Sammanfattning
Ryssland utnyttjar sig
av dolda nätverk i ett presumtivt målland för en konflikt, dessa
nätverk syftar till att möjliggöra dolda underrättelse- och
specialförbands operationer i de förberedande skedena av en
konflikt och under själva konflikten. En välfungerande
säkerhetstjänst krävs för att omintetgöra dessa nätverks
förmåga att kunna verka, finns denna förmåga hos
säkerhetstjänsten så kommer man bedömt lyckas vinna
manöverutrymme vid en påbörjad konflikt och möjligtvis även få
ett övertag i konflikten.
Analys
Allmänt.
I det förgående
inlägget
(som bör läsas om ni ej har gjort det för att förstå
sammanhangen i detta inlägg) tittade vi på vilka dolda mekanismer i
den nu antagna ryska operationskonsten som finns, i detta inlägg
kommer vi fördjupa oss ytterligare i detta och försöka
åskådliggöra dess strukturer eller nätverk som möjliggör att
man under en längre tid kan förbereda och destabilisera ett målland
för att vid en konflikt snabbt kan neutralisera mållandet.
I detta inlägg kommer vi
främst beröra de mekanismer som arbetar i skede 3, 5 och 6 vid en
konflikt som innefattar Ryssland och ett annat land (benämns målland
i dessa inlägg). Innan de mekanismer som är i arbete i dessa skeden
beskrivs djupare krävs en viss begreppsförklaring, som uteblev i
det förgående inlägget i denna serie, för att öka förståelsen
för vad som de facto beskrivs. Som nämnts i det föregående
inlägget är i huvudsak denna operationskonst underrättelse- och
specialförbandsorienterad, varvid dessa begrepp kräver en viss
förklaring.
Underrättelseofficer,
det finns två typer av underrättelseofficer den legala och den
illegala, den illegala benämns illegalist. Den legale
underrättelseofficeren kan dels vara en försvarsattaché som har
ackreditering som diplomat på en ambassad, hans inhämtning är känd
av alla i mållandet, oftast genomför han öppen inhämtning dvs han
besöker förband, mässor o dyl. En annan typ av legal
underrättelseofficer är en ambassadtjänsteman oftast även han med
ackreditering som diplomat, men med en täckbefattning dvs han kan
stå som t ex kulturattaché. Det är företrädesvis den med
täckbefattning som genomför rekrytering av källor, skulle hans
verksamhet upptäckas riskerar han ingen straffpåföljd förutom
utvisning i och med sin diplomatiska immunitet.
Denne person är
även den som driver källorna vad som populärt kallas källdrivare.
Källor, ett stort
antal källor finns, som förhoppningsvis kan förklaras kortfattat
för er läsare, dessa är, Agenter som indelas i huvudagent, agent,
stödagent och inflytelseagent, utöver dessa finns källor som
betrodd person, betrodd kontakt, omedvetna källor och sovande
källor. Nedan följer en kortfattad förklaring kring respektive
begrepp:
Huvudagent,
den som kontrollerar agenter eller understödjer
underrättelseofficeren i rekrytering av agenter.
Agent,
den som insamlar hemlig information i mållandet.
Stödagent,
en individ som hjälper agenten med att förmedla information till
huvudagenten eller underrättelseofficeren, tillhandahåller säkra
utrymen, identifikationshandlingar m m allt för att agenten skall
kunna arbeta, kan även understödja specialförband med säkra
utrymen, transporter o dyl.
Inflytelseagent,
en individ som försöker dolt påverka med idéer makthavare eller
den allmänna opinionen.
Betrodd
person, en individ som är ideologiskt motiverad att hjälpa den
främmande makten, kan vara omedvetet eller medvetet, dessa
individer rekryteras ej till agenter.
Betrodd
kontakt, är en individ som på sina egna villkor lämnar
hemliga eller oftast icke hemliga uppgifter som är till hjälp för
den främmande makten, dessa kan utvecklas till agenter på sikt.
Omedvetna
källor, detta är individer som omedvetet lämnar uppgifter
till den främmande makten, oftast genom att framhäva sig själva
och genom smicker från den främmande makten fortsätter att ge
information, eller på ett omedvetet sätt går i den främmande
maktens ledband, sk "nyttiga idioter".
En annan form av källor
är sovande källor, med
vilket jag menar är den stora mängd av fd informatörer till
de fd Warszawapaktländernas underrättelsetjänster, bedömt hade
Sovjetunionens två inhämtningsorgan, KGB samt GRU, fullständig
kontroll över dessa informatörers identiteter. Dessa identiteter
har troligtvis bibehållits av Rysslands nuvarande motsvarigheter
till dessa organisationer, häri ligger nu den stora faran, om dessa
individer fortfarande har någon form av förmåga att inhämta
information eller påverka i samhället, så kommer troligtvis dessa
organisationer genomföra ett närmande mot dessa individer och åter
kräva dess tjänster, troligtvis med en form av utpressning att man
ej kommer avslöja vad de tidigare gjort i sitt liv.
Med denna
begreppsförklaring så skall vi nu se vilka strukturer som är i
arbete i de tidigare nämnda skedana. Detta är illegala
underrättelsenätverk, stridande nätverk och kriminella nätverk.
Vad avser de illegala underrättelsenätverken är
dessa främst aktiva i skede 5, 6, 7, 8 och i vissa fall i skede 3 då
specialförbandsoperationer genomförs som kräver understöd av en
fungerande organisation i mållandet som är inriktad på att
understödja vid stridande operationer. Vad avser de stridande
nätverken är dessa främst aktiva i skede 5, 6, 7, 8 med en
tyngdpunkt på skede 6. Vad avser de kriminella nätverken
är dessa bedömt främst aktiva i skede 3, främst med att genomföra smugglingsoperationer och i inledningsskedet av
skede 6.
llegala
underrättelsenätverk. Under hela det kalla kriget lade
Sovjetunionen ned ofantliga summor på att upprätta sk illegala
underrättelsenätverk, dessa nätverk bemannades av illegalister och
styrdes i respektive land av en illegal residentur. Den illegala
residenturen var de som styrde illegalisterna och dess verksamhet i
mållandet, själva syftet med denna verksamhet var att kunna
fortsätta att bedriva underrättelseverksamhet i mållandet i
händelse av krig, då dess ordinarie underrättelsepersonal som
oftast arbetade på ambassaderna med diplomatisk ackreditering ej
skulle kunna fortsätta med sin underrättelseinhämtning.
Har Ryssland fortsatt i
samma bana som Sovjetunionen efter dess sönderfall med ett
vidmakthållande av illegala underrättelsenätverk och residenturer
i länder runt omkring dem? Bedömt är svaret ja på den frågan, de
dyrköpta erfarenheterna efter andra världskriget inom andra områden
har Ryssland fortsatt att förvalta, varav att säkerställa
underrättelser i händelse av krig var en av de mest dyrköpta,
således är det högst sannolikt att man fortsatt utnyttjar sig av
dessa metoder.
Sett till illegalisten,
dvs underrättelseofficeren, är det oftast en person som fått en sk
legend, dvs vederbörande skall ha en täckhistoria som beskriver
hela individens liv intill dags datum med detaljer, oftast tar det
mycket lång tid (3-5 år) att utbilda en illegalist, dels skall
språket läras samt de tekniker som krävs att kunna verka som
illegalist dels skall täckhistorien memoreras till perfektion. När
väl illegalisten är färdigutbildad flyttas han från sitt
moderland till ett transitland, syftet med transitlandet är oftast
att skaffa sig ett medborgarskap i det för att ytterligare säkra
identiteten för illegalisten, när detta är uppfyllt förflyttar
han sig till mållandet, för att där påbörja sin verksamhet.
