onsdag 11 februari 2015

Gästinlägg: Agenten och Radion

Då var det dags för det första gästinlägget på bloggen och ett mycket intressant sådant, nedan följer en mycket intressant text av radioamatören ”Uascan” som i mån av tid, genomför en mycket kvalificerad uppföljning av både västlig och östlig radiotrafik i Östersjöregionen. Texten avhandlar radions användande av illegal underrättelsepersonal från i princip radions begynelse intill nu.

Hava a good one! // Jägarchefen



Så länge radion har funnits så har den spelat en viktig roll i underrättelsetjänstens arbete. Man kan misstänka möjligheten till en omedelbar förbindelse mellan två punkter var revolutionerande i arbetet. Underättelsearbetaren, oavsett om den ingick i den legala eller illegala delen av ambassaden kunde nu både ta emot och eventuellt sända information som omgående nådde hemlandet.

För tiden vid andra världskriget finns en ganska omfattande dokumentation omkring olika "radiospioner". Vid denna tid började radiosändare och mottagare vara så pass små och tillförlitliga att de kunde användas på fältet och inte bara i fasta installationer. Tyska agenter som försökte infiltrera England medförde inte sällan en "resväska" med en sändare och mottagare i.Ganska snart stod det klart för både underättelsearbetarna och dess motståndare kontraspionaget att radion är ett tvåeggat svärd. Att använda radio innebär per definition att användaren både röjer sitt läge och sin aktivitetsnivå. Enkla ramantenner som kunde användas för pejling utvecklades snabbt redan vid första världskriget, men att pejla en sändare manuellt som sänder varierande tider och kanske även byter frekvens är en mycket resurskrävande operation.

Ganska snart insåg man att olika former av enkelriktad sändning var en bra metod för att kommunicera med underättelserarbetarna på fältet. Svar till hemlandet kunde sedan sändas på annat sätt, genom fältbrevlåda (sk dead letter box), diplomatpost etc. Speciellt avgörande blev radion för att öka möjligheterna till kommunikation med illegalister. Möjligheterna att kryptera innehållet i sändningarna, till exempelvis en illegalist, ställer till med svåra avvägningar. Ska krypteringen göras med en mindre säker metod som exempelvis bygger på att en nyckel deriveras från en skönlitterär bok som i sig inte väcker någon misstanke? Eller ska en kryptering av högsta säkerhet, som "one time pad" användas, men som i sin tur kräver att illegalisten förses med en aldrig sinande tillgång på "pads" som måste överföras fysiskt samt förvaras mycket säkert innan användning? Båda exemplen kan konstateras i historien men där illegalisterna som använt svagare kryptering förefaller de att med få undantag råkat illa ut. Omfattande beslag av skönlitteratur i Sverige hos misstänkta agenter kan genom detta förklaras och inte ett förmodat litterärt intresse hos SÄPO.

Sverige var under andra världskriget utsatt för hel- och halvmilitära underättelse- och sabotageoperationer där radion spelade en viktig roll. Wilhelm Agrell har skrivit en utmärkt översikt över ämnet i sin bok "Venona". Boken behandlar ingående agentverksamhet från både öst och väst i Sverige före och under andra världskriget. Det som framträder tydligt i genomgången är Sovjetiska militära underättelsetjänstens GRUs behov av att ha tillgång till ett nät med radiostationer som kan ta upp och sköta kontakten med hemlandet om de ordinarie kanalerna bryts. I detta ligger också ett annat konstaterande. I underättelsevärlden där gränsdragningen mellan militär planering och underättelsearbete ibland är tunn måste organisationen även fungera i krig eller krigsliknande tillstånd. Civila kanaler kan alltså inte användas, om de ska vara helt pålitliga. Eftersom Sovjetunionen förutsatte ett fullständigt och totalt kärnvapenkrig i sina planeringsscenarier påverkade det även planeringen av kommunikation. Geografisk spridning och hög redundans var nödvändig. Det gör också att komplexiteten i utrustning och systemuppbyggnad måste vara låg och måste bokstavligen klara att ligga nergrävd många år för att sedan startats upp och användas. Dessa faktorer gör att det i viss mån kan vara relevant att dra slutsatser om dagens opus, även om referenserna ligger långt tillbaka.

Hur tar sig kontraspionageorganisationen sig an utmaningen med illegala radiosändningar av olika slag? Det krävs en väl utbyggd infrastruktur över hela landet för att upptäcka, hitta och gripa personerna bakom illegala radiosändningar. Personerna har möjlighet att operera de illegala radiostationer på olika tider, frekvenser och platser vilket kraftigt försvårar spaningen. Vid tiden för andra världskriget utvecklades i Sverige en "aperiodisk", dvs icke frekvensselektiv mottagare vilken gick under namnet "APA". Mottagarens låga känslighet gjorde att endast trafik inom någon eller några 1000 meter uppfångades. Men fördelen att inte behöva veta vilken frekvens som sändaren använde var vid denna tidspunkt en avgörande fördel. Svenskt kontraspionage, vilket sorterade under SÄPO, byggde ut system med många APAmottagare i de stora svenska städerna. Genom dessa kunde illegal trafik följas, kartläggas och i några fall även personerna bakom sändningarna gripas. Eventuella framgångar eller misslyckanden i detta är detta till största delen okänt då historieskrivningen i efterkrigstiden försvåras kraftigt av sekretess.

Hur APA-systemet användes och också kontraspionaget arbetade kan utläsas i denna utmärkta länksamling. I ett antal fall vet vi att pejl användes för att hitta den sändade stationen. I W Agrells "Venona" finns exempelvis beskrivet hur en "diversearbetare" grips efter man med olika pejlinsatser hittar fram till honom och hans sändarutrustning som visar sig vara Sovjetisk.

En helt annan teknisk ingång i att kartlägga agenttrafik och att identifiera mottagaren utvecklades av kontraspionaget MI5 i England under tiden efter andra världskriget. Under kodnamnet "RAFTER" utvecklades teknik på avstånd detektera och i vissa fall även avgöra frekvensinställningen på radiomottagare. Radiomottagare arbetar med sk superheterodyn teknik vilket innebär att en liten sändare, oscillator, transponerar signalen till ett annat frekvensområde. Denna oscillator läcker radioenergi som på relativt långa avstånd kan uppfångas. MI 5 använde RAFTER både mot den Sovjetiska ambassaden och direkt mot misstänkta eller konstaterade agenter som tog emot envägs radiosändningar. Man gick så långt att man installerade RAFTER-mottagare i en Lancasterbombare och flög kors och tvärs över London för att att försöka hitta en mottagare som var inställd på ett visst agentradionätet frekvens. Detta lyckades delvis. MI 5 kunde konstatera att personal på ambassaden avlyssnade de envägsradiomeddelanden som sändes till "deras" agenter. På så sätt kunde också MI 5 dra slutsatser om vilka radionät som hörde till brittiska KGB och GRU agenter.

Sverige satsade stora resurser på radiospaning mot agentradiotrafik. Förutom APAn fanns ett landstäckande nät med bemannade stationer, vars lokalisering fö stämmer väl med olika svenska försvarsobjekt. Sverige har alltid haft en mycket restriktiv lagstiftning på radioområdet och i många år var det olagligt att inneha en radiosändare som man inte hade erhållit tillstånd för. Sk privat radiotrafik samlades på ett smalt frekvensband. Förutom det uppenbara samhällsintresset i att hushålla med frekvensresurser kan även en visst särintresse noteras i att säkerställa "ren" eter för att enklare finna illegala radiosändare.

En sammanställning över de numera stängda SÄPO signalsspaningsstationerna återfinns här. På dessa platser ägnade man sig både åt "fjärrspaning", dvs att ta emot trafik från sändare i exempelvis Sovjet men även ”närspaning” förekom sannolikt där sändare inom Sveriges gränser avlyssnades, lägesbestämdes och kartlades. I Agrells "Venona" framgår att man lade stora resurser på att hitta mönster i tid mm på sändningarna. Kan vi dra några slutsatser om agentens aktivitetsnivå genom antalet och omfattningen av de meddelanden som tas emot? Går det att säga något om personens beteenden, yrke, sysselsättning genom att se på vilka tider agenten tar emot meddelanden? Om agenten grips och kontraspionaget lyckas så väl att det finns kryptonycklar eller andra ledtrådar som inte förstörts kan trafiken bakåt helt eller delvis dekrypteras. Det är därför av stort intresse att lagra trafik inför framtida "genombrott".

Ett sådant genombrott lyckades NSA i projektet BRIDE som senare kom att döpas till VENONA. VENONA-projektet omfattade den Sovjetiska telegramtrafiken mellan ambassaderna och KGB och GRUs enheter i Moskva. Trafiken var krypterad på säkraste möjliga sätt - genom One Time Pad (OTP). OTP är inte möjligt att kryptolgiskt angripa då nyckeln endast används en gång. Problem uppstod emellertid vid produktionen av nycklar, säkert genom att mycket höga volymkrav, vilket ledde till att producenten tog genvägen att återanvända nycklar, men under nya nyckelbeteckningar. Detta faktum samt en finsk fjärrspaningspatrull som kommit över en rysk kodbok i Petsamo gjorde VENONA möjligt. VENONA gav fragmentarisk inblick i delar av de Sovjetiska telegrammen. En fullödig beskrivning av VENONA hur svenskt perspektiv återfinns i den tidigare omtalade boken VENONA av Wilhelm Agrell.

I båda de stora svenska spionfallen under efterkrigstiden, Wenneström och Bergling, förekom enkelriktad agentradiosändning. Båda agenterna hade olika former av kortvågsmottagare för att motta instruktioner från sina uppdragsgivare. I Wennerströms fall spelade dessutom problem i radioförbindelsen en roll för hans avslöjande. Då han upplevde störningar i sändningarna från sina uppdragsgivare med en konventionell radio skaffade han sig en betydlig mer kvalificerad mottagare av märket "Hallicrafter". Detta väckte visst uppseende från svenskt kontraspionage som korrekt drog slutsatsen, för normal lång-, mellan- och kortvågsavlyssning av rundradio var mottagaren överkvalificerad. Den mottagare som Stig Berglig använde för att motta agentradiosändningar finns idag på musem: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling#mediaviewer/File:Radio_of_Swedish_spy_Stig_Bergling_at_Aeroseum.jpg.

Med dagens snabba telekommunikationer, internet och mobiltelefoner måste väl agentradion vara obsolet? Svaret på den frågan måste bli ett klart och tydligt nej. Mängden agentradiosändningar på kortvåg föll kraftigt efter det kalla krigets slut. Nu har emellertid trafiken ökat igen. Om man utgår från de behov som de oilka användarna har, så är de fortfarande ytterst relevanta. Telekommunikationsnäten må i vårt samhälle vara väl utbyggda men sårbarheten i dem är stor. De kan inte förväntas fungera i en krigssituation då en stat kan förmodas stänga av eller kraftigt reducera sina telekommunikationer om de inte är utslagna av andra skäl. Dessutom finns det i dagens telenät mycket stora möjligheter till automatisk registrering av både individuella samtal, innehåll samt mönster.

Moderna system för att hitta, pejla och spela in radiotrafik är mycket kapabla. Men, att bara veta att en viss plats och frekvens som används för en illegal sändning är inte tillräckligt för att gripa gärningsmannen. Det krävs en samordnad insats med snabbfotade polisiära resurser och signalspaning för att detta ska vara möjligt. I fredstid tar sändande station en risk, men i ett spänt länge där en mängd, kanske tiotals stationer aktiveras krävs omfattande resurser för att kunna ingripa effektivt. En parallell med svårigheten i att fånga ubåtar ligger nära till hands.

de @Uascan

Referenser:

Venona, Wilhelm Agrell
Fallet Wennerström, Anders Sundelin
Spionjägaren, Olof Frånstedt
Spychatcher, Peter Wright

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar