Med spetsnaz till fronten del 2 - Rekognosering

Reflektion

I Willhelm Agrells bok "Sprickor i järnridån" framkommer en uppgift att den svenska underrättelsetjänsten 1982 via en mellanhand kom i kontakt med en sovjetisk källa. Denna källa kunde delge förstahandsuppgifter avseende planläggningen för sovjetiska specialförbandsoperationer mot bl.a. Sverige. Denna källa bedömdes även ha hög trovärdighet av den svenska underrättelsetjänsten. Källan var krigsplacerad som underrättelseofficer i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU. Det vill säga källan var ej en aktiv underrättelseofficer utan hade erhållit särskilt utbildning för operationer utomlands i händelse av en väpnad konflikt, i källans fall var det Sverige.¹

Denna underrättelseofficer tillsammans med andra, skulle innästla Sverige före ett krigsutbrott. Vid det första sammanträffandet med den svenska underrättelsetjänsten uppgav källan att uppgiften som skulle lösas var att rapportera tecken på svensk mobilisering och eventuell förekomst av stridskrafter och materiel från NATO. Respektive underrättelseofficer skulle agera individuellt och nyttja en egen radiosändare för rapportering, dessa sändare skulle redan finnas nedgrävda i Sverige enligt de instruktörer som utbildat underrättelseofficeren. Utbildningen underrättelseofficeren erhållit omfattade främst materieligenkänning och sambandstjänst.²

Denna underrättelseofficer/källa kom några år senare kontakta den svenska underrättelsetjänsten efter denne genomfört en repetitionsutbildning. Då hade uppgiften förändrats. Uppgiften underrättelseofficeren tillsammans med sina kollegor nu skulle lösa var rekognosering av mål för de sovjetiska spetsnazförbanden. Särskilt viktiga mål var radaranläggningar och flygfält d.v.s. det svenska luftförsvaret. Underrättelseofficeren delgav även att cirka hundratalet liknande underrättelseofficerare var avsedda att innästla till Sverige i händelse av en väpnad konflikt. Dessa skulle antingen innästla landvägen genom Finland och därefter in i Norrbotten eller via färja från Finland till Sverige. Därutöver skulle cirka 1,000 spetsnazsoldater vara avdelade för Sverige.³

Fanns det då någon dylik reserv av underrättelseofficerare med uppgiften att innästla länder innan en väpnad konflikt och där rekognosera målval för de sovjetiska spetsnazförbanden? I en handbok avseende operativ inhämtning för en s.k. "fronts" offensiva operationer skriven av den sovjetiska militära underrättelsetjänsten för den sovjetiska generalstaben från 1974, skulle svaret på den frågan kunna finnas. Handboken är dock något märkligt skriven eller översatt, då den ej förefaller göra skillnad på begreppen underrättelseofficerare och agenter. I handboken framkommer det dock att en dylik underrättelsereserv fanns. Denna reserv skulle främst förtäta inhämtningen i krig maa. den ökade militära aktiviteten hos en motståndare, men de skulle även kunna göra det i fredstid.⁴ Handboken berör även problematiken med att kunna innästla personalen, men även begränsningar i förmågan att kunna rapportera en motståndares verksamhet.⁵

Viktiga inhämtningsfrågor innan en väpnad konflikt utbrutit var enligt den handboken bl.a. förflyttning av förband, upprättande av logistikbaser, ledningsplatser, basering av luftstridskrafter, ytstrids- och undervattensfartygs utlöpning, luftvärnets grupperingsplatser m.m.⁶ Inhämtningen genomförd av underrättelseofficerare och dess agentnät ansågs enligt handboken utgöra en av de viktigaste metoderna för att erhålla information innan en väpnad konflikt utbrutit. Underrättelsereserven skulle som tidigare nämnts främst inriktas mot att förtäta inhämtningen, men även genomföra rekognosering av mål där det krävdes bekräftelse av minst två eller fler oberoende källor.⁷

