söndag 21 juli 2019

Ett försvagat NATO?

Sammanfattning

NATO reformering, i form av ändrad inriktning samt reducering av försvarsbudgetar och förband, från mitten av 1990-talet intill skrivande stund samt nästan dubblering av medlemsländer och en 1/3 ökning av landarea som skall försvaras har möjligen försvagat alliansens förmåga att trovärdigt upprätthålla den s.k. artikel 5 i NATO stadgan. Det vill säga ett angrepp på en medlemsstat utgör ett angrepp på samtliga medlemsstater. Det innebär även, att likt Sverige måste NATO höja sin förmåga till väpnad strid. Dock kommer troligtvis effekterna av en ev. förmågehöjning inte märkas förrän om 10-20 år från den tidpunkt det påbörjas.

Analys

I ett tidigare inlägg utlovade undertecknad att beskriva varför NATO eventuellt kan ses som en svag garant för en kollektiv säkerhetsgaranti, under vissa förutsättningar. Detta inlägg syftar till att beskriva ett flertal aspekter som pekar mot detta, utifrån nu rådande ingångsvärden. Inlägget kommer omfatta NATO utvidgning sedan slutet av 1990-talet och dess konsekvenser, NATO omriktning från mitten av 1990-talet intill nu med dess konsekvenser samt NATO troliga förmåga under 2019 med dess innebörd.

NATO består i dag av 29 stycken medlemsländer, organisationen grundades den 04APR1949 av USA och Kanada samt tio europeiska länder (Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien). Under det kalla kriget kom ytterligare fyra länder ansluta sig till organisationen, 1952 kom Grekland och Turkiet antas som medlemmar, 1955 anslöt sig även Förbundsrepubliken Tyskland och avslutningsvis 1982 anslöt Spanien sig.1 Vid Warszawapaktens upplösning 1991,2 och Sovjetunionens upplösning samma år3 bestod således organisationen av 16 stycken medlemsländer, men en tydlig koncentrering till Västeuropa.

Mellan 1999 och 2017 kom organisationen nästan dubbleras i antalet medlemsländer. Polen, Tjeckien och Ungern kom att ansluta sig 1999, detta följdes upp av att Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien som kom att ansluta sig till NATO 2004. I april 2009 kom även Albanien och Kroatien att ansluta sig till organisationen och avslutningsvis anslöt sig Montenegro 2017 till NATO.4 Således det som skedde mellan 1999-2017 vad avser ökning i medlemsländer, utgjordes av östeuropeiska länder och tillika forna Warszawapakts länder.

För en försvarsallians utgör landarean som skall försvaras ett viktigt ingångsvärde. Exkluderas Kanada och USA yta bestod NATO landarea 1991 av 3,005,838 kvadratkilometer. Ökningen av medlemsländer mellan 1999 och 2017 kom att öka NATO landarea med 1,176,816 kvadratkilometer. Dock skall det vägas mot var en eventuell konflikt kan bli aktuell, under slutskedet av det kalla kriget förefaller antagandet varit att en konflikt i huvudsak skulle utkämpas på danskt, västtyskt och norskt territorium.5 Vilket skulle betyda en minskning av landarean som skulle försvaras till 676,735 kvadratkilometer. Dock får det ses som troligt att även Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Frankrike ev. skulle involverats i en väpnad konflikt maa. det begränsade operativa djupet Västtyskland hade.6 Detta skulle innebära en ökning med 626,676 att försvara.

Utvidgningen av NATO från 1999 intill 2017 har medfört att NATO operativa djup är betydligt större än tidigare och dess eventuella konfliktområde har flyttats från Västeuropa till Östeuropa. Den presumtiva konfliktplatsen i nutid, för NATO, förefaller utgöras av de baltiska staterna samt delar av Polen d.v.s. de områden där Ryssland och NATO möts samt det är där NATO i huvudsak tillfört förband.7 Det skulle i sådant fall innebära att det främst är en area om 487,796 kvadratkilometer som initialt måste försvaras av NATO. Dock är det operativa djupet ytterst begränsat i de baltiska staterna varvid det får anses vara svårt att upprätta något egentligt djupförsvar. Det operativa djupet är dock större i Polen.

Efter det kalla krigets slut kom även NATO reformeras. Från territoriellt försvar som huvuduppgift kom organisationen fokusera på olika former av stabiliseringsoperationer, dels i NATO närområde, dels bortom NATO geografiska område.8 Denna reformering kom även påverka NATO verksamhet i sådan omfattning att försvarsplaneringen för medlemsstaternas territoriella skydd nedgick markant.9 Detta innebar även att NATO ländernas övningsverksamhet reformerades. Från att öva förmågan till väpnad strid gentemot en likvärdig eller nästan likvärdig motståndare kom verksamheten att anpassas mot fredsfrämjande och fredsframtvingande operationer. Där motparten främst var en irreguljär motståndare, med låg teknisk nivå och låg förmåga till genomförande av väpnad strid.10

Den förändrade inriktningen, ökningen av medlemsstater och med det den ökade mängden av landarea som skall försvaras har även medfört en annan problematik. I och med att inriktningen förändrades från territoriellt försvar till stabiliserande operationer, kom förmågan att kunna genomföra omfattande förbandsförflyttningar med en adekvat infrastruktur i NATO medlemsländerna negligeras.11 Detta har medfört att NATO i dag har stora problem att kunna genomföra snabba förflyttningar av stora förband, vilket kommer krävas vid en väpnad konflikt eller för att skapa en tydlig s.k. tröskeleffekt i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Processen för att förbättra infrastrukturen har dock påbörjats,12 men kommer troligen ta 5-10 år att genomföra mtp. att det inte enbart är infrastrukturen som måste förbättras utan att resurser även måste finnas för att kunna förflytta förband med tillhörande materiel.

Upplösningen av, dels Sovjetunionen, dels Warszawapakten under inledningen av 1990-talet samt NATO förändrade inriktning kom även medföra kraftiga reduceringar av medlemsländernas försvarsbudgetar och därav även förbandsreduceringar utav NATO ländernas väpnade styrkor.13 Den ekonomiska kris som uppstod 2008, har även kommit att påverka medlemsländernas försvarsbudgetar.14 Den förändrade inriktningen kom även medföra att förbandsstrukturer, materiel, övningsverksamhet m.m. kom att förändras från territoriellt försvar till stabiliserande operationer.15 USA kom även påbörja en tydlig styrkereducering innan 2014 i Europa, dock har USA återigen fört in personal och materiel där målsättningen förefaller vara att på sikt ha förhandslagrad materiel för cirka en division i Europa.16

Numerärt, på pappret, förefaller NATO inneha väldigt stora förbandsresurser.17 Dock förefaller statusen på dessa förband vara väldigt begränsad. I en studie som genomfördes av totalförsvarets forskningsinstitut, publicerad 2018, antogs att NATO i Europa enbart skulle kunna mönstra 25-40 markstridsbataljoner inom en vecka, där de även såg det som troligt att de var den lägre siffran som var rättvisande samt att förbanden skulle variera kraftigt i kvalitet trots dess snabba reaktionstid. Inom två till tre månader antogs, i studien, att NATO i Europa skulle kunna mönstra 7-8 markdivisioner. Dock antas i studien att det även där skulle finnas tydliga begränsningar i vad dessa förband skulle kunna klara av och att det ses ej som osannolikt att hälften av dessa krigsförband ej skulle vara fullt operativa.18 I sammanhanget bör det noteras att Ryssland i sitt västra militärdistrikt 2016 antogs ha 22 stycken bataljonsstridsgrupper, som 2017 skulle kunna påbörja lösande av stridsuppgifter inom 24-48 timmar.19 Om siffran kvarstod under 2017 i samband med totalförsvarets forskningsinstitut studie skulle det ha inneburit nästan ett 1:1 förhållande och ett troligt övertag under de inledande dygnen för Ryssland i händelse av en väpnad konflikt med NATO.

Således blir förmågan att få stöd av USA och därmed förflyttning av förband från Nordamerika till Europa väldigt viktigt. Detta konstateras även av den svenska försvarsberedningen i dess rapport "Värnkraft" från 2019. De konstaterar även att om sjövägarna i Nordatlanten störs eller bryts kommer det avsevärt försvåra möjligheterna för NATO att försvara dess östliga medlemsstater.20 I sammanhanget är det värt att notera att USA under det kalla kriget hade som plan att inom 10 dagar kunna föra över 10 divisioner till Europa från Nordamerika.21 Styrkekorrelationen ser dock annorlunda ut nu, vilket bör beaktas. Dock bedömer även totalförsvarets forskningsinstitut att de ryska förbanden är mer välövade och innehar en högre förmåga att verka i högre förband än NATO länderna.22 Vilket skulle kunna innebära att NATO länderna behöver en större förbandsmängd.

Vad som även är värt att notera utifrån försvarsberedningens slutsats avseende sjötransporter över Nordatlanten, är en studie som genomfördes av The International Institute for Strategic Studies (IISS). Där studien bl.a. omfattade vilka åtgärder Europa måste vidta i händelse av att USA skulle lämna NATO. Den studien torde delvis även kunna tillämpas på avskurna eller kraftigt störde förbandstransporter till Europa från Nordamerika. För att kunna möta en liten lokal konflikt mellan NATO och Ryssland i de baltiska staterna och delar av Polen, är IISS slutsats att det kommer krävas försvarsinvesteringar om 288-357 miljarder dollar av de europeiska NATO länderna och effekten av dessa investeringar tidigast kommer märkas inom 10-15 år, om de skulle genomföras under 2019.23

Utifrån nuvarande trend får det även anses vara troligt att NATO ländernas förmåga kommer nedgå efter 2020, på motsvarande sätt som den svenska Försvarsmaktens kommer göra om inte substantiellt mer ekonomiska medel tillförs för att förändra nuvarande förutsättningar.24 Detta kommer således utgöra en försvagning av den västeuropeiska försvarsalliansen NATO. Härvid går det även att konstatera att en tillförsel av ekonomiska medel för att tillföra materiel och öka förbandsmängd fortfarande inte torde ge någon effekt förrän om 10-20 år, utifrån IISS slutsatser. Varvid ett förmågeglapp gentemot Ryssland fortfarande kommer finnas under de närmsta åren både för Sverige, men även NATO länderna.

Således de stora nedskärningarna av NATO ländernas försvarsbudgetar och väpnade styrkor samt ändrad inriktning av dessa, en nästan dubbleringen av medlemsländer, en ökning av landarean som skall försvaras och avsaknaden av en planering och förberedelser för territoriellt försvar har kraftigt försvagat NATO under de två senaste decennierna. Detta innebär även att NATO förmåga med konventionella medel upprätthålla den s.k. artikel 5 i NATO stadgan till del kan ifrågasättas, om inte kärnvapen skall ses som en naturlig del i försvaret av NATO ländernas territorium även vid ett konventionellt angrepp. Vilket den nuvarande strategin skulle kunna indikera, då det framförs att NATO avskräckningen mot ett väpnat angrepp baseras på en kombination av konventionella och nukleära stridsmedel.25

I den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten framförs av och till att en lösning på Sveriges säkerhetssituation skulle vara ett medlemskap i NATO. Utifrån ovanstående textmassa får detta ses som tveksamt att det utifrån nu rådande förutsättningar skulle kunna ses som ett trovärdigt alternativ i säkerhetssammanhang. Då NATO i sådant fall skulle erhålla en betydligt större yta att försvara i ett geografiskt område där en tydlig kraftmättning pågår mellan dem och Ryssland. Därutöver skulle det ej tillföras substantiellt med förmågor vid ett svenskt medlemskap som skulle höja NATO förmåga till väpnad strid. Utan snarare skulle NATO verka allt mer försvagat och förmågan att upprätthålla den s.k. artikel 5 skulle troligen även urholkas än mer, vad avser konventionell förmåga.

Slutsats

För att NATO skall ses som en trovärdig försvarsallians krävs en tydligt ökad förmåga till konventionell väpnad strid med tillhörande förmågor såsom logistik m.m. En s.k. "quick fix" för Sveriges säkerhetssituation utgörs därmed inte av att brådstörtat gå med i NATO, utan det skulle oaktat medlemskap eller ej fortfarande krävas av Sverige en markant upprustning antingen för att vi själva skall uppfattas som trovärdiga i säkerhetspolitiska sammanhang, eller att NATO skall uppfattas som trovärdigt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center for Strategic and International Studies 1 (Engelska)
Europeiska kommissionen 1 (Engelska)
Försvarsmakten 1 (Svenska)
The International Institute for Strategic Studies 1, 2 (Engelska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3 (Svenska)
NATO 1, 2 (Engelska)
Reuters 1, 2 (Engelska)
Riksdagen 1 (Svenska)
The Wall Street Journal 1, 2, 3 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)
Valstybes Saugumo Departementas 1 (Engelska)

Department of Defense. Soviet military power. Washington, DC: U.S. Government Printing Office, 1989.
The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2016.

Slutnoter

1 Nationalencyklopedin. NATO. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nato (Hämtad 2019-07-21)
2 Nationalencyklopedin. Warszawapakten. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/warszawapakten (Hämtad 2019-07-21)
3 Nationalencyklopedin. Sovjetunionen. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/sovjetunionen (Hämtad 2019-07-21)
4 Nationalencyklopedin. NATO. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nato (Hämtad 2019-07-21)
5 Department of Defense. Soviet military power. Washington, DC: U.S. Government Printing Office, 1989, s. 95.
6 Ibid. s. 97.
7 Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 111.
NATO. Enhanced Forward Presence. 2019. https://shape.nato.int/efp (Hämtad 2019-07-21)
8 Nationalencyklopedin. NATO. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nato (Hämtad 2019-07-21)
Pallin, Krister (red). Västlig militär förmåga: en analys av Nordeuropa 2017. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2018, s. 35.
9 Pallin, Krister (red). Västlig militär förmåga: en analys av Nordeuropa 2017. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2018, s. 35.
10 Reuters. Croft, Adrian. Sytas, Andrius. Ukraine crisis will be 'game changer' for NATO. 2014. https://www.reuters.com/article/us-ukraine-crisis-nato-insight-idUSBREA4H01V20140518 (Hämtad 2019-07-21)
11 Reuters. Emmott, Robin. With NATO, EU sets out plan to enable faster troop movement across Europe. 2018. https://www.reuters.com/article/us-eu-russia/with-nato-eu-sets-out-plan-to-enable-faster-troop-movement-across-europe-idUSKBN1H41RQ (Hämtad 2019-07-21)
The Wall Street Journal. Michaels, Daniel. NATO Dusts Off a Cold War Skill: Moving Troops. 2018. https://www.wsj.com/articles/nato-dusts-off-a-cold-war-skill-moving-troops-1540382400 (Hämtad 2019-07-21)
12 European Commission. Action Plan on military mobility: EU takes steps towards a Defence Union. 2018. https://ec.europa.eu/transport/themes/infrastructure/news/2018-03-28-action-plan-military-mobility_de (Hämtad 2019-07-21)
13 The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2016, s. 24.
14 The International Institute for Strategic Studies. Béraud-Sudreau, Lucie. A ten-year global defence-spending review: from economic crisis to security crises. 2018. https://www.iiss.org/blogs/military-balance/2018/05/global-defence-spending-crisis (Hämtad 2019-07-21)
15 The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Fears Its Forces Not Ready to Confront Russian Threat. 2018. https://www.wsj.com/articles/nato-moves-toward-readying-more-troops-to-confront-russian-threat-1522290156 (Hämtad 2019-07-21)
16 The Wall Street Journal. Marson, James. NATO Plans Facility in Poland to Store U.S. Military Equipment. 2019. https://www.wsj.com/articles/nato-plans-facility-in-poland-to-store-u-s-military-equipment-11553271255 (Hämtad 2019-07-21)
17 Pallin, Krister (red). Västlig militär förmåga: en analys av Nordeuropa 2017. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2018, s. 182.
18 Ibid. s. 5, 205.
19 Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. Washington, DC: Center for Strategic and International Studies, 2016, s. 2.
Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 7.
20 Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 111.
21 The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Fears Its Forces Not Ready to Confront Russian Threat. 2018. https://www.wsj.com/articles/nato-moves-toward-readying-more-troops-to-confront-russian-threat-1522290156 (Hämtad 2019-07-21)
22 Pallin, Krister (red). Västlig militär förmåga: en analys av Nordeuropa 2017. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2018, s. 205.
23 Barrie Douglas. et al. Defending Europe: scenario-based capability requirements for NATO’s European members. London: The International Institute for Strategic Studies, 2019, s. 3.
24 Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 18.
25 NATO. NATO’s nuclear deterrence policy and forces. 2018. https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_50068.htm (Hämtad 2019-07-21)

3 kommentarer:

  1. Urban,

    Jag håller med om mycket i din analys men nästan ingenting av de slutsatser som rör Sverige och NATO.

    För det första är det helt orealistiskt att Sverige någon mer gång i framtiden skulle kunna bygga upp ett militärt försvar som på egen hand skulle kunna försvara hela det svenska territoriet över tid mot en fiende av Rysslands storlek. Framtidens försvar måste alltså bygga på att vi försvarar oss tillsammans med andra.


    För det andra är den stora vinst för NATO som ett svenskt medlemskap skulle ge just vårt territorium. Du förefaller att se det uteslutande som ett problem eftersom det måste försvaras, men vore i själva verket en stor tillgång för NATO, särskilt för allierade flygstridskrafter som skulle kunna frambasera till svenska baser och därmed drastiskt öka avskräckningsförmågan (genom att göra den operativa förmågan mycket bättre). Och det är avksräckningsförmågan som är viktig, måste vi gå i krig har ju hela den strategi som använts sedan 1949 misslyckats. Ett Sverige utanför NATO minskar alliansens avskräckande förmåga (eftersom det då redan i fredstid uppstår oklarheter hur vi skulle agera i krigstid).

    För det tredje är kärnvapenavskräckning en integrerad del av NATO:s strategi och har så varit sedan 1949. Västberlin är mycket mindre än Estland men försvarades aldrig med mer än ca 10 000 allierade soldater. Runt Västberlin stod ca 900 000 östtyska soldater samt ca 900 000 sovjetiska soldater. Orsaken till att Västberlin inte invaderades var att WP bedömde NATO:s kärnvapenavskräckning som trovärdig. EUCOM i Stuttgart har nu fått i uppgift att ånyo integrera konventionella och nukleära system för försvaret av Europa för att öka trovärdighetsgraden i avskräckningspolitiken. Därtill satsar USA under Trump avsevärt större belopp och antal soldater på försvaret av Europa än under Obama.

    Slutsatsen är alltså IMHO att ett Sverige utanför NATO minskar NATO:s avskräckningsförmåga, vilket är mycket negativt för svensk säkerhet - alldeles oavsett hur det går med återuppbyggnaden av det svenska försvaret. Vad gäller det senare ser vi redan nu att det kommer att gå långsamt och vara inadekvat i åratal framöver. Föreställningen att vi måste bygga upp det svenska försvaret först, innan vi kan gå med i NATO, är därför felaktig. Det bösta vi skulle kunna göra för att öka avskräckningsförmågan mot ett revisionistiskt Ryssland - och därmed bevara freden i Östersjöområdet - är att bli NATO-medlem snarast. Det motsäger inte ett stadigt uppbyggande av svensk försvarsförmåga, tvärtom - NATO:s miniminivå ör dubbelt så hög som det nuvarande svenska försvaret.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Mike,

      Inlägget syftar inte till att förorda en återgång till invasionsförsvaret :) Utan snarare att både vi och NATO måste ha en reell förmåga att kunna försvara oss, dubbleringen av brigader med tillhörande lokalförsvarsförband, som nu förordas av försvarsberedningen är ett steg i rätt riktning om än att ytterligare två brigader hade varit det optimala. Men det försvarsberedningen förordar ser jag som en reell/substantiell förmågehöjning jmf med den organisation vi har nu som är framtagen för expeditionära operationer, vilket jag nu i efterhand givetvis borde skrivit ut, samt blivit styrd av ram-i-ram styrningar. På motsvarande sätt som många NATO länder suboptimerat sin organisationer för de förändrade uppgifter som rådde under nästan två decennier.

      Att svenskt territorium skulle utgöra en ”vinst” för NATO att utnyttja vid tex flygoperationer vid försvaret av Baltikum råder det inget tvivel om på motsvarande sätt för Finland att kunna utnyttja svenskt för luftoperationer över Finland.

      Ps,

      Är inte Urban bakom tangentbordet :)

      Ds.

      Radera
  2. Hej Jägarchefen 😉,

    Håller helt med dig om att både vi och övriga NATO-länder måste öka vår försvarsförmåga individuellt. Vissa har redan gjort det; Estland betalar t ex över 2% av BNP sedan länge till försvaret, och har två brigader - precis som vi. Fast de är över åtta gånger mindre än oss på alla ledder och bredder. Visst, de har inga tunga stridsvagnar och inget stridsflyg, men de är fullvärdiga NATO-medlemmar och har nu en allierad multinationell stridsgrupp (plus regelbundna samövningar med US EUCOM) i sitt eget land. Det är endast på detta sätt som små länder kan försvara sig mot ryssen. Och det gäller oss också, även om vi är avsevärt större än Estland.

    Det jag vände mig emot i din inledande text var alltså inte idén om att vi ska bugga upp en starkare försvarsmakt - självklart ska vi det - utan att du föreföll att sätta detta i motsatsställning till ett svenskt NATO-medlemskap. Den motsättnongen finns inte. Men mycket typiskt används nu din artikel nu av gamla neutralister: se t ex https://www.alliansfriheten.se/ett-forsvagat-nato-jagarchefen-blogspot-com/

    SvaraRadera