbete är enbart en retorisk fråga, däremot är bedömt frågan kring Finlands fördjupade samarbete med NATO betydligt känsligare för Ryssland kontra det Svenska.

Ekonomisk utveckling. En än viktigare faktor än de säkerhetspolitiska spänningarna som man gör uttalande kring, är uttalandet rörande hindrade av Rysslands ekonomiska utveckling. Häri ligger det som kan ge upphov till säkerhetspolitiska spänningar i Östersjöregionen. Östersjöutloppet är idag det tredje mest trafikerade ”flaskhalsen” i världen för oljeexport. Något som mycket bra belyses av Seniorprofessor Kjell Aleklett i Aftonbladet och som även FOI har beskrivit i en mycket läsvärd studie, Ett skepp kommer lastat, likväl något som jag berört på bloggen som en möjlig konfliktorsak i Östersjöregionen.

Cirka 65% av Rysslands totala export till EU sker i och ut ur Östersjön, varvid dels Östersjöns geostrategiska betydelse dels dess in-/utlopp blir både en ekonomisk fråga och därmed även en säkerhetspolitisk fråga för Ryssland att bemästra. Vad man även måste komma ihåg är President Vladimir Putins uttalande till det nationella säkerhetsrådet tidigare i år, Östersjöregionen är ett särskilt fokusområde för Ryssland, detta uttalande blir än mer tydligt och förståeligt utifrån den Ryska ekonomiska horisonten.

Häri finner vi nu svaret till varför man försöker skapa legitimitet för ett visst agerande mot Sverige, sett ur ett Ryskt perspektiv kan nu Östersjöutloppet snabbt stängas, Danmark som NATO land och Sverige som särskild samarbetspartner med NATO och värdland, behärskar Östersjöutloppet. En stor del av Rysk ekonomi samt förmåga att kunna hindra NATO förstärkningar in via Östersjöinloppet hänger på att behärska denna "flaskhals" som nu bedömt ur Ryska ögon ser ut att behärskas av NATO, eg. Östersjön har blivit ett NATO innanhav.

Slutsatser

Ryssland har försökt skapa legitimitet för ett visst agerande mot Sverige, behovet av att skapa denna legitimitet grundar sig i att man bedömer dess ekonomi som hotad och i förlängningen dess ställning i Östersjöregionen, detta har gett upphov till en ytterligare fördjupad säkerhetspolitisk spänning. Denna spänning har bedömt uppstått som en konsekvens av de införda sanktionerna mot Ryssland då dess export av vissa råvaror som främst sker med fartyg har ökat i betydelse som inkomstkälla.

I och med att legitimitet har försökt skapas kan vi förutsätta ett än mer aktivt agerande av Ryssland mot Sverige med militära maktmedel, vilket var det egentliga budskapet som kom ut ur den genomförda presskonferens där den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård berördes. Likväl får man bedöma att Finland även omfattas av detta budskap, för ur ett ryskt perspektiv bedömer jag att man känner som Julius Casears sista ord "Et tu, Brute" rörande hur utvecklingen har gått i Östersjöregionen för dem.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Aftonbladet 1
FOI 1
ITAR-TASS 1, 2 (Engelska)
Lettiska FHS 1 (Engelska)
Regeringen 1 (Svenska)
Reuters 1 (Engelska)
U.S. Energy Information Administration 1 (Engelska)

lördag 25 oktober 2014

Under ytan del 2

Sammanfattning

Främmande makt har bedömt mellan 2009-14 kränkt svenskt territorialvatten med undervattensfarkoster, bedömt även på fler platser än enbart Stockholmsskärgård. Främmande makt bedöms öka sin intensitet i kränkningarna om det nuvarande säkerhetspolitiska läget fortsätter en markant ökning kan ske om det säkerhetspolitiska läget försämras utifrån rådande nivå. Syftet främmande makt har med dessa kränkningar är bedömt att genomföra informationsinhämtning samt krigsförberedelser.

Analys

Allmänt. Detta inlägg kommer ej beröra den nu genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård. Utan vi kommer titta på de övriga uppgifterna som framkommit i kölvattnet av denna underrättelseoperation. Genomgående kommer jag använda begreppet främmande makt, för ingen nationalstat har utpekats som den kränkande, härvid krävs även att vi studerar båda parter som vi har runt oss, Ryssland och NATO anslutna länder, och vilka motiv de kan tänkas ha för att genomföra kränkningar. Särskilt skall beaktas att jag skriver NATO anslutna länder, då avser jag ej NATO som organisation utan att vissa av dess medlemsländer innehar förmågan att genomföra dessa typer av operationer.

Backgrund. Både fd Överbefälhavaren (1986-1994) Bengt Gustafsson samt författaren och säkerhetsrådgivaren Joakim von Braun gör gällande att främmande makt har bedrivit undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten sedan 2009 och framåt. Detta sammanfaller även väl med agerandet tiden innan 1980-talets undervattensverksamhet dvs man påbörjar en långsam ökning av verksamheten som sedan när det säkerhetspolitiska klimatet förändras ökar i intensitet. Perioden innan 1980-talets kränkningar var en säkerhetspolitisk lugn period, för att råda under ett kallt krig, likväl har vi mellan 1992 – 2008 haft en lugn säkerhetspolitisk period i Europa.

Bild 1. Jämförelse med tidigare kränkningar och påståda nya.
De geografiska områden som främmande makt skall ha genomfört undervattensverksamhet i är enligt von Braun, Göteborgs och Stockholms skärgård, Gotland och vid Sundsvall. Dessa områden var även områden som tilldrog sig intresse från främmande makt under 1980-talets incidenter, se bild 1, mängden kränkningar mellan 2009 – 14 skall vara ett tiotal, vilket jag bedömer som en trolig siffra om främmande makt åter påbörjat undervattensverksamhet i svenska vatten. Men finns det något substantiellt syfte med att under perioden 2009 intill dags datum genomföra undervattensverksamhet i dessa geografiska områden?

För att förstå varför det finns ett syfte krävs en tillbakablick i den nutidshistoria vi står i nu och konsekvenser av ageranden som skede för bara några år sedan, men som får ett genomslag nu, inledningsvis måste man se ökningen av NATO länder som en del i skapandet av en formativ period. När de Baltiska staterna samt Polen, vunnit sin frihet från Sovjetunionen, tog man beslutet att ett medlemskap i NATO var det enda sättet att garantera denna nyvunna frihet. Ryssland var under hela 90-talet för försvagat, för att kunna genomföra några kraftigare ageranden än retoriska, vilket troligtvis kom att vara en bidragande orsak till att folkomröstningar i de respektive länderna gick att genomföra, där en majoritet av befolkningen kom att välja ett medlemskap i NATO. Vid 2004 när de Baltiska staterna slutligen blev medlemmar i NATO, förefaller det som att Ryssland övergivit den retoriska tonen, i och med en konstant höjning av försvarsutgifterna har skett sedan dess, se bild 2, kontra dels de nordiska länderna dels de ledande europeiska NATO länderna som successivt minskat sina försvarsutgifter, ser man dock totalt så överstiger NATO samlade budget vida Rysslands, vad som även är intressant är att följa Rysslands försvarsbudget kopplat till olika händelser, se bild 3.

Bild 2. Försvarutgifts jämförelser.
Bild 3. Rysslands försvarsutgifter kopplat till olika historiska händelser.
Nästa stora vattendelare kom att bli Ryssland – Georgien konflikten 2008, denna konflikt kom troligtvis cementera ett utanförskap från NATO för Georgien, likväl så gjorde Rysslands dåvarande President Medvedev ett uttalande efteråt att kriget kom att hejda utökningen av NATO medlemsländer i Rysslands närområde. Som en direkt konsekvens av denna konflikt så kom det säkerhetspolitiska agerandet förändras i Västeuropa, varav den tydligaste för NATO blev Eagle Guardian och för Sverige en självantagen solidaritetsförklaring som ej har bekräftats av något grannland.

Eagle Guardian, är NATO operations namn på hur man avser gå tillväga i händelse av ett ryskt angrepp mot Polen samt de Baltiska staterna. Denna plan kom till verket efter den Rysk – Georgiska konflikten 2008, planen kom till allmänhetens kännedom i och med Wikileaks avslöjande av diplomatiska telegram 2010, troligtvis har planen ändrats efter det, likväl som den bör ha ändrats i takt med det försämrade säkerhetspolitiska läget mellan NATO och Ryssland, som varit i en nedåtgående spiral sedan 2008.

Den svenska solidaritetsförklaringen som tillkom efter det Rysk – Georgiska kriget 2008, bygger i grunden på Lissabonfördraget, här skall särskilt beaktas att EU är ej en militärallians däremot har man ett försök till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), där medlemsstaterna skall ge hjälp i händelse av ett angrepp på ett annat medlemsland enligt FN stadgan artikel 51. Dock skall det särskilt poängteras att ordalydelsen är, "Stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51", det är inga utfästelser rörande understöd med väpnad trupp, utan spektrat är oerhört stort i det ordvalet.

Således har vi ett antal händelser i vårt närområde som kommer leda fram till en ökad spänning mellan å ena sidan Ryssland å andra sidan NATO och mitt i mellan dessa två står de militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. En liknelse kan vara att Georgien konflikten 2008 är för oss idag vad Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan var för 1980-talets generation. Likväl ser man till en formativ period avseende främmande makts undervattensverksamhet i svenska vatten så blir liknelsen även mycket slående.

Formativ period. Vid 2009 står då återigen NATO och Ryssland mot varandra, spelpjäserna är än en gång på plats för att planera och förbereda för att kunna behärska geostrategiskt viktiga delar av Sverige i händelse av en konflikt mellan dem. Häri kommer Bengt Gustafssons och Joakim von Brauns uppgifter in, under denna period skall främmande makt genomfört undervattensverksamhet inne på svenskt inre territorialvatten. Sett till den uppbyggnad av händelser som skett under hela 2000-talet är det fullt rimligt att dessa uppgifter stämmer.

Sundsvall, denna plats kanske är förvånande för vissa i undervattensverksamhets sammanhang, men tittar man lite närmare på det så blir det mycket förståeligt, dock måste vi se bortom vår egen landgräns för att förstå varför. Mellannorrlands geografiska placering erbjuder goda inflygningsvägar för både Ryssland respektive NATO mot varandra i händelse av en konflikt. Nästintill i höjd med Västernorrland och Jämtland men i Norge finns de bergförråd som skall förse den predestinerade brigaden ur amerikanska marinkåren med den utrustning och underhåll som krävs för 30 dagars strid i händelse av att Norge dras in i en konflikt. Denna brigaden kan således enbart flygas in med mer eller mindre uniform och personligt eldhandvapen, övrig materiel finns på plats. Detta blir ur det Ryska perspektivet ett mycket högintressant mål, likväl blir det strategiskt viktigt för NATO att skydda i händelse av en konflikt. Undervattensverksamheten som skall ha genomförts vid Sundsvall är bedömt riktad mot sensorsystem (läs radar och liknande system) som kan finnas i anslutning till havet. Historiskt stämmer även detta väl då framför allt F 4 var den flygflottilj som hade flest besökare av östliga s k ”försäljare”, vilket är fullt naturligt vill man säkerställa fria inflygningsvägar krävs det att det ej finns något flygförband på platsen.

Gotland, denna ös strategiska värde har dels belysts på denna blogg dels av andra försvarsdebattörer, så att Gotland har en stor strategisk vikt för dels Ryssland dels NATO är bortom allt tvivel. Undervattensverksamhet blir då än mer trolig att den har genomförts under denna formativa period. I Gotlands fall är det troligt att främmande makt dels har genomfört inhämtning mot de sensor system som finns placerade på ön dels rekognoserat landstigningsplatser för både stora och mindre enheter dels har man bedömt genomfört inhämtning mot sensorsystem i anslutning till havet. Båda parter har intressen av denna information.

Göteborg, Marinen genomförde 2011 en ubåtsjaktoperation i Göteborg, bedömt är det denna operation som Von Braun hänvisar till i sina uppgifter. Vad som är intressant med denna ubåtsjakt är att den genomfördes parallellt som en marinövning genomfördes i området, likväl ett mindre känt faktum är att Hans Majestät Konungen befann sig på ett av fartygen och kunde ej komma iland för ett dygn senare, bara detta visar på att man bedömde det som mycket troligt att främmande makt genomförde undervattensverksamhet. Försvarsmakten har mig veterligen ej släppt någon öppen rapport rörande vad man de facto kom fram till i efteranalys arbetet av ubåtsjakten i Göteborg. Varför är då Göteborg viktigt? För Ryssland blir det viktigt att kunna hindra NATO förband att utnyttja Sveriges största hamn för intransport av markförband i händelse av en konflikt, för NATO blir det viktigt att kunna ha kännedom om uppbyggnaden kring hamnen och terrängen till den i händelse av ett ryskt angrepp. Likväl kan kränkningar i Göteborgsskärgård syftat till att införskaffa sig kunskap rörande sensorsystem eller utplacering av egna sensorsystem m h t den strategiska vikt Göteborgs hamn har.

Stockholm, Den strategiska betydelsen av rikets huvudstad säger allt kring varför Stockholmsskärgård är högintressant för främmande makt dels finns rikets ledning i Stockholm dels utanför finns 4. Sjöstridsflottiljen en av två (2) kvarvarande sjöstridsflottiljer och därmed 1/4 av svenska Försvarsmaktens fjärrstridskrafter, inräknat de två stridande flygflottiljerna samt 3. Sjöstridsflottiljen. Härvid är detta område strategiskt viktigt för en motståndare att redan i fredstid rekognosera och föröva i för att möjliggöra stridens förande oaktat om det är NATO eller Ryssland. Undervattensverksamhet har genomförts tidigare i detta område, vilket bekräftades vid en av presskonferenserna. Bedömt har främmande makt genomfört underrättelseinhämtning mot sensorsystem i området, likväl övrig underrättelseinhämtning, utplacering av egna sensorsystem samt inträningsoperationer i syfte att föröva vissa kritiska moment i händelse av en konflikt, båda parter har intresse av detta.

Mängden kränkningar under vatten mellan 2009 till 2014 har ej bekräftats av Försvarsmakten likväl har man ej heller bekräftat uppgifterna rörande Gotland och Sundsvall, dock tidigare kränkningar i Stockholmsskärgård har bekräftats, likväl den genomförda ubåtsjakten i Göteborgsskärgård 2011 är ju i sig en indirekt bekräftelse på att främmande makt kan ha genomfört undervattensverksamhet i området. Vad som dock gör det troligt att t ex Von Brauns siffra ett tiotal kränkningar stämmer, är att officersförbundet hade i sin medlemstidning i Oktober 2014, ett reportage om undervattensspaningscentralen (UVSC) på Muskö. Där man indirekt ger en bekräftelse att undervattensverksamheten har ökat, då man nämner att mer fasta hydrofonsystem kommer utplaceras på grund av den ökade aktiviteten i Östersjön, likväl beskrev man utplacering av fasta kamerasystem, något som de gamla ubåtsskyddskompanierna även hade spritt över Sverige i syfte att kunna kontrollera ytan, då olika sensorsystem gav utslag och därmed bekräfta eller falsifiera om en undervattensfarkost var på platsen.

Fakta i målet är att Försvarsmakten har bekräftat undervattensverksamhet av främmande makt har genomförts tidigare som minst i Stockholms skärgård. Är då de övriga uppgifterna troliga att främmande makt även befunnit sig i Göteborgs skärgård, vid Gotland och Sundsvall. Jag bedömer det som mycket troligt att så är fallet, kopplat till de säkerhetspolitiska spänningar som uppstod efter Georgien konflikten samt dess efterföljande konsekvenser, så faller bitarna på plats. Detta kan även vara en del som Säkerhetspolisen (SÄPO) benämner som krigsförberedelser. Kan man nationalitets bestämma vilken den främmande makten är? Svaret på den frågan blir nej, i så fall hade en diplomatisk protestnot redan varit överlämnad till den nationen.

Förklaringsmodeller. Fyra troliga förklaringsmodeller finns främst till varför främmande makt väljer att genomföra undervattensverksamhet på dels svenskt territorialvatten dels det inre territorialvattnet, dessa är inhämtningsoperationer, avlyssningsoperationer, rekognosering av sensorsystem och avslutningsvis utplacering av egna sensorsystem. Det främsta och övergripande huvudsyftet med främmande makts undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten är och förblir underrättelsedrivna operationer i något syfte, det var det övergripande syftet under 1980-talets kränkningar likväl lär det vara/bli det under de kommande årens.

