Sammanfattning
Strategiskt
överfall genom operativ chock kan antas omfatta fyra stycken faser.
Den första fasen är inhämtningsfasen
där en angripare kartlägger svagheter som kan utnyttjas samt
genomför inhämtning i syfte att upprätta en operationsplan. Den
andra fasen är uppbyggnadsfasen där en angripare formar
stridsfältet för att möjliggöra det strategiska överfallet genom
operativ chock. Den tredje fasen är den operativa chocken vilket ytterst syftar till att lamslå en nations ledningsförmåga som minst
under en kortare tidsrymd. Den fjärde och sista fasen är det
strategiska överfallet som insätts samtidigt eller i direkt
anslutning till den operativa chocken.
Det
strategiska överfallet genom operativ chock har troligtvis olika
syften beroende på, dels vilken förmåga angriparen har, dels
vilken förmåga den angripne besitter samt avstånd, geografiska
storheter m.m. Således går det ej att se strategiskt överfall
genom operativ chock som ett tydligt inramat angreppssätt. Det
strategiska överfallet genom operativ chock får för en angripare
anses vara ett relativt riskapelt företag att iståndsätta, då oförutsedda händelseutvecklingar kan omkullkasta vad som
troligtvis är en plan som bygger på att ett flertal premisser måste
vara uppfyllda för att målupppfyllnad skall uppnås. Avslutningsvis
bör termen strategiskt överfall genom operativ chock utgå och
snarare ersättas med det mer allomfattande begreppet överraskande
angrepp. Då de två förstnämnda termerna snarare beskriver
medel/metoder inom ramen för ett överraskande angrepp.
Analys
Detta
inlägg syftar till att sammanfoga de två begreppen operativ chock
och strategiskt överfall vilket beskrivits i två tidigare inlägg
samt ett inlägg om gråzonsproblematik, vilket bör läsas för att
förstå tankarna och bakgrunden i detta inlägg. Syftet är att
försöka skapa en bild av vad dessa två begrepp tillsammans skulle
kunna innebära, då det utgör en normerande skrivning i den för
Försvarsmakten, nu, gällande militärstrategiska doktrinen från
2016. Inlägget syftar inte att beskriva någon form av absolut
sanning, då agerandet av en angripare kommer bygga på överraskning
i och med det strategiska överfallet. Varpå det får ses som
troligt att det främst är
våra svagheter som kommer nyttjas för att uppnå denna
överraskning, dels av oss kända, dels av oss okända svagheter.
Inlägget är skrivit i ett försök att utgöra en allmängiltigt
beskrivning kring själva konceptet och ej utifrån svenska
förhållanden. Därutöver är det som tidigare skrivits tankar, de kan vara korrekta de kan vara direkt felaktiga eller en kombination av de båda.
Inledningsvis,
för att ett strategiskt överfall men även en operativ chock skall
lyckas får det ses som högst troligt
att en omfattande underrättelseinhämtning krävs, några troliga
inhämtningsområden kommer beröras nedan. Detta för att bl.a.
klarlägga den fredstida normalbilden. Denna torde inte
vara särskilt svår att erhålla. De flesta nationers väpnade
styrkor har ungefär en och samma utbildningsrytm under ett
kalenderår och många nationer har även en arbetstidsreglering som ej medger för stora utsvävningar av verksamheten.
Det
torde även innebära att ledningsförmåga kartläggs i en
stor omfattning, då både det strategiska överfallet men även den
operativa chocken bl.a. syftar till att, åtminstone initialt, orsaka
en ledningskollaps för att uppnå ett övertag. I ledningsförmåga
får det även ses som troligt
att det omfattar, dels ledningssystem såsom sambandsvägar men även
infrastruktur för att medge ledningen, dels militär och civil
personal viktig för ledningen i händelse av en väpnad konflikt
omfattas av inhämtningen.
Troligt
är även att en nations fredstida grupperingsplatser
kartläggs i stor omfattning då det är där den angripnes förband
i huvudsak kommer befinna sig vid det strategiska överfallet genom
operativ chock. Det får även ses som troligt
att kartläggningen främst omfattar var kritisk materiel förvaras.
Det får även ses som troligt
att möjligheterna för att förflytta markstridsförband från sin
fredsgruppering till områden som fysiskt med fientlig marktrupp
kommer omfattas av det strategiska överfallet kartläggs. I det
sammanhanget får det även ses som troligt att det främst är
viktiga knutpunkter som kartläggs, i syfte att kunna hindra vår
förflyttning.
Detta
är några exempel på informationsinhämtning som troligtvis
krävs för att förbereda ett strategiskt överfall genom operativ
chock. Detta kan exemplifieras än mer, men för läsbarhetens skull
hålls de ned. Vad som dock är särskilt viktigt att beakta är att
det troligen inte rör sig om
enbart strategisk inhämtning utan det är en kombination av
strategisk och operativ inhämtning, eventuellt genomförs även
taktisk inhämtning i fredstid för att kunna utforma en adekvat
plan, för genomförande av ett strategiskt överfall med operativ
chock. Inhämtningen genomförs troligen
fysiskt på plats av underrättelseofficerare, men även av
underrättelseofficerare rekryterade agenter. Möjligheten
bör även beaktas att dessa agenter vid ett strategiska överfall
även kan utgöra s.k. sabotörer.
Denna
inhämtning syftar ytterst till att skapa en fungerande
operationsplan. Det får ses som troligt
att inhämtning för en sådan operationsplan beroende på vilket
säkerhetsläge som råder uppdateras i olika omfattning. Varvid en
möjlig indikator på vilket
hotbild som råder eventuellt
kan erhållas genom en kontinuerlig uppföljning av framförallt den
operativa inhämtning som genomförs av en antagonistisk stat. Vad
som även bör beaktas är kontakttagning under denna inhämtningsfas
med s.k. subversiva grupperingar i samhället som skulle kunna
nyttjas i olika omfattning inför och under ett strategiskt överfall
genom operativ chock, på motsvarande sätt som t.ex. USA förberedde grupperingar i Irak innan invasionen 2003. Dessa grupperingar utgör troligtvis
inte ett exceptionellt hot mot en stat, men dess agerande i samband
eller nära anslutning till ett strategiskt överfall kommer kräva
att olika former av resurser insätts. Varvid dessa grupperingar
främst bör ses som ett störande moment för att binda olika
polisiära men ev. även militära resurser.
Därefter
får det ses som troligt att
någon form av uppbyggnadsfas kommer genomföras av en
motståndare som tagit beslut om genomförande av ett strategiskt
överfall genom operativ chock. Något tidslinjal för hur lång en
uppbyggnadsfas är går troligtvis
inte att sätta, utan snarare får det ses som troligt
att ett antal steg genomförs. Där spannet initialt omfattas av den
politiska nivån. För att därefter vandra ned till
försvarsstabsnivå, därefter operativa förband och taktiska
förband. Slutligen genomförs vissa förberedelser och det
strategiska överfallet med den operativa chocken genomförs. Varvid
det får ses som troligt att
det är under tidpunkten de taktiska förbanden erhåller sin order
samt vidtar förberedelser, indikationer på att ett angrepp kan
fångas upp.
Parallellt
med detta torde angriparen genomföra förberedelser inom den snart
angripne statens gränser. Här kan det tänkas att den s.k.
gråzonsproblematiken, vilket redan torde existera under
inhämtningsfasen, kommer öka i intensitet. Syftande till att
försöka nå ett avgörande utan att militära maktmedel direkt
används i en öppen väpnad konflikt. Går inte detta får det ses
som troligt att den s.k. gråzonsproblematiken även övergår till
att forma stridsfältet på ett fördelaktigt sätt för angriparen.
Med detta avses att resurser, dels binds upp i för angriparen
fördelaktig riktning, dels förbrukas i form av materiel med även
stridsvärde för att snabbt kunna nå ett avgörande när väl det
strategiska överfallet genom operativ chock sker.
Det
får dock ses som troligt att
en angripare kommer vara tvungen att genomföra tydliga avvägningar
i hur mycket de kan agera inom ramen för en s.k. gråzon. Då en
kraftigt ökad gråzonsproblematik under en begränsad tidsrymd
skulle kunna utgöra en indikator på att en väpnad konflikt är i
antågande. Skulle dock en angripare inneha en lång tidsrymd att
agera under, skulle en gradvis ökning av intensiteten kunna ske
varvid den utsatta nationen möjligen
inte skulle se ett samband mellan de ökade påfrestningarna i
samhället och en antågande väpnad konflikt.
Väl
i slutskedet av uppbyggnadsfasen får det ses som troligt att det
slutliga beslutet tas om genomförandet av ett angrepp. Här får det
ses som möjligt att ett s.k.
skymningsläge uppstår. Det vill säga att allvarliga störningar på
samhällesbärande strukturer kommer inträffa, främst genom
sabotage i både kinetiskt och icke-kinetisk form, här inräknas
även t.ex. användandet av s.k. logiska bomber i IT-system m.m. I
slutskedet av skymningsläget får det även ses som möjligt att
likvidering av personal i ledande befattningar inom en nations civila
och militära högsta ledningen kommer inträffa. Tidsrymden
skymningsläget sträcker sig över torde inte vara längre än 12-24
timmar. Anledningen till en sådan begränsad tidsrymd, är den
verksamhet som kommer ske under skymningsläget torde ge tydliga
indikationer på att ett väpnat angrepp är stundande.
Det
bör även ses som möjligt,
att övergången från uppbyggnadsfasen till den väpnade konflikten
sker utan ett skymningsläge. Detta maa. att ett skymningsläge
kommer skapa vissa möjligheter för oss att kunna parera en
motståndares verksamhet. Men ett skymningsläge innebär även att
målen inte slås ut i en och samma synkroniserade aktion. Därutöver
innebär även ett skymningsläge att den samlade förmågan för ett
väpnat angrepp ej utnyttjas. Sammantaget innebär det, att ett
traditionellt s.k. "skymningsläge" ev. omöjliggör den
operativa chocken.
Dock
får det ses som troligt att
en angripare kommer genomföra vissa avslutande förberedelser såsom
innästling av specialförband och underrättelseofficerare med olika
uppgifter för att möjliggöra, dels den operativa chocken, dels det
strategiska överfallet under slutskedet av uppbyggnadsfasen.
Förberedelserna vidtas även för att lösa uppgift-/en/erna,
antingen enligt en redan given order eller på order. Där det
sistnämnda torde vara det mest troliga
för att angriparens högre ledningen skall bibehålla
handlingsfrihet. Varvid den tidsrymd som innästling och
förberedelser utgör, skulle kunna anses utgöra ett skymningsläge.
I och med att en angripares förband de facto finns på svenskt
territorium, om än att väpnande aktioner ej har påbörjats.
Därefter
inträffar den operativa chocken. Den operativa
chockens tydligaste inriktning är troligtvis
att tillfälligt skapa en total handlingsförlamning hos den angripna
statens ledningsförmåga, där uteffekten skall bli att de
underlydande enheterna hos den angripnes stridskrafter ej agerar
under en begränsad tidsrymd. Syftet med detta är att uppnå ett
tillfälligt övertag. För att uppnå detta och en optimal effekt,
blir den logiska slutsatsen att detta kommer vara tvunget att ske
gentemot en omfattande målvalslista och samordnat i tid. Exempel på
målval kommer troligen vara knutpunkter för elförsörjning,
telefoni, datattrafik, radiotrafik, television men även enskilda
individer i den högsta militära och civila ledningen.
Gränssättande
materiel kommer troligtvis även omfattas av bekämpningen under den
operativa chocken. Exempel på sådan materiel är t.ex.
luftfarkoster, fartyg, ledningsmateriel m.m. som förvaras antingen
ute på förband eller i oskyddade förrådd. Det får även ses som
möjligt att stridsfältet
kommer avreglas. Detta kommer främst genomföras mot knutpunkter som
antingen kommer omöjliggöra förflyttning under lång tid eller
kraftigt försena förflyttningar. Exempel på dylika knutpunkter är
större väg- och järnvägsbroar vid kanaliserande terräng, större
bangårdar för järnvägstrafik, järnvägar vid terrängpunkter som
försvårar reparation samt är otillgängliga, viktiga flygplatser i
förhållande till stridsfältet m.m.