Residenturen är oftast
förklädd till någon civil företagsverksamhet, vilket kan motivera
en till- och frånströmning av personer till platsen. Dock behöver
fallet ej vara så, utan andra platser kan även utnyttjas.
Residenturen stöds oftast av en stödofficer från ambassaden,
stödet omfattar vanligtvis pengar för att kunna genomföra
verksamheten, likväl kan andra ackrediterade diplomater med
underrättelsebefattning arbeta mot residenturen, men oftast försöker
man minimera kontaktytorna mellan den öppna och dolda
underrättelseverksamheten, för att verksamheten ej skall röjas.
Kommunikationen mellan
det illegala underrättelsenätverket genomförs oftast med
enkelriktad kommunikation på kortvågsbandet (KV/HF) eller med hjälp
av fältbrevlådor (på engelska Dead Letter Box - DLB), enkelt
beskrivet är en fältbrevlåda en dold plats i terrängen eller
motsv där man kan placera ett meddelande. Vad avser den enkelriktade
kommunikationen är det vad som benämns nummersändare dvs
uppdragsgivaren använder sig av engångskrypto i form av talserier
som skickas till mottagaren som sedan dekrypterar meddelandet. Denna
form av kommunikation är mer eller mindre 100% säker under
förutsättning att man ej lyckas få tag på den kodbok som gäller,
vilket skedde under del av andra världskriget vilket möjliggöra
Venona, som var en amerikansk ledd operation som syftade till att
dekryptera denna form av meddelanden som Sovjetunionen hade skickat,
detta gjorde att bl a Svensk säkerhetstjänst lyckades identifiera
ett antal Sovjetiska agenter.
Dock krävs det av
personalen ingående i det illegala nätverkat att
sambandsfärdigheter upprätthålls i kortvågskommunikation med
dess högkvarter. Häri ligger en stor del av den nationella
signalspaningen, upptäcka denna typ av kommunikation mellan
illegalister och dess högkvarter. Denna form av kommunikation övas
med jämna intervaller, för att i krig kunna förmedla uppgifter
från mållandet. I fred är det vanligaste förfarandet att
fältbrevlådor utnyttjas där ackrediterade underrättelseofficerare
medför meddelandet till ambassaden som i sin tur sänder det, i och
med att de har sändningstillstånd i mållandet.
Det illegala
underrättelsenätverket rekryterar dels agenter själva i mållandet
dels skall de vara beredda att överta ledningen av de rekryterade
agenterna från det legala underrättelsenätverket i händelse av
krig. Oftast är de som rekryteras av det illegala
underrättelsenätverket sk sovande agenter, de erhåller utbildning
o dyl i fred, för att kunna träda i kraft i händelse av en
säkerhetspolitiskt spänd situationen som kan övergå till en öppen
konflikt mellan Ryssland och mållandet. Detta är främst denna
organisation som skall understödja de ryska spetsnazförbanden i
händelse av att en konflikt uppstår mellan Ryssland och mållandet.
Det illegala nätverket
upprättar även upplag i mållandet dels vad avser
kommunikationsmedel dvs kortvågssändare dels vad avser övrig
utrustning som krävs för att kunna verka i en konflikt. Exempel
från kalla kriget visar på kortvågssändare som man funnit på
svensk mark som tillhört illegala underrättelsenätverk ur minst
ett fd Warszawapaktsland, några offentliga exempel på vapengömslen
har ej framkommit, därmed inte sagt att man ej funnit sådana.
Däremot har man i Västeuropa funnit vapengömslen tillhörande fd
Sovjetiska illegala underrättelsenätverk.
Den svagaste länken i
det illegala underrättelsenätverket är kontaktytan mellan det
legala underrättelsenätverket och det illegala. Lyckas mållandets
kontraspionage finna denna kontaktyta kan man börja nysta upp det
illegala nätverket. Då uppstår helt plötsligt frågeställningen
skall man agera mot det illegala underrättelsenätverket dvs lagföra
dem eller skall man låta verksamheten fortgå? Oftast faller valet
på det sistnämnda man håller dem under uppsikt för att därmed i
händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation kunna "slå"
sönder nätverket. Valet av denna metod är enkel, man vet att ett
nytt illegalt nätverk kommer enbart upprättas om man slår sönder
det, varvid det kan vara bättre att välja tidpunkten då man
verkligen kan vinna något på att slå sönder det.
Finns då illegala
underrättelsenätverk i Sverige, definitivt, det fanns när
Sovjetunionen föll sönder, dessa nätverk lades inte ned när
staten Ryssland uppstod, utan de har enbart ändrat skepnad under
årens lopp, de finns i våra två grannländer Finland och Norge,
där man har varit mer öppen i sin beskrivning av denna verksamhet
så naivt vore att tro att denna verksamhet ej försiggår här.
Stridande
nätverk. En av de stora rädslorna under det Kalla Kriget
i hela Västeuropa var sovande Sovjetiska sabotagenätverk som skulle
träda i kraft vid ett skymningsläge, då skulle sabotage o dyl ske
mot viktiga installationer för stridskrafterna samt mot krigsviktiga
och samhällsviktiga installationer. Något som nutida information
har visat, var en befogad rädsla hos dessa nationer.
Utnyttjandet av både
enskilda sabotörer och grupperingar i västvärlden var något som
både KGB och GRU arbetade med under Sovjettiden, exempelvis har man
funnit vapendepåer spridda över Västeuropa som Sovjetunionen
iordningställde inför en konflikt. Likväl fanns depåer upplagda
längs den Mexikansk-Amerikanska gränsen där man hade tänkt
utnyttja individer ur Sandinist gerillan för att genomföra sabotage
och väpnad strid inne i USA i händelse av en konflikt. Således
Ryssland har ett förflutet av att utnyttja grupperingar inom
målländer och att successivt bygga upp en struktur samt
underhållssäkerhet för att möjliggöra sabotage och strid på
djupet inom presumtiva målländer.
Upprättas
då sabotagenätverk av Ryssland, likt Sovjetunionen gjorde, bedömt
genomförs och har en en sådan uppbyggnad genomförts en längre tid
av dessa strukturer i västliga länder. Bedömt har man
två (2) olika typer av väpnade strukturer dels har man renodlade
sabotage nätverk som drivs av den illegala residenturen i mållandet
dels har man större massor av provokatörer som skall kunna bedriva
partisan liknande krigföring i mållandet.
Generalöverste Anatoliy
Zaytsev, skrev i VPK (140903), Voyenno-Promyshlennyy Kuryer, att man
från rysk sida måste förbereda sig för att strida utan
frontlinjer, då större truppkoncentrationer ej kommer kunna samlas
för ett angrepp, främst utifrån de tekniska inhämtningssystem som
finns såsom satelliter, härvid föreslår han en form av
partisankrigföring likväl måste man från rysk sida kunna möta en
motståndares krigföring som baseras på partisankrigföring. Denna
form av krigföring menar han på lämpar sig mycket väl vid låg-
och mellanintensiva konflikter, vilket även kan tolkas som stadierna
innan ett krig, främst utifrån att det rör sig om lätt rörliga
förband som främst skall genomföra eldöverfall med
långräckviddiga system mot kritiska system som därefter
omgrupperar.
En möjlig uppbyggnad av
en sådan partisanrörelse kan vara de gymnasieelever från Litauen
ur den ryska diasporan som åkt till Ryssland på militärläger
anordnade av det Ryska Försvarsministeriet, dessa läger är även
kända för att utgöra en rekryteringsgrund till Ryazan högre
militära luftlandssättnings utbildning, instruktörer därifrån
deltar även i utbildningen av ungdomarna, där man traditionellt
utbildat dels VDV personal dels Spetsnaz personal. . Den utbildning
som ungdomarna förefaller erhållit är första hjälpen, motstånd
mot förhör, psykologiska operationer (att beakta är att detta är
troligtvis hur man sprider propaganda o dyl inte hur man planlägger
psykologiska operationer), vapentjänst, närstrid och som minst
patrullkarls strid.
Mer riktad form
rekrytering av enskilda individer genomförs även, exempel från
Tyskland under 2014. En artikel från Tyskland visar på att enskilda
individer som tränar det Ryska närkampssystemet "Systema",
som främst används av de ryska spetsnazförbanden, har försökts
rekryteras av den ryska militära underrättelsetjänsten, vid dessa
träningsinrättningar i Tyskland. Många av instruktörerna utanför
Rysslands gränser är även fd spetsnazsoldater, vissa individer har
även inbjudits till Ryssland för att få paramilitärutbildning,
vid en ej namngiven plats ca 14 mil norr om Moskva. Huvudfokus för
rekryteringen av individerna förefaller varit personal som arbetar
inom den Tyska Försvarsmakten, Polisväsendet och övriga
säkerhetsstrukturer.
Bedömt är den
riktade rekryteringarna avsedda mot renodlade sabotörer, som i ett
skymningsläge kommer träda i kraft och förstöra för mållandet
totalförsvarsviktig infrastruktur och därmed möjliggöra ett
snabbt krigsförlopp för Ryssland. Dessa individer kommer troligtvis
efter genomförd utbildning ha mycket lite kontakt med den illegala
residenturen för att ej röjas av mållandets säkerhetstjänster.
Den stora rekryteringsmassan såsom exemplet med de litauiska
gymnasieeleverna är bedömt tänkt att utnyttjas dels i
inledningsskedet av en konflikt dels under en konflikt. I
inledningsskedet är det bedömt dessa individer som kommer utgöra
den hårda kärnan vid destabiliserande demonstrationer o dyl och
under konflikten kommer dessa organisera sig som motståndsceller och
bedriva störstrid på djupet av mållandets territorium i syfte att
främst binda resurser.
Ur ett svenskt
perspektiv så rekryteras troligtvis enskilda individer till
sabotagenätverk. Däremot finns det ej i Sverige någon Rysk
diaspora som kan tänkas användas som i de baltiska staterna, vilket
skulle kunna utgöra grunden för ett stridande nätverk, däremot
finns det gott om extrema grupperingar, som troligtvis kan förledas
att gå ens ärenden och därmed utgöra dels den hårda kärnan vid
våldsamma demonstrationer i ett destabiliseringsskede dels utgöra
en form av motståndsrörelse vid en konflikt. Häri bör man
särskilt beakta säkerhetspolisens uppgifter om att stora mängder
svenska kartor har köpts upp av individer som jobbar för den ryska
underrättelsetjänsten. Dessa kartor behövs ej i Ryssland, utan
snarare är de avsedda för svenskar som skall lösa uppgifter inom
svenskt territorium.
Kriminella
nätverk. En intressant sak som uppdagas när man studerar
litteratur kring Sovjetunionens dolda underrättelseverksamhet men
även nutida Rysslands, är utnyttjandet av kriminella nätverk, för
att med dessa kunna lösa underrättelseuppgifter. Nu bör
understrykas att det ej är något unikt med detta och
Ryssland är ej heller ensamma om att utnyttja sådana nätverk i
underrättelseoperationer.
Enligt SOCOM har Ryssland
sedan 2008 i varje militär operation de genomfört utnyttjat
kriminella nätverk på olika sätt, i förberedelserna inför en
konflikt, ser man även historiskt så utnyttjades t ex kriminella
nätverk (flyktingsmugglare) av Sovjetunionen i Sydamerika för att
kunna smuggla in vapen o dyl i USA för de stridande nätverken där,
således finns det en hög sannolikhet att SOCOM analys stämmer.
Enligt den tyska
tidningen Bild, så finns det ett ryskt kriminellt nätverk i
Tyskland som leds av fd KGB personal. Detta nätverk skall vara
militärt herrarktiskt organiserad och delat in Tyskland i områden,
där olika underenheter arbetar. Häri ligger nu en stor fara om
SOCOM analys stämmer, varvid man utnyttjar kriminella nätverk för
att genomföra dolda operationer med nationella syften, stämmer den
Tyska tidningens uppgifter och SOCOM så finns en tydlig koppling
till att krigsförberedelser i sådant fall har genomförts även mot
Tyskland från Rysk sida.
Ej att förglömma är
den Estniske underrättelseofficeren Eston Khover som kidnappades på
Estniskt territorium av bedömt ryska specialförband. Enligt de
estniska myndigheterna så undersökte han just kriminella nätverk
med kopplingar till FSB, således är det rimligt att tro att vad det
i själva verket handlade om var, kopplingar till ryska
krigsförberedelser på estnisk mark.
Utnyttjandet av
kriminella nätverk är varken något nytt och inte heller något
unikt för just Ryssland, dock är det bedömt en dimension som
ytterligare måste tas hänsyn till i en allt större omfattning vad
avser krigsförberedelser. Tidigare handlade det främst om ett
utnyttjande av kontakter och möjligheter att dolt förflytta
personal eller materiel in till målländer, att jämföra med hur
smugglare under andra världskriget utnyttjades av diverse olika
nationers underrättelseorganisationer. Nu kan det i en högre
utsträckning utnyttjas för att destabilisera målländer.
Bedömt kommer de
kriminella nätverken i huvudsak utnyttjas för införsel av
utrustning i mållandet samt specialförbandsenheter, enligt tidigare
känt mönster, dock finns även en möjlighet att dessa nätverk
utnyttjas i de mer destabiliserande skedena av mållandet, då dessa
kan utgöra en grogrund för att orsaka våldsamma upplopp framför
allt om nätverken har en stor geografisk spridning inom mållandet,
samt understödja dessa upplopp med diverse olika medel.
Slutsatser
I och med att denna
operationskonst är så beroende av dolda förberedelser och ett dolt
agerande, blir det tydligt att ett stort fokus måste sättas på att
identifiera dessa nätverk, för att därefter kunna följa dem och i
ett visst skede omintetgöra dessa dvs lagföra dem. Lyckas man med
detta försvåras och omintetgörs Rysslands förmåga att kunna
utkämpa en konflikt med denna typ av operationskonst och man tvingar
fram en mer reguljär krigföring kontra en asymmetrisk och
okonventionell som nu är fallet.
Häri ligger även den
stora utmaning för ett mållands säkerhetstjänst, när, var och
hur väljer man att slå sönder dessa nätverk, då det i praktiken
är en omöjlig uppgift. För det sönderslagna nätverket kommer på
sikt att ersättas med ett nytt. Bedömt måste man välja ett
tillfälle då man anser sig ha tydliga indikationer på att en
konflikt är förestående, varvid att man då väljer att lagföra
dessa individer, då kommer operationen att börja halta och man har
själv skapat sig manöverutrymme för att kunna vidta andra åtgärder
och möjligtvis lyckas man även deeskalera situationen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Delfi
1,
2,
3,
4,
5,
6
(Engelska)
The Daily Mail
1,
2
(Engelska)
The Guardian
1
(Engelska)
Counter-Unconventional Warfare White
Paper, SOCOM, 2014
Det Sovjetiska hotet mot Sverige,
Jovius Dragan, 1978
FMFRM 3-201 Spetsnaz, USMC, 1991
Spioner och spioner som spionerar på
spioner, Forsberg Tore, 2003
Spionjägaren Del 1, Frånstedt Olof,
2013
Spionjägaren Del 2, Frånstedt Olof,
2014
Illegalister, Grigorjev Boris, 2009