Inhämtningsoperationer har tidigare beskrivits i den ovanstående texten, men en ytterligare förklaring kan krävas. Syftet med renodlade inhämtningsoperationer vid undervattensverksamhet kan vara att finna lämpliga landstigningsplatser, farleder, genomföra inträngning på land i syfte att rekognosera fasta objekt. Detta vet vi genomfördes dels av NATO anslutna länder dels av Ryssland under det kalla kriget, så båda parter har genomfört och besitter förmågan att genomföra sådana operationer. Det är således renodlade krigsförberedelser dessa operationer syftar till, man vill fysiskt på plats inhämta information som bekräftar ens tänkta planer.

Bild 4. Undervattenskablar i Östersjön.
En möjlig förklaring till varför främmande makt befinner sig i våra skärgårdar kan vara avlysning av undervattenskablar, både NATO och Ryssland har denna förmåga, se bild 4. Den mest kända avlysningsoperationen är "Ivy Bells", då USA avlyssnade en undervattenskabel i Ochotska havet under 1970-talet, i en nyligen publicerad artikel i Ryssland rörande ubåtstypen AC-12 så beskrivs även att avlysningsoperationer har genomförts med denna ubåtstyp. Således båda sidorna har kompetensen och förmågan att genomföra sådana operationer. Vän av ordning ställer sig säkert då frågan varför genomföra det på inre vatten och inte ute på internationellt vatten. Oftast handlar det om dykdjup men även referenspunkter för att enkelt kunna fastställa vart kabeln finns, i fallet med "Ivy Bells" förutsatte man att det skulle finnas en varningsskylt som indikerade att ankring var förbjuden mellan land, vilket det gjorde, därmed kunde sökandet efter kabeln underlättas. Syftet med en avlysningsoperation i dagsläget är bedömt att få tillgång till rådata i och med att den mesta överföringen numera genomförs digital i dessa kablar.

En annan förklaring är i redan fredstid genomföra rekognosering av främst sensorsystem för att möjliggöra förstöring av dessa i händelse av krig. Med sensorsystem avses här dels radar dels undervattenssystem såsom bottenfasta sonarsystem o dyl. Försvarsmaktens innehav av dessa system framkommer som senast i officersförbundets medlemstidning, likväl finns det tidigare SOSUS system (benämnt som Ålandsspärren och System-4) beskrivit i Mikael Holmströms bok den dolda alliansen. Förstörs sådana system i ett inledningsskede av en konflikt så skulle vår förmåga att nå ett ledningsövertag mot en motståndare drastiskt försämras. En annan förklaring kan vara kartläggning av dessa system så att dessa kan undvikas. Både Ryssland och NATO länder har under kalla kriget genomfört förberedelser för sådan verksamhet.

En avslutande förklaring kan vara utplacering av egna sensorsystem samt underhåll av dessa. Både Ryssland och NATO länder genomförde sådana operationer under kalla kriget, förmågan att genomföra dessa operationer lär under del av 1990 och 2000-talet nedgått men tveksamt är om man valt att avsluta ett vidmakthållande i detta. Vilket skulle förklara ett inträngande på inre svenskt territorialvatten.

Den avslutande frågan är alltid den vanligaste förekommande, varför väljer man att genomföra kränkningar med undervattensfarkoster, det svaret är går att finna i vår oerhört långa kust, Sveriges kust är dryga 270 mil lång. Längs denna kust har vi en stor del av våra sensorkedjor, detta gör att det enklaste sättet att inhämta information rörande dessa är främst genom undervattensverksamhet. Sannolikheten att bli påkommen är mycket låg och blir man påkommen är det näst intill omöjligt att bevisa vilken nation som är den kränkande om man inte lyckas tvinga upp eller sänka farkosten och då bärga den. Häri ligger svaret varför främmande makt väljer att kränka vårt territorialvatten med undervattensfarkoster.

Bedömt genomförs samtliga fyra typer av operationstyper i och med att det övergripande syftet med dem är informationsinhämtning samt krigsförberedelser. Sett till den period vi tittar på 2009-2013 så blir det mycket svårt att göra indiciekedjor som kan utpeka någon specifik nationalstat som den kränkande utan teknisk bevisning. Efter 2013 blir situationen enklare, där finns ett större antal variabler att kunna ta hänsyn till samt vägval som Sverige genomfört, men det återkommer vi senare till.

Slutsatser

Främmande makt har genomfört undervattensverksamhet på svenskt territorium bedömt kommer även främmande makt fortsätta dessa operationer mht det rådande säkerhetspolitiska klimat i Östersjöregionen. Försämras det säkerhetspolitiska klimatet kommer bedömt intensiteten i undervattensverksamheten tillta.

Främmande makts övergripande syfte med undervattensverksamhet är bedömt att genomföra informationsinhämtning samt krigsförberedelser. Dessa syftar dels till att bekräfta om tilltänkta planer är möjliga dels till att redan i fred öva kritiska moment som kan nå strategiska avgöranden i krig och därmed rättfärdigar risktagningen redan i fred.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

DN 1, 2 (Svenska)
Expressen 1, 2, 3 (Svenska)
FN 1 (Engelska)
Komsomolskaja Pravda 1 (Ryska)
OSW 1 (Engelska)
Sundsvalls Dagblad 1 (Svenska)
SvD 1 (Svenska)
SIPRI 1, 2 (Engelska)
Submarine Cable Map 1 (Engelska)
The Guardian 1 (Engelska)
RIA Novosti 1 (Engelska)
Regeringen 1 (Svenska)
Regeringskansliet 1 (Svenska)
Göteborgsposten 1 (Svenska)
Officersförbundet 1 (Svenska)
Deception, Lucas Edward, 2012
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Blind mans bluff, Sontag Sherry; Drew Christopher; Drew Annette, 1998
Rising Tide, Weir Gary; Boyne Walter, 2003
Sanningen i ubåtsfrågan, Gustafsson Bengt, 2010
Hårsfjärden, Tunander Ola, 2001

tisdag 21 oktober 2014

Det dolda hotet del 2 - Nätverken

Sammanfattning

Ryssland utnyttjar sig av dolda nätverk i ett presumtivt målland för en konflikt, dessa nätverk syftar till att möjliggöra dolda underrättelse- och specialförbands operationer i de förberedande skedena av en konflikt och under själva konflikten. En välfungerande säkerhetstjänst krävs för att omintetgöra dessa nätverks förmåga att kunna verka, finns denna förmåga hos säkerhetstjänsten så kommer man bedömt lyckas vinna manöverutrymme vid en påbörjad konflikt och möjligtvis även få ett övertag i konflikten.

Analys

Allmänt. I det förgående inlägget (som bör läsas om ni ej har gjort det för att förstå sammanhangen i detta inlägg) tittade vi på vilka dolda mekanismer i den nu antagna ryska operationskonsten som finns, i detta inlägg kommer vi fördjupa oss ytterligare i detta och försöka åskådliggöra dess strukturer eller nätverk som möjliggör att man under en längre tid kan förbereda och destabilisera ett målland för att vid en konflikt snabbt kan neutralisera mållandet.

I detta inlägg kommer vi främst beröra de mekanismer som arbetar i skede 3, 5 och 6 vid en konflikt som innefattar Ryssland och ett annat land (benämns målland i dessa inlägg). Innan de mekanismer som är i arbete i dessa skeden beskrivs djupare krävs en viss begreppsförklaring, som uteblev i det förgående inlägget i denna serie, för att öka förståelsen för vad som de facto beskrivs. Som nämnts i det föregående inlägget är i huvudsak denna operationskonst underrättelse- och specialförbandsorienterad, varvid dessa begrepp kräver en viss förklaring.

Underrättelseofficer, det finns två typer av underrättelseofficer den legala och den illegala, den illegala benämns illegalist. Den legale underrättelseofficeren kan dels vara en försvarsattaché som har ackreditering som diplomat på en ambassad, hans inhämtning är känd av alla i mållandet, oftast genomför han öppen inhämtning dvs han besöker förband, mässor o dyl. En annan typ av legal underrättelseofficer är en ambassadtjänsteman oftast även han med ackreditering som diplomat, men med en täckbefattning dvs han kan stå som t ex kulturattaché. Det är företrädesvis den med täckbefattning som genomför rekrytering av källor, skulle hans verksamhet upptäckas riskerar han ingen straffpåföljd förutom utvisning i och med sin diplomatiska immunitet. Denne person är även den som driver källorna vad som populärt kallas källdrivare.