För
att lyckas med den operativa chocken får det ses som troligt
att en stor mängd olika medel och metoder kommer nyttjas. Fyra
stycken får ses som självklara, vilket redovisas nedan. Den första
är nyttjande av olika former av fjärrbekämpning, från mark-,
luft- och sjöfarkoster. Detta genomförs troligtvis mot större och
tydliga målval. Det andra är nyttjande av specialförband
mot mindre alternativt svårare målval som kräver en mer direkt
fysisk aktion. Den tredje är nyttjande av olika former av
datorbaserade "vapen" såsom logiska bomber i olika
IT-system. Den omfattande IT-utvecklingen och många samhällens
totala uppbyggnad kring det som en bottenplatta för att kunna
fungera, har medfört att det får ses som möjligt att en stor del
av verkan under den operativa chocken kommer ansättas inom det
området. Det fjärde är nyttjande av olika subversiva
grupperingar, dessa kan möjligen i vissa fall komma att ledas av
underrättelseofficerare eller delar av specialförband om någon
viktigare uppgift skall lösas. Dock skall de nog, främst ses som
ett störstridsmoment över ytan inom ramen för främst de tre
tidigare medlen/metoderna och ffa. stödja det strategiska
överfallet. Fler medel och metoder finns dock för en angripare att
tillämpa i syfte att skapa en operativ chock.
Det
får ses som troligt att den operativa chocken insätts över en stor
yta d.v.s. stora delar av en nations område. Syftet med detta är,
dels att påverka den angripna nationen totalt, dels omöjliggöra
eller åtminstone kraftigt försvåra att någon del av den angripna
nationens ledningsstrukturer kan uppta ledning i ett tidigt skede
efter den operativa chocken har genomförts. Detta kan liknas med den
sltutliga utbredningen som genomfördes av Tyskland vid det
överraskande angreppet mot Norge med start den 09APR1940. Skillnaden
är dock att den operativa chocken insätts över hela ytan
samtidigt, emedan den tyska utbredningen i Norge genomfördes under
loppet av nästan en månad.
Vilka
svårigheter finns det då i att uppnå detta? Den stora svårigheten
är givetvis att uppnå samordningen i tid med de ingående delarna
för att skapa den s.k. operativa chocken. Det får ses som troligt
att fjärrbekämpningen med främst kryssningsrobotar eller
ballistiska robotar tillsammans med IT-angrepp är det som främst
och bäst går att samordna i tid. Dock kan delar av både
fjärrbekämpningen samt IT-angreppen även misslyckas av olika skäl
såsom av felfunktioner på robotar, en uppdatering av IT-system i
sista stund som omöjliggör ett IT-angrepp m.m. Den svåraste delen
att samordna i tid torde utgöras av, dels specialförbandsföretagen,
dels subversiva grupperingar som skall nyttjas. Detta maa. att det
främst är där friktioner kan uppstå såsom att terräng, väder
och sikt försvårar kan försvåra framryckning eller bekämpning av
mål. En poliskontroller som upptäcker en enhet m.m.
Slutligen
genomförs det strategiska överfallet. Det strategiska
överfallet kommer troligen genomföras i direkt
anslutning till den operativa chockens genomförande. Detta
för att dra fördel av det ledningsvakuum som uppstår/uppstått
genom den operativa chocken. Med anledning av att både den operativa
chocken men även det efterföljande strategiska överfallet skall
vara överraskande, kan det ej röra sig om en omfattande
förbandsmängd som kommer att nyttjas. I detta inräknas maritima-,
luft- och markstridskrafter. De förband som kommer nyttjas får
antas vara av kontinuerligt tjänstgörande karaktär. Mindre enheter
kan ha förflyttats fram till aktuellt konfliktområde, dock torde
det ej röra sig om större mängder. Detta maa. att det strategiska
överfallet genom operativ chock troligtvis har föranletts av ett
försämrat säkerhetsläge varvid den angripna nationen troligen
skulle höja sin beredskap om större förbandsmängder tillförs
dess närområde, med kort varsel.
Således
sett till den mängd kontinuerligt tjänstgörande förband en
angripare har till sitt förfogande och yta, avstånd till den
angripnes område och dess egna förbandsmängd kommer troligtvis
målsättningarna med ett strategiska överfallet kunna divergera.
Det vill säga, en större mängd förband hos angriparen och ett
litet område med få förband hos den angripne kommer troligtvis
göra att mer omfattande operativa och strategiska målsättningar
för angriparen kan uppnås, kontra en angripen med t.ex. ett större
landområde osv. Här skulle det kunna argumenteras att större
föranmälda övningar skulle kunna användas för att genomföra ett
strategiskt överfall. Dock vidtar de flesta länder numera någon
form av egen övningsverksamhet före, under och efter en presumtiv
motståndares övning, varvid en viss handlingsberedskap finns. Detta
medför även att det strategiska överfallet kan komma att nyttjas
på olika sätt, exempel på tre olika handlingsalternativ redovisas
nedan.
Det
första handlingsalternativet innebär att angriparen nyttjar
det strategiska överfallet för att möjliggöra en ockupation. I
det handlingsalternativet krävs det att motståndaren till
angriparen, dels har begränsade resurser, dels består att ett
mindre geografiskt område. Det andra handlingsalternativet
innebär att angriparen nyttjar det strategiska överfallet för att
uppnå begränsade målsättningar, vilket t.ex. skulle kunna vara
att ta ett mindre landområde för att möjliggöra operationer i en
annan geografisk riktning eller enbart bekämpa visa typer av
stridskrafter t.ex. luft- eller sjö. Det tredje
handlingsalternativet är att det strategiska överfallet nyttjas som
inledningen på ett väpnat angrepp i syfte att ta ett eller flera
brohuvuden alternativt infallsportar för att därefter fullfölja
angreppet med större förband i ett senare skede.
Vad
innebär då allt detta sammantaget? För det första får det
anses vara troligt att ett strategiskt överfall genom operativ chock
ej är något som iståndsätts ad hoc. Utan det kräver en
omfattande inhämtning samt planering, antingen som ett omfall d.v.s.
i händelse av en snabbt försämrad säkerhetsutveckling måste det
finnas en plan att agera utifrån. Alternativt att ett beslut fattas
ett eller flera år innan om att ett angrepp skall genomföras varvid
planen då tas fram. För det andra får det trots det
teknikutveckling som skett, ses som riskabelt att genomföra ett
strategiskt överfall genom operativ chock. Mängden oförutsedda
händelser som kan påverka ett strategiskt överfall genom operativ
chock har möjligen reducerats genom teknikutvecklingen men väpnad
strid består av friktioner varvid utfallet alltid är osett.
För
det tredje, den angripne styr vad angriparen kan uppnå med
ett strategiskt överfall genom operativ chock, vilket för de flesta
kan te sig som en självklarhet. Det vill säga en nation som har
redundans i sina system, en kontinuerligt anpassad beredskap utifrån
den hotbild som råder med ett dynamiskt agerande, utgör troligen en
svårare motståndare vid ett strategiskt överfall än en svag
motpart som snarare följer ett repetitivt mönster. För det fjärde,
överraskningen styr hur det strategiska överfallet genom operativ
chock kommer genomföras. Det vill säga, det går säkerligen att
finna nyanser av hur det skulle kunna gå till. Men varje nation har
unika förutsättningar och därmed även olika styrkor och
svagheter. Då svagheterna främst torde vara det som utnyttjas, går
det ej att beskriva en generisk metod som alltid kommer vara
gällande.
Slutsats
Det
strategiska överfallet genom operativ chock är troligtvis som
angreppsform inget en nation genomför ad hoc. För att
angreppet skall kunna lyckas krävs troligen en omfattande inhämtning
och uppbyggnad för att kunna skapa de rätta förutsättningarna.
Angrepsformen torde även vara sårbar för friktioner då planen
torde bygga på att ett stort antal premisser skall vara uppfyllda
för att lyckas. Varvid en kontinuerlig sårbarhetsanalys över hela
samhället där åtgärder vidtas vid upptäckta sårbarheter skulle
kunna innebära att en högre motståndskraft gentemot ett
strategiskt överfall genom operativ chock. Ett dynamiskt agerande av
en nations väpnade styrkor samt en hög redundans inom
ledningsförmåga skapar även svårigheter för en angripare att
genomföra ett strategiskt överfall genom operativ chock.
Avslutningsvis
bör terminologin renodlas då både det strategiska överfallet men
även den operativa chocken snarare kan ses som medel/metoder för
att uppnå ett överraskande angrepp. Varvid det sistnämnda bör
vara den term som används för att undvika missförstånd.
Have a good one! //
Jägarchefen
Källförteckning