Reflektion
I ett flertal inlägg genom åren har denna blogg berört den svenska säkerhetspolitiken och stundtals de synnerligen märkliga akrobatiska övningar som genomförts inom ramen för den. Dessa akrobatiska övningar förefaller onekligen fortsätta. Det senaste initiativet är ett fördjupat samarbete med Danmark och Norge (märkligt nog omfattas inte Finland om inte det sedan tidigare fördjupande samarbetet mellan Sverige och Finland anses tillräckligt). Sedan tidigare har Sverige en omfattande mängd samarbeten, inom vad som kan definieras som det säkerhetspolitiska området varav många utformats efter det försämrade säkerhetsläget uppstod i vårt närområde 2014 och framgent.
Något jag framfört både här på bloggen och på det sociala mediet Twitter är att jag inte valt att ta ställning till ett svenskt Nato medlemskap, vilket kanske hade varit det mest naturliga med tanke på mängden samarbeten vi upprättat genom åren. Dock ser jag både fördelar men även en rad nackdelar i ett sådant agerande. Men det säkerhetspolitiska agerandet vi nu håller på med, i form av diverse samarbeten, börjar onekligen få ett “löjets skimmer” över sig.
Vad menar jag då med att använda ett sådant pass kraftfullt ord. Mängden bilaterala samarbeten vi har skapat sedan det försämrade säkerhetsläget börjar snart efterliknande hur stater innan första världskrigets utbrott hade en rad korsallianser och dylikt. Vilket bland annat utgjorde en delmängd till att det första världskriget kom att bli en omfattande konflikt. Däremot tvivlar jag på att Sverige har en sådan geostrategisk position att ett angrepp mot oss skulle få sådana övervälmande konsekvenser. Men onekligen har vi i Sverige lyckats med konststycket att skapa en mängd samarbeten “kors och tvärs” dels i vårt närområde, dels annorstädes.
Vad det däremot skulle kunna indikera, vill jag hävda, är att vår förmåga att värja oss själva mot ett väpnat angrepp är låg varvid vi skapar en omfattande mängd samarbeten. Vilket åtminstone utåt sett ser ut som en konkret åtgärd i en omvärld med negativ säkerhetsutveckling. Därutöver inledde vi dessa akrobatiska säkerhetspolitiska konststycken med att skapa en singulär solidaritetsförklaring med övriga grannländer, vilket mig veterligen inget annat av våra grannländer bekräftat på något sätt i skriftlig form. Däremot har det genomförts några muntliga och svajande medgivanden i media av våra grannländer i frågan, men inget mer än det.
Men återigen vi upprättar ett flertal samarbeten och vissa blir fördjupade, men, och här vill jag verkligen understryka inget av dessa samarbeten har någon form av “solidaritetsförklaring” i sig. Inget av dessa samarbeten innebär således att någon annan nation kommer komma och bistå oss i en väpnad konflikt. Givetvis finns alltid möjligheten att saker finns nedtecknat i hemliga protokoll, likt det gjorde under det kalla kriget. Men offentligt finns inget medgivande att någon skall komma till vår undsättning. Här kan det givetvis argumenteras för att Lissabonfördraget skulle kunna innebära att vi kan erhålla militärt stöd. Men det håller jag verkligen för föga troligt då det skrevs i en annan tid, om än inte för så länge sedan men inte i den tidsera vi nu gått in i där väpnade konflikter utgör en realitet. Detta trots de ständiga propåerna om ett “försvarsparaply” under den Europeiska unionen (EU), dock faller initiativet det på att huvuddelen av medlemsländerna i EU även är medlemmar i Nato.
Avslutningsvis samarbeten är bra, det motsätter jag mig inget. Men och här vill jag återigen understryka dessa samarbeten innebär på intet sätt i den offentliga säkerhetspolitiska retoriken eller om man så vill doktrinen, att någon nation kommer komma och undsätta oss. Utan just nu blir dessa samarbeten till stor del ett spel för galleriet, inom ramen för ett försämrat säkerhetsläge innan våra nuvarande försvarssatsningar börjar få effekt det vill säga vid 2030 i nuvarande takt.
Have a good one! // Jägarchefen