Källor, ett stort antal källor finns, som förhoppningsvis kan förklaras kortfattat för er läsare, dessa är, Agenter som indelas i huvudagent, agent, stödagent och inflytelseagent, utöver dessa finns källor som betrodd person, betrodd kontakt, omedvetna källor och sovande källor. Nedan följer en kortfattad förklaring kring respektive begrepp:
  • Huvudagent, den som kontrollerar agenter eller understödjer underrättelseofficeren i rekrytering av agenter.
  • Agent, den som insamlar hemlig information i mållandet.
  • Stödagent, en individ som hjälper agenten med att förmedla information till huvudagenten eller underrättelseofficeren, tillhandahåller säkra utrymen, identifikationshandlingar m m allt för att agenten skall kunna arbeta, kan även understödja specialförband med säkra utrymen, transporter o dyl.
  • Inflytelseagent, en individ som försöker dolt påverka med idéer makthavare eller den allmänna opinionen.
  • Betrodd person, en individ som är ideologiskt motiverad att hjälpa den främmande makten, kan vara omedvetet eller medvetet, dessa individer rekryteras ej till agenter.
  • Betrodd kontakt, är en individ som på sina egna villkor lämnar hemliga eller oftast icke hemliga uppgifter som är till hjälp för den främmande makten, dessa kan utvecklas till agenter på sikt.
  • Omedvetna källor, detta är individer som omedvetet lämnar uppgifter till den främmande makten, oftast genom att framhäva sig själva och genom smicker från den främmande makten fortsätter att ge information, eller på ett omedvetet sätt går i den främmande maktens ledband, sk "nyttiga idioter".

En annan form av källor är sovande källor, med vilket jag menar är den stora mängd av fd informatörer till de fd Warszawapaktländernas underrättelsetjänster, bedömt hade Sovjetunionens två inhämtningsorgan, KGB samt GRU, fullständig kontroll över dessa informatörers identiteter. Dessa identiteter har troligtvis bibehållits av Rysslands nuvarande motsvarigheter till dessa organisationer, häri ligger nu den stora faran, om dessa individer fortfarande har någon form av förmåga att inhämta information eller påverka i samhället, så kommer troligtvis dessa organisationer genomföra ett närmande mot dessa individer och åter kräva dess tjänster, troligtvis med en form av utpressning att man ej kommer avslöja vad de tidigare gjort i sitt liv.

Med denna begreppsförklaring så skall vi nu se vilka strukturer som är i arbete i de tidigare nämnda skedana. Detta är illegala underrättelsenätverk, stridande nätverk och kriminella nätverk. Vad avser de illegala underrättelsenätverken är dessa främst aktiva i skede 5, 6, 7, 8 och i vissa fall i skede 3 då specialförbandsoperationer genomförs som kräver understöd av en fungerande organisation i mållandet som är inriktad på att understödja vid stridande operationer. Vad avser de stridande nätverken är dessa främst aktiva i skede 5, 6, 7, 8 med en tyngdpunkt på skede 6. Vad avser de kriminella nätverken är dessa bedömt främst aktiva i skede 3, främst med att genomföra smugglingsoperationer och i inledningsskedet av skede 6.

llegala underrättelsenätverk. Under hela det kalla kriget lade Sovjetunionen ned ofantliga summor på att upprätta sk illegala underrättelsenätverk, dessa nätverk bemannades av illegalister och styrdes i respektive land av en illegal residentur. Den illegala residenturen var de som styrde illegalisterna och dess verksamhet i mållandet, själva syftet med denna verksamhet var att kunna fortsätta att bedriva underrättelseverksamhet i mållandet i händelse av krig, då dess ordinarie underrättelsepersonal som oftast arbetade på ambassaderna med diplomatisk ackreditering ej skulle kunna fortsätta med sin underrättelseinhämtning.

Har Ryssland fortsatt i samma bana som Sovjetunionen efter dess sönderfall med ett vidmakthållande av illegala underrättelsenätverk och residenturer i länder runt omkring dem? Bedömt är svaret ja på den frågan, de dyrköpta erfarenheterna efter andra världskriget inom andra områden har Ryssland fortsatt att förvalta, varav att säkerställa underrättelser i händelse av krig var en av de mest dyrköpta, således är det högst sannolikt att man fortsatt utnyttjar sig av dessa metoder.

Sett till illegalisten, dvs underrättelseofficeren, är det oftast en person som fått en sk legend, dvs vederbörande skall ha en täckhistoria som beskriver hela individens liv intill dags datum med detaljer, oftast tar det mycket lång tid (3-5 år) att utbilda en illegalist, dels skall språket läras samt de tekniker som krävs att kunna verka som illegalist dels skall täckhistorien memoreras till perfektion. När väl illegalisten är färdigutbildad flyttas han från sitt moderland till ett transitland, syftet med transitlandet är oftast att skaffa sig ett medborgarskap i det för att ytterligare säkra identiteten för illegalisten, när detta är uppfyllt förflyttar han sig till mållandet, för att där påbörja sin verksamhet.

Residenturen är oftast förklädd till någon civil företagsverksamhet, vilket kan motivera en till- och frånströmning av personer till platsen. Dock behöver fallet ej vara så, utan andra platser kan även utnyttjas. Residenturen stöds oftast av en stödofficer från ambassaden, stödet omfattar vanligtvis pengar för att kunna genomföra verksamheten, likväl kan andra ackrediterade diplomater med underrättelsebefattning arbeta mot residenturen, men oftast försöker man minimera kontaktytorna mellan den öppna och dolda underrättelseverksamheten, för att verksamheten ej skall röjas.

Kommunikationen mellan det illegala underrättelsenätverket genomförs oftast med enkelriktad kommunikation på kortvågsbandet (KV/HF) eller med hjälp av fältbrevlådor (på engelska Dead Letter Box - DLB), enkelt beskrivet är en fältbrevlåda en dold plats i terrängen eller motsv där man kan placera ett meddelande. Vad avser den enkelriktade kommunikationen är det vad som benämns nummersändare dvs uppdragsgivaren använder sig av engångskrypto i form av talserier som skickas till mottagaren som sedan dekrypterar meddelandet. Denna form av kommunikation är mer eller mindre 100% säker under förutsättning att man ej lyckas få tag på den kodbok som gäller, vilket skedde under del av andra världskriget vilket möjliggöra Venona, som var en amerikansk ledd operation som syftade till att dekryptera denna form av meddelanden som Sovjetunionen hade skickat, detta gjorde att bl a Svensk säkerhetstjänst lyckades identifiera ett antal Sovjetiska agenter.

Dock krävs det av personalen ingående i det illegala nätverkat att sambandsfärdigheter upprätthålls i kortvågskommunikation med dess högkvarter. Häri ligger en stor del av den nationella signalspaningen, upptäcka denna typ av kommunikation mellan illegalister och dess högkvarter. Denna form av kommunikation övas med jämna intervaller, för att i krig kunna förmedla uppgifter från mållandet. I fred är det vanligaste förfarandet att fältbrevlådor utnyttjas där ackrediterade underrättelseofficerare medför meddelandet till ambassaden som i sin tur sänder det, i och med att de har sändningstillstånd i mållandet.

Det illegala underrättelsenätverket rekryterar dels agenter själva i mållandet dels skall de vara beredda att överta ledningen av de rekryterade agenterna från det legala underrättelsenätverket i händelse av krig. Oftast är de som rekryteras av det illegala underrättelsenätverket sk sovande agenter, de erhåller utbildning o dyl i fred, för att kunna träda i kraft i händelse av en säkerhetspolitiskt spänd situationen som kan övergå till en öppen konflikt mellan Ryssland och mållandet. Detta är främst denna organisation som skall understödja de ryska spetsnazförbanden i händelse av att en konflikt uppstår mellan Ryssland och mållandet.

Det illegala nätverket upprättar även upplag i mållandet dels vad avser kommunikationsmedel dvs kortvågssändare dels vad avser övrig utrustning som krävs för att kunna verka i en konflikt. Exempel från kalla kriget visar på kortvågssändare som man funnit på svensk mark som tillhört illegala underrättelsenätverk ur minst ett fd Warszawapaktsland, några offentliga exempel på vapengömslen har ej framkommit, därmed inte sagt att man ej funnit sådana. Däremot har man i Västeuropa funnit vapengömslen tillhörande fd Sovjetiska illegala underrättelsenätverk.

Den svagaste länken i det illegala underrättelsenätverket är kontaktytan mellan det legala underrättelsenätverket och det illegala. Lyckas mållandets kontraspionage finna denna kontaktyta kan man börja nysta upp det illegala nätverket. Då uppstår helt plötsligt frågeställningen skall man agera mot det illegala underrättelsenätverket dvs lagföra dem eller skall man låta verksamheten fortgå? Oftast faller valet på det sistnämnda man håller dem under uppsikt för att därmed i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation kunna "slå" sönder nätverket. Valet av denna metod är enkel, man vet att ett nytt illegalt nätverk kommer enbart upprättas om man slår sönder det, varvid det kan vara bättre att välja tidpunkten då man verkligen kan vinna något på att slå sönder det.

Finns då illegala underrättelsenätverk i Sverige, definitivt, det fanns när Sovjetunionen föll sönder, dessa nätverk lades inte ned när staten Ryssland uppstod, utan de har enbart ändrat skepnad under årens lopp, de finns i våra två grannländer Finland och Norge, där man har varit mer öppen i sin beskrivning av denna verksamhet så naivt vore att tro att denna verksamhet ej försiggår här.

Stridande nätverk. En av de stora rädslorna under det Kalla Kriget i hela Västeuropa var sovande Sovjetiska sabotagenätverk som skulle träda i kraft vid ett skymningsläge, då skulle sabotage o dyl ske mot viktiga installationer för stridskrafterna samt mot krigsviktiga och samhällsviktiga installationer. Något som nutida information har visat, var en befogad rädsla hos dessa nationer.

Utnyttjandet av både enskilda sabotörer och grupperingar i västvärlden var något som både KGB och GRU arbetade med under Sovjettiden, exempelvis har man funnit vapendepåer spridda över Västeuropa som Sovjetunionen iordningställde inför en konflikt. Likväl fanns depåer upplagda längs den Mexikansk-Amerikanska gränsen där man hade tänkt utnyttja individer ur Sandinist gerillan för att genomföra sabotage och väpnad strid inne i USA i händelse av en konflikt. Således Ryssland har ett förflutet av att utnyttja grupperingar inom målländer och att successivt bygga upp en struktur samt underhållssäkerhet för att möjliggöra sabotage och strid på djupet inom presumtiva målländer.

Upprättas då sabotagenätverk av Ryssland, likt Sovjetunionen gjorde, bedömt genomförs och har en en sådan uppbyggnad genomförts en längre tid av dessa strukturer i västliga länder. Bedömt har man två (2) olika typer av väpnade strukturer dels har man renodlade sabotage nätverk som drivs av den illegala residenturen i mållandet dels har man större massor av provokatörer som skall kunna bedriva partisan liknande krigföring i mållandet.

Generalöverste Anatoliy Zaytsev, skrev i VPK (140903), Voyenno-Promyshlennyy Kuryer, att man från rysk sida måste förbereda sig för att strida utan frontlinjer, då större truppkoncentrationer ej kommer kunna samlas för ett angrepp, främst utifrån de tekniska inhämtningssystem som finns såsom satelliter, härvid föreslår han en form av partisankrigföring likväl måste man från rysk sida kunna möta en motståndares krigföring som baseras på partisankrigföring. Denna form av krigföring menar han på lämpar sig mycket väl vid låg- och mellanintensiva konflikter, vilket även kan tolkas som stadierna innan ett krig, främst utifrån att det rör sig om lätt rörliga förband som främst skall genomföra eldöverfall med långräckviddiga system mot kritiska system som därefter omgrupperar.

En möjlig uppbyggnad av en sådan partisanrörelse kan vara de gymnasieelever från Litauen ur den ryska diasporan som åkt till Ryssland på militärläger anordnade av det Ryska Försvarsministeriet, dessa läger är även kända för att utgöra en rekryteringsgrund till Ryazan högre militära luftlandssättnings utbildning, instruktörer därifrån deltar även i utbildningen av ungdomarna, där man traditionellt utbildat dels VDV personal dels Spetsnaz personal. . Den utbildning som ungdomarna förefaller erhållit är första hjälpen, motstånd mot förhör, psykologiska operationer (att beakta är att detta är troligtvis hur man sprider propaganda o dyl inte hur man planlägger psykologiska operationer), vapentjänst, närstrid och som minst patrullkarls strid.

Mer riktad form rekrytering av enskilda individer genomförs även, exempel från Tyskland under 2014. En artikel från Tyskland visar på att enskilda individer som tränar det Ryska närkampssystemet "Systema", som främst används av de ryska spetsnazförbanden, har försökts rekryteras av den ryska militära underrättelsetjänsten, vid dessa träningsinrättningar i Tyskland. Många av instruktörerna utanför Rysslands gränser är även fd spetsnazsoldater, vissa individer har även inbjudits till Ryssland för att få paramilitärutbildning, vid en ej namngiven plats ca 14 mil norr om Moskva. Huvudfokus för rekryteringen av individerna förefaller varit personal som arbetar inom den Tyska Försvarsmakten, Polisväsendet och övriga säkerhetsstrukturer.

Bedömt är den riktade rekryteringarna avsedda mot renodlade sabotörer, som i ett skymningsläge kommer träda i kraft och förstöra för mållandet totalförsvarsviktig infrastruktur och därmed möjliggöra ett snabbt krigsförlopp för Ryssland. Dessa individer kommer troligtvis efter genomförd utbildning ha mycket lite kontakt med den illegala residenturen för att ej röjas av mållandets säkerhetstjänster. Den stora rekryteringsmassan såsom exemplet med de litauiska gymnasieeleverna är bedömt tänkt att utnyttjas dels i inledningsskedet av en konflikt dels under en konflikt. I inledningsskedet är det bedömt dessa individer som kommer utgöra den hårda kärnan vid destabiliserande demonstrationer o dyl och under konflikten kommer dessa organisera sig som motståndsceller och bedriva störstrid på djupet av mållandets territorium i syfte att främst binda resurser.

Ur ett svenskt perspektiv så rekryteras troligtvis enskilda individer till sabotagenätverk. Däremot finns det ej i Sverige någon Rysk diaspora som kan tänkas användas som i de baltiska staterna, vilket skulle kunna utgöra grunden för ett stridande nätverk, däremot finns det gott om extrema grupperingar, som troligtvis kan förledas att gå ens ärenden och därmed utgöra dels den hårda kärnan vid våldsamma demonstrationer i ett destabiliseringsskede dels utgöra en form av motståndsrörelse vid en konflikt. Häri bör man särskilt beakta säkerhetspolisens uppgifter om att stora mängder svenska kartor har köpts upp av individer som jobbar för den ryska underrättelsetjänsten. Dessa kartor behövs ej i Ryssland, utan snarare är de avsedda för svenskar som skall lösa uppgifter inom svenskt territorium.

Kriminella nätverk. En intressant sak som uppdagas när man studerar litteratur kring Sovjetunionens dolda underrättelseverksamhet men även nutida Rysslands, är utnyttjandet av kriminella nätverk, för att med dessa kunna lösa underrättelseuppgifter. Nu bör understrykas att det ej är något unikt med detta och Ryssland är ej heller ensamma om att utnyttja sådana nätverk i underrättelseoperationer.

Enligt SOCOM har Ryssland sedan 2008 i varje militär operation de genomfört utnyttjat kriminella nätverk på olika sätt, i förberedelserna inför en konflikt, ser man även historiskt så utnyttjades t ex kriminella nätverk (flyktingsmugglare) av Sovjetunionen i Sydamerika för att kunna smuggla in vapen o dyl i USA för de stridande nätverken där, således finns det en hög sannolikhet att SOCOM analys stämmer.

Enligt den tyska tidningen Bild, så finns det ett ryskt kriminellt nätverk i Tyskland som leds av fd KGB personal. Detta nätverk skall vara militärt herrarktiskt organiserad och delat in Tyskland i områden, där olika underenheter arbetar. Häri ligger nu en stor fara om SOCOM analys stämmer, varvid man utnyttjar kriminella nätverk för att genomföra dolda operationer med nationella syften, stämmer den Tyska tidningens uppgifter och SOCOM så finns en tydlig koppling till att krigsförberedelser i sådant fall har genomförts även mot Tyskland från Rysk sida.

Ej att förglömma är den Estniske underrättelseofficeren Eston Khover som kidnappades på Estniskt territorium av bedömt ryska specialförband. Enligt de estniska myndigheterna så undersökte han just kriminella nätverk med kopplingar till FSB, således är det rimligt att tro att vad det i själva verket handlade om var, kopplingar till ryska krigsförberedelser på estnisk mark.

Utnyttjandet av kriminella nätverk är varken något nytt och inte heller något unikt för just Ryssland, dock är det bedömt en dimension som ytterligare måste tas hänsyn till i en allt större omfattning vad avser krigsförberedelser. Tidigare handlade det främst om ett utnyttjande av kontakter och möjligheter att dolt förflytta personal eller materiel in till målländer, att jämföra med hur smugglare under andra världskriget utnyttjades av diverse olika nationers underrättelseorganisationer. Nu kan det i en högre utsträckning utnyttjas för att destabilisera målländer.

Bedömt kommer de kriminella nätverken i huvudsak utnyttjas för införsel av utrustning i mållandet samt specialförbandsenheter, enligt tidigare känt mönster, dock finns även en möjlighet att dessa nätverk utnyttjas i de mer destabiliserande skedena av mållandet, då dessa kan utgöra en grogrund för att orsaka våldsamma upplopp framför allt om nätverken har en stor geografisk spridning inom mållandet, samt understödja dessa upplopp med diverse olika medel.

Slutsatser

I och med att denna operationskonst är så beroende av dolda förberedelser och ett dolt agerande, blir det tydligt att ett stort fokus måste sättas på att identifiera dessa nätverk, för att därefter kunna följa dem och i ett visst skede omintetgöra dessa dvs lagföra dem. Lyckas man med detta försvåras och omintetgörs Rysslands förmåga att kunna utkämpa en konflikt med denna typ av operationskonst och man tvingar fram en mer reguljär krigföring kontra en asymmetrisk och okonventionell som nu är fallet.
Häri ligger även den stora utmaning för ett mållands säkerhetstjänst, när, var och hur väljer man att slå sönder dessa nätverk, då det i praktiken är en omöjlig uppgift. För det sönderslagna nätverket kommer på sikt att ersättas med ett nytt. Bedömt måste man välja ett tillfälle då man anser sig ha tydliga indikationer på att en konflikt är förestående, varvid att man då väljer att lagföra dessa individer, då kommer operationen att börja halta och man har själv skapat sig manöverutrymme för att kunna vidta andra åtgärder och möjligtvis lyckas man även deeskalera situationen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

AP 1 (Engelska)
Bild 1 (Tyska)
Delfi 1, 2, 3, 4, 5, 6 (Engelska)
FAS 1 (Engelska)
FMSO 1 (Engelska)
Huffingtonpost 1 (Tyska)
Jägarchefen 1 (Svenska)
SR 1, 2 (Svenska)
The Daily Mail 1, 2 (Engelska)
The Guardian 1 (Engelska)
Counter-Unconventional Warfare White Paper, SOCOM, 2014
Det Sovjetiska hotet mot Sverige, Jovius Dragan, 1978
FMFRM 3-201 Spetsnaz, USMC, 1991
Spioner och spioner som spionerar på spioner, Forsberg Tore, 2003
Spionjägaren Del 1, Frånstedt Olof, 2013
Spionjägaren Del 2, Frånstedt Olof, 2014
Illegalister, Grigorjev Boris, 2009

torsdag 9 oktober 2014

Konsten att förbereda ett land

Sammanfattning

Den nyligen avslutade civilförsvarsövningen i Ryssland har troligtvis varit en landsomfattande lednings- och funktionsövning av det ryska civilförsvarets agerande i händelse av ett krig, bedömt har man övat åtgärderna i händelse av kärnvapenkrig. Denna slutsats kan dras av ingående delövningsmoment samt omfattningen av civilförsvarsövningen som sträckt sig över hela Ryssland dvs nio (9) tidszoner och mellan 10 - 60 miljoner civila som berörts av övningen samt 300,000 man ur civilförsvaret.

Analys

Mellan den 4 och 8 Oktober 2014, genomfördes över hela Ryssland en omfattande civilförsvarsövning. Övningen kom att omfatta ca 300,000 individer ur civilförsvaret med 10,000 olika former av utrustningsdetaljer och mellan 10 - 60 miljoner (här ger RIA Novosti motstridiga uppgifter) civila som berörts av övningen över hela Ryssland.

Övningen har letts från Rysslands nationella krishanteringscenter, ansvarig för övningen har varit Rysslands katastrofminister Vladimir Puchkov, utöver detta har cirka 80,000 beslutsfattare på olika nivåer direkt berörts av övningen. Övningsscenarion som genomförts över hela Ryssland har bl a varit flygplanskrascher, översvämningar, jordbävningar och utsläpp av farliga kemiska substanser, radioaktiva utsläpp, brandbekämpning, indikering m m. Respektive geografiskt övningsområde tilldelades av övningsledningen ett typscenario baserat på dess geografiska förutsättningar.

Undsättningsoperationer med luftfarkoster har även övats med understöd av det Ryska flygvapnet som ett avslutningsled i övningen, över trettio (30) luftfarkoster har utnyttjats, MI-8, MI-26, KA-32, IL-76, AN-74, YAK-72 och BE-200. Likväl har luftlandsättning med fallskärm av indikerings- och räddningspatruller från helikopter övats.

Inledningsvis kan slutsatsen dras att detta har varit en omfattande lednings- och systemövning av det ryska civilförsvarets agerande i en landsomfattande katastrofsituation som har sträckt sig över nio (9) tidszoner. Omedelbart kan man dra slutsatsen att sådana påfrestningar på ett land som kräver en sådan ledningsövning uppstår ej i fredstid. Som en parentes i sammanhanget kan nämnas att i Sverige har enbart de största civilförsvarsövningarna som genomförts just avhandlat hur resurserna skall utnyttjas i händelse av krig, för det är då påfrestningarna är som störts på samhällets resurser.

Vän av ordning ställer sig säkert skeptisk till detta, men betänk hur ofta har man jordbävningar, flygplanskrascher, översvämningar, kemiska och radiologiska utsläpp samtidigt över nio (9) tidszoner, där någonstans mellan 10-60 miljoner medborgare berörs direkt och/eller indirekt av övningen och 300,000 man i civilförsvarsresurser, detta har varit en stor systemövning av civilförsvarsresurser dels i praktisk agerande dels i central ledning över hela Ryssland i händelse av krig.

I slutskedet av denna stora civilförsvarsövning påbörjade även de strategiska robottrupperna en större övning i Volga området, omfattande cirka 2,000 man och 200 materielslag. Övningen genomförs fortfarande i skrivande stund (141009), den genomförs mellan den 7 och 11 Oktober 2014. Drygt tjugo (20) SS-27 (Topol-M) robotsystem deltar i övningen. Parallellt med detta har även ubåtsjaktjagaren Viceadmiral Kulakov genomfört övning i åtgärder mot "massförstörelsevapen" i östra Medelhavet.

Övningen i Volga området omfattar larmåtgärder, stridspatrullering, lösande av stridsuppgifter, åtgärder mot jägar- och specialförband vid grupperingsplatser. Det övergripande syftet anges vara att öka de mobila robotförbandens överlevnadschanser. Detta är den andra stora övningen med de strategiska robottrupperna i Oktober månad 2014, den tidigare omfattade ca 4,000 man.

Vad som är oroväckande är att signalaktiviteten var markant högre hos de strategiska robotstyrkorna under perioden då den stora civilförsvarsövningen genomfördes kontra dess fortsatta genomförande efter avslutandet av civilförsvarsövningen. Detta kan korrelera med att larmåtgärder genomfördes under det initiala skedet varvid signaleringsfrekvensen bör ha varit högre hos robotförbanden.

Häri ligger nu det oroväckande i själva crescendot av den stora civilförsvarsövningen påbörjas en larmövning för de strategiska robotstyrkorna, lägger man därtill fokus övningsmoment som större bränder (tydlig effekt av kärnvapenexplosion), jordbävningar (liknande effekt på infrastruktur som vid kärnvapenexplosion), större utsläpp och översvämningar (sekundär effekter av kärnvapenexplosioner) så framträder en bild av att den stora civilförsvarsövningen i själva verket har varit en övning i åtgärder i händelse av kärnvapenkrig.

Har nu Ryssland tappat greppet fullständigt om det är som det förefaller vara? Tveklöst nej, redan under mitten på 1980-talet insåg den ryska generalstaben att det enbart fanns förlorare i ett kärnvapenkrig, häri låg själva essensen i utvecklandet av de operativa manövergrupperna som skulle kunna slå väst stridskrafter i Central- och Västeuropa utan utnyttjandet av taktiska kärnvapen som ett exempel. Så att man skulle förbereda sig för att genomföra kärnvapenkrig tvivlar jag starkt på.

Däremot har troligtvis den stora civilförsvarsövningen ett tvådelat dolt syfte. Det första är att skapa en känsla hos den ryska befolkningen att ett hot mot nationens själva existens råder, bilder som kablats ut på medborgare som tar sin tillflykt till skyddsrum och får utbildning i hur man skall agera där, skapar inte en känsla av lugn utan snarare av oro. Det andra är att skicka ett mycket dolt budskap till väst i och med genomförandet av övningen med de strategiska robotstyrkorna parallellt del av tiden med civilförsvarsövningen, man visar på vilja och förmåga avseende kärnvapenkrig, man måste särskilt beakta att kärnvapenförmågan fortfarande är det man i Ryssland i mångt avser utnyttja innan rustningsprogrammet är färdigt i händelse av en konflikt.

Slutsatser

Den stora civilförsvarsövningen har bedömt syftat till att öva dels ingående förmågor dels ledningsstrukturer i Ryssland i åtgärder i händelse av ett krig. Det troliga scenariot som övats i civilförsvarsövningen är ett kärnvapenangrepp mot Ryssland, sett till visa av de ingående övningsmomenten som på ytan kan te sig harmlösa men sammantaget med den i del av tiden pågående övningen med de strategiska robotstyrkorna visar på en helt annan innebörd, likväl även utan dessa förbands övande parallellt pekar civilförsvarsövningen på att man ej övat katastrofer, då denna magnitud ej uppträder vid andra tillfällen förutom vid krig.

Bedömt har även civilförsvarsövningen förutom att öva dem ett annat syfte, att till väst skicka ett budskap att man har vilja och förmågan att uthärda och genomföra ett totalt krig och att man nu förbereder sitt land för det. Bedömt har Ryssland EJ en intention att genomföra detta.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

RIA Novosti 1 (Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3 (Ryska)
TASS 1, 2 (Engelska)
Twitter 1 (Svenska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011

måndag 6 oktober 2014

Utan förvarning

Reflektion

Den 2 Oktober 2014, kom en intressant nyhet som än så länge ej uppmärksammats i Sverige från vårt västra grannland Norge. Utan några som helst omskrivningar förklarar man att förvarningstiden inför ett angrepp mot Norge har nedgått nästintill noll. Till saken hör att Norge har valt att fortsätta med ett värnpliktsförsvar och till del en kontrakterad styrka, en lösning som känns igen från i Sverige, om vi än har övergått till fullständig frivillig rekrytering med en övervägande del, deltidsanställda soldater.

För att detta värnpliktsförsvar skall fungera krävs ett fungerande förvarningssystem, detta var även en tidigt identifierad faktor i Sverige under den tid vi hade ett värnpliktsförsvar, därav den stora uppbyggnaden av FRA, förvarningen var tvungen att finnas för att kunna genomföra en successiv styrkeuppbyggnad för att möta ett angrepp. Minskas denna förvarningstid blir det mycket svårt för ett värnpliktsförsvar att kunna möta ett angrepp, men även för ett i huvudsak deltidsförsvar.

Häri ligger nu det intressanta kring hela denna nyhet, Norge som ett NATO anslutet land och därmed även ingående i dess underrättelsestrukturer anser sig ej har tillräcklig förvarningstid för att kunna möta ett angrepp. Detta innebär i sak att NATO saknar förmågan att upptäcka och förstå en reguljär motståndares intentioner, vilket är mycket allvarligt, för det är ej så att Norge står ensam i detta utan, NATO som allians genomför kontinuerlig informationsinhämtning och bearbetning för att kunna anpassa sin beredskap, detta är själva nyheten, om än något som Aftenposten själva ej verkar förstått.

Vad som nu gör hela situationen mycket allvarlig är att Sverige som militärt alliansfri ej är inordnade i de västliga underrättelsestrukturerna, vi har bilaterala avtal, något som undersökningarna efter Edward Snowdens avslöjanden visade, men det handlar snarare om utbyten kring specifika områden och ej ett kontinuerligt underrättelseflöde, likt det som finns inom NATO. Härvid blir situationen mycket allvarlig för Sverige, om inte ens NATO kan upptäcka hot från en reguljär motståndare, hur skall då en enskild militärt alliansfri nation som Sverige med begränsade resurser lyckas med det?

Men vad kan nu ha föranlett denna tydliga reaktion från Norge, där man även talar om en seriös upprustning av sin Försvarsmakt, för att kunna möta en reguljär motståndare? En logisk slutsats är att de ryska militära operationerna på Krimhalvön samt i östra Ukraina är vad som föranlett allt detta, men likväl de enda övriga nationerna som talar om en upprustning är de Baltiska staterna inklusive Polen, som delar en landgräns, likt Norge, med Ryssland men även är mer utsatt än tillsynes Norge för påtryckningar av Ryssland.

I Juni och Juli månad 1968 genomförde Sovjetunionen två (2) större militära manövrar som tog Norge med överraskning, man hade ej erhållit någon förvarning genom sina underrättelsesystem, likväl var övningsmomenten tydligt riktade mot Norge och ansågs vara provokativa. Vid Juni övningen framryckte man i skydd av dålig sikt nästintill fram till den gemensamma gränsen. Norge lyckades hemlighålla denna incident ett antal decennier efter dess genomförande, men som en konsekvens kom man att sätta upp Brigad Nord, ett stående förband i Nordnorge för att snabbt kunna möta ett hot från Sovjetunionen.

Övningsfrekvensen för de nordliga Ryska förbanden har det senaste året markant ökat, likväl har förband från andra län i Ryssland inom det västra och centrala militärdistriktet övats nära den gemensamma gränsen, främst luftlandsättningsförband, likväl har Norra flottan markant ökat sin övningsverksamhet främst avseende stridsskjutningar o dyl. En möjlig förklaring till det markanta uttalandet från Norge är att en återupprepning av de två övningarna som genomfördes 1968 har skett. Med hänsyn till att dessa två övningar fick som konsekvens att man valde att upprätta en stående brigad, kan gensvaret denna gång bli en upprustning utifrån en upplevd hotbild och en tidigare genomförd suboptimering mot internationella insatser.

Vad som dock är oroväckande är att i Sverige har vi fortfarande inte nått någon enighet rörande vilket vägval vi skall ta i försvarsfrågan för det markant försämrade säkerhetsläget i vårt närområde. Fortfarande ligger regeringsbeslut 5 kvar, fortfarande har ingen enighet nåtts mellan de större etablerade partierna inom försvarsfrågan. Vilket gör situationen än mer anmärkningsvärd, om ett grannland till Sverige gör en sådan markant vändning, är det mycket oroväckande att vi inte tolkat situationen likartat.

För slår man samman dels att man i Norge anser sig nästintill sakna förmågan att identifiera hot dels att vi i Sverige inte har nått en enighet i försvarsfrågan, blir situationen mycket bekymmersam, för ju längre situationen med Sverige som ett säkerhetsvakuum dels i östlig riktning dels i västlig riktning får fortgå, ju längre kommer säkerhetssituationen i Östersjöregionen att destabiliseras. Tyvärr spelar Sveriges säkerhetspolitiska svaghet just nu Ryssland rätt i händerna, som svag militär alliansfri nation så kommer NATO vara tvungen att genomföra pareringar och kan ej fokusera på dess medlemsländer fullt ut, vilket gör att organisationen utsätts för en klassisk kraftsplittring, vilket i sin tur möjliggör för Ryssland att agera mer aktivt.

Summa summarum, med en destabiliserad säkerhetssituation där säkerhetsstrukturerna bedömer sig ej kunna upptäcka hoten förrän i ett mycket sent skede, gör den totala situationen mycket allvarlig, risken för felbedömningar och därmed även en eskalering av en situation är tydlig, vilket om inte annat incidenterna mot dels svenska dels amerikanska signalspaningsplan i Östersjöregionen visar på. Än en gång har vi ytterligare tagit ett steg nedåt i säkerhetsspiralen, detta utifrån att vi ej tycks kunna bedöma de hot som finns eller upplevs, vilket ökar sannolikheten för eskaleringar i trängda situationer.

Källor

Aftenposten 1 (Norska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011

söndag 5 oktober 2014

Hjulet är runt

Sammanfattning

Det ryska agerandet mot svenska och andra staters signalspaningsflygplan är inget nytt, detta agerande började redan under Sovjettiden på 1950-talet och har mest troligt enbart haft en respit under "den stora oredans" år i Ryssland då medel och resurser var små för att bibehålla en stormaktsstatus. Vad som är oroväckande är att man har passerat ett antal tydliga gränser, mållåsning mot annan nations flygplan, och nästa steg är en allvarlig incident där en nedskjutning eller mest troligtvis en oavsiktlig ramning av en annan stats luftfartyg är trolig.

Analys

Veckans, vecka 440, "Oj upplevelse" för många var säkert de läckta uppgifterna rörande den närgångna ryska flygningen i anslutning till Svenskt signalspaningsflyg på internationellt luftrum främst utanför Kaliningrad Oblast. I sig inget nytt att svenska signalspaningsresurser blir uppvaktad av ryskt flyg, på Youtube kan man bl a se hur Östersjömarinens flyg genomför förbiflygning av HMS Orion på internationellt vatten, mest troligt rör det sig även här utanför Kaliningrad Oblast.

Vissa vill hävda att detta är ett nytt ryskt agerande, jag vill hävda motsatsen, som vi kommer se längre fram är detta inget nytt med aggressivt uppvaktande av svenska och andra nationers signalspaningsresurser, flygande såväl som på och under ytan, av Ryssland. Vad som är nytt är i så fall att det ej skett sedan mitten av 1990-talet, vilket sammanfaller med de klart begränsade resurserna Ryssland hade intill 2004, för att hävda sin stormaktsstatus.

Vad som gör incidenten med det intensiva uppvaktandet av de svenska flygande signalspaningsresurser intressant, är att det ryska agerandet sammanfaller med ett liknande agerande som Sovjetunionen hade inledningsvis under 1950-talet, då som nu stod världen inför ett kallt krig. Ser man till Östersjöregionen kom det första egentliga agerandet, i och med nedskjutningen av ett amerikanskt signalspaningsplan av modellen PRIVETEER 1951. För att efterföljas med nedskjutningen av den svenska DC-3 1952.

Nedskjutningen av DC-3 samt CATALINAN kom i Sverige att föranleda en uppbyggnad av vad som idag benämns incidentberedskapen dvs främst en kontinuerlig övervakning av vårt luftrum samt territorialvatten, för att därmed kunna utnyttja Försvarsmaktens resurser för att hävda vår territoriella integritet, flygvapnets incidentberedskap blev en direkt konsekvens av nedskjutningarna.

Då som nu, ansåg man i väst att ett underrättelsegap fanns främst rörande vad som de facto skedde och vilka resurser som fanns. Detta kom att föranleda en intensiv flygspaningsaktivitet mot Sovjetunionen, med dels flygningar längs dess gränser dels flygningar in på Sovjetiskt territorium, allt för att minska underrättelsegapet och öka förståelsen samt säkerheten för att ej ta förhastade beslut.

Vad som är tydligt är att västs agerande under inledningsskedet av kalla kriget var betydligt mer provokativt kontra dess nutida agerande, de facto har man ej genomfört inträngningsoperationer på/över ryskt territorium, däremot har man ökat antalet signalspaningsflygningar längs den ryska gränsen, i syfte att skapa en underrättelsebild som ger svar på de frågor man besitter. Dessa flygningar över internationellt hav och i dess luftrum kan omöjligtvis provocera fram det ryska motsvaret som vi ser just nu.

Den första riktigt provokativa incidenten sedan det kalla kriget upphörde och ingången i det nya kalla kriget som uppstått, inträffade i år, 2014, den 23 April över Ochotska havet. Ett Amerikanskt signalspaningsplan av typen RC-135U genomförde en rutinflygning i området, då en rysk SU-27 jaktplan genomförde en förbiflygning ca 30 meter framför nosen på det amerikanska planet och vände upp buken mot den för att visa sin beväpning.

Nästa händelse som uppstår är den 16 juli, 2014, i Östersjöregionen då ett svenskt signalspaningsflygplan befinner sig utanför Kaliningrad Oblast i internationellt luftrum och genomför inhämtning. Då genomförde en rysk SU-27 en mycket närgående, 10-15 m, flygning, bredvid det svenska signalspaningsplanet och återigen här så vändes buken på det ryska planet upp för att visa sin beväpning.

Den 18 Juli, 2014, inträffar så då den hittills allvarligaste incidenten, av vad som blivit offentligt känt skall tilläggas, då ett amerikanskt signalspaningsflygplan av typen RC-135 genomför signalspaning utanför Kaliningrad Oblast. Incidenten inledes med att det amerikanska flygplanet låses med målradar, därefter skickas ryskt jaktflyg upp mot det. Härvid fattar den amerikanska piloten beslutet att avvika från internationellt luftrum in över Gotland och vidare söderut längs svenskt luftrum.

Signifikant i två av de tre incidenterna är att man väljer att skicka jaktflyg mot obeväpnade signalspaningsflygplan på internationellt luftrum, väl där så väljer man att visa upp sin beväpning samt flyga provokativt nära dessa flygplan. Detta är en övertydlig signal till väst, håll er långt ifrån våra gränser! Då denna metod ej verkar fungerat för dem så väljer man istället att mål låsa med målradar från bedömt S-300 eller S-400 luftvärnsrobotsystem och därefter skicka iväg jaktflyg. Vid detta förfarande erhålla man tydlig effekt, men det är ej heller så konstigt, för jag tvivlar stort på att man inom de amerikanska signalunderrättelsekretsarna glömt vad som hände 1951 i Östersjöregionen, härvid blir även den amerikanska pilotens agerande mycket förståeligt.

Vad som även är intressant är att detta är inget nytt ryskt beteende, man betedde sig exakt likadant i början av 1950-talet då man ansåg att signalspaningsflygningarna var provocerande, härvid blir det också tydligt att för Ryssland var/är det ingen stor sak att mållåsa med målradar från ett luftvärnssystem mot en annan nations statsluftfartyg över internationellt luftrum. Detta ger även på hand att, vi kommer se mer allvarliga provokationer och sannolikheten för att en allvarlig incident uppstår över, på eller under ytan i Östersjöregionen är överhängande mht att man har valt att passera en mycket tydlig gräns från rysk sida.

Häri har Försvarsmakten nu en mycket stor pedagogisk utmaning, man kan ej hävda att det krävs mer medel pga en instabil säkerhetssituation i vårt närområde, utan att släppa på hemligstämpeln rörande det Ryska agerandet mot Sverige. Får ej befolkningen reda på vad som händer, kommer de återigen anse att Försvarsmakten budgetfiskar för att bibehålla sin verksamhet. Vad som krävs är att man börjar rapportera likt NATO rörande vad som händer, man behöver inte gå in på detaljer, men att man börjar rapportera. Annars kommer vi ha en kontraproduktiv verksamhet då befolkningen svävar i ovisshet och har mycket svårt att förstå varför Försvarsmakten behöver mer pengar till sin verksamhet.

Slutsatser

Det ryska agerandet gentemot signalspaningsresurserna som befinner sig i Östersjöregionen är precis desamma som dess agerande för att begränsa åtkomsten till internet i Ryssland, det handlar återigen om att skapa ett stängt land där dels omvärlden ej skall förstå vad som händer dvs hållas i blindo och därmed även skapa en fruktan. Dels handlar det om att avgränsa sin egen befolkning från influenser från väst, allt för att numera undvika en sk "färgrevolution".

En ökad öppenhet krävs rörande incidenter som uppstått och uppstår mellan Sverige och andra nationer, för att öka befolkningens förståelse för den nuvarande säkerhetssituationen i vårt närområde. Denna rapporteringen behöver ej vara detaljerad en mycket enkel rapport på Twitter skulle säkert räcka för de flesta, likt NATO incidentrapportering, men det visar på vad som händer och ökar därmed förståelsen hos befolkningen, allt annat är idagsläget kontraproduktivt.

Källor

CNN 1, 2 (Engelska)
SvD 1, 2 (Svenska)
Youtube 1 (Ryska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Maskerad Front, Agrell Wilhelm, 2008