När en väpnad konflikt påbörjats omnämns underrättelsereserven ej explicit i handboken. Utan här får det antas att de ordinarie inhämtningsförmågorna i fred samt reserven är sammanfogade till ett och samma inhämtningssystem. Denna samlade inhämtningsförmåga förefaller även haft till uppgift att gradvis förflytta sig in på en motståndares djup utefter stridens fortlöpande. Uppgifter och inhämtningsfrågor under en väpnad konflikt var bl.a. verkansverifiering, rapportering avseende mobiliseringens utveckling, förflyttning av förband mellan olika områden, övervakning av koncentrationsvägar m.m.⁸

Handboken berör även inhämtning i särskilda miljöer, där det ur ett svenskt perspektiv är värt att belysa inhämtning i kust-, nordliga- och bergsområden. Enligt handboken bör inhämtning genomföras med underrättelseofficerare mot flottbaser och viktiga hamnar. Inhämtning bör även genomföras mot kustförsvar inom planerade landstigningsområden. Vad avser inhämtning i bergsområden ses det som mycket svårt att genomföra med underrättelseofficerare. Något särskilt specifikt användande av underrättelseofficerare i nordliga områden framkommer inte. Dock klarläggs att särskilt viktigt är inhämtning mot mineralfyndigheter, industrier, flygfält och hamnar, logistikbaser fasta sambandssystem och ledningsplatser m.m. Enligt handboken är det av särskild vikt att dessa lokaliseras och förstörs, då de klimatologiska förhållandena gör det svårt att reparera dessa faciliteter och installationer.⁹

Den sovjetiska handboken från 1974 förefaller således bekräfta att det fanns en reserv av underrättelseofficerare, som i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge skulle innästla andra länder. Därutöver förefaller handboken även bekräfta de inhämtningsuppgifter denna reserv hade.

Finns det då något som skulle kunna bekräfta den andra uppgiften källan till den svenska underrättelsetjänsten delgav, d.v.s. att denna underrättelsereserv inriktats mot rekognosering av mål för spetsnazförbanden? Det föregående inlägget i denna serie baserades till del på information från den sovjetiska generalstabsakademin föreläsningar. Handlingarna i fråga är från 1985 och bör därmed vara inom samma tidsrymd som den sovjetiska källan inkom med sina kompletterande uppgifter. Totalt finns tre handlingar, föreläsningsdokument, från den sovjetiska generalstabsakademin som är intressanta i sammanhanget. Varav en handling är synnerligen intressant, då den berör användandet av underrättelseofficerare och agenter vid en fronts offensiva operationer.

Ett av föreläsningsdokumenten som avhandlar operativ inhämtning, berör även s.k. särskild inhämtning. Enligt dokumentet genomförs särskild inhämtning, dels av agenter (här får antas även underrättelseofficerare), dels av särskilda spaningsförband d.v.s. spetsnazförband. Denna särskilda inhämtning genomförs såväl i fred som i krig. I fredstid används enbart agenter/underrättelseofficerare för denna verksamhet. Enligt dokumentet finns även en underrättelsereserv. Den särskilda inhämtningen skall vara inriktad mot en motståndares viktigaste mål, kärnvapenförband samt motståndarens verksamhet.¹⁰

Ett annat föreläsningsdokument berör inhämtning generellt, inom ramen för en s.k. "fronts" offensiva operationer. Även i detta dokument används agenter/underrättelseofficerare för inhämtning inom ramen för s.k. särskild inhämtning. Detta dokument berör även mängden mål som inhämtning kan inriktas mot. I fredstid förutsätts antalet vara två, men i händelse av en väpnad konflikt enbart ett mål. Enligt dokumentet förefaller underrättelsereserven ej nyttjas i fredstid, utan enbart vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller vid en väpnad konflikt.¹¹

Det kanske mest intressanta föreläsningsdokumentet är det som explicit berör användandet av agenter/underrättelseofficerare vid en "fronts" offensiva operationer. I det dokumentet framkommer det att de var militärdistriktets underrättelsedirektorat som styrde frontens agent verksamhet.¹² Inhämtningen skulle vara inriktad mot en motståndares förmåga till angrepp, fastställa styrkekorrelation, intentioner och lokalisering av de viktigaste målen.¹³ En intressant begränsning berör med vilken noggrannhet ett mål kunde fastställas. Enligt dokumentet låg det för agenter/underrättelseofficerare på cirka 600-700 meter när.¹⁴ Detta grundas troligtvis på att de skulle observera och lägesbestämma målet på större avstånd.

En annan intressant begränsning som tas upp i dokumentet är hur många mål som kan tänkas lokaliseras. I ett exempel för en "front", möjligen riktad mot någon del av f.d. Västtyskland, belyses att antalet mål som fanns var mellan 1,000-1,200. Vilket ansågs vara för många att genomföra inhämtning mot, varvid ett nytt begrepp hade införts i form av prioriterade mål. Inom den aktuella "fronten" fanns 120-150 stycken prioriterade mål. Cirka 100 stycken av dessa prioriterade mål, skulle agenter/underrättelseofficerare genomföra inhämtning mot. Dessa mål var bl.a. markrobotbatterier och luftvärnssystem.¹⁵ Detta visar vilken vikt Sovjetunionen lade på att nyttja underrättelseofficerare/agenter för lokalisering av prioriterade mål, i förhållande till andra inhämtningssystem.

I sammanhanget är det intressant att notera, att den sovjetiska generalstaben hade upprättat en samlad målfolder över samtliga världsdelar. Varje mål hade ett unikt nummer, där uppbyggnaden var att först beskriva världsdel med en siffra, därefter krigsskådeplats med siffra, därefter vilket land t.ex. hade Sverige numreringen 573. Därefter vilken försvarsgren och enhet och slutligen vilka koordinater målet var lokaliserad vid.¹⁶ Detta torde möjliggjort en effektiv och snabb signalering med olika sambandssystem, för att delge vilket eller vilka mål som skulle bekämpas, samt förändringar vid målet. Därutöver torde det krävts en omfattande inhämtningsapparat för att kartlägga allt detta, samt hålla målfoldern kontinuerligt uppdaterad.

Enligt detta dokumenten skall även en underrättelsereserv funnits. Denna reserv skulle insättas vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Vid det försämrade säkerhetsläget skulle personalen innästla landledes och när en väpnad konflikt utbrutit även med hjälp av luftfarkoster. Någon organisatorisk storlek för hur stor denna underrättelsereserv var förefaller ej funnits. Dock påtalas i dokumentet att en för stor underrättelsereserv troligtvis innebar dålig kvalité på den ingående personalen. En intressant sak som belyses är att underrättelsereserven förefaller blivit aktiverad i samband med den s.k. Kubakrisen 1963.¹⁷ Dock delges inte i vilka länder eller världsdelar underrättelsereserven aktiverades.

Enligt dokumentet skall även personal utbildats för spetsnazförbandens räkning. I fredstid skulle denna personal lägga grunden, det vill säga inhämta adekvat information, för att de tilldelade målvalen skulle kunde förstöras vid inledningen av en väpnad konflikt. Huruvida någon renodlad underrättelsereserv fanns för spetsnazförbandens räkning framgår inte av dokumentet. Ordet reserv nämns i dokumentet när spetsnazförbanden berörs, men då enbart med att det fanns personal som skulle kunna genomföra sabotage.¹⁸ Detta skulle dock kunna vara ett exempel på ingående delar i denna reserv och en annan del som ingick skulle kunna vara en inhämtande del.

Således, i Sovjetunionen förefaller det funnits en underrättelsereserv som vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge skulle innästla länder och där påbörja informationsinhämtning och fortsatt under en väpnad konflikt. Inhämtningen genomfördes även i fredstid av ett ordinarie underrättelsenät. Detta underrättelsenät kan anses utgjort en grund för, dels vilka målval spetsnazförbanden skulle insättas mot, dels skapa planeringsunderlag avseende hur dessa målval skulle kunna bekämpas på ett effektivt sätt.

Underrättelsereservens uppgift kan även varit att vid ett kraftigt försämrade säkerhetsläget eller vid en väpnad konflikt, kontinuerligt bibehålla ett mål under observation för spetsnazförbandens räkning. Därmed även kunna rapportera förändringar som kunde påverka spetsnazförbandens strid. Personalen ingående i underrättelsereserven förefaller haft kravet på sig att rapportera två gånger per dygn,¹⁹ samt varit tilldelade en radio per individ varvid ett sådant agerande hade varit fullt genomförbart.

