Något om tavelförsäljare

Reflektion

Ett av de mer flitigt diskuterade företeelserna under den senare delen av det s.k. kalla kriget i Sverige torde varit de s.k. "tavelförsäljarna". Historien kring "tavelförsäljarna" har sin början under 1970-talet, när Sverige valde att avskaffa visumtvånget för polska medborgare och Polen lättade på sina hårda utreseregler. Detta kom föranleda att bl.a. polska studenter tog sig till Sverige för att tjäna västvaluta, för att senare kunna växla dessa till polsk valuta och därmed mångdubbla sin vinst. I slutet av 1970-talet börjar polska medborgare genomföra försäljning av tavlor i ett antal svenska städer, marknaden kom relativt snabbt att mättas varvid några grupper med polska försäljare började sälja på den svenska landsbygden.¹

De polska tavelförsäljarnas verksamhet på den svenska landsbygden förefaller väckt den svenska polisens misstänksamhet. Detta kom föranledda att säkerhetspolisen den 07NOV1979 genomförde ett tillslag mot en grupp tavelförsäljare vid en stugby i Tidaholm men även mot en kontorslokal i Stockholm. Bland det som beslagtogs hos tavelförsäljarna i Tidaholm fanns kartor med inritade markeringar som kunde misstänkas vara av militär betydelse. Kort därefter greps även en tavelförsäljer utanför Umeå, även där påträffades kartmateriel. Dock kunde ingen knytas till kartorna varvid samtliga släpptes. Enligt chefen för säkerhetspolisen vid det aktuella tillfället, Sven-Åke Hjälmroth, skulle det ej utgjort något tvivel om att de misstänkta bedrivit underrättelseverksamhet.²

Två år senare kom även ett ingripande genomföras av polisen. I detta fallet rörde det sig om två polska tavelförsäljare som agerat i anslutning kring ett mobiliseringsförråd samt en av flygvapnets ledningscentraler. Återigen beslagtogs kartunderlag där för totalförsvaret känsliga platser skall ha varit markerade. Utfallet i tingsrätten kom bli att åtalet avseende spionage ogillades dock fälldes de två polska tavelförsäljarna för bedrägeri och förseelse mot laget om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring i Sverige.³

Denna försäljningsverksamhet förefaller även fattat Försvarsmaktens intresse, då Sveriges Överbefälhavare 1984 valde att skicka ut enkätfrågor till Försvarsmaktsanställda där de ombads svara på om det fått besök av utländska tavelförsäljare. Resultatet av detta kom bli en handling avseende säkerhetshotande verksamhet mot flygvapnets anläggningar och dess personal. I denna handling kom långtgående slutsatser dras avseende tavelförsäljarnas verksamhet, där en var att verksamheten kunde indikera ett likvidationsprogram gentemot nyckelpersonal inom det svenska försvaret, såsom flygvapnets piloter. Dessa slutsatser kom dock två år senare att omarbetas till att det var mindre troligt att underrättelseverksamhet mot en viss personalgrupp eller enskild person hade bedrivits. Dock ansågs tavelförsäljningen kunna utgöra en säkerhetshotande företeelse genom den täckmantel för inhämtning som verksamheten erbjöd.⁴

Enligt en av de tidigare cheferna för den svenska säkerhetspolisens kontraspionage, Bengt Nylander, skall säkerhetspolisen vid ett tillfälle genomfört en grundlig utredning kring de s.k. polska "tavelförsäljarna" och kommit fram till att de ej utgjorde något säkerhetshot. En annan polis verksam inom säkerhetspolisen vid den aktuella tidpunkten framför även en liknande åsikt. Vederbörande framför även ett antal intressanta synpunkter. För det första måste en underrättelsetjänst både vetat var t.ex. stridsflygarna bodde men även hur de såg ut för att kunna säkerställa att vederbörande de facto fanns på den aktuella adressen. I sådant fall måste ett register redan funnits upprättat kring de svenska stridsflygarna. Vederbörande tillägger även att någon information avseende fotografering av t.ex. stridsflygarna vid uppsökande verksamhet ej tillkommit säkerhetspolisen. För det andra måste det i sådant fall rört det sig om att kontrollera att uppgifterna över tiden stämde. För det tredje framför vederbörande även en intressant synpunkt i det orimliga kring den mängd stridsflygare och därmed personal som skulle behöva avsättas för att nedkämpa dessa i händelse av ett krigsutbrott. Avslutningsvis enligt denne person skall hela teoribildningen bakom de s.k. "tavelförsäljarna" vara felaktig.⁵

Således förefaller synen på den s.k. "tavelförsäljningen" inom ramen för den militära säkerhetsskyddsverksamheten vandrat från att det kunde röra sig om inhämtning kring olika installationer, till kartläggning av befattningshavare för en möjlig likvidering i händelse av en väpnad konflikt till att det ej utgjorde någon hotbild mot enskilda befattningshavare. Trots det förefaller Försvarsmakten ansett att de fanns en möjlighet att inhämtning trots allt kunde genomföras inom ramen för försäljningen. Emedan säkerhetspolisen mer eller mindre förefaller förkastat teoribildningen att de polska tavelförsäljarna utgjorde någon form av säkerhetshotande verksamhet.

En intressant frågeställning uppstår dock huruvida samtliga som sålde tavlor eller andra varor de facto var från Polen eller ej. Detta får anses utgöra en öppen fråga. Då de som mötte försäljare i dörren, i den övervägande delen av fallen inte torde kunnat klarlägga om så var fallet eller ej vid den konversation som genomfördes. Varvid begreppet polsk "tavelförsäljare" snarare kan anses utgöra ett "epitet" på en försäljningsverksamhet, genomförd av en individ från någon av de östeuropeiska staterna under 1980-talet.

Varifrån kom då teorin om att de polska "tavelförsäljarna" kunde ha något att göra med kartläggning och i sin tur med planläggning inför likvidering av bl.a. vissa svenska militära befattningshavare? Troligen uppstod teoribildningen från de uppgifter som den avhoppade GRU officeren Vladimir Rezun publicerade under 1980-talet kring GRU och de sovjetiska spetsnazförbanden, under pseudonymen Viktor Suvorov. Rezun valde att "hoppa av" till Storbrittanien i juni 1978 under en kommendering i Schweiz.⁶ Rezun publicerade 1983 en omfattande beskrivning kring de sovjetiska spetsnazförbanden. Detta sammanfaller väl i tid med de s.k. polska ”tavelförsäljarna". Dock nämner Rezun inget om likvidering av t.ex. stridsflygare i sin text, utan det han berör är högre civila och militära befattningshavare. Enligt Rezun skall de sovjetiska spetsnazbrigaderna haft ett särskild avdelat kompani med uppgiften att nedkämpa dessa befattningshavare.⁷ Varvid det får ses som rimligt att den svenska militära säkerhetstjänsten influerades kring detta i sin första analys avseende de s.k. ”tavelförsäljarna".

I det föreläsningsunderlag, avseende sovjetiska spetsnazförband, som finns att tillgå från den sovjetiska generalstabsakademin hos den amerikanska underrättelsetjänstens historiska arkiv, framkommer inga uppgifter att de sovjetiska spetsnazförbanden hade till uppgift att nedkämpa särskilda befattningshavare. Däremot framkommer det att inom de sovjetiska spetsnazbrigaderna fanns en särskilt avdelad enhet som skulle lösa uppgifter på order av den sovjetiska ledningen och högre sovjetiska militära staber, här kan antas staber ovan front nivå. Personalen ingående i denna enhet utbildades även inom de områden som sovjetiska underrättelseofficerare skulle behärska.⁸ Denna särskilt avdelade enhet hos de sovjetiska spetsnazbrigaderna skulle möjligen kunna korrelera mot det avdelade kompani Rezun beskriver.

Att Sovjetunionen kunde tänka sig att nyttja specialförband för att nedkämpa högre befattningshavare visade sig ffa. vid invasionen av Afghanistan 1979. Detta skulle eventuellt kunna förklara viss uppsökande verksamhet av högre svenska civila och militära befattningshavare som eventuellt genomfördes under mitten av 1980-talet i Sverige.⁹ Varvid det får ses som möjligt att en viss planläggning kan ha funnits för att nedkämpa högre civila och militära befattningshavare även i Sverige i händelse av en väpnad konflikt. Här skulle således historien kring hotbilden mot stridsflygare kunnat få sitt slut d.v.s. det fanns ingen hotbild från specialförband mot dem. Men som allt annat finns det oftast en fortsättning på en historia.

I Mark Urbans bok, utgiven 2018, om den utväxlade ryska GRU officeren Sergej Skripal framkommer en uppgift om att Skripal skall ha ingått i en grupp med sovjetiska spetsnaz soldater/operatörer som skall ha nedkämpat ett okänt antal Afghanska piloter enl. Skripal 1978 emedan Urban anser 1979.¹⁰ Huruvida dessa uppgifter stämmer har ej gått att klarlägga, trots en relativt omfattande sökning både i den amerikanska underrättelsetjänstens avhemligade arkiv men även bland olika internationella dagstidningars historiska arkiv. Skripal kan mycket väl farit med osanning kring det hela, dock bör man då ställa sig frågan varför, för det är en ytterst begränsad del i boken denna uppgift berör. Härvid uppstår en intressant frågeställning, om denna uppgift stämmer är det då något som kom den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten till känna under 1980-talet och i sådant fall kom det att spela in i den initiala bedömningen avseende hotbilden från de s.k. "tavelförsäljarna"?

Avslutningsvis, att den övervägande delen av de s.k. "tavelförsäljarna" ej genomförde någon inhämtningsverksamhet torde accepteras av de flesta. Viss del kan möjligen utgjort uppsökande verksamhet för att klarlägga förhållande kring militära eller civila befattningshavare eller fysiska installationer. Att samtliga stridsflygare fysiskt skulle kartlagts på endera sätt får anses orimligt. Skulle dock Skripals uppgifter stämma kan det ses som möjligt att t.ex. vissa högre befattningshavare såsom divisionschefer bl.a. inom den s.k. "Attackeskadern" kan ha kartlagts. Där syftet möjligen kan ha varit för att nedkämpa dessa vid inledningen av en ev. väpnad konflikt för att uppnå något form av övertag.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1 (Engelska)

The Guardian 1 (Engelska)

Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016.

Göransson, Mattias. Björnen kommer: Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag. Falun: Scandbook, 2017.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Robertson, William G. (red). Block by Block: The Challenges of Urban Operations. Fort Leavenworth: U.S. Army Command and General Staff College Press, 2003.

Urban, Mark. The Skripal files: the life and near death of a Russian spy. London: Macmillan, 2018.

Slutnoter

¹ Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016, s. 229, 231-232.

² Ibid. s. 233-235.

³ Ibid. s. 235-237.

⁴ Ibid. s. 239.

⁵ Göransson, Mattias. Björnen kommer: Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag. Falun: Scandbook, 2017, s. 231-233.

⁶ The Guardian. Harding, Luke. ‘Will they forgive me? No’: ex-Soviet spy Viktor Suvorov speaks out. 2018. https://www.theguardian.com/world/2018/dec/29/ex-soviet-spy-viktor-suvorov (Hämtad 2019-05-13)

⁷ Suvorov, Viktor. 'Spetsnaz: The Soviet Union's Special Forces', Military Review, vol. 64, no. 3, 1984, s. 30-46.

⁸ Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 5.

⁹ Robertson, William G. (red). Block by Block: The Challenges of Urban Operations. Fort Leavenworth: U.S. Army Command and General Staff College Press, 2003, s. 291-292, 296-309.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 267.

¹⁰ Urban, Mark. The Skripal files: the life and near death of a Russian spy. London: Macmillan, 2018, s. 22-23.