Finns det då något som tyder på att det främst var det svenska luftförsvaret som var intressant? Utifrån från de dokument som finns att tillgå, var luftförsvar en stående inhämtningspunkt, oaktat land. Detta skulle kunna styrka källans uppgift. Dock fanns det ett flertal andra punkter som dokumenten tar upp, vilket även får anses vara av stående karaktär. Vad som dock är intressant är en uppgift som framkommit vid ett vittnesseminarium, avseende Sverige beredskap mot överraskande angrepp genomfört 2007, under ledning av den pensionerade Översten Bo Hugemark.

Enligt den pensionerade kommendören av första graden Emil Svensson som deltog i vittnesseminariet skulle det svenska luftförsvaret och flottan slås ut i ett tidigt skede med hjälp av det sovjetiska frontflyget samt av spetsnazförband. Detta för att möjliggöra att Sovjetunionen skulle kunna nyttja svenskt luftrum, i syfte att kunna påverka NATO. Någon invasion i dess egentliga mening skulle enligt honom aldrig ske. Detta agerande skulle genomföras i händelse av att svenska politiker ej medgav överflygningar av svenskt territorium, med sovjetiska luftstridskrafter. Dessa uppgifter skall han erhållit, som även skall vara inspelade, av Amiral Vladimir Bezkorovajnij.²⁰ Detta skulle kunna bekräfta informationen från den svenska underrättelsetjänstens källa.

Hade då detta system med, dels en aktiv inhämtningsorganisation, dels en underrättelsereserv kunnat fungera? Troligtvis hade viss information kunnat förmedlats till operationsledningen för spetsnazförbanden, varvid dessa hade kunnat revidera sina planer före ett insättande. Dock, utifrån den mängd underrättelseofficerare som skulle innästla, dels Finland, dels vidare till Sverige torde någon säkerhetstjänst i de båda länderna noterat det ffa. vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Varvid denna inhämtningsorganisationen hade kunnat påverkats. Trots denna nackdel/begränsning torde Sovjetunionen varit tvungen att insätta denna underrättelsereserv, då de saknade den tekniska inhämtningskapaciteten som t.ex. USA hade.

Avslutningsvis, är detta en metod som även skulle kunna användas idag? Sannolikheten att lyckas innästla en större mängd underrättelseofficerare vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge torde i dag vara högre än under det kalla kriget. Detta utifrån det faktum att någon "järnridå" inte längre existerar. Därtill finns ett kontinuerligt flöde av resenärer mellan Ryssland och Västeuropa. Därutöver torde ett behov kvarstå för Ryssland att fortsatt tillämpa denna metod, då dess tekniska inhämtningsförmåga fortfarande är begränsad jämfört med många av de västliga länderna. Detta skulle indirekt kunna bekräftas av den svenska Säkerhetspolisens uppgifter från 2014, att den ryska inhämtningen i Sverige till del, är/var krigsförberedande.²¹ Där del av denna inhämtning skulle kunna röra sig om att kartlägga målval syftande till att skapa planeringsunderlag, för de nutida spetsnazförbanden.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2, 3, 4 (Engelska)

Sveriges Radio 1 (Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008.

Slutnoter

¹ Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-279.

² Ibid. s. 279.

³ Ibid. s. 280.

⁴ Central Intelligence Agency. USSR General Staff Manual on the Principles of the Organization and Conduct of Operational Reconnaissance in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1978, s. 1, 38-39.

⁵ Ibid. s. 40.

⁶ Ibid. s. 147-148.

⁷ Ibid. s. 151.

⁸ Ibid. s. 165-166.

⁹ Ibid. s. 199-200, 206, 211.

¹⁰ Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Operational Reconnaissance. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 12.

¹¹ Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Reconnaissance on Behalf of a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 9, 12-13.

¹² Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Agent Reconnaissance in Front Offensive Operations. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 5.

¹³ Ibid. s. 5-6.

¹⁴ Ibid. s. 7.

¹⁵ Ibid. s. 9.

¹⁶ Ibid. s. 10.

¹⁷ Ibid. s. 12-13.

¹⁸ Ibid. s. 13.

¹⁹ Ibid. s. 14.

²⁰ Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008, s. 23-24.

²¹ Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857 (Hämtad 2019-02